Inlägg 2.342: 15 mar 1971

Patientbörsmäklarsamtalstrappspringandet

Först när jag hade bestämt mig för vilka aktier jag skulle köpa och det blev dags att få in mina börsorder till min mäklare kom jag på att jag ju inte hade någon telefon. Jag hade ju haft en vid sängen när jag låg här i flera veckor över jul och nyår år 1965-1966 efter mina två hemorroidoperationer. Men här i fyramansrummet fanns det ingen sådan lyx. Det kanske var billigare att ligga här, men det hade jag inte bett om – det fanns bara inga lediga sängar att välja mellan.

Jo, det fanns en mynttelefon två trappor ner om jag (1) hade femtioöringar och (2) fick lov att gå i trappor. Hissar fanns det förstås, men det kom aldrig med i diskussionen – det kändes liksom olagligt för patienter att beblanda sig så intimt med andra människor. Jag hade en liten pung med småslantar och gav mig dit ner och fann telefonen, och på så sätt utförde jag den eftermiddagen mina högfinansiella investeringar.

Mynttelefonen på Kolumbussjukhuset var mindre utstyrd (internet)

Mynttelefonen på Kolumbussjukhuset var mindre utstyrd (internet)

Jag sålde alltså mina 200 aktier i Salem för 15.237 kronor, så jag fick faktiskt nästan dubbelt tillbaka. Den försäljningen läkte många små sår från det gångna året – i mars år 1970 hade jag köpt dem för 8.297 kronor, en vinst på 6.940 kronor. Hurra!

Och så kom hoppet ut i det okända. Räknestickans val som nummer 1 var fläskfirman Bluebird, men jag gjorde det ännu vildare än så. Jag ville spekulera i teckningsrätter och köpte 300 sådana, vilka vardera gav mig rätten att inköpa en aktie i Bluebird för 55 kronor. Med bara tidningen till hjälp visste jag inte mycket om detaljerna i detta löfte, men jag skulle ju snart vara ute härifrån. Jag betalade sammanlagt 6.597 kronor för dessa teckningsrätter.

Och så över till aktieval nummer 2: Marlene Industries. Jag köpte 100 aktier för 7.344 kronor. Det var lättare gjort, och efter det kändes det gott att klättra mina två trappor upp till min väntande säng och den bullrade TV-apparaten, som effektivt dränkte mina eventuella aktieköpssjälvförebråelser.

Ed tittade in en stund på kvällen, men resan från Morristown tog så lång tid att han inte hann komma till mig förrän vid 20-tiden – och han kunde bara stanna en liten stund, för han skulle ju upp igen klockan 06.00. Jag anade, men sade naturligtvis ingenting om det, att han inte skulle komma att åldras på sitt arbete långt därute i Nya Jersey.

Nu glömde sköterskan inte bort att ge mig mina tabletter att ta innan jag somnade: ”Här är sex tabletter. Ta dem nu med litet vatten!”

Och hon stod kvar där tills jag hade gjort det. Det fick mig att känna att det var mitt fel att inte ha tagit de tabletter som jag inte hade fått kvällen före.

Annonser
Published in: on 2015/01/04 at 09:06  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: