Inlägg 2.440: 3 jul 1971

Riisparksavkroksupptäckten

Det var inne i just det eleganta hamnskjulet som jag mötte min mamma i juni 1964, när hon kom med båt via Oslo för att hälsa på sin son, som hon evärdligen hade förlorat året före (se inlägg 205). Jag visste alltså hur Nya Yorks hamnskjul såg ut inuti, särskilt som jag redan en gång tidigare hade varit inne i ett annat av dem. Jag hade ju år 1963 själv korsat Atlanten med båt och stigit i land i Amerika i ett likadant hamnskjul uppe vid 57:e gatan (se inlägg 4-7).

Men nu var Ed och jag på vår väg till Mortongatans (eng. Morton Street) pir, och den låg framför oss till vänster. På den hade man nyligen rivit det stora hamnskjulet och nogsamt fraktat bort allt bråte efter det. Kvar fanns bara den oändligt långa piren, belagd med asfalt och betong, och den var tillgänglig för vem som helst. På den här bilden från år 1974 är piren packad med folk, men nu var det inte tillnärmelsevis lika mycket folk därute – hela Greenwichbyn hade ju åkt ut till Riisparken.

Mortongatans pir med lastfartyget John Brown, New York, 1974 (internet)

Mortongatans pir med lastfartyget John Brown, New York, 1974 (internet)

På bilden ligger det två stora lastfartyg förtöjda vid piren, ett svart och ett vitt. Det svarta hade gått i pension och tjänstgjorde nu som sjömansskola – och dessutom låg det år 1971 inte här vid Mortongatans pir utan i stället vid nästa pir, som syns i bildens vänstra kant. Vi kunde förstås se det lika väl där – det var ju bara ett femtiotal meter vatten dit bort. Det vita lastfartyget på bilden vet jag ingenting om.

Piren var nästan öde denna underbart vackra sommardag, och vi kände oss som pionjärer på ett helt nyupptäckt område. Men allra längst ut fann vi ett tjugotal killar. De var alla där i samma uppsåt som vi, att få sola i några timmar – nästan alla var klädda i badbyxor, och alla hade någonting att sitta eller ligga på, ett badlakan eller en strandstol. Och litet mat och tidningar och annat jox.

Ed och jag slog oss ner längst ut vid kanten på piren och bytte om till badbyxor lika lättvindigt som ute i Riisparken, och så pumpade vi upp madrasserna för att få det lika skönt på betongen som dem som hade stolar att sitta på. Och sedan njöt vi. Luften var så klar att Statenön verkade ligga sådär en kilometer bort i stället för de verkliga tio, och Hoboken i Nya Jersey tyckte vi oss ha kunnat simma över till – trots att vattnet totalt saknade kvalitet.

Det var lugnt och fridsamt därute, inte den sortens folk som väsnas med radioapparater och som hojtar och tjoar och skräpar ner – alla tog med sig sitt skräp och sina pinaler när de gick därifrån. Det hela var så civiliserat att det faktiskt verkade vara en liten avkrok av Riisparkens bögsektor.

Annonser
Published in: on 2015/04/12 at 22:35  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: