Inlägg 2.490: 21 sep 1971

Skottlandsfödelsedagsfirandedelen

Ed passade på tillfället att gratulera mig på min födelsedag: ”Detta hoppas jag är det mest ovanliga ställe där du någonsin har firat din födelsedag. Jag ville verkligen överraska dig, och du kan tro att det blev dyrt att muta det här stora flygbolaget till att gå med på denna omväg. Helt oväntat blev det ännu mycket dyrare nu när också Tom Jones skulle ha sin skärv”, lyckades han klämma fram utan att gå vilse i ordföljden. Jag fick verkligen koncentrera mig på att inte luta mig över och krama om min älskade livskompis. Det hade ju inte gått för sig, eftersom kabinen var fylld av människor som inte hade något bättre att ta sig för än att titta på varandra.

Själv hade jag inte ens ägnat min 37-årsdag en tanke. Det är ju ingenting särskilt med 37. Jo, det är en kroppstemperatur, men som sådan är 37 inte särskilt intressant. Om den hade varit 41, ja, då hade nog många nyfikna läkare kommit springande till oss i gången. Men med 37 satt alla doktorerna kvar i sina stolar i kabinen och hade bara tråkigt.

Efter en halvtimme av tråkigt – inte Ed och jag, för vi fann nöje i allt som hände när vi var tillsammans – så fick vi alla tillstånd att stiga ur planet: ”Men håll er alldeles intill trappan hitupp, för så snart vädret i London klarnar måste vi ge oss iväg. Och om ni inte kan komma ombord med en gång, så blir ni kvar här”. Eller något ännu mera hotfullt.

Vi lät de ivrigaste trängas i trappan, och det tog nog en hel kvart innan vi fridfullt kunde släntra ner för den enorma överbyggda trappan ner på betongen som här utgjorde Moder Jord. Vi stannade pliktskyldigast alldeles intill trappan och baxnade där över hur stort ett jumboplan är när man står på marken intill det – hur kan denna ofantliga maskin fås att flyga uppe i luften? Här på bilden står Ed och småpratar med en av flygvärdinnorna.

Ed pratar med en flygvärdinna, Prestwick (1971)

Ed pratar med en flygvärdinna, Prestwick (1971)

Jag vågade mig litet längre bort och tog ett par helt oväsentliga bilder av just ingenting i närheten.

Min oväsentliga bild nummer 1, Prestwick (1971)

Min oväsentliga bild nummer 1, Prestwick (1971)

Min oväsentliga bild nummer 2, Prestwick (1971)

Min oväsentliga bild nummer 2, Prestwick (1971)

Snart nog blev det klart att det skulle bli en hel del fördröjning innan London var berett att ta emot oss, så det ordnades med bussar som i små portioner tog alla till den internationella vänthallen i terminalbyggnaden. Ed tog den här bilden av mig innan vi steg upp på den sista av bussarna.

Blir den sista passageraren att hoppa på bussen till terminalen, Prestwick (1971)

Blir den sista passageraren att hoppa på bussen till terminalen, Prestwick (1971)

Vi kunde ha ha gått till fots, för det var bara 200 meter dit, men då var ju alltid risken att vi hade blivit påkörda av ett flygplan.

Därinne var det precis så gemytligt som man kunde ha anat. Fråga inte vad jag gör på bilden, konstigt halvstående mitt på golvet med min vindjacka i hand. Här kom jag att fira en timme av min födelsedag. Men var var Tom Jones? Han var också inbjuden.

Födelsedagsfirandet med många gäster, Prestwick (1971)

Födelsedagsfirandet med hundratals gäster, Prestwick (1971)

Published in: on 2015/05/24 at 08:14  Kommentera  

Inlägg 2.489: 20 – 21 sep 1971

Landningsflygplatsvalsovanligheten

För att maten inte skulle glida av tallrikarna serverades vi middag först när planet hade kommit högt upp och blivit horisontellt. Först kom de med alkoholen och nikotinet – jo, det hörde väl till kutymen att ta en aperitif före och röka en cigarrett efter maten. Vi följde den kutymen till noll procent.

Förrätten var en sallad med tonfisk och varmrätten pannstekt kyckling med broccoli och parisisk potatis. Denna sista ingrediens smakade anmärkningsvärt gott, och jag har just lärt mig litet om den på internet. Man skär ut tvåcentimeterstora runda bollar ur större potatisar, kokar dem lätt, låter dem kallna, bryner dem lätt i litet olja, låter dem kallna igen, och steker dem slutligen lätt i smält smör. De skall då vara frasiga på utsiden och mjuka inuti. Det var faktiskt så de smakade på planet, men det är mig veterligt den enda gången i mitt liv som jag har ätit ‘pommes parisiennes’. Det är alldeles för mycket arbete och alldeles för mycket potatis som går till spillo vid utskärningen.

Parisisk potatis på annan plats än i ett flygplan (internet)

Parisisk potatis på annan plats än i ett flygplan (internet)

Och här är matbrickans obligatoriska socker- och pepparpaket.

Planets sockerförpackning (1971)

Planets sockerförpackning (1971)

Planets pepparförpackning (1971)

Planets pepparförpackning (1971)

Vi fick romkaka till efterrätt. Den minns jag inte alls så här långt efteråt, men jag minns inte heller om jag har ätit romkaka någon gång i övriga livet. Det kanske är mera fel på mitt minne än på mitt val av mat.

Romkaka på annan plats än i ett flygplan (internet)

Romkaka på annan plats än i ett flygplan (internet)

Flygningen genom natten till England är det ingenting att orda om. Vi fick förstås en liten frukost, och sedan var det dags för oss att landa i London.

Vi nådde Heathrowflygplatsen klockan 07.30, i rätt tid trots Tom Jones halvtimmesfördröjning vid avresan från Nya York. Men vi landade inte, för det var för mycket dimma. Vi svävade 60 meter över flygplatsen – som inte syntes under oss – innan de beslöt att ge upp och i stället flyga till Glasgow i Skottland.

”Härligt – nu får vi mera för pengarna!” utbrast revisorn i Ed.

Där var det helmulet men utan vare sig dimma eller regn, så det gick bra att landa på Prestwicks flygplats. Planet rullades fram till närheten av en passagerarbyggnad men parkerades inte vid en grind för oss att stiga av. Det kom dock en lastbil med en enorm överbyggd trappa på taket, så att herr Piloten kunde komma av och rådgöra med de lokala förmågorna.

Flygplatsen sedd genom flygplansfönstret, Prestwick (1971)

Flygplatsen sedd genom flygplansfönstret, Prestwick (1971)

Till en början bara satt vi där, antagligen för att ingen visste när dimman i London skulle lyfta. Jag kom aldrig underfund med om de höll på med att tanka vårt plan eller om de hade upptäckt något livshotande fel som omedelbart måste repareras, men så här såg det i alla fall ut genom vårt fönster.

Vårt plan pysslas om med oss inuti, Prestwick (1971)

Vårt plan pysslas om med oss inuti, Prestwick (1971)

Published in: on 2015/05/23 at 08:28  Kommentera  

Inlägg 2.488: 20 sep 1971

Utflygningsavstampet

Samtidigt som han konverserade med oss och förklarade hur saken låg till, vinkade han till sig en kille och överlämnade oss till honom. Vi och vårt bagage placerades på en av de där moltyst smygande elektriskt drivna vagnar som användes i flygterminaler för att skjutsa omkring behövande resenärer. De brukade röra sig nätt och stilla, men det här var ett vrålåk.

”Stig åt sidan”, vrålade killen åt folk som var i hans väg, och vi kom faktiskt till BOAC:s grind utan att ha lemlästat en enda fotgängare på vägen dit.

Grindpersonalen tog hand om våra väskor och gav oss de vanliga bagagekvittona.

Eds bagageidentifikation (1971)

Eds bagageidentifikation (1971)

Och så kunde vi stiga ombord. Ingen trängsel så som det brukar vara – alla andra som ville resa satt redan på sina platser i det jättestora 747-planet, så vi kunde värdigt komma fram i gången till våra platser.

Ombordstigningskorten till våra platser i stolsrad 45 (1971)

Ombordstigningskorten till våra platser i stolsrad 45 (1971)

”Kommer du ihåg hur det gick när vi skulle flyga hem första gången från Puerto Rico? Då hade de också skrivit fel på biljetterna”, påminde jag Ed om.

Ed lyste upp: ”Javisst ja! Då fick vi åka tillbaka till Lutèce och stanna kvar där till nattplanet (se inlägg 477). Det var härligt!”, tyckte han. Och jag höll med honom.

”Men de var mycket mera hjälpsamma här än där nere den gången”, sade jag.

”Hörde du det där om att Tom Jones ska med på samma plan?” frågae Ed.

Tom Jones var en av världens största popidoler, och han hade just visat att han också hade ett gott hjärta – utan hans försening hade Ed och jag helt missat planet. Nu väntade det på honom – och på oss.

”De har säkert hyrt hela nostippen här på planet”, gissade jag och lät blicken svepa över det stora passagerarutrymmet även här i vår egen lilla ekonomisektion av 747:an.

Vi såg hur högt det var till taket i det stora planet (1971)

Vi såg hur högt det var till taket i det stora planet (1971)

Vi kom aldrig att se Tom Jones under hela flygturen. Han borde ha kommit till folket här bak i slummen och sjungit en liten sång för oss. Men han begrep nog inte att det var hans plikt att mata massorna. Men om du klickar här så får du en hel 45 minuters video från 1975, där Tom Jones sjunger till Edmontons symfoniorkester.

Så snart vi hade satt oss ner så var det avgång. Det betydde att Tom Jones redan hade kommit ombord genom den främre dörren innan Ed och jag kom ombord genom den bakre och att ansvaret för de sista sekundernas fördröjning därmed vilade på oss två och inte på sångstjärnan. Hur som helst, nu var vi alla, Tom Jones och Ed och jag, med samma hastighet på väg mot England i det här mäktiga flygplanet.

Vårt stora plan i dagsljus närmar sig England, 1971 (vykort)

Vårt stora plan i dagsljus närmar sig England, 1971 (vykort)

Det var ödet som ville att vi inte skulle ha någon whisky med oss till Musgraves, men bortsett från det så blev det inte till någon nackdel att vi gick miste om två väntetimmar i Kennedyterminalen.

Published in: on 2015/05/22 at 09:23  Kommentera  

Inlägg 2.487: 20 sep 1971

Klockslagsbenämningsolikhetsreseförseningskonsekvensen

Vi hade våra resväskor färdigpackade innan vi gick till sängs på lördagen. Det var nödvändigt, för på söndagen skulle jag fullborda ett arbete i IBM:s datacenter – nere i källaren under Time/Life-byggnaden tvärs över gatan från Radio City Music Hall – och Ed tänkte tillbringa hela söndagen uppe i Bronx med sin stora familj. Måndagen var sedan en vanlig arbetsdag för oss, om än av nödtvång en bit stympad.

Vi klädde fort om till proper flygmundering och gjorde en sista koll av våra två biljetter med planets avgångstid ‘10.00P’ noggrant handplitat i sin kolumn. Biljetterna låg i var sin ‘biljettplånbok’, vilket var det ord som flygbolaget BOAC pompöst använde för sitt biljettomslag av stadigt papper.

BOAC:s biljettplånbok (1971)

BOAC:s biljettplånbok (1971)

Tiden har tagit ut sin rätt och blekt bort nästan allt som en gång hade varit prydligt skrivet med röd kulspets på biljetten. Jag kan borga för att det verkligen stod ‘10.00P’ i avgångstidskolumnen på biljetten.

BOAC:s biljetthäfte med en av våra biljetter (1971)

BOAC:s biljetthäfte med en av våra biljetter (1971)

Vi gav oss ner till tunnelbanan under 351:an. Därifrån tog F-tåget oss till Union Turnpike, och sedan var det stadsbussen ut till Kennedyflygplatsen. Allt hade klaffat – det gick tätt med tåg och bussar vid den tiden på dagen, då alla skulle forslas hem från arbetet. Vi steg av bussen vid BOAC:s nybyggda terminal exakt klockan 20.05 i mycket god tid före vårt plan.

BOAC:s terminal, Kennedyflygplatsen, New York (1971)

BOAC:s terminal, Kennedyflygplatsen, New York (1971)

Men vi hade mycket att göra under de två timmar som vi hade till förfogande. Inte bara den vanliga incheckningen av bagaget och oss själva – vi ville också välja ut en flaska god whisky att ha med oss till Musgraves, och även se vad annat frestande de hade till salu i tullfrihetsbutiken.

Incheckningen gick fort. Genom att vi var så tidigt ute var det ingen som helst köbildning. Det var i själva verket bara vi två passagerare i hela den hallen. Jag blev allt litet misstänksam – fullt så här tomt på folk skulle det då aldrig vara: ”Du ska se att planet är inställt – eller hiskligt försenat”, viskade jag till Ed.

Incheckningsmannen sade genast till oss att vi var alldeles för sent ute: ”Men vi kanske ändå kan få med er ombord”, sade han och grep en telefonlur.

”För sena?” utbrast jag. ”Vi har ju nästan två timmar på oss innan planet går,”

Han tittade på biljetterna: ”Det här är felskrivet. Ert plan går – eller skulle ha gått – klockan åtta, men klåparen som skrev ut era biljetter skrev ‘tio’ i stället. Det här är ju inte klokt!”

”Ja, vi har två till här”, sade han i luren. Och så vände han sig till oss. ”Vi håller planet just nu, för vi väntar på Tom Jones och hans kohort som är försenade. Nu ska vi se till att ni kommer kvickt till grinden.”

Tom Jones, 1960-talet (internet)

Tom Jones, 1960-talet (internet)

Published in: on 2015/05/22 at 05:37  Kommentera  

Inlägg 2.486: 20 sep 1971

Englandspengarinförskaffandet

På måndagen arbetade både Ed och jag som vanligt, jag bekvämt som alltid inne i den stora staden och Ed obekvämt ute i tassemarkerna. Därmed kunde jag faktiskt få in en hel arbetsdag, medan Ed såg sig behöva säga tack och adjö en timme tidigare än vanligt för att ge sig ut på sin 2-timmars tågresa hem. För ovanlighetens skull gick inte vårt flyg förrän klockan 22.00, och det passade oss rätt bra.

Men nu skall jag först lägga in några ord om förberedelserna för resan och även visa upp några papper som bevismaterial. Resan började med att vi i en resebilaga till Nya Yorks Tidender en söndag i juli hade funnit en annons som erbjöd oss flyg och bil och en hotellnatt för ett mäkta facilt pris – 1.734 kronor för oss var. Detta är inte annonsen – det är ett hörn av en broschyr om just den resan, och den plockade vi upp på resebyrån som var agent för det brittiska flygbolaget i Nya York.

Resereklamen som vi föll för, New York, 1971 (broschyr)

Resereklamen som vi föll för, New York, 1971 (broschyr)

Där bokade och betalade vi våra biljetter en följande lördag (se inlägg 2.454), fast vi fick inte själva biljetterna då utan bara ett kvitto, mot vilket vi senare skulle få avhämta våra resebiljetter. Litet kufiskt, men vi fick ju ett bra pris! Kvittot har jag inte kvar, för det tog de tillbaka i utbyte mot biljetterna. Allt jag kan visa upp från den eftermiddagen är en liten blankett med flygtursnumren inskrivna.

Våra flygtursnummer vid bokningstillfället, New York, 1971 (blankett)

Våra flygtursnummer vid bokningstillfället, New York, 1971 (blankett)

Nästa evenemang i händelseförloppet var införskaffandet av Englandspengar. Valutakurserna hade lugnat ner sig efter Nixons utspel med avskaffandet av guldmyntfoten, och det brittiska pundet kostade nu oss 12,83 kronor. Detta förvånade mig högeligen, för jag kom ihåg att ett pund brukade kosta omkring 14,50 kronor under Bretton Woodsåren. Uppenbarligen hade pundet gått ner, när valutorna blev frisläppta, medan de andra europeiska ländernas valutor hade gått upp. Jag kommer att använda mig av kursen 12,83 kronor i dessa rader – tills vidare.

Den 14 september blev dagen för min penningväxling i den brittiska Barclays bank i Nya York. Jag visste att de inte lade på 1 procent i kommissionsavgift som andra banker, och det gillade jag.

Bit av plastomslaget till mina resecheckar, New York (1971)

Bit av plastomslaget till mina resecheckar, New York (1971)

Jag köpte fyra 20-punds resecheckar och det kostade mig 1.018 kronor.

Kvittot på mina resecheckar, New York (1971)

Kvittot på mina resecheckar, New York (1971)

Och så tog jag 40 pund i kontanter och de var litet dyrare, nämligen 523 kronor.

Min komtantväxlingsnota, New York (1971)

Min komtantväxlingsnota, New York (1971)

Ed råkade köpa sina pund på precis samma dag som jag, fast han gjorde ju det på Allied Chemicals kassakontor i Morristown – Ed kände inte ens till att Allied hade något finanskontor inne i Nya York enligt vad kvittot förtalte. De utnyttjade Första Nationella Cirybankens resecheckar, och dessa fanns bara i dollar. Han valde tre 100-dollarscheckar, fyra 50-dollarscheckar och fem 20-dollarscheckar, och han betalade 3.078 kronor för dem. Han skulle alltså få uppleva växelkursen när han använde dem i England.

Kvittot på Eds resecheckar, New York (1971)

Kvittot på Eds resecheckar, New York (1971)

Published in: on 2015/05/21 at 14:13  Kommentera  

Inlägg 2.485: 15 – 19 sep 1971

Klibbgodistandröteupptäcktsmedlet

I den här veckan kom det stora nyheter, men inte av den trevliga sorten. Diane, den slankaste av Eds två övertjocka systrar, hade genomgått ett så kallat Pap-test för att kolla sig för cancer i livmodershalsen. Hon hade testat ‘positivt’ – som det ju på medicinspråket heter när man får ett såväl negativt som nedslående resultat. Så nu skulle hon penslas med podofyllin en gång i veckan. Man talade om för henne hur bra det var att hon hade tagit sitt Pap-test såpass snart, för i ett så tidigt skede av föregångaren till cancer gick det nu både lätt och säkert att behandla henne – efter tio år utan behandling kunde det ha varit livshotande.

Livmoderslokaliseringsidentifikationshandställning (internet)

Livmoderslokaliseringsidentifikationshandställning (internet)

Hela familjen var först upprörd och förskräckt över det hela, men när de märkte hur säkra sköterskorna var på vad det var och vad det inte var, så lugnade alla ner sig. Jag vill minnas att det blev till en rutinfråga, även för Diane, och jag hörde ingenting mera om den saken.

På torsdagen var det bara fyra dagar kvar till avresan till England – och då föll en gammal plomb ut ur munnen på mig. Nej, den ‘föll’ inte direkt – den följde med något segt och gott som jag hade tuggat på. Varför i all världen äter man sådant?

Jag ringde förstås upp doktor Saland det tidigaste jag kunde på fredagsmorgonen. Han tog emot mig och fann att det inte bara var det sega godisets fel – jag erkände mina synder så snart jag satte mig i schavottstolen – för det visade sig vara röta inunder den gamla fyllningen. Det hade inte synts ett spår av detta på röntgenplåten bara en månad tidigare. Tandläkaren fick också ta ut fyllningen i tanden intill, för det hade varit ett så kallat ‘dubbelhål’ och måste fortsätta att behandlas som ett sådant. I stället för att vara bedrövad över att denna historia inträffade just före min semesterresa så var jag glad över den på två sätt – att den hände nu och inte i England, och att den avslöjade den pågående rötan inne i tanden under den gamla plomben. Nu var allt frid och fröjd!

Felfria tänder finns inte (internet)

Felfria tänder finns inte (internet)

På måndagskvällen skulle vårt plan till England lyfta, men tro inte att vi fick ett vilsamt veckoslut med vår packning som den enda uppgiften. Nej, det var mycket som skulle göras på jobbet, och jag levde under föreställningen att det var bara min närvaro som kunde frambringa ett gott resultat. Nåja, nu skämtar jag förstås om mig själv, för så var det ju inte alls, men nog kändes det gott att tyckas vara en arbetsmyra. Varför annars skulle jag gå till jobbet på en söndag klockan 11.00 och gå hem igen klockan 14.00? Och sedan ringa upp de andra klockan 16.00 för att få veta om de kunde fortsätta utan mig? Nej, jag behövde en semester, och det var precis vad som skulle drabba mig.

Published in: on 2015/05/21 at 08:53  Kommentera  

Inlägg 2.484: 14 – 19 sep 1971

Sommarregnvädersbesvärlighetstillställandet

På tisdagskvällen försvann vårt varmvatten. Jag upptäckte det först när jag skulle diska efter middagsmålet, och då lät jag bara disken stå till nästa dag. I vårt lilla hus blev det ofta små fel här och där, men i allmänhet avklarades de redan nästa dag. Den här gången var det dock värre – vi blev utan varmvatten i fem hela dagar. Och eftersom orsaken till stor del var orkanen Doria, så borde jag väl först berätta litet om den.

Den hade på orkaners vis ställt till med en del elände i Puerto Rico. Det var ingen mäktig orkan – den gjorde väl skäl för benämningen fast bara med ett nödrop. Och när den kom in över land i Nordkarolina var den redan degraderad till tropisk storm, alltså ett oväder som försöker men inte riktigt lyckas med sin uppgift. Den följde stadigt kusten norrut men stannade för det mesta på torran land, vilket den emellertid blötte ner efter bästa förmåga.

På lördagen den 28 augusti stod det klart att Doria skulle komma att passera själva Nya York. Jag var full av förväntan, för jag hade aldrig sett en orkan. Jag gick för säkerhets skull upp på taket och hämtade ner vilstolarna och pippiborden som vi hade liggande hopfällda däruppe. I nyheterna klockan 23.00 sade de att orkanen skulle komma till Nya York klockan 02.00. Vi gick till sängs, vissa om att vi lätt skulle vakna upp när regnet piskade mot rutorna och vinden ven i ventilerna.

På söndagens morgon vaknade vi, himlen var klarblå och det blev en ovanligt skön sommardag.

Och orkanen då? Den hade passerat rätt över både Newark och Nya York och blåst ut några rutor i en skyskrapa på Tredje avenyn och vattenfyllt en hel del källare här och där. Och vi hade bara sovit!

Orkanen Dorias fotspår dag för dag, 1971 (internet)

Orkanen Dorias fotspår dag för dag, 1971 (internet)

Dorias tropiska stormbyar dränkte Nya York efter en augustimånad som hade bjudit på tre gånger så mycket regnvatten som vanligt. Och det regniga vädret fortsatte också efter Doria. Men vårt hus klarade sig trots en hel del vatten på golvet i källaren. Nåja, ända tills ett extra kraftigt ösregn på tisdagen den 14 september fick vattennivån att nå upp till värmepannorna och telefonskåpet därnere. Då blev det tysta telefoner och kallt diskvatten i vårt hus.

På onsdagen torkade de trådarna i telefonskåpet och satte i gång pannan. Men husvärden kom till oss på torsdagen, för de hade startat upp fel panna på onsdagen. I det 32-gradiga vädret satt vi därför med vårt kalla vatten och såg ångan spruta ut ur värmeelementen som på vintern. Men först på lördagen kunde de få bort allt av det decimetertjocka slammet från golvet i källaren och åter ge oss vårt varmvatten.

Published in: on 2015/05/20 at 07:55  Kommentera  

Inlägg 2.483: 13 – 14 sep 1971

Aktiehandelsföretagsmiljökultursniffningen

Veckan efter Arbetsdagen, då en mängd uppgifter på jobbet tvunget måste klaras av med hänsyn till min kommande semester, följdes av en vecka som verkade vara en semester i sin egen rätt. Det var knappast något kvar att göra nu, när allt redan hade gjorts under den föregående veckan i ett rasande tempo. Är det sådant som kallas tempoarbete? I så fall gillade jag inte alls det sättet att arbeta. Om jag bara själv hade fått planera mina två veckor före semesteravbrottet, så hade allt gått fint – utan den första veckan i vild panik och den andra i sömnigt lunk. Nåja, man överlever ju allt.

Jag köpte på måndagen 200 aktier i Allegheny Beverage med sitt stora antal fabriker för produktion och distribution av läskedrycker. Detta företag kunde visa upp goda vinstsiffror, och jag köpte mig in i det för 8.522 kronor. Just här skulle jag så gärna ha velat lägga ut en bild av en fabrik eller ett chefsansikte eller en läskedryck eller ett varumärke, men nej – det är som förgjort att få internet att ge mig någonting alls om Allegheny Beverage från tiden före år 1977. Och vi vill ju inte i onödan gå händelserna i förväg, eller hur?

Följande dag sålde jag teckningsrätter och köpte aktier. Jag sålde mina 130 teckningsrätter i Ling-Temco-Vought. Efter fyra månaders lönlös väntan på att rikedomar skulle falla ner från himlen sålde jag dem för 4.629 kronor. Jag hade köpt dem för 7.092 kronor (se inlägg 2.377), så det blev alltså en förlust på 2.463 kronor eller en tredjedel av min insats.

Och för att pigga upp mig igen – det är alltid piggare att köpa aktier än att sälja aktier med förlust – så köpte jag 40 aktier i Smiths Transfer för 7.328 kronor. Det var ett av det otal små företag som en gång i tiden transporterade saker och ting med lastbil kors och tvärs över hela Amerika.

Lastbil tillhörande Smiths Transfer, Före 1988 (internet)

Lastbil tillhörande Smiths Transfer, Före 1988 (internet)

Inte nödvändigtvis speciellt för Smiths Transfer har jag hittat en verklig trevlig video, som i själva verket utgör en sorgesång över de många åkerifirmor och deras lastbilar som har försvunnit från vägarna under årens lopp, nedlagda eller uppköpta av allomfattande jätteföretag, som helt saknade ‘själ’.

Det är en kultur som jag känner till men själv står rätt främmande inför. Men i viss mån förstår jag den ändå, om jag jämför dess sorg inför försvinnandet av åkerifirmorna med min egen nedslagenhet inför alla de små privata järnvägsföretag som har lagts ner eller införlivats med de stora namnen, både i Sverige och i Amerika. Klicka gärna här och njut av denna video med sin käcka ‘country & western’-musik. Den siste sångaren tror jag vara Johnny Cash – jag gillar hans röst.

Published in: on 2015/05/19 at 20:14  Kommentera  

Inlägg 2.482: 11 sep 1971

Musgravefamiljeintroduktionen

I god tid före vår avresa till England kom det ett välkomnande brev till mig därifrån. Det var svaret på ett brev som jag hade skrivit till en familj Musgrave där för att förbereda dem på att vi tänkte titta in när våra vägar gick förbi deras hem i Chester. Jag hade varit utbytesbarn hos dem under ett par sommarveckor år 1950, och sedan hade deras dotter Julia rest tillbaka med mig för att vara utbytesbarn hos oss i Sverige.

Mamma Betty skrev att de skulle resa till Australien för att hälsa på Julia. som nu bodde i Sydney som hustru till en australiensare. Men deras avresa var inte bokad förrän till den 7 oktober, dagen just före vår egen hemresa, och då var det ju gott om tid för ett besök dessförinnan. Hon skrev också att hennes man Reggie nyligen hade genomgått en stor operation för ledgångsartrit, men då han redan var tillräckligt återställd för att flyga runt jordklotet. så var han säkert stark nog för att klara av ett besök av utbytesbarnet från 1950 tillsammans med en god vän på Englandsresa.

Och från Örebro fick jag veta att det forna ritkontoret på mina föräldrars övre våning nu var uthyrt som lägenhet. De hade annonserat om den i tidningen och fått ett 40-tal svar. Alla av dem skulle kontaktas, och sedan skulle man välja och vraka. Deras val föll till slut på det första par som hade svarat, en 78-årig gammal dam, som hade blivit änka bara en månad tidigare, och hennes 82-årige bror, kanslirådet William Gabriel Orozco Montgomery, som hade bott i Stockholm i 40 år och nu kände sig ensam. De hade båda vuxit upp på Segersjö herrgård, belägen nära Kvismare kanals utlopp i Hjälmaren och inte långt från Odensbacken, en liten ort nära Örebro som mina föräldrar ofta hade kört genom på väg till Nyköping.

Segersjö herrgård, Odensbacken, 1930-talet (internet)

Segersjö herrgård, Odensbacken, 1930-talet (internet)

Det enda de nya hyresgästerna inte tyckte om i lägenheten var gasspisen. De var så rädda för den att de skulle skaffa sig en egen elektrisk spis. Men när Montgomery kom tillbaka hem till Stockholm upptäckte han att hans lägenhet där också hade gasspis – han hade nog aldrig lagat sig någon mat där under de 40 åren.

Men nu fann pappa att lägenheten däruppe var sliten. Fönstren gick knappast att stänga, och kranarna på elementen hade fastnat så värmen gick inte att stänga av. Så det blev en snickare till att gå över lägenheten under pappas ledning i sex timmar, följd av en rörmokare för att rätta till värmen. Det var bättre att göra sådant nu och inte vänta på att hyresgästerna började anmärka.

Mina föräldrar fick 7.000 kronor om året i hyra för lägenheten, och det skulle hjälpa upp finanserna en hel del.

Published in: on 2015/05/19 at 07:07  Kommentera  

Inlägg 2.481: 4 – 11 sep 1971

Anställningsobehörighetspositionsursäktstillfredsställelsen

Hon visste förstås ingenting om att jag inte hade en position i IBM, som lät mig anställa folk eller ens påverka ett beslut om någons anställning, inte heller att IBM under många månader, kanske år, inte hade anställt något nytt folk – de hade ju som princip att aldrig avskeda någon som skötte sig – och anade väl heller inte att jag, om jag nu hade haft makten att välja och vraka bland de arbetssökande, inte gärna kunde göra något för en person som jag inte ens hade hört namnet på. Numera anställdes folk, tack och lov, på sina meriter och inte på rekommendation från släkt och vänner. Hon tyckte att jag väl kunde tala med honom – det var allt han ville. Javisst, sade jag snällt och menlöst, det kunde jag visst göra, även om jag inte kände till mycket om operationsanalys.

Jag väntade mig inte att han skulle ringa, och jag fick heller aldrig höra något från honom.

Tredagshelgen över Arbetsdagen den 6 september firade Ed och jag mestadels på det vanliga stället, ute i Riisparken. Att göra någon liten biltur bara två veckor före vår långa rundresa i England hade bara varit dumt. Vi hade det skönt, inte alltför varmt därute, och njöt hejdlöst av att inte vara i bassängen i Centralparken.

Det blev en arbetsam fyradagarsvecka efter Arbetsdagen. Inga nätter, bevare sig väl – jag gick till jobbet varje dag i vanlig tid på morgonen. Men sedan visste jag inte alls när jag skulle komma hem. Ed, som ju alltid brukade komma hem med sitt tåg ett par timmar senare än jag, var nu ensamhärskare i 351:an varenda kväll. Han lade sig tidigt som vanligt, för han skulle ju upp klockan 06.00, stackaren. Jag brukade äta frukost med honom, men nu sov jag som en stock till klockan 08.00. Men allt detta var ju bara tillfälligt före min semester.

På fredagen sålde jag mina 200 teckningsrätter i Gulf+Western för 9.270 kronor. Dem hade jag haft sedan början av året, och jag hade sett dem snabbt mer än fördubblas i värde innan de föll tillbaka en bit och satt fast där i ett halvårs tid. Jag hade köpt dem för 5.966 kronor (se inlägg 2.317), så det blev för ovanlighetens skull en vinst den här gången. De 3.304 vunna kronorna skulle komma väl till pass under vår stundande Englandsresa, nu när alla priser, omräknade till våra amerikanska dollar, hade gått upp en hel del.

Nya Yorks Tidender hade att berätta på lördagen att det troligen snart skulle komma nya prissättningar på flyget. Om man köpte sin biljett minst tre månader i förväg skulle det kosta bara 1.200 kronor att flyga tur och retur mellan Nya York och Sverige, jämfört med 1.800 kronor för närvarande. Men om man inte bokade i förväg skulle det i stället bli dyrare.

Published in: on 2015/05/19 at 02:35  Kommentera  

Inlägg 2.480: 2 – 4 sep 1971

Spanienbostadsinköpsvisdomsordspåtrugandet

Jag hoppades att valutavirrvarret snart skulle upphöra så att mina föräldrar skulle kunna flyga ner till Marbella i Spanien och bo där i privatvillan som hade erbjudits dem för att under ett par veckor få uppleva ‘vardagen’. Avsikten med resan dit var ju att avgöra om de helt enkelt var i stånd att klara av ett flytt från det invanda Sverige till det helt annorlunda Spanien, i ekonomiskt och framför allt i mentalt avseende. Därför skulle de också passa på att se vad som fanns att köpa därnere i fråga om bostäder. Jag hade en del saker för dem att tänka på beträffande skillnaden mellan den svenska och den spanska boendestandarden. Mycket av den uppenbart höga svenska standarden betingades nämligen av vinterklimatet i Nordanland.

Jag tog, till exempel, för givet att det i bostäderna i Marbella inte existerade några tamburer, varken i lägenheter eller villor. Avsikten med dessa är ju dels att förhindra kallt drag från ytterdörren och dels att tillåta gäster att ta av sig otympliga ytterkläder för att sedan göra en elegant entré i vardagsrummet. Utan vare sig kallt drag eller otympliga ytterkläder i Marbellas ljumma klimat borde tamburer där vara helt onödiga. Det skulle med visshet bli en hög extra kostnad för lyxen att ha tambur, bara för att man i Sverige alltid hade det. Om man krävde en tambur därför att man var svensk och van vid att ha ett sådant rum, så finge man säkert punga ut med en massa stålar för den onödigheten.

Svensk tambur (internet)

Svensk tambur (internet)

Efter att ha gett dem dessa visa råd var jag övertygad om att de inte skulle ta med sig sina stränga krav på hög svensk standard när de reste söderut för att rekognosera de sydliga nejderna.

På lördagen ringde mig Margaret Gavrilova. Vem var nu det? Jo, när jag tog min mamma på bilresan från Denver till San Francisco år 1964, så stannade vi hos en familj Gavrilov i Monterey i Kalifornien (se inlägg 234). Mammas barndomsvän Margaret hade sedan dess blivit änka och flyttat till delstaten Nya York inte långt norr om storstaden. Hon arbetade där på Tolstojgården (eng. Tolstoy Farm), en stiftelse som hade grundats av författaren Leo Tolstojs dotter Alexandra.

Margaret ringde mig för att hon där hade en man i 35-årsåldern, som var immigrant och talade rätt bra engelska. Han hade en mycket fin examen och var skicklig på operationsanalys, men han kunde inte hitta något arbete – för det fanns inga jobb i dessa svåra tider. Jag arbetade ju på IBM, så kanske jag skulle kunna ordna med en anställning för honom?

 

Published in: on 2015/05/18 at 05:41  Kommentera  

Inlägg 2.479: 2 sep 1971

Domedagsdrömmerifelaktigheten

För min egen del hade jag i mången god dag känt på mig att en mycket stor del av nationalprodukten i såväl Sverige som Amerika måste komma att anslås till att rensa upp luften och vattnet, men att detta ändå inte skulle förhindra en allmän optimism inför framtiden. Rent badvatten och hälsosam luft skulle människorna säkert komma att värdera högre än en ny bil – för att inte tala om dricksvatten på flaska och luftrenare i hemmen.

Jag tyckte också att det var litet underligt att Gunnar Björck skulle vara så konsternerad av sin föraning om att den kommande depressionen skulle utgöra början på slutet för mänskligheten. Historien gav ju exempel på många depressioner, och efter varenda en av dem hade världen fortsatt att existera.

Och när Gunnar Biörck insisterade på att världen hade levt över sina tillgångar, då ansåg jag verkligen att han var ute och åkte kana. Världen investerade nu mera än någonsin förr, och produktionsapparaten var om något alltför stor – år 1971 existrade det ett stort, permanent kapacitetsöverskott – och eftersom det totala sparandet alltid är ekvivalent med de totala investeringarna, så sparade vi människor vid den här tiden mera pengar än vi var ute och festade upp. Vi levde alltså inte alls över våra tillgångar.

Så mycket för Gunnar Biörck år 1971 – och för alla de andra före honom – och för alla de andra efter honom.

Gunnar Biörck (internet)

Gunnar Biörck (internet)

Men vem var då denne Gunnar Biörck?

Han var född år 1916 och utbildades till läkare med hjärtsjukdomar som specialitet. Han disputerade i kardiologi år 1949 vid Karolinska institutet i Stockholm, och från år 1950 praktiserade han medicin i Lund. Där undervisade han också i socialmedicin vid universitetet. År 1958 utnämndes han till professor i medicin vid Karolinska institutet, och därefter tjänstgjorde han som överläkare vid Serafimerlasarettet och kom att betraktas som en av världens främsta hjärtspecialister. Han utsågs år 1965 till livmedikus och år 1968 till Kung Gustaf VI Adolfs livmedikus. Han avgick som läkare år 1981. Mellan åren 1977 och 1987 var han moderat riksdagsman.

Det bör även nämnas att han under åren 1938 och 1939 som ung läkare aktivt arbetade för att den svenska läkarkåren skulle motsätta sig invandring av judiska läkare som sökte fly från Nazisttyskland. Strax efter ‘kristallnatten’ i Tyskland organiserade Gunnar Björck de svenska läkarna i protestmarscher i de större svenska städerna under parollen ‘Stoppa judeimporten!’. Men efter kriget var allt detta helt bortglömt.

Published in: on 2015/05/16 at 09:30  Kommentera  

Inlägg 2.478: 2 sep 1971

Domedagsdrömmerianklagelsen

Medan jag är i farten om vad jag läste där uppe på taket, så måste jag relatera och kommentera vad det stod i ett klipp ur Svenska Dagbladet som jag hade fått mig tillsänt. Om jag läste det på samma kväll som arkitekturboken må vara osagt, men det spelar ju inte någon större roll. Gunnar Biörck hette författaren till artikeln. Jag visste inte vem Gunnar Biörck var när jag år 1971 läste artikeln, men med internets hjälp vet jag i dag vem det var. Jag kommer att berätta litet om honom efter att ha gått igenom hans artikel.

I den gisslade han ytterlighetsrörelser och deras talesmän, vilket jag fann välbehövligt för sinneron. Men samtidigt visade han upp samma domedagsdröm som jag hade mött i alla mina år och som jag väntade mig att fortsätta att få möta allt framgent. Nu i skrivande stund är det 44 år fram i tiden från år 1971 och domedagsdrömmen lever faktiskt kvar än i dag. Min profetia år 1971 var alltså helt korrekt.

Domedagsdrömmen innebar att vi hade fått det bättre och bättre år efter år. Vi hade levat över våra tillgångar, men nu, just nu, var det klippt, och vi skulle nu komma att få det allt sämre framöver, och under den kommande depressionen skulle vi få lida för vad vi hade ‘ätit upp’ i förtid.

  • Efter andra världskriget sades det – och det mindes jag själv från min barndom – att världen var så förstörd att allt måste gå till investering i nya fabriker och att vi därför måste knappa in på livsföringen.
  • På 1950-talet – då jag fick min ekonomutbildning – sades det att vi hade åtnjutit ‘skördetiden’ och levt upp våra tillgångar och gjort oss skuldsatta upp över öronen, men nu var det slut på detta och fattiga tider stundade.
  • På 1960-talet – då jag såg hin på väggen och smet iväg till Amerika – var det hög tid att de rika äntligen skulle klämmas åt och deras pengar delas ut till de fattiga, för de räckte inte längre till för alla. Jag var ju inte alls rik, men jag ville gärna bli det, och då skulle jag alltså komma att klämmas åt om jag stannade kvar i Sverige.
  • Och nu var det 1970-talet, och här kom Gunnnar Biörck och bevisade att vi just nu var på toppen och såg en enorm utförsbacke framför oss ner i eländets sumpmarker. Ojojoj!

Under dessa 25 års tid hade varje år överträffat det föregående, med några få undantag, bland annat år 1970. Jag kunde inte annat än undra varför just denne Gunnar Björck just nu skulle ha Rätt, när alla de tidigare profeterna med samma budskap under ett kvarts sekel hade haft rungande Fel.

Published in: on 2015/05/16 at 08:51  Kommentera  

Inlägg 2.477: 28 aug – 2 sep 1971

Närochfjärransläktingsvimlet

Gästerna hade börjat droppa in från klockan 12.00. Mina föräldrar kom klockan 15.00, och några kom inte förrän klockan 16.00. Hela tiden stod det ett smörgåsbord med grönsaker och kall mat inne i köket, och på spisen stod det kött och potatis och puttrade.

Man gick in i stugan precis när det föll en in, och sedan satte man sig och åt var som helst därute framför huset. Den estniska gästfriheten kändes som bomull runt hjärtat, uttyckte sig mamma. Hon och pappa satt hur som helst vid olika bord på stolar, pallar och lådor. Här sitter pappa på en pall med Ernst Lesta stående näst intill sig. Mamma sitter i sin randiga kappa på en låda vid det andra bordet.

Ernst Lestas 70-årsdag vid deras sommarstuga, Väddö, 1971

Ernst Lestas 70-årsdag vid deras sommarstuga, Väddö (1971)

Sedan skulle det bli kaffe klockan 17.00. Pappa ville undvika trafikträngseln, så de tackade och gav sig iväg innan det var kaffekaskdags. Men inte utan en kartong med alla de kakor som de skulle ha fått till kaffet, plus några kakor att ge till faster Lily, som jag tror att Lestas aldrig någonsin hade träffat. Pappa rattade Mustangen tillbaka till Ålsten. De var nöjda med sin dag – och lagom trötta.

På söndagen var de hela dagen tillsammans med släkten. Faster Lily åkte med dem i bilen till Lidingö och paret Moberger – det vill säga Marianne, som var dotter till Lily och därmed också kusin till mig, och så hennes make Tage. Där var också Mobergers dotter Anne-Regine med sin lille son. Det var alltså sju medlemmar av denna lilla släkt som var tillsammans, något ytterst ovanligt. Alla uppskattade idén att träffa så många på en enda gång – och få det avverkat.

På måndagen reste mina föräldrar hem till Örebro, uppiggade efter fyra dagars umgänge med släkt och goda vänner.

Efter detta var augusti månad slut både i Sverige och Amerika, och på torsdagen satt jag, som så ofta under den här sommaren efter arbetets slut, uppe på 351:ans tak i den sköna kvällningen och väntade på Eds hemkomst från sitt arbete ute i Morristown. Jag läste en bok om arkitektur, och i den fann jag att le Corbusier, den store arkitekten i seklets tidigare del, hade kämpat för idén om trädgårdar uppe på hustaken för att ge tillbaka till människorna de ‘uterum’ som husen hade tagit ifrån dem.

Le Corbusier (internet)

Le Corbusier (internet)

Vad rätt han hade! Den markyta, som hade varit här om vårt hus inte hade funnits, var ju exakt lika stor som den yta som jag nu hade till förfogande häruppe. Och dessutom var det ju soligare och tystare häruppe på taket än det skulle ha varit på en gård nere i gatuplanet. Jag var med rätta stolt över le Corbusier, som jag ju var nära släkt med – min pappas kusin Lotti Wallberg hade varit gift med en bror till le Corbusier (se inlägg 276).

Published in: on 2015/05/15 at 04:52  Kommentera  

Inlägg 2.476: 27 – 28 aug 1971

Föräldrasläktochvännersamvaroutflykten

På den sista fredagen i augusti gav sig mina föräldrar ut på en liten resa igen. Visserligen hade de med plötslig verkan blivit mera medvetna än förr om att deras finanser inte var starka – jag har redan skrivit vitt och brett om hur pappas firma mer eller mindre hade fått upphöra på grund av konjunkturnedgången. Men i stället för att sitta hemma och sörja passade de på att ge sig iväg hur som helst litet hit och dit. Pappa kunde nu slita sig ifrån sina plikter mycket lättare än tidigare, och livet på rullande hjul kostade inte mycket mera än om de hade suttit och ruvat i Örebro. Så nu var de på rullan igen.

Den akuta orsaken till den här bilresan var att Ernst Lesta fyllde 70 år. Han hade varit en studiekamrat till min mamma i Darmstadt i Tyskland och var tillsammans med sin hustru Mia bosatt i Uppsala sedan omkring år 1950 efter att ha lämnat hemlandet Estland. Men den längsta tiden på sin resa kom mina föräldrar ändå att tillbringa med släkten i Stockholmtrakten.

De körde norr om Mälaren, för de siktade ju på Ålsten och min faster Lily. Hon var ensam hemma, för hennes nyinflyttade dotter Märta och dennas nyblivne make Lasse Isaksson var båda på jobbet. Faster Lily såg mycket mager ut, vägde bara 52 kilo, och den normalt rätt långa damen verkade att ha krympt också på längden. Hon åt för litet mat, antagligen för att spara. Till lunch tog hon bara gröt eller en smörgås. Men hon åt i alla fall middag tillsammans med Märta och Lasse när de kom hem – fast då hade dessa redan ätit en ordentlig lunch på arbetet. Faster Lily berättade med stolthet att 3 hekto köttfärs räckte till två middagsmål för dem alla tre. Mamma var glad att hon från Örebro intuitivt hade tagit med en liten skinka på burk, litet kompott, och några tomater och äpplen.

Faster Lily var glad att få träffa dem och det var roligt för dem alla. De kom att bo över i hennes gästrum under sammanlagt tre nätter. Utan att behöva köra in i själva Stockholm körde mina föräldrar vid middagstiden på lördagen till Uppsala och därifrån direkt vidare 50 kilometer ut till Roslagskusten. Ernst och Mia bodde under sommaren som vanligt ute på Väddö, och det här året hade de en liten röd stuga.

Det kom och gick omkring 20 personer för att fira Ernst – plus ett otal småbarn. Mamma fick med några av dem på den här fina bilden. Pappa står i sin mörka kostym allra längst till höger på bilden med Ernst näst intill sig.

Ernst Lestas 70-årsdag i deras sommarstuga, Väddö (1971)

Ernst Lestas 70-årsdag i deras sommarstuga, Väddö (1971)

Published in: on 2015/05/13 at 05:57  Kommentera  

Inlägg 2.475: 22 aug 1971

Sommarvärmemiddagsmålsingrediensuppräkningen

Nu på sommaren klarade jag lätt av hela middagsmålet med en stor skål med grön sallad, gurka, rädisor, kål, tomater, lök, morötter, paprika och sådant, naturligtvis i rått tillstånd alltihop. Och så blandade jag in litet protein i salladen i form av små bitar av skinka eller lever eller annat som man tager hvad man hafver i kylskåpet. Över salladen tyckte jag om att skvätta litet självtillblandad dressing av vinäger och kallpressad olja plus en smaktillsats i pulverform som man köpte portionsförpackat i små kuvert – vitlök, fransk, ranch, rysk eller vad de nu kunde hitta på. Men absolut inte en av de tjocka majonnässåser som man kunde köpa färdigblandade i flaskor och dränka den goda salladen under den.

Vår sommarmiddagsmat, 1971 (internet)

Vår sommarmiddagsmat, 1971 (internet)

Till salladen drack jag gärna ett stort glas lätt filmjölk – med bara 1% fett. Och som efterrätt blåbär, jorgubbar eller andra färska bär med ¼ liter yogurt ovanpå.

Vår sommarmiddagsmat med yogurt, 1971 (internet)

Vår sommarmiddagsmat med yogurt, 1971 (internet)

Ett sådant enkelt mål mat gav mig det mesta av vad jag behövde i fråga om näring. Men ändå hade jag gjort till min vana att ta några vitamintabletter rätt efter maten för att vara säker på att kroppen hade fått i sig allt det nödvändiga. Efter middagen tog jag en E-vitamintablett och en kombinerad kalk-magnesium-zinktablett för att vara på den säkra sidan. Efter frukosten tog jag en ytterst komplicerad vitamin+mineraltablett som innehöll ‘allting’, men jag planerade att när dessa en gång tog slut köpa individuella tabletter så att jag fick exakt ‘vad jag ville ha’ – vilket betydde ‘vad Adelle Davis rekommenderade i sin bok’.

Mina vitaminer och mineraler i tablettform, 1971 (internet)

Mina vitaminer och mineraler i tablettform, 1971 (internet)

Tidskriften QQ hade fortsatt att förbättras, och så här attraktivt såg augustinumret ut när vi på söndagen köpte det i kiosken mitt på Sheridantorget. En såpass sexig framsida hade troligen kunnat hänga i kioskfönstren i Nya York i flera år nu, men det är ju viktigt för en månadstidskrifts upplaga att den får säljas så gott som överallt i hela landet – och detta var första gången QQ hade vågat sig på en så här spännande framsida för alla att se.

Tidskriften QQ, Augusti, 1971 (internet)

Tidskriften QQ, Augusti, 1971 (internet)

Att de kunde använda bilder av oklädda män inuti hade redan gjorts klart av högsta domstolen, som hade ansett att det var läsarens sak att avgöra vilka tidskrifter han vågade ge sig på. Men för utsidan av tidskriften gällde inte den regeln. Man måste ju skydda gamla tanter och små oskyldiga barn, som råkade passera en kiosk utan att veta bättre. Och nu hade dagen alltså kommit för att pröva om de skulle få dåndimpen av att se teckningen av en byggnadsjobbare som ägnar sig åt kroppsarbete med sololja under sin lunchpaus.

Published in: on 2015/05/12 at 21:51  Kommentera  

Inlägg 2.474: 21 – 22 aug 1971

Föreställningsmanusaffärsframgångsidéförkastandet

På lördagskvällen var det igen teaterdags för oss. Vi tänkte se Ungkarlslyan (eng. Promises, Promises), som redan hade gått på Broadway i tre års tid och var så framgångsrik att den antagligen skulle fortsätta i tre år till. Den hade till och med gått på Oscarsteatern i Stockholm. Vi tog en chans att TKTS hade biljetter att sälja till en populär musikal på en lördagskväll mitt i turistsommaren, när vi på eftermiddagen gick dit direkt efter bassängbadet. Och under över alla under – de hade två biljetter för oss på bra parkettplatser!

Programhäftet till Ungkarlslyan på Broadway, New York (internet)

Programhäftet till Ungkarlslyan på Broadway, New York, 1971 (internet)

Handlingen påminde mig rätt mycket om musikalen ‘Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig’ som jag hade sett både på Broadway och i Stockholm (se inlägg 168 och 312) och kunde den både framlänges och baklänges. I Ungkarlslyan bestod knepet för att lyckas bra på jobbet av att låna ut ens anspråkslösa lilla lägenhet till dem av ens överordnade som var familjefäder, när dessa i största hemlighet behövde ett diskret ställe för en liten tätatät.

För min egen del kunde jag inte ens tänka mig att låna ut 351:an till någon nödig IBM-chef, för idén med det hela var ju att avancera i företaget, och för det måste man bli chef över andra, och det ville jag ju absolut inte vara.

Ungkarlslyan var en pigg föreställning, särskilt med Burt Bacharachs festliga musik, och det tyckte både Ed och jag själv. Här har jag lagt in två av de mest kända sångerna ur musikalen. Klicka här för titelsången ‘Löften, Löften’ (eng. Promises, Promises) och klicka sedan här för ‘Jag blir aldrig kär i nån igen’ (eng. I’ll never fall in love again).

Skivomslaget till Ungkarlslyans musik, 1968 (internet)

Skivomslaget till Ungkarlslyans musik, 1968 (internet)

På söndagen åkte vi ut till Riisparken från den ångande staden, och där kunde vi lätt jämföra de två badplatserna – gårdagens simbassäng med hundra sinom hundra mestadels ungar, och dagens ocean med hundra sinom hundra uteslutande bögar. Vi kunde knappast fatta att vi hade valt Centralparken på lördagen, men det hade faktiskt varit rätt kul att få bada i en stor allmän simbassäng mitt inne i storstaden.

Efter Riisparken åt vi en god middag hemma – inte på restaurang. Vi gick numera inte ut och åt så ofta som vi hade gjort innan jag fick min gulsot. Jag behövde visserligen inte längre kämpa mig genom matsedeln på jakt efter lämplig dietmat, för nu kunde jag äta vad jag ville ha – med en viss aktsamhet. Men saken var den att jag nu hade vant mig vid att njuta av ingredienser av hög kvalitet – och det fick man oftast inte ute på krogen. Ed kunde ju frossa på hamburgare och sådant – om han det ville – när han åt lunch ute i Morristown, men i Nya York följde han mig gärna i mina konstiga nya matvanor.

Published in: on 2015/05/12 at 06:25  Kommentera  

Inlägg 2.473: 18 – 21 aug 1971

Vattenplaskningsbehovstillfredsställandet

Mitt suckande över min missade förmögenhet i Kaufman & Broads aktier lättade litet, när jag kom ihåg att jag fortfarande hade kvar mina 100 teckningsrätter i Kaufman & Broad. Dem hade jag köpt i maj 1970 för 7.994 kronor (se inlägg 2.045), och Kaufman & Broad gav förstås ut teckningsrätter gratis på samma sätt som aktier nu vid fondemissionen. Jag fick därför också 100 gratisteckningsrätter. De 200 var i slutet av augusti 1971 börsnoterade i 134,66 kronor och hade alltså gått upp i värde till sammanlagt 26.932 kronor. De hade därmed redan mer än tredubblats i värde – och jag hade dem fortfarade kvar. Nu håller jag i skrivande stund tummarna för mig själv, så att jag inte komme att avbryta den här stundande vinstprocessen lika prompt som jag gjorde med den år 1967.

Min mamma hade ju alldeles nyss kommit hem från en utlandsresa, och nu i veckan ringde en apotekare från Karlskoga och erbjöd sig att hyra ut sin villa i Marbella i Spanien till mina föräldrar. Han tänkte att det kanske kunde vara gott för dem att pröva på hur det känns att hushålla i vardagslag i ett privathus i Spanien i stället för att bo på hotell.

De svarade honom att det var ett fint förslag, men att de inte kunde planera någonting just nu när det inte fanns några växelkurser i tidningarna och inte ens på banken. Men när världsfinanserna hade normaliserats igen, så skulle de undersöka om det fanns några billiga flygresor dit ner som passade.

Jag kommer faktiskt inte ihåg varför Ed och jag gick till en simbassäng i Centralparken på lördagen i stället för att helt enkelt åka ut till Riisparken. Kanske det var för att på allvar kunna plaska runt i vattnet, vilket sällan gick att göra ute i havet även nu i augusti månad. 18 grader – brrr! Så vi tog på oss badbyxorna redan hemma och tog med oss var sin badhandduk, och så utstyrda gick vi de erforderliga kilometrarna genom Centralparken från 59:e gatan nästan upp till 110:e gatan för att inviga den enorma Laskerbassängen.

Laskerbassängen, Centralparken, New York (internet)

Laskerbassängen, Centralparken, New York (internet)

Den var rund och säkert 100 meter stor tvärsöver – och bara en meter djup så att man inte oavsiktligt kunde drunkna. Det var härligt i det svala vattnet nu när det var mellan 30 och 35 fuktiga grader på gatorna varenda dag. Bassängen var nästan tom – jag gissade att det var 500 medmänniskor i den, och Ed trodde att det inte var fler än 200. På eftermiddagen kom det mer folk, men det blev ändå ingen som helst trängsel i vattnet.

Vi tog bussen tillbaka hem. Trots att vi hade haft det gott i Laskerbassängen så kom den att hamna såpass långt ner på vår nöjeslista att vi aldrig kom tillbaka dit.

Published in: on 2015/05/11 at 18:42  Kommentera  

Inlägg 2.472: 18 aug 1971

Förmögenhetsinhåvandeförbigåendesucken

En fondemission till, nu Kaufman & Broad. Du kommer säkert ihåg villabyggarföretaget, som på ett litet halvår alldeles i början av mitt börsspekulerande gav mig 7.327 kronor i vinst på en 6.422 kronors investering (se inlägg 1.227)? Jag hade köpt 70 aktier för 92 kronor styck, och fick snart därefter 35 gratisaktier. Det var efter detta som jag sålde 100 av mina 105 aktier och på det vann dessa underbara 7.327 kronor. Jag hade sedan 5 aktier kvar, för i början ville jag behålla några aktier av allting som jag sålde – för att se hur det skulle gå för de firmor som jag hade övergett.

Om allt detta har jag tidigare berättat. Men jag har inte berättat om hur det gick för de 5 aktierna som jag behöll. Jag har aldrig tidigare brytt mig om att nämna någonting om alla de småposter som jag i början behöll, men nu skall du få höra hur det gick för dessa 5 aktier i Kaufman & Broad under de fyra åren sedan dess.

Firmamärket för Kaufman & Broad (internet)

Firmamärket för Kaufman & Broad (internet)

Jag hade betalat sammanlagt 306 kronor för dem = inköpskostnaden för 5 av de 105 aktier som jag ägde då jag sålde 100 av dem år 1967. I februari 1968 hade Kaufman & Broad igen en fondemission med en halv gratisaktie för varje aktie man ägde. Jag ägde 5 och fick därför 2½ gratisaktier. Jag fick välja om jag ville köpa eller sälja en halv aktie för att jämna ut min behållning – jag valde då att köpa en halv aktie för 63 kronor, eftersom börspriset för Kaufman & Broads aktier var 125 kronor vid den tiden. Efter detta hade jag allt som allt pungat ut med 306 plus 63 kronor, alltså 369 kronor för de 8 aktier som jag nu ägde.

I januari 1969 var det dags för nästa fondemission, denna gång med en gratisaktie för varje aktie man ägde. Jag ägde 8 och fick nu 8 gratisaktier = 16 aktier. Inga betalningar den gången.

I februari 1970 vad det dags igen. Den här gången gav Kaufman & Broad en halv gratisaktie för varje aktie man ägde. Jag ägde 16 och fick nu 8 gratisaktier = 24 aktier. Åter inga betalningar.

Och nu, den 18 augusti 1971, hade Kaufman & Broad en fondemission med en gratisaktie för varje aktie man ägde. Jag ägde 24 och fick därför 24 gratisaktier = 48 aktier. Inga betalningar.

Vid slutet av oktober börsnoterades Kaufman & Broad i 189,81 kronor. Mina 48 aktier, för vilka jag hade betalat 369 kronor – se ovan – var alltså nu värda 9.111 kronor!

Vad skulle de 100 aktierna som jag sålde år 1967 ha varit värda nu i augusti 1971 om jag hade behållit dem? De hade då blivit 900 efter alla fondemissionerna och varit värda sammanlagt 900 x 190,45 kronor = 171.405 kronor! Min vinst skulle ha blivit 165.288 kronor = 171.405 kronor minus inköpskostnaden 6.117 kronor för 100 av de 105 aktier som jag ägde då jag sålde 100 av dem år 1967. Ack, ja!

Published in: on 2015/05/11 at 06:53  Kommentera  

Inlägg 2.471: 16 – 18 aug 1971

Aktiehandelsvimsighetsspaltfyllnaden

På måndagen sålde jag mina 80 aktier i Barton Brands. Jag hade nyligen köpt dem för 6.287 kronor i avsikt att tjäna storkovan (se inlägg 2.432). De hade inte rört sig vare sig upp eller ner i två månaders tid, och nu hade jag tröttnat på dem. Jag sålde aktierna för 6.161 kronor och förlorade alltså på den affären bara 126 kronor, ett i jämförelse med de flesta av mina försäljningar ett utsökt gott resultat.

För 6.580 kronor köpte jag samma dag 50 aktier i Her Majesty Industries, en textilfabrik i Mauldin, en förstad till Greenville i Sydkarolina. Här är fabrikens varumärke.

Varumärket för Her Majesty Industries (internet)

Varumärket för Her Majesty Industries (internet)

Och här är en 40 år gammal sovsäck, tillverkad av Her Majesty Industries och nu i skrivande stund till salu på internet. Mönstret på sovsäcken utgörs av en massa ansikten av den dåtida komikern W C Fields iförd hög hatt.

Sovsäck tillverkad av Her Majesty Industries (internet)

Sovsäck tillverkad av Her Majesty Industries (internet)

Så här såg W C Fields ut på fotografi iförd hög hatt.

Komikern W C Fields (internet)

Komikern W C Fields (internet)

Detta är absolut allting jag vet om vad jag gav mig in på när jag köpte dessa aktier.

Utan att jag fick veta det förrän en lång tid därefter så hade också på samma måndag mina 75 aktier i Puritan Fashion (se inlägg 2.308) en fondemission. Jag fick därmed 75 aktier i gåva av företaget, med resultatet att alla dessa aktier sjönk till halva värdet. Detta verkade vara ett helt onödigt krångel, för aktierna hade inte alls blivit dyra – de hade inte gått upp till ens 100 kronor styck . Men deras revisorer hade väl inte något bättre att syssla med.

Samma historia igen – vår luftkonditionering gick sönder, nu för tredje gången på en månad. När jag kom hem på måndagskvällen kunde jag inte sätta på den trilskande apparaten, och jag ringde då genast till värdens kontor och rapporterade saken. De skulle kontakta sin reparatör nästa morgon och få dit honom redan på tisdagen. Jag behövde inte vara hemma.

På tisdagen hade ingen kommit – nåja, de hade väl många jobb på gång och det var inte så himla varmt just då, så jag lät den dagen passera. På onsdagen när jag kom hem var luftkonditioneringen inte heller lagad, men just då ringde telefonen. Det var värdens reparatör, och han sade att han hade varit där men måste tala med värden igen, för apparaten saknade en säkring – den som som ‘min egen reparatör’ hade tagit bort för att få luftkonditioneringen att fungera den första gången (se inlägg 2.451). Värdens reparatör sade att utan den kunde han inte vara ansvarig om något skulle hända. Så min vänliga gest för att inte belasta värden med den första reparationen inte bara kostade mig 280 kronor (se inlägg 2.459) utan ledde också till krångel för mig med värdens reparatör! Jag sade till honom att jag skulle ringa upp ‘min egen reparatör’ och fordra att få säkringen tillbaka.

Published in: on 2015/05/10 at 06:26  Kommentera  

Inlägg 2.470: 16 – 20 aug 1971

Valutakursförändringslivsanpassningen

Nog var det spännande att se hur mycket av världens händelser som vilade på de nu osäkra växelkurserna. Varje dags Nya Yorks Tidender bjöd på valutakurser som hoppade upp och ner, men i stort sett följde de varandra rätt väl – fast uppåt gentemot den amerikanska dollarn. Hur skulle det komma att bli med resan till England för Ed och mig? Det var dagar då det brittiska pundet hade gått upp tio procent i värde – vi skulle då automatiskt få betala tio procent mera för hotell och mat och bensin på vår resa, och vem vet, kanske till och med våra flygbiljetter skulle komma att uppjusteras i pris – fast det priset var ju amerikanskt, så det fick de nog inte ändra..

Det där med prisstoppet i tre månader hade lustiga konsekvenser på sina håll. I likhet med det mesta var konstfiber en priskontrollerad vara, medan ull och bomull, i likhet med de flesta naturråvaror, slapp undan. Textilfabrikerna fick inte lov att höja sina priser på kläder som de tillverkade, och de slog omedelbart om från ylle och bomull till nylon och polyester för att inte kvävas av de framtida krympande marginalerna mellan allt dyrare råvaror och prislåsta textilprodukter.

Ingen trodde nämligen på att priserna skulle släppas loss igen i november. Nej, Nixons kovändning skulle bli kvar till valet ett helt år senare, så att han kunde gona sig i folkets beundran av detta statsmannalika beslut, och han därmed bli omvald. Det må vara cyniskt att säga det, men att bli omvald är ju det enda som en politiker tänker på. Folkets väl är en dussinvara.

Jag vill här lägga in en liten notis om hur litet mitt skriveri här påverkas av dollardevalveringen. Jag översätter ju här alla priser till svenska kronor, men jag använder en och samma växelkurs för ett helt år i taget. Jag har bara tillgång till årsgenomsnitten för varje år, så det är det enda jag kan göra. Den amerikanska dollarn kostade 5,17 kronor under år 1970 – och alla år dessförinnan – och 5,13 kronor i genomsnitt under år 1971. Något som jag vet är att dollarn stod kvar i 5.17 kronor under år 1971 fram till frisläppningsdagen den 15 augusti – alltså i runt sett under två tredjedelar av året. Rent matematiskt måste den därmed ha varit värd i genomsnitt 5,05 kronor under den sista tredjedelen av år 1971 för att ge årsgenomsnittet 5,13 kronor. Men jag använder mig av 5,13 kronor för alla priser under hela år 1971.

Mitt nödhjälpskonto för mina föräldrar i den amerikanska banken sjönk förstås i värde för dem. Det stod förstås kvar 5.300 dollar på det, men för dem i svenska kronor gick det ner en bit från 27.500 kronor i takt med dollarvärdets fall. Usch!

Published in: on 2015/05/10 at 03:31  Kommentera  

Inlägg 2.469: 13 – 15 aug 1971

Valutakonverteringssystemomvälvningskonsekvenerna

Av de 15 rådgivare som president Nixon hade hos sig märktes finansminister John Connally – denne hade som Texas guvernör åkt i framsätet i president Kennedys kortegebil i Dallas (se inlägg 134) och där blivit allvarligt skottskadad – centralbankschefen Arthur Burns och undersekreteraren för internationella valutaaffärer Paul Volcker. Det blev en vittomfattande debatt dem emellan, och Nixon kom till slut att i det mesta följa Connallys råd att med omedelbar verkan (1) suspendera statens försäljning av guld, (2) låsa fast alla priser och löner under tre månader framöver, och (3) införa en extra införseltull på 10 procent.

Den första åtgärden var avsedd som det egentliga botemedlet mot valutakrisen i och med att den i praktiken skulle bryta Bretton-Woods-avtalet. De övriga två åtgärderna var temporära och lades till för att mildra de ekonomiska svallvågor i världsekonomin som den första åtgärden med visshet skulle komma att skapa under en viss tid därefter.

På söndagskvällen den 15 augusti talade president Nixon i television till det amerikanska folket. Han nämnde slutet på statens försäljning av guld mera som en tekniskt detalj – vilket det egentligen var för det amerikanska folket, som alltsedan depressionen på 1930-talet i lag hade varit förhindrat från att personligen äga något guld – medan han bredde ut priskontrollen som sitt magiska medel för att stoppa den pågående inflationen. Klicka här för att tillsammans med Ed och mig lyssna till den delen av presidentens historiska tal.

Han lyckades få folket att tro att den amerikanska staten nu skulle rädda dem från prisocker och växelkurskriser, orsakade av utländska makter. Därför blev Nixons beslut en stor politisk framgång. På måndagen steg aktiebörsen mera än den någonsin dessförinnan hade gått upp på en enda dag.

Och min mamma och hennes 46 medpassagerare visste inte hur lyckliga de i själva verket var, när de satt och otåligt väntade på tullgubbarna att bli färdiga med deras buss. Om de hade varit på väg till Finland i stället för på väg därifrån, så hade de fått sitta kvar i tullväntrummet i flera veckor i väntan på bankerna att åter börja växla svenska kronor mot finska mark. Ingen visste ju hur mycket de olika valutorna var värda gentemot varandra, nu när den amerikanska dollarn inte hade ett fast värde gentemot guldet. Och ingen visste ju heller om de ‘fasta’ växelkurserna enligt Bretton-Woods-avtalet fanns kvar i röran.

Published in: on 2015/05/08 at 20:25  Kommentera  

Inlägg 2.468: 13 aug 1971

Efterkrigsvalutaöverenskommelsebalansuppluckringen

Samtidigt som mamma, tillsammans med hennes 46 medpassagerare i lottabilen, satt i tullens väntrum i Kapellskär och otåligt väntade på att få komma tillbaka på bussen för att fortsätta hemresan mot Eskilstuna, så satt president Richard Nixon, tillsammans med 15 höga befattningshavare och rådgivare, i största hemlighet ute på sitt fritidsställe Camp David utanför Washington.

Camp David, 1959 (internet)

Camp David, 1959 (internet)

De var alla lika otåliga som de 47 resenärerna att komma iväg därifrån, men i motsats till dessa, som var helt beroende av hur fort tullarna kunde snoka igenom bussen, så vilade det på Nixon och hans män själva att avgöra hur snart de kunde komma iväg därifrån efter att ha löst sitt problem.

Problemet var att president Nixon var tvungen att besluta vad som omedelbart måste göras för att stämma en just då pågående valutakris, där den amerikanska dollarn stod i centrum. Alltsedan den stora konferensen i Bretton Woods i Nya Hampshire år 1944 (se inlägg 72) hade världens huvudvalutor stått i ett fast värdeförhållande till varandra. Med hjälp av dessa fasta växelkurser kunde internationella affärer bekvämt avslutas genom att parternas respektive valutor exakt kunde värderas i dollar, och att man för 35 dollar i valfri valuta kunde köpa en uns – eller 31,1 gram – guld från den amerikanska staten.

Detta fungerade alldeles utmärkt till en början. Amerika svarade för 35 procent av världens produktion av varor och tjänster, och den amerikanska staten ägde ungefär hälften av allt guld i världen. Men framemot år 1969 hade Amerikas andel av världsproduktionen sjunkit till 27 procent, Amerikas betalningsbalans hade blivit negativ, och dess statsskuld växte sig allt högre på grund av Vietnamkriget och de stora inhemska socialbidragen, vilket gjorde dollarn allt mindre värd sin fasta växelkurs.

I februari 1965 förklarade Frankrikes president Charles de Gaulle att han ämnade köpa guld till det officiella priset för alla de dollar som hans land hade i sina kassavalv. I maj 1971 vägrade Västtyskland att uppvärdera sin valuta och lämnade helt sonika Bretton-Woods-avtalet därhän. I juli 1971 köpte Schweiz guld för 50 miljoner dollar från den amerikanska staten. Den 5 augusti 1971 offentliggjorde Amerikas riksdag en rapport som rekommenderade en devalvering av dollarn. Den 9 augusti 1971 var det Schweiz tur att överge Bretton-Woods-avtalet.

Var tiden nu inne också för Amerika att gå ur Bretton-Woods-avtalet? Den 13 augusti 1971 arrangerade president Nixon sitt hemliga möte ute på sitt lantställe för att där fatta sina beslut i denna och besläktade frågor.

President Richard Nixon, 1971 (internet)

President Richard Nixon, 1971 (internet)

Published in: on 2015/05/07 at 07:32  Kommentera  

Inlägg 2.467: 9 – 13 aug 1971

Finlandsreseupplevelsen

Mamma trivdes gott på färjan Apollo, som var jättestor och rymde 1.200 passagerare. Den lade ut klockan 22.00 och överfarten tog 8 timmar. Med en stor brakmiddag till att börja med blev det inte mycket tid över för nattsömn. Mamma delade hytt med Margareta Kördel – fast för resans tre hotellnätter hade de båda valt att få egna rum. Klockan 07.00 finsk tid väcktes alla, och snart därefter lade färjan till i Nådendal, en förstad till Åbo. Där sken solen och himlen var blå, vilket var början på det fina väder som höll i sig under hela vistelsen i Finland.

Bussen tog dem på ett par timmar direkt till Helsingfors. De fick en två timmars rundtur i staden och såg där bland annat universitetsförstaden Hagalund, som mamma beskrev som ‘tjusig’. De besökte sedan porslinsfabriken Arabia, och efter en litet mellanmål åkte de i någon timme ut till staden Lahti för att där bo på ett modernt hotell med namnet Svarta katten (fin. Musta Kissa).

Övre vänstra hörnet av brevpappret på mammas hotell, Lahti (1971)

Övre vänstra hörnet av brevpappret på mammas hotell, Lahti (1971)

På eftermiddagen besåg de den lilla staden, och sedan avnjöt de middag med dans på hotellet. Mamma var mycket nöjd med sitt rum med bad och radio och telefon.

På onsdagen körde bussen först till den gamla staden Borgå, där så mycket som halva befolkningen fortfarande hade svenska som modersmål. Efter det tillbringade de en stor del av dagen inne i Helsingfors på museer och i affärer. Krigskyrkogården sade mamma att hon aldrig skulle glömma – en sådan skönhet hade hon aldrig förr sett.

På eftermiddagen åkte de iväg igen, nu till Finlands tredje största stad Tammerfors – från vars ryska kyrka mamma hade lyssnat på påskens midnattsmässa några månader tidigare (se inlägg 2.369). För att komma dit tog det två timmar i bussen. Här i inlandet talade alla enbart finska, och mamma fick sig en verklig språkupplevelse – hon hade tagit på sig att köpa 47 wienerbröd på ett konditori och fick närapå ge upp försöket. Gruppen bodde över natten på hotell i Tammerfors.

På torsdagen körde de i två timmar till Finlands näst största stad Åbo för utforskning och matinköp – oxfilé 26 kronor kilot, rökt skinka 10 kronor och emmentalerost 11 kronor. Efter övernattning i Åbo återvände de på fredagen under dagstid med färjan från Nådendal till Kapellskär. Där tog tullarna stickprovsvis just deras buss för detaljgranskning och fick ingenting annat än en timme av allas tid. Och på grund av detta fick pappa med sin Mustang vänta i Eskilstuna ända till klockan 01.00. De kom inte i säng hemma i Örebro förrän klockan 03.00.

Hela resan kostade 300 kronor per person, fast mamma fick betala 315 kronor för att få eget rum på de tre hotellen. Hon var överlycklig över resan och tyckte att Finland var en underbar upplevelse och det finska folket enklare och sundare än svenskarna.

Published in: on 2015/05/06 at 23:49  Kommentera  

Inlägg 2,466: 5 – 9 aug 1971

Brevbesvarandebetänketidsnödvändigheten

I mitt tycke var detta ett underbart brev att ha fått från pappa. Han gav luft åt sina känslor mera öppet än han någonsin tidigare hade gjort – jag tror att sådant händer när man stöter på motgångar i livet. Då kommer ansiktsmasken lätt litet på sned, och omgivningen kan då skönja litet av den verkliga människan bakom den. Jag läste det brevet flera gånger tills jag nästan kunde det utantill.

Jag ville genast sätta mig och skriva ett brev tillbaka till honom – just till honom, inte till honom och mamma gemensamt. Men jag satt och ruvade på tanken i några dagar, för jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det fick naturligtvis inte vara några lovord över hur öppet han hade skrivit, och det var just sådant som pockade på att bli skrivet. Men vad skulle jag säga i stället? Till slut blev det ett brev på söndagen – till dem båda precis som vanligt.

I mitt brev anslog jag bara ett litet avsnitt till hans brev, och jag berörde enbart hans självbedömning som ‘utbränd’. Han fick veta att han inte alls var utbränd, och att det i Sverige gick omkring tusentals män, skickliga och professionella, utan arbete i dagens ekonomiskt svåra tider, och de kände sig säkert lika besvikna. Men ‘utbrända’ var de inte – inte alls. Och så pladdrade jag på. Vissa brev blir bäst om man skriver dem omedelbart efter att ha fått höra något känsligt, medan andra brev kräver att man måste ha väntat tills man åter var helt i kontroll av sina känslor för att inte trampa i klaveret.

På måndagen begav sig hälften av mina föräldrar ut på en liten resa. Det gladde mig att få höra att de, liksom den lilla trippen till Danmark, gjorde små saker för att pigga upp tillvaron under dessa besvärliga omställningsmånader. Nu var det mamma som följde med på en bussresa till Finland, där hon aldrig förr hade varit. Hon reste tillsammans med sin väninna Margareta Kördel (se inlägg 600). En äldre släkting till henne tjänstgjorde som reseledare, och då ordet ‘lottabuss’ användes får man väl anta att de flesta av de 47 resenärerna var forna lottor.

Här stiger mamma klockan 16.00 ut ur porten på Skyttegatan 8, och det är den enda bild från mammas Finlandsresa som jag visar upp – detta handlar ju om mitt liv och inte min mammas. Men några ord om resan fick jag ju mig till livs, och de blev ju till en del av mitt eget liv.

Mamma ger sig av till Finland, Skyttegatan 8, Örebro (1971)

Mamma ger sig av till Finland, Skyttegatan 8, Örebro (1971)

Pappa körde henne i Mustangen till bussen, som startade från Eskilstuna klockan 18.00. Där började det regna, och sedan öste det ner hela vägen till Kapellskär i Uppland, där hela bussen körde rätt ombord på Finlandsbåten.

Published in: on 2015/05/05 at 07:33  Kommentera  

Inlägg 2.465: 5 aug 1971

Ingenjörsbyrånedgångsperiodsupplevelsen, del 2

(fortsättning)

”Som du förstår”, fortsatte pappa sitt brev, ”var det ledsamt att riva ned hela utrustningen där uppe och sälja det mesta för cirka 20 procent av vad det hade kostat, men så är det när man vill sälja och det egentligen inte finns någon köpare. Men jag har det mycket lugnare nu när jag inte längre behöver oroa mig för att det ej skall finnas arbeten för pojkarna. De två sista som jag hade kvar det sista året ensamma däruppe har jag placerat på industrier, och jag hade faktiskt tur nog att de fick arbete på respektive företag under dubbla uppsägningstiden. De är fortfarande anställda hos mig med samma debitering som jag normalt gjorde när de var våra kunder. De kunde nämligen inte anställa dem med detsamma, därför att förtagen i gemen nu har anställningsstopp, vilket innebär mera ceremonier när de trots detta vill anställa folk.

”Det har, som du förstår, varit en hel del arbete att plocka ned all belysning och alla hyllor, för att nu inte tala om allt övrigt material som skulle kastas eller omplaceras. Och du vet ju att jag tar det lugnt, ja, så lugnt som jag kan med mitt temperament. Det går emellertid bättre för mig att ta arbetet lugnt nu, när jag har insett att jag numera är en utbränd individ, som kanske har gjort sitt här i livet. Kanske det pressande vädret inverkar, men livsglädjen är det både si och så med.

”Vi får nu se hur det går med beställningar och mitt arbete. Om det inte går att fortsätta arbetet, så kommer jag att sälja Mustangen. Åt den saken är intet att göra. Ma:s Volvo är mycket billigare i drift. Att jag köpte Mustangen berodde ju endast på att det skulle göra ett litet bättre intryck när jag kom till kunderna. Och det är riktigt – jag var i går hos pappersbruket här i Örebro, och där var man intresserad av bilen och även av mitt arbete. Jag har ju referenser till andra pappersbruk, där jag har gjort diverse arbetsbesparande saker, så kanske det blir arbete såpass nära som bara någon kilometer härifrån!

”Vidare har två bruk i Västmanland förutskickat att de skulle kunna behöva någon automatik. Så jag hoppas att det skall gå vägen med min lilla firma. Ser du, att sluta med arbetet vore nog inte klokt för mig. Jag har ju alltid haft att göra, men har nog i allmänhet siktat något för högt, och det är väl därför som jag har haft ett såpass hårt liv som jag i verkligheten har haft. Att ha för mycket ambition är heller ej bra. Det för i allmänhet med sig motgångar. Jag har emellertid haft ord om mig att alltid komma ner på fötterna. Nåja, det som har varit kan ej göras om, så det är endast att gå vidare och inte meditera för mycket.”

Published in: on 2015/05/04 at 08:00  Kommentera  

Inlägg 2.464: 5 aug 1971

Ingenjörsbyrånedgångsperiodsupplevelsen, del 1

På torsdagen köpte jag 50 aktier i Bi-Lo, en kedja av speceriaffärer i sydöstra Amerika, för 5.678 kronor. Allt jag kan läsa mig fram till i dag – år 1971 visste jag ingenting mer än lönsamhetssiffrorna – är att det underliga namnet var resultatet av en namnförslagstävling bland de anställda, och att det var sekreteraren till företagets grundare som kom upp med det vinnande namnet.

Bi-Lo speceriaffär, Greenville, 1971 (internet)

Bi-Lo speceriaffär, Greenville, 1971 (internet)

Alltsedan maj hade jag fått höra, mest från mamma, om hur pappa hade varit tvungen att göra sig av med de två anställda på hans ingenjörsbyrå på grund av de svåra ekonomiska tiderna. Nu hade pappa den 26 juli satt sig ner och skrivit ett utförligt brev till mig om allt detta. Såpass länge tog det för honom att få tillräckligt med tid över för brevskrivning och att även emotionellt bli i stånd att diskutera denna ledsamma utveckling på ett sakligt sätt.

”Som Ma har skrivit till dig”, började han, ”har jag slutat med kontoret däruppe. Det var ett hårt slag. Du skall veta att vi hade arbeten för minst två år, jag sökte mera folk – och så hände det.

”Vi hade tre arbeten på gång, och ett av dem arbetade vi på. Under loppet av två veckor meddelade alla tre att deras huvudbolag hade underrättat dem om att de inte längre hade nog med pengar för att fortsätta med nyinvesteringar, vilka därför finge skjutas till en obestämd framtid.

”Detta drabbade oss som en blixt från en visserligen molnig men dock relativt klar himmel från mitt lilla företags horisont. Många kunder har uttryckt förhoppningen att jag dock på det ena eller andra sättet skall fortsätta mitt arbete. De har hjälpt mig med uppslag om att få tag i ritare, men, vet du vad, i dessa osäkra tider är det bäst att arbeta så, som jag nu tänker göra.

”Jag kommer inte att ha några anställda. Jag kommer att göra mina utkast själv och sedan låta pojkar arbeta som extraknäck om kvällarna. Då kan jag betala dem per ritning. Du skall veta att med alla de avgifter som staten nu pålägger oss företagare måste man lägga till 30 eller 35 procent på lönen för att komma fram till vad vederbörande anställd verkligen kostar. Sedan har man den svårigheten att man inte kan eller, just nu, lagligen får lov att höja sina debiterade arvoden.

”Om jag i stället betalar de extraknäckande per ritning slipper jag alla dessa statliga pålägg – vill de betala in till sin pension är det deras sak. Jag slipper även arbetsgivaravgiften – en nyhet som du kanske ej känner till – vilken utgör 2 procent på all utbetalad lön, och som skall gå till staten!

(fortsättning)

Published in: on 2015/05/04 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 2.463: 4 aug 1971:

Tandvårdselementssekvensomkastningsförsöket

Men nu hade Saland äntligen kommit igång i sina nya, fina lokaler på Centralparkens Södra sida (eng. Central Park South) – det är egentligen 59:e gatan som löper längs Centralparken, men namnet Centralparkens Södra sida låter ju så mycket fashionablare – i ett smalt 14-våningshus, inklämt mellan två gigantiska palats. Jag tror att det var ett gammalt hus som hade helrenoverats, men varenda detalj, till och med hissknapparna, skrek: Nytt, nytt, nytt! Det var läkar- eller tandläkarmottagningar på varje våning utom högst upp, där det fanns en exotisk restaurang.

Doktor Saland befann sig nu bara fyra kvarter från mitt kontor, så det var lätt att komma till honom mitt under arbetsdagen. Hans utrustning hade alltid varit helt modern, och det var säkert hans gamla stol som jag satt i. Och framför allt var han själv sitt eget gamla jag, vilket kändes skönt. Jag hade räknat med att i denna nya miljö få betala tredubbla priser, men nej, nu kostade det allt som allt 180 kronor för en timmes arbete inklusive röntgen – om så behövdes. Tidigare hade det kostat 75 kronor för tandstensputsning och 75 kronor för röntgen, så det var inte mycket dyrare är förr.

Hela hans tandvårdssystem hade ändrats. Förut hade han bara tagit plåtar av tänderna vid det första besöket, och när man sedan kom tillbaka så tittade han på plåtarna och tänderna och avgjorde om man hade några hål, vilka han då lagade. Vid det tredje besöket putsade han lagningarna och tog bort tandsten. Med det nya systemet plåtade han tänderna och tog bort tandsten och tittade på tänderna, allt detta vid det första besöket. Efter det ringde han upp för att tala om ifall plåtarna visade några hål i tänderna. På detta vis sparade man – och honom – ett besök, ifall inga lagningar behövde göras.

Vid mitt förra besök – för ovanligt länge sedan – hos doktor Saland hade jag varit felfri, men den här gången hade jag ju ätit så mycket socker under min gulsot att jag fruktade det värsta. Och ändå kunde han nu inte se några hål, så han skrapade bort tandsten och lovade ringa om plåtarna visade något misstänkt. Det kändes gott att gå tillbaka till jobbet efter det beskedet. Jag antog att jag hade min idogt använda vattenpick att tacka för det (se inlägg 1.373), och även det fluoriderade dricksvatten som Nya York använde för att rädda barnens tänder.

Published in: on 2015/05/03 at 13:07  Kommentera  

Inlägg 2.462: 2 – 4 aug 1971

Chefsarbetsuppgiftsundvikandepåminnelsen

Den nya arbetsmånaden började med ett kort allmänt avdelningsmöte på kontoret klockan 10.00 på måndagen. Jisses då, skulle IBM introducera en ny maskin? Det kunde det inte gärna vara, för då hade vi vetat om den här sammankomsten långt i förväg, även om vi inte hade fått veta vad det gällde. Nu var det utan någon förvarning alls. Det måste vara något alldeles förfärligt på gång.

Åter sansade satt vi alla där klockan 10.00, och mötet tog bara 5 minuter. Vi fick veta att Bert Sternad hade accepterat en post i systemgruppen i Regionskontoret på Parkavenyn, och att han hade tillträtt den med omedelbar verkan, alltså från denna morgon. Det var allt. Inga frågor besvarades – vi skulle nu gå tillbaka till våra jobb.

Nola Daniel och jag bytte några blickar, men vi behövde inte säga någonting. Den här månaden hade börjat bra.

Bert Sternad var alltså, som tysken säger, verschwunden. Nåja, han flyttade inte omedelbart till Parkavenyn – vi mötte honom här och där i korridorer och hissar ett slag framöver, och när man sågs så hälsade man glatt och hjärtligt.

Där ser man – usch för att vara chef. Det hade jag ju avsagt mig själv från redan den dagen då jag anställdes hos IBM den 16 september 1963 (se inlägg 103). Jag blev anställd ändå, och bolaget hade stadigt respekterat detta. Att vara chef är en arbetsuppgift som kräver sina speciella egenskaper. Det innefattar personalomvårdnad, planering, budgetering, uppgiftsdelegering – och ansvar för vad andra gör eller inte gör. Blir man chef, så är det slutet för ens egna specialiteter, att aldrig mera få sysselsätta sig med vad man kan, utan att i stället se till att man har annat folk som kan göra vad man själv kan men inte längre får göra.

Bert Sternad var inte bra i den sysslan, och det var förstås utmärkt att han inte längre skulle arbeta som chef. Han var en tekniker, och man fick väl anta att han kunde återgå till att vara det. Det är bara så mycket stass när en chef återgår till den sorts arbete som han själv är bra på och trivs med.

Nu skulle vi väl få arbeta en tid utan chef – men det hade vi ju i praktiken gjort redan innan han officiellt försvann, så det skulle säkert gå bra.

Det var nu hög tid för mig att besöka min tandläkare. Jag hade inte kunnat gå till Eugene Saland.på länge, för det hade tagit honom en lång tid att komma igång på sin nya mottagning. När han hade flyttat ut från sin gamla lokal på 42:a gatan rätt emot stadsbiblioteket, så skulle alla hans pinaler ha installerats på den nya adressen inom ett par veckors tid. Men som alltid gällde ju den så kallade Murphys lag: om någonting kan gå fel så gör det det.

Published in: on 2015/05/03 at 08:31  Kommentera  

Inlägg 2.461: 30 jul 1971

Världsfinansproblemstegringen

Det var på sitt sätt extra skönt att Ed och jag bodde så trevligt, för världen därute var allt annat än skön. Jag märkte det i varje brev jag fick från Örebro, där alla företag försökte bli av med folk som inte behövdes i den minskande efterfrågan på dess varor och tjänster, pch det märkte jag varje morgon när jag fick ögonen på min Nya Yorks Tidenders förstasida, där en allmän tröstlöshet avspeglades.

Aktiemarknaden hade börjat falla våldsamt igen, just när man hade trott att den hade börjat återhämta sig. Det var strejker överallt, och den allmänna ekonomin gick alltmer i baklås. Alla – det vill säga utom Ed och jag – hade förutsagt att Nixons program skulle stoppa inflationen, även de flesta av hans belackare, som menade att det inte var rätt sätt att göra det på, nämligen genom att skapa en 6-procentig arbetslöshet. Och nu visade det sig att de hade haft fel, allihop. Nu hade vi fått en 6-procentig arbetslöshet, och inflationen hade fortsatt precis som förr.

Nixon hade det inte lätt. De av arbetarorganisationerna, som märkvärdigt nog hade varit starkt för honom, var nu våldsamt aktiva emot hans arbetslöshetspolitik. Hemmafruarna märkte nu inflationen i butikerna, 95 procent av negrerna var som väntat motståndare till honom, och industrin började nu tvivla på att hans politik någonsin skulle komma att tillåta goda vinstmarginaler igen. Nu hade han till och med fått de konservativa på halsen, dem som han alltid hade stött sig på – men nu hade de börjat tycka att han hade vissa kommunisttendenser efter sitt steg att skapa kontakter med Kina.

På mig verkade det att vara ett intressant politiskt år i stundande, bara det Demokratiska partiets politiker inte gav sig på att äta upp varandra, så som de hade gjort år 1968. Och så som de borgerliga hade gjort i Sverige alltifrån den dag jag föddes.

Här i mitt skriveri har jag för hela år 1971 hittills inte en enda gång nämnt mina lönekuvert från IBM, så som jag tidigare gjorde med de starkt växlande kommissionscheckarna. Nu när jag inte längre fick någon kommission att oroa mig för, så var det bara halvmånadslönen på 4.245 kronor att rapportera. Såpass roligt som att få höra den siffran upprepas stup i ett skulle vi inte ha det här. Men nu plötsligt kom det ett extra tillägg som en oanad blixt. Min check för sista halvan av juli innehöll 1.304 kronor extra. Vadåför? Jo, enligt lag skulle ingen lön beskattas, som betalades ut till en anställd efter sex veckors sjukfrånvaro. Jag hade varit borta från jobbet i litet över sex veckor för min gulsot, och jag hade fått min fulla lön under hela den tiden av IBM. Min reaktion till att jag nu också skulle få en skattelindring var först att det var fel, sedan att det var orättvist, och slutligen tack så mycket.

Published in: on 2015/05/03 at 07:07  Kommentera