Inlägg 2.412: 31 maj 1971

Avkopplingskörningsfotografeingsuppehållsrepeterandet

Parkvägen var avsiktligt byggd så att den följde naturen så mycket som möjligt på ett sätt som inte gjorde fula intrång i landskapet. Men i de bergiga trakterna i början av vår körning hade man ofta tvingats att ta till knepet med tunnlar för att få fram vägen. Det fanns sammanlagt 26 tunnlar, och nästan allesammans låg i Nordkarolina. Oftast gällde det inte kilometerlånga sträckor inne i berget, utan bara något hundratal meter i längd. Ibland kunde man se slutet av tunneln redan innan man körde in i den. Här är en bild som jag tog just i ögonblicket innan Ed körde ut ur en av tunnlarna.

Vi har just kört igenom nästan hela den här tunneln, Blååsparkvägen (1971)

Vi har just kört igenom nästan hela den här tunneln, Blååsparkvägen (1971)

Här tar Ed en bild av utsikten från en av Blååsparkvägens uppehållsfickor uppe i bergen.

Ed fotograferar en vacker utsikt, Blååsparkvägen (1971)

Ed fotograferar en vacker utsikt, Blååsparkvägen (1971)

Och denna utsikt fångade vi likaså in när vi återigen stannade till i samma trakt. Tyvärr kan jag inte se vad det står på skylten – annars skulle jag ha vetat precis var jag tog bilden.

Ed avjuter en utsikt i den höga bergen, Blååsparkvägen (1971)

Ed avjuter en utsikt i den höga bergen, Blååsparkvägen (1971)

Här stannade Ed Mustangen för en bild, just innan parkvägen korsade Franska breda ån (eng. French Broad River). Det förvånade oss att man inte hade byggt en litet mera diskret bro, fast man hade kanske inget annat val. Men den här skylten hade man placerat alltför diskret, så den försökte jag flytta upp en bit. Tro det om du vill.

Flyttar upp skylten vid Franska breda år, Blååsparkvägen (1971)

Flyttar upp skylten vid Franska breda år, Blååsparkvägen (1971)

Vi befann oss rätt söder om Asheville, och vägen gick nu nästan rätt norrut. Nästa gång vi stannade var vi därmed öster om och rätt nära staden. Det var på en plats med utsikt över Tjurbäcksdalen (eng. Bull Creek Valley), där den allra sista vilda bisonoxen i östra Amerika sägs ha skjutits ner år 1799.

Ed vid Tjurbäcksdalen, Blååsparkvägen (1971)

Ed vid Tjurbäcksdalen, Blååsparkvägen (1971)

Nu hade Ed fått nog av körning på ett tag, så han lämnade över ratten till mig. Vi hade fortfarande 75 procent av dagens etapp kvar att köra, men det kändes inte som om vi hade 75 procent av dagen kvar. Men Blååsparkvägen var inte ett val som man gjorde när man hade bråttom.

Nu var det alltså jag som fick känna på att köra i höga berg en stund framöver. Men vägen var så väl byggd och trafiken så gles och väluppfostrad att det faktiskt var lättare här än i det platta Nya Jersey, där vi ofta höll till när vi var ute i bil på ett veckoslut.

Det bar uppåt, uppåt, uppåt. Slutligen passerade vi ett monument på vägens högsta punkt i den här trakterna, men eftersom den inte var fullt så hög som Eds höjdpunkt tidigare på dagen. så saktade jag inte ens ner den stadiga 70-kilometersfarten. Sedan gick det lika brant utför, och snart nog kändes vi ett gupp i körbanan – det var när vi körde över till vårt kartblad nummer två.

Karta äver Blååsparkvägen Del 2 (1971)

Karta äver Blååsparkvägen Del 2 (1971)

P.S: Tro inte på det där guppet – det lade jag bara in som en textillustration. Blååsparkvägen hade inga gupp.

Annonser
Published in: on 2015/03/16 at 23:03  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: