Inlägg 2.520: 24 sep 1971

Tregaronsamhällsstorleksöverraskningen

Här på bilden sitter jag på trappan till en stilig, vit korsvirkes bankbyggnad vid en gatukorsning mitt i Tregaron.

Sitter på trappan till en bank, Tregaron (1971)

Sitter på trappan till en bank, Tregaron (1971)

Tvärs över gatan låg det en tidnings- och tototipsbutik med massor av folk i intressanta kläder utanför. Detta var nog den piggaste stad vi hade sett hittills i England, och den låg inte ens i England utan i Wales.

Tidninga- och totobutiken, Tregaron (1971)

Tidninga- och totobutiken, Tregaron (1971)

Vi hittade lätt ett säng- och frukostställe alldeles i centrum av Tregaron. Det var en kvinna som hade köpt sig stadens urgångna polisstation, komplett med två finkor. Hon hade gjort finkorna litet mera inbjudande – fast hon hade förståndigt nog behållit både matluckan i dörren och gallret för fönstergluggen. Hon hade också inrett ett rum på övervåningen, och så bodde hon förstås också själv någonstans i huset.

Vårt övernattningshus i en gammal polisstation, Tregaron (1971)

Vårt övernattningshus i en gammal polisstation, Tregaron (1971)

Vi fick välja mellan de tre rummen och valde det på övervåningen. Det var inte så klokt gjort, vilket framgick när vi fick se utsikten från vårt rumsfönster.

Utsikten från vårt rum i polisstationen, Tregaron (1971)

Utsikten från vårt rum i polisstationen, Tregaron (1971)

Ingen ankdamm här inte! Jag betvivlar att vi skulle ha haft fullt så mycket utsikt genom finkornas lilla glugg. Här är värdinnans kort för den händelse att du skulle vilja pröva på att bo i ett polishäkte.

Polisstationen ägarinnas visitkort, Tregaron (1971)

Polisstationen ägarinnas visitkort, Tregaron (1971)

Men nu gällde det för oss att få mat – vi hade gått helt utan lunch och bara fått te och scones på eftermiddagen. Vi var helt enkelt hungriga. Jo, den här lilla stadens enda hotell hade en utmärkt restaurang, och dit var det bara en kort promenad. Det hette hotell Talbot och stammade från 1200-talet. Vad som var kvar från den tiden fattde vi inte, och vi frågade inte heller om det.

Hotell Talbot, Tregaron (1971)

Hotell Talbot, Tregaron (1971)

Statyn på torget framför hotell Talbot hade jag då trott vara av Winston Churchill. Men nu tittade jag noga på bilden och tyckte inte alls att statyn liknade honom. Nej, statyn föreställde en parlamentsledamot från den här trakten på 1800-talet, Henry Richard, och så här såg statyn av honom ut i närbild enligt internet.

Staty av politikern Henry Richard, Tregaron (1971)

Staty av politikern Henry Richard, Tregaron (1971)

Därinne i restaurangen fick vi en härlig middag från ett förstklassigt kök. Ett stort jaktsällskap piggade upp stämningen i lokalen. De var så tjoiga att Ed undrade i sitt stilla sinne vad deras jaktbyte hade varit – ute i nejderna hade vi bara sett får. Men lammkotlett är ju underbart gott, och så är också får i kål – som på den här bilden. Men där på restaurangen serverades det endast mera ‘sofistikerad’ mat.

Får i kål (internet)

Får i kål (internet)

Notan gick på 42 kronor inklusive 10% dricks. Vi gick nöjda och belåtna tillbaka till vårt fängelse.

Restaurangnotan, Hotell Talbot, Tregaron (1971)

Restaurangnotan, Hotell Talbot, Tregaron (1971)

Published in: on 2015/06/27 at 08:40  Kommentera  

Inlägg 2.519: 24 sep 1971

Kambriskabergsödemarkstelefonkioskkopplingstonen

Byn Abergwesyn utgjorde alltså ett avbrott i den Kambriska bergskedjans totala ödslighet, och dess centrum bestod av ett – 1 – bostadshus med några skjul vid en vägkorsning, plus två – 2 – små gårdar med tillhörande uthus, bägge några hundra meter från byns centrum i olika riktningar. Allt övrigt inom synhåll var öde ängar med betande får. Och allt utom synhåll var samma sak. Några träd här och där bildade skogsdungar – allt annat var gröna fält upp och ner för bergssidorna. Fälten var inte inhägnade, utan fåren fick röra sig fritt på fält och väg för att finna den frodigaste grönmaten.

Och där körde vi kilometer efter kilometer i krökar och backar tills vi plötsligt i en vägkorsning fann, intill varandra, en röd telefonkiosk och en godsvagn av trä, utan tillstymmelse till järnvägsräls någonstans.

Ed vid telefonkiosken och godsvagnen i de öde Kambriska bergen (1971)

Ed vid telefonkiosken och godsvagnen i de öde Kambriska bergen (1971)

Vi var tvungna att stanna och undersöka det här. Var detta en riktig telefonkiosk?

Undrar om det är en fungerande telefon i kiosken, Wales (1971)

Undrar om det är en fungerande telefon i kiosken, Wales (1971)

Jo minsann, telefonen därinne fungerade. Det stod en telefonstolpe rätt intill, och en tråd vandrade därifrån över andra stolpar bort mot horisonten. Men vem skulle ringa närifrån? Så här såg vägen ut intill telefonkiosken. Dessa bräkande får var telefonbolagets enda möjliga kunder.

Telefonkioskens enda potentiella kunder, Wales (1971)

Telefonkioskens enda potentiella kunder, Wales (1971)

Godsfinkan var igenbommad med hänglås och var som alla järnvägsvagnar försedd med identifikationkoder, som för oss inte avslöjade någonting.

Nu i skrivande stund har jag roat mig med att på Googlekartan ‘köra’ samma smala 20 eller 30 kilometer långa väg från Abergwesyn till Tregaron, för att om möjligt få återse denna telefonkiosk. Google hade kört vägen med sin kamera år 2011, och nu fann jag faktiskt just vad jag letade efter. I samma vägkorsning, mitt emellan Abergwesyn och Tregaron, kanske en smula norr om den räta linjen däremellan, hade Googlekameran fångat in den röda telefonkiosken i sin ensamhet. Godsvagnen var borta, men nu stod det i stället en röd brevlåda intill den röda telefonkiosken. Man kunde numera alltså nå omvärlden inte bara per telefon utan även med ett frankerat brev. Fortfarande från absolut ingenstans, bortsett från fåren.

Ed och jag hade en viss svårighet att slita oss ifrån denna helt omöjliga plats, men vi måste ju komma till Tregaron för att finna ett natthärbärge. En halvtimme – eller kanske fem timmar – senare mötte vi civilisationen, först i form av staket – alltså mitt och ditt – och så ett och annat hus, och plötsligt en mindre stad. Tregaron var inte alls en liten by – det var en livlig plats med trottoarer och banker och tidningsbutiker och hotell och statyer. Ed hade haft alldeles rätt – Tregaron var en bra övernattningsort.

Published in: on 2015/06/27 at 08:19  Kommentera  

Inlägg 2.518: 24 sep 1971

Småvägskörningsförsöket

Det första ställe vi hittade låg, efter vad jag förstår, i samhället Talgarth och såg mycket inbjudande ut. Det var ett kafé med grill, och här är jag på väg in dit. Tyvärr var det inte fullt så trevligt därinne som det verkade utifrån, men vi fick oss vårt te med scones, precis som vi önskade.

På väg in till kaféet för te och scones, Talgarth (1971)

På väg in till kaféet för te och scones, Talgarth (1971)

Eftersom det inte var ett kafé att sitta och mysa i, så satt vi snart i bilen igen. Regnet hade upphört, men vädret förblev helmulet. Vi fortsatte norrut på vår väg nummer 479 och fick till vår stora förvåning sällskap av ån Wye på vår högra sida. Det var den å som vi hade planerat att följa omedelbart efter Severnbron och som där utgjorde gränsen till England – den hade nu i lönndom vikit av västerut och hittat oss mitt inne i Wales.

Efter en halvtimme var vi i staden Builth Wells och där stannade vi ett slag för att tillsammans avgöra vad vi skulle göra under resten av dagen. Skulle vi ta in här i Builth Wells, eller skulle vi fortsätta? Det var en stund kvar av dagen, och Ed tyckte att det kunde vara kul att pröva på en småväg för ombytes skull.

”Har du hittat en sån?” undrade jag. ”Bara det inte är en liten grusväg, för då kan vi fastna i en bäck.”

”Här går den en väg bort dit till Tregaron”, pekade Ed ut på kartan. Vägen var ritad med kartans tunnaste svarta linje, och den kringlade sig västerut till en liten by, Tregaron, med sitt namn tryckt med kartans allra minsta stil. Jag ‘visste’ att vi inte skulle kunna hitta något hotell där och jag ‘trodde’ att det var en grusväg dit, avsedd för kor och får. Men jag var helt med på noterna och sade naturligtvis ingenting till Ed om mina föraningar. Vi hade gott om bensin, och om det behövdes kunde vi lätt ändra planerna och improvisera. Det är ju precis det som är det roliga med att bila omkring på måfå.

Nu ledde Ed oss ut ur Builth Wells västerut på väg nummer 483, och i den lilla byn Beulah hittade vi en liten avtagsväg till höger med skylten ‘Tregaron’ utan något miltal – antagligen hade ingen ännu mätt avståndet till Tregaron.

Vägen var minst sagt smal – men den var fint asfalterad. Om man mötte någon, så fanns det alltid ett ställe för den ena bilen att köra åt sidan och lämna fri passage. Inte en enda gång fick vi, eller den andra bilen, backa till en mötesplats. I Beulah och i en liten by, Abergwesyn, fanns det gott om hus, men annars var vi ute i de Kambriska bergens (eng. Cambrian Mountains) ödemark, och där såg vi längs hela vägen bokstavligen inte ett enda hus. Allt såg precis ut som på den här internetbilden, inklusive vädret.

Naturbild från de Kambriska bergen, 1971 (internet)

Naturbild från de Kambriska bergen, 1971 (internet)

Eller som på den här bilden med mig i den nästan likadana verkligheten.

Står vid vår väg över de Kambriska bergen (1971)

Står vid vår väg över de Kambriska bergen (1971)

Published in: on 2015/06/26 at 08:38  Kommentera  

Inlägg 2.517: 24 sep 1971

Englandwalesgränsöveskridandet

Nu hade vi gett ett par timmar åt Baden, och det var dags att lämna det egentliga England och ge oss av mot provinsen Wales. Jag hade sett en massa av kustlandskapet i den nordligaste delen av Wales när jag bodde i några veckor hos Musgraves på sommaren 1950, men jag hade aldrig varit i resten av Wales. Nu skulle det bli av!

Vi hoppade in i bilen och upptäckte där att vindrutan var alldeles regnvåt. Ja, det hade faktiskt småduggat mest hela morgonen men så ynka litet att vi inte ens hade lagt märke till det. Men på en vindruta samlas vattnet och blir till stora droppar, och dem märker man. När vi kom till en bensinstation för att tanka, regnade det på riktigt. Nåja, detta var ju England – och man kunde därför tanka bilen helt under tak.

Vår bil tankas, Baden (1971)

Vår bil tankas, Baden (1971)

Vi skulle korsa ån Severn långt ut i mynningen på en motorväg som hade byggts på en två kilometer lång hängbro bara fem år tidigare – innan dess hade vi fått ta en färja för att komma över. Och i samband med brobygget hade man lagt motorvägar i båda riktningarna till bron, frånl Nyhamn (eng. Newport) västerifrån och från Bristol och Baden österifrån – inte från London, men det skulle nog bli av med tiden.

Hängbron över år Severns mynning (internet)

Hängbron över år Severns mynning (internet)

Så nu körde vi på en stor, rak motorväg från Baden och upplevde därmed ingenting av vad vi passerade, men detta var ju bara en praktisk nödvändighet för att inte behöva simma – vi tänkte hoppa av motorvägen så snart vi hade kört över bron. Den skulle ha två körfiler i vardera riktningen, men när vi kom till bron fann vi att dess kapacitet hade halverats. Sådant händer, som bekant.

Uppfarten till bron över ån Severns mynning (1971)

Uppfarten till bron över ån Severns mynning (1971)

Emellertid levererades vi i högönsklig komfort till Wales på den norra sidan. Vi hade planerat att köra norrut på en mycket kurvig – och därmed säkert intressant – väg som följde ån Wye och därmed gränsen till England. Men det regniga vädret var så grått och trist att vi fortsatte på motorvägen västerut ända till Nyhamn. Men där tog motorvägen slut och vi själva tog av norrut på väg nummer 4042, som du ser på den här bilden. Vädret på bilden förklarar varför vi inte tog många bilder i Wales till att börja med.

Utsikt över en dal från vägen norrut från Nyhamn (1971)

Utsikt över en dal från vägen norrut från Nyhamn (1971)

Vi körde genom den lilla staden Abergavenny utan att gå ur bilen i regnet. Därifrån tog vi väg nummer 40 åt nordväst genom skogar och lantbruksfält och vek efter en stund av norrut på väg nummer 479. Det började kurra i magen, Eds chokladkaka från Baden var för längesedan uppäten, och vi såg att klockan var över 16.00 och att det alltså var hög tid för en kopp te – vi hade redan blivit så engelska att vi bestämde oss för att stanna vid första bästa tesalong eller kafeteria eller vadsomhelst.

Published in: on 2015/06/25 at 07:41  Kommentera  

Inlägg 2.516: 24 sep 1971

Badensnabbvisitsstunden

I Baden parkerade vi bilen för att gå och se på den urgamla klosterkyrkan. Men dess port var helt spärrad av en konsert av en uniformerad 40-mans blåsorkester. Deras strikta uniformer var helt mörkblå, så det var helt säkert inte Frälsningsarmén. Det kunde ha varit flygvapnet, och det fick bli min enda gissning. Fyrtio blåsinstrument drar också till sig publik, och det var minst sagt trångt i den rätt smala passagen framför kyrkan.

En blåsorkester ger en konsert framför porten till klosterkyrkan, Baden (1971)

En blåsorkester ger en konsert framför porten till klosterkyrkan, Baden (1971)

Visst blåste de vackert, men vi hade uppriktigt sagt inte tid för sådant på vår tvåveckorresa, så vi fick söka oss till sevärdhet nummer två, de romerska baden. De var belägna alldeles intill klosterkyrkan, och vi kunde se direkt ner i en av bassängerna från gatunivån.

Man kunde se de romerska baden från gatunivån intill klosterkyrkan, Baden (vykort)

Man kunde se de romerska baden från gatunivån intill klosterkyrkan, Baden (vykort)

Vi såg däruppifrån en guidad tur därnere, och det gjorde att vi bestämde oss för att ta del i en sådan. Det var helt klart från första början att dessa bassänger bara var museiförmål. Det var inte någon aktiv badinrättning om någon skulle tro det. På det här vykortet ser du ett hörn av den största av bassängerna därnere.

Ett hörn av den största bassängen, Romerska baden, Baden (vykort)

Ett hörn av den största bassängen, Romerska baden, Baden (vykort)

Detta var vår visningsgrupp nere i de romerska baden. Guiden pratar, lutad mot en palare med handen i byxfickan, och Ed befinnner sig nära den högra kanten av bilden. Vem vet hur jag lyckades slingra mig över till den motsatta sidan av bassängen för att ta bilden?

Ed bland många andra i en visningsgrupp, Romerska baden, Baden (1971)

Ed bland många andra i en visningsgrupp, Romerska baden, Baden (1971)

I början var det roligt och instruktivt att gå omkring därnere och tänka sig att romarna badade där för 1.300 år sedan och konverserade med varandra på latin. Men efter en stund blev det som för det mesta litet mycket stenblock att minnas, och då följde man bara med varthelst gruppen föstes.

Under vandringen vandrade mina tankar till vår fortsatta resa, och då kom jag att tänka på att vi skulle ha något med oss till Musgraves i Chester. Vi hade ju missat möjligheten till inköp av alkohol på Kennedyflygplatsen, och det enda jag kunde tänka mig som ersättning nu var en stor ask fin choklad. Och minsann, rätt över gatan från de romerka baden och klosterkyrkan hittade vi den här fotobutiken, som också sålde chokladaskar av hög kvalitet.

Cyril Howes butik, Baden (internet)

Cyril Howes butik, Baden (internet)

Jag kan bara visa upp omslagspapperet – själva chokladen åt Musgraves upp några dagar senare.

Här köpte vi en chokladask för Musgraves, Baden, 1971 (omslagspapper)

Här köpte vi en chokladask för Musgraves, Baden, 1971 (omslagspapper)

Vi gick också in på ett varuhus utan att egentligen veta varför.

Colmers varuhus, Baden, 1970 (internet)

Colmers varuhus, Baden, 1970 (internet)

Men Ed köpte där en liten chokladkaka som reservproviant. Här är kvittot på 64 öre.

Kvittot på en liten chokladkaka som Ed köpte som reservproviant, Baden (1971)

Kvittot på en liten chokladkaka som Ed köpte som reservproviant, Baden (1971)

Baksidan av kvittot var intressantare. Det hade en liten kurs i att klara övergången till decimalväxelpengar under den stundande ‘decimaldagen’ den 15 februari 1971. Än sen då, om den hade ägt rum för sju månader sedan!

Anvisningar om decimalövergången bakpå lvittot, Baden (1971)

Anvisningar om decimalövergången bakpå lvittot, Baden (1971)

Published in: on 2015/06/24 at 08:59  Kommentera  

Inlägg 2.515: 24 sep 1971

Badenankomstförberedelseuppgifterna

På torsdagskvällen hade vi med vårt fönster ställt på glänt somnat in till det stilla plasket från ett litet vattenfall i dammen därutanför. Vi vaknade på morgonen av ett ivrigt snattrande av ankorna i dammen – de överröstade högljutt vattenfallet. Vilken skön känsla att vakna så här ute på landet!

Dammen rätt utanför vårt fönster, Kvarngården, Horningsham (1971)

Dammen rätt utanför vårt fönster, Kvarngården, Horningsham (1971)

Det var fortfarande mulet och disigt, precis som under gårdagen – men så skall det ju vara i England. Husmodern hade dukat upp en riktig engelsk frukost för oss vid ett stort runt bord. Det var äggröra och bacon och rostat bröd och marmelad och allt annat som hörde till. Och sedan gick Ed och jag omkring en stund och såg oss omkring – för sådant hade hade vi ju inte haft tid under gårdagen.

Vi vistades här på en bondgård som tog emot gäster som en bisyssla – inte tvärtom. Med lantbruk som huvudnäring hade de därför en jättestor byggnad alldeles intill bostadshuset, och den verkade att tjäna som stall och ladugård och stia och hönsgård och hölada, allt på en gång. Vi var inte tillräckligt agrikulturella för att gå in där och titta, men i en hage intill träffade vi en rar häst, som undrade om vi hade en stund ledig för honom.

Den rara hästen, Kvarngården, Horningsham (1971)

Den rara hästen, Kvarngården, Horningsham (1971)

Visst hade vi det. Här står Ed i en livlig konversation med vår nya vän.

Ed pratar en stund med den rara hästen, Kvarngården, Horningsham (1971)

Ed pratar en stund med den rara hästen, Kvarngården, Horningsham (1971)

Det var så trivsamt på Kvarngården, att när jag nu satt här och berättade om den och då även hittade den på googlekartan, så skrev jag dit och tackade för vårt fina mottagande för 44 år sedan. Dagens innehavare av säng- och frukoströrelsen, Margaret Crossman, svarade omedelbart med färska bilder därifrån. Hon hade tagit den här bilden av sin make Stephen, hans mor Vera – den rosenkindade husmodern där år 1971 – och hans dotter Amy och dotterdotter Ivy. Den lilla flickan på min bild från år 1971 (se inlägg 2.511) är Stephens syster. Kvarngården fungerar precis som förr och ser lika trevlig ut i dag.

Vera med barn, barnbarn och barnbarnsbarn, Kvarngården, Horningsham, 2015 (bild från ägarfamiljen)

Vera med barn, barnbarn och barnbarnsbarn, Kvarngården, Horningsham, 2015 (bild från ägarfamiljen)

Tillbaka nu till år 1971. Under vår promenad runt på Kvarngården fann vi den här gamla brunnen. Eftersom vi hade duschat under rinnande vatten på morgonen, så visste vi med säkerhet att brunnen var en gammal klenod, som dock troligtvis fungerade om man gjorde sig besväret.

Gammal brunn med handvev, Kvarngården, Horningsham (1971)

Gammal brunn med handvev, Kvarngården, Horningsham (1971)

Men i stället för att hiva upp vatten satte vi oss i bilen och körde iväg därifrån. Vårt mål var Baden (eng. Bath), en stad som var mycket mera historiskt betydelsefull än vad dess invånarantal på 84.670 själar gör gällande. Den låg inbäddad i samma vackra natur som hade omgett oss under hela vår föregående eftermiddag.

Vy av Baden, 1971 (vykort)

Vy av Baden, 1971 (vykort)

Redan år 60 byggde romarna tempel och bassänger invid ån Avon för att utnyttja traktens varma källor. En klosterkyrka byggdes på 600-talet för att orten skulle bli till en religiös centralpunkt, och under både 1100-talet och 1500-talet fortsatte man att bygga vidare på kyrkan.

Klosterkyrkan, Baden, 1971 (vykort)

Klosterkyrkan, Baden, 1971 (vykort)

På 1600-talet kunde man vetenskapligt bevisa nyttan av stadens varma bad, och under de följande två århundradena blomstrade staden Baden som en välmående kurort. Under några år i början av 1800-talet bodde i Baden vår tidigare bekantskap från vår resa, författarinnan Jane Austen (se inlägg 2.504). Och Ed och jag kom att höra till de flera miljoner turister som varje år besökte Baden.

Published in: on 2015/06/23 at 08:15  Kommentera  

Inlägg 2.514: 23 sep 1971

Lejonmajestätet

Man fick köra in i safariparkens lejonsektion genom en säkert tre meter hög grind, som rullades öppen och sedan stängdes i närvaro av flera djurvakter, som noga såg till att inget lejon fick en chans att smita ut medan vår bil gled in. Sedan var vi utlämnade åt vårt öde på egen hand. Vi var inte mera instängda i vår bil här än vi hade varit bland aporna, med det kändes ändå bra mycket mera spännande nu när vi var omringade av en flock av hungriga lejon – och vi var mat för dem. Men allt var bara fridsamt. Jo, vi såg några lejonsilhuetter röra sig borta bland träden, men ingenting som gick att fotografera.

Och så plötsligt låg det ett sömnigt exemplar av djurens konung där på vänster sida om bilen, bara ett par meter från vägen. Vi stannade förstås, och Ed tog flera bilder av det stora lejonet med huvudet majestätiskt lyftat. Det lät oss vörda sig precis så länge vi ville. Vi hade ingen bil framför oss och troligen inte heller någon bakefter. så det kan hända att lejonet uppskattade den relativa friden av bara en bil i taget. Det här är den bästa av Eds bilder, tagen precis i den sekund då en solglimt bröt genom molnen, något som vi då inte alls lade märke till.

Det enda av lejonen som vi kunde se ordentligt, Safariparken, Longleat (1971)

Det enda av lejonen som vi kunde se ordentligt, Safariparken, Longleat (1971)

Närbild av samma lejon, Safariparken, Longleat (1971)

Närbild av samma lejon, Safariparken, Longleat (1971)

Inga flera lejon fick vi se innan vi körde ut ur lejonsektionen genom en lika hög och lika noga kontrollerad grind. Och efter det var det bara några hundra meter av safariparken kvar, innan nöjet var över. Vi hade återkommit från Östafrika till Europa och England med livet i behåll. Återigen körde vi förbi Longleats enormt stora herrgårdhus och fortsatte vidare till Badens Vapen (eng. Bath Arms) hotell. Det var lätt att hitta dit, för vi hade passerat det på vår väg till Longleat bara ett par timmar tidigare.

Hotell Badens Vapen, Horningsham (1971)

Hotell Badens Vapen, Horningsham (1971)

Vilken elegant restaurang! Detta måste ligga helt bortom vår finansiella horisont. Men nu var vi på utlandsresa och trivdes med vårt öde. Tapeter av röd sammet. Chippendalemöbler. Rådjursfilé. Men varför var vi de enda middagsgästerna? Jo, sade servitören, de flesta gästerna brukade inte komma förrän framemot 21-tiden – men vi var lika hjärtligt välkomna nu vid denna tidigare timme. Å, tack tack! Vi åt långsamt och njöt av varje bit av den vällagade maten. Och när vi kom till chokladmoussen var vi inte längre ensamma – vi tillbringade två hela timmar på Badens Vapen hotell. Och räkningen? Den var faktiskt helt överkomlig. Vilken härlig måltid!

Ett hörn av restaurangen, Hotell Badens Vapen, Horningsham (internet)

Ett hörn av restaurangen, Hotell Badens Vapen, Horningsham (internet)

Om du undrar över sådana restaurangnamn som Badens Vapen – och Timmermans Vapen i Windsor – så vill jag hänvisa till att Gamla stan i Stockholm för inte länge sedan hade en mycket känd krog vid namnet Bacchi Wapen. Om du klickar här, så sjunger Cornelis Vreeswijk år 1976 en sång för dig just på Bacchi Wapen.

Published in: on 2015/06/21 at 21:25  Kommentera  

Inlägg 2.513: 23 sep 1971

Apsektionsunderhållningen

Under vår körning genom apornas separata del av safariparken hade vi uppskattningsvis ett par hundra apor runt omkring oss på och nära körvägen och uppe på vår bil. På sina ställen var det ren trängsel av apor – här på vår bild trängs de dock inte med varandra även om det vimlar av apor överallt. De zebracamouflerade bilarna hörde till parken för skötseln av djuren och naturen – och för hjälp till besökare i trångmål. Vi såg dessa bilar överallt.

Så här trångt var det i apsektionen, Safariparken, Longleat (1971)

Så här trångt var det i apsektionen, Safariparken, Longleat (1971)

Hade man en fråga om någonting så stod det alltid en sådan bil parkerad just där man kom på sin fråga. Ibland sysslade de med någonting, men de hade när som helst tid för besökarnas problem. Nej, Ed och jag var inte nyfikna och frågvisa – vi bara åkte runt på vår safari och hade ett trevligt äventyr. Och vår bil fattade inte eld inne i lejonreservatet, vilket verkligen har hänt. Då om någonsin behövdes zebrabilarna.

Enligt vad vi kunde se var alla aporna babianer. Nu kan det förstås vara så att apor av alla andra sorter tyckte såpass illa om det engelska duggdiset att de drog sig undan det – om de nu hade något aphus, vilket vi inte kunde se.

Ett par babianer helt för sig själva, Safariparken, Longleat (1971)

Ett par babianer helt för sig själva, Safariparken, Longleat (1971)

Aporna höll till ute på vägen lika mycket som vid sidorna om den. De var helt tama till sättet och var inte det minsta rädda vare sig för att bli skjutna av människor eller att bli påkörda av bilar. Jag tog för givet att aporna skulle ha betett sig helt annorlunda ute på de vilda savannerna i Östafrika än i denna helt konstgjorda miljö.

Det här är min gata och ni ska stoppa, Safariparken, Longleat (1971)

Det här är min gata och ni ska stoppa, Safariparken, Longleat (1971)

Och här är en av de apor som hoppade runt på taket och motorhuven på vår bil. Undra då på att vissa bildelar då och då blev skadade i svängen – men det är väl alltid förenat med en viss risk att ge sig ut på en safari, i Östafrika eller i Longleat. Vår vindrutetorkare fortsatte dock att fungera obehindrat.

Den här lilla apan hade kul med vår vindrutetorkare, Safariparken, Longleat (1971)

Den här lilla apan hade kul med vår vindrutetorkare, Safariparken, Longleat (1971)

Efter apornas parksektion kom vi tillbaka till den mera lugna djurblandningen, med antiloper, zebror och dromedarer i en skön blandning. En noshörning såg vi också på litet avstånd – vi var här åter tillåtna att stiga ur bilen, så trots sina förfärliga horn på näsan ansågs det väl att de inte skulle ge sig på oss snälla besökare.

Det fanns säkert massor av andra sorters djur, men vi såg dem inte. Det började kvällas så smått, och det var grått och disigt väder, och många djurarter lägger sig väl och sover under sådana omständigheter. Men då kom vi till lejonens avskilda område, föregånget av en mycket mera skrämmande skylt. Nu gällde det inte ens bil utan ens eget liv.

Varningsskylt vid infarten till lejonsektionen, Safariparken, Longleat (1971)

Varningsskylt vid infarten till lejonsektionen, Safariparken, Longleat (internet)

Published in: on 2015/06/19 at 06:57  Kommentera  

Inlägg 2.512: 23 sep 1971

Safariparkgenomkörningsreglerna

Visst var det sent på eftermiddagen och visst var vädret mulet, men efter bara en kvart befann vi oss vid infarten till safariparken. Vi hade då kört förbi själva godset, som var otroligt mäktigt om än inte så vidare vackert, och sedan följt det höga staketet runt safariparken tills vi kom till infartsstället.

Karta över godsets parkägor, Longleat, 1971 (broschyr)

Karta över godsets parkägor, Longleat, 1971 (broschyr)

Där köpte vi en stor guidebok – mest med bilder av olika djur – för 1,92 kronor, och i den hittade vi kartan härovan och också bilden av Longleats ägare, Lord Bath, och en säkerligen trofast lejoninna, sittande tillsammans i en jättestor soffa på sitt gods. Allt på den bilden ser trevligt och vackert ut, fast för min egen del reagerade jag med en viss reservation inför mönstret på soffans klädsel.

Ägaren av Longleat med en lejoninna, Longleat, 1971 (broschyr)

Ägaren av Longleat med en lejoninna, Longleat, 1971 (broschyr)

Han var den förste adelsman i England som, av de skäl som jag tidigare har relaterat, mot betalning hade öppnat sina ägor för allmänheten. Detta skedde år 1949 och med en safaripark som dragplåster i stället för själva huvudbyggnaden, så som de flesta andra adelsmän valde att göra.

Vi betalade den ytterst skäliga avgiften av 13 kronor för att få köra bilen – ingenting per person – genom safariparken. Kvittot var runt och skulle under genomfarten vara fastklistrat på vindrutans insida. Hur i all världen vi fick loss det efteråt minns jag inte, men det måste ha gått, för här är båda sidorna av det.

Reklamsidan av entrékvittot, Safariparken, Longleat (1971)

Reklamsidan av entrékvittot, Safariparken, Longleat (1971)

Administrationssidan av entrékvittot, Safariparken, Longleat (1971)

Administrationssidan av entrékvittot, Safariparken, Longleat (1971)

Körvägen gick i stora slingor genom en natur som växlade mellan stäpp och välrensad skog – ingenting skulle skymma vilddjuren från besökarnas synfält. Jag kunde titta på djuren lika mycket som Ed, för trafiken rörde sig bara i en riktning och aldrig med någon som helst fart. Och dessutom kunde man – och borde man – stoppa helt, när det var något intressat at titta på. Där det inte var uttryckligen förbjudet fick man gärna stanna och gå ur bilen och med en viss respekt beblanda sig med djuren. Här står jag till exempel och samtalar med en snäll giraff.

För ett lågmält samtal med en giraff, Safariparken, Longleat (1971)

För ett lågmält samtal med en giraff, Safariparken, Longleat (1971)

Eds giraff tyckte att Eds bredbenta sätt att stå inte var snyggt och påpekade detta för honom på giraffers vis genom att själv ställa sig med frambenen brett isär. Ed förstod vinken och rättade snabbt till sin hållning.

Ed och en giraff tävlar om den bredbentaste hållningen, Safariparken, Longleat (1971)

Ed och en giraff tävlar om den bredbentaste hållningen, Safariparken, Longleat (1971)

Snart kom vi till en särskild inhägnad avsedd enbart för apor. Man varnades där med skyltar om att aporna brukade klättra upp på bilarna och ofta åstadkomma skador på fordonen. Man kunde där välja att ta av till höger och på så sätt undvika aporna. Det var en manöver som vi inte ett ögonblick ägnade en tanke. Hos aporna krävdes det att man stannade kvar inne i bilen med alla fönster stängda.

Varningsskylt vid Infarten till aporna, Safariparken, Longleat (internet)

Varningsskylt vid infarten till aporna, Safariparken, Longleat (internet)

Published in: on 2015/06/18 at 23:00  Kommentera  

Inlägg 2.511: 23 sep 1971

Kvarngårdseftermiddagsterådgivningen

En del slott och herresäten öppnade sina portar för vanligt folk, som mot en rundlig avgift kunde få intaga sitt eftermiddagste tillsammans med herrefolket i sina eleganta salonger. Andra gav upp kampen och sålde sitt lantbruk och donerade sedan sitt säteri till National Trust. Ägaren till Longleat skapade ett östafrikanskt safarilandskap i sin stora slottspark och fyllde det med apor, flodhästar, giraffer, antiloper, lejon och noshörningar – och lät folk själva köra sina bilar rätt igenom alltihop mot en lämplig avgift. Det var dit som Ed och jag nu ställde kosan denna mulna eftermiddag.

Longleatgodset, England (internet)

Longleatgodset (internet)

Det var bara något tiotal kilometer att köra, och när vi närmade oss det intressanta herresätet passerade vi utanför byn Horningsham en diskret skylt vid en körväg in till en liten gård. Den sade lakoniskt: ‘Kvarngården: Säng & frukost’ (eng. Mill Farm: Bed & Breakfast).

Jag svarade med en fråga: ”Ska vi?”

Och Ed i sin tur sade: ”Vi måste ju natta nånstans”.

Jag höll med honom och rattade in på den lilla trädkantade vägen. Om vi skulle få ett rum här så kunde vi åka och titta på safariparken och sedan komma tillbaka hit för natten. Och om det var för sent för safarin så kunde vi stanna här och åka dit nästa morgon. Allt detta ventilerad vi i den 100 meter långa allén. För så fort vi kom fram så dök den rosenkindade husmodern till Kvarngården ut ur huset och välkomnade oss.

Kvarngården (1971)

Kvarngården, Horningsham (1971)

”Kom in och titta på rummet!” sade hon, och så fick vi se vårt lilla fina sovrum med utsikt över en stor damm med snattrande ankor och gäss och en ståtlig vit svan – och en liten flicka, kanske dottern i huset, som just då matade fåglarna med brödsmulor.

Utsikten från vårt rumsfönster, Kvarngården (1971)

Utsikten från vårt rumsfönster, Kvarngården, Horningsham (1971)

”Ni får en engelsk frukost med allt tillbehör på morgonen”, sade hon. Och med: ”Bara ett och ett kvarts pund per person”, uttryckte hon priset på 16 kronor per person. ”Det är inte dyrt.”

”Det tar vi”, sade Ed utan att ens titta på mig – så uppenbart var det att vi skulle bo här. Vi gick ut till bilen för att hämta in bagaget, och då såg vi anslagsskylten om eftermiddagste. Klockan var precis 16.00, och det var just då som engelsmännen dricker sitt klockan-fem-te (eng. Five o’clock tea).

Ed heömtar vårt bagage ur bilen, Kvarngården (1971)

Ed hämtar vårt bagage ur bilen, Kvarngården, Horningsham (1971)

”Kan vi få litet te nu?” frågade jag. ”Med några scones till det?”

”Naturligtvis!” sken husmodern upp, och så ledde hon oss runt hörnet till terummet. Hon satte sig ner med oss medan vi doppade våra scones i teet.

Rummet för frukost och eftermiddagste, Kvarngården, Horningsham (1971)

Terummet, Kvarngården, Horningsham (1971)

”Vi tänkte se safarin i dag, men det är väl för sent nu?” undrade jag.

”Nej, det ska ni absolut göra. Och så här dags tror jag att de ger er ett fripass för att komma tillbaka och fortsätta i morgon. Det är alldeles här intill”.

Och det var med det rådet vi anlände till Longleat safari klockan 17.00, och många andra bilar med oss.

Published in: on 2015/06/17 at 10:26  Kommentera  

Inlägg 2.510: 23 sep 1971

Naturparksförsköningstempelpraktsuppvisningen

Vi körde vidare på genomfartsväg nummer 303 västerut mot Stourhead, vårt nästa mål. Landskapet bestod helt av böljande jordbruksfält, rätt små efter amerikanska mått och i alla tänkbara genometriska former – fast inga trista rektanglar och kvadrater. Man kunde lätt urskilja formerna, för på vartenda fält odlades det olika sorters grödor i varierande färgsättningar. Detta låter nog vackert och trivsamt, men varken Ed eller jag var det minsta roade av agrikultur. Därför var vi glada när vi kom till avtagsvägen till Stourhead – det var väl en timmes körning, men den verkade att ha tagit halva dagen i anspråk.

Stourheads ägor hade tillhört baronen Stourtons familj i 500 år tills de år 1714 övertogs av familjen Hoare. De rev den ursprungliga herrgården och ersattes den med en ny huvudbyggnad. Denna brann dessvärre ner år 1902, men mycket av inredningen räddades och kunde användas i ett nästan identiskt hus som då byggdes. Ed och jag kom aldrig förbi huvudbyggnaden, så för att få med den här har jag nu hämtat en bild av den från internet.

Herresätet Stourhead (internet)

Herresätet Stourhead (internet)

Det var familjen Hoare som på 1700-talet i närheten av sin bostad byggde upp en liten traditionell engelsk by – de gav den namnet Stourton – och anlade en förnämlig park. I den skapade de en liten romantisk sjö – genom att dämma upp en bäck – och runt denna sjö placerade de många tempel, byggda i klassisk grekisk och romansk stil,. Den siste i släkten donerade hela egendomen till den fond som förvaltar värdefulla lantgods i statens ägo med propert tillträde för allmänheten. Namnet på denna organisation i England är ‘National Trust’.

Den dimmiga morgonen hade för oss först övergått till halvdisig sol, men efter Stonehenge hade det mulnat till ordentligt, och blomsterprakten i Stourheads parkanläggning kom därför inte fullt till sin rätt. Ed och jag tog några bilder när vi vandrade omkring där, och trots vädret – eller kanske rättare ‘på grund av vädret’ – har jag här valt att använda de vyer som vi själva såg i stället för internets solstrålande professionella fotografier.

Ed mitt i blomsterprakten, Stourhead (1971)

Ed mitt i blomsterprakten, Stourhead (1971)

Bron nere vid sjön med Apollotemplet skymtande därbortom, Stourhead (1971)

Bron nere vid sjön med Apollotemplet skymtande därbortom, Stourhead (1971)

Ed med Apollotemplet i bakgrunden, Stourhead (1971)

Ed med Apollotemplet i bakgrunden, Stourhead (1971)

Apollotemplet, Stourhead (1971)

Apollotemplet, Stourhead (1971)

Kapellet, Stourhead (1971)

Kapellet, Stourhead (1971)

Bristols höga kors, Stourhead (1971)

Bristols höga kors, Stourhead (1971)

Sitter framför vad som kanske var ptästgården, Stourhead (1971)

Sitter framför vad som kanske var prästgården, Stourhead (1971)

Gräsbevuxen bro i parken, Stourhead (1971)

Gräsbevuxen bro i parken, Stourhead (1971)

Efter någon timmes spankulerande i parken runt Stourton gav vi oss iväg norrut mot Longleat, ett annat herresäte, vars ägare hade hittat en ovanlig lösning på den nya tidens penningknipa, och den ville vi gärna ta oss en titt på. De engelska skatterna hade efter andra världskriget blivit så höga att det inte längre gick att bibehålla den aristokratiska livsstilen på vad gårdens lantbruk kunde inhösta.

 

Published in: on 2015/06/16 at 09:52  Kommentera  

Inlägg 2.509: 23 sep 1971

Stonehengestenbumlingsålderskänsloförstenandet

Vi gav oss iväg ut ur Winchester i nordvästlig riktning, mot Stonehenge, fast dit var det en bra bit och kartan visade inte någon direkt väg dit. Men nu var det inte Stonhenge som var viktigast – vi var riktigt hungriga. Guskelov hade vi nödproviant i bilen, och på den mumsade vi vilt.

Vår reservproviant, 1971 (kartongflik)

Vår reservproviant, 1971 (kartongflik)

Det gjorde vi i tio minuter, för när vi kom till nästa bebyggelse, Stambro (eng. Stockbridge), hittade vi ett ställe för att äta riktig mat. Vi dök in i Vinthundhotellet (eng.Greyhound Hotel), som också hade en restaurang med bar. Vi åt alltså lunch på Woolburybaren, och så här såg den ut, om du kan urskilja flaskorna, för bilden blev tyvärr rätt suddig.

Woolburybaren, Stockbridge (1971)

Woolburybaren, Stambro (1971)

Utomhusbilden blev bättre, och om du tittar noga kan du urskilja min silhuett i en av dörrarna.

Står som silhuett i en av dörrarna, Woolburybaren, Stockbridge (1971)

Står som silhuett i en av dörrarna, Woolburybaren, Stambro (1971)

Vi tog en bild till i Stambro, men den visar bara några andra hus som vi då antagligen fann charmiga, men som nu i avsaknad av direkt minneskontakt har förlorat all sin mening.

Några andra hus, Stockbridge (1971)

Några andra hus, Stambro (1971)

Trots att det inte fanns någon väg till Stonehenge så trasslade vi oss dit på små – fint asfalterade – kostigar kors och tvärs över de öppna fälten, och så plötsligt var vi där. Stonehenge. Jag jämförde det med Machu Picchu litet tidigare. Det borde jag inte ha gjort. Machu Picchu kom till omkring år 1450, alltså för cirka 500 år sedan. Stonehenge har mellan 4.000 och 5.000 år på nacken, från övergången mellan den senaste perioden av stenåldern och den allra tidigaste delen av bronsåldern i mänsklighetens historia. Frossbrytningar vid bara tanken. Här gick vi omkring och klappade stenbumlingar som hade formats och fraktats hit för 150 generationer sedan!

Flygbild av Stonehenge, 1971 (vykort)

Flygbild av Stonehenge, 1971 (vykort)

Men det är trots allt bara såpass länge som man kan gå omkring och sucka av välmåga över att vara här – och att vara här just nu och inte för en 5.000 år sedan – innan man vänjer sig vid dessa känslor. Vi tog därför vart sitt fotografi. Jag tog ett av Ed, liten som en insekt, framför ett av jätteblocken, och Ed tog en bild av Stonehenge från ett annat håll så där i största allmänhet.

Ed stor som en insekt framför en stenbumling, Stonehenge (1971)

Ed stor som en insekt framför en stenbumling, Stonehenge (1971)

Stonehenge (1971)

Stonehenge (1971)

I Machu Picchu hade det varit välsignat få andra besökare, när vi var där år 1967. De flesta av våra bilder därifrån tog vi utan att få med andra människor. Här i Stonehenge var det kanske lika många turister, men här var så gott som alla av dem samlade på en ynka liten plats och kom därför med på varenda bild man tog. Och lustigt nog kändes detta också rätt. Stonehenge hade, i motsats till Machu Picchu, inte längre något inre liv och mådde därför väl av att ha några rörliga besökare för att pigga upp miljön. Denna känsla representerade inte några vetenskapliga rön utan var helt subjektiv och oförsvarbar.

Published in: on 2015/06/15 at 01:31  Kommentera  

Inlägg 2.508: 23 sep 1971

Katedralbesöket

Denna dag skulle föra oss till Stonehenge, Englands motsvarighet till Perus Machu Picchu och förhoppningsvis en av höjdpunkterna under denna resa. Jane Austen, författarinnan som vi helt oförhappandes hade stött på under gårdagens körning, hade dessutom gjort Winchesters katedral till något som måste ses på vår upptäcktsresa.

Det var tjock dimma tidigt den här morgonen, och vi sände en tanke av medkänsla till de arma passagerarna på dagens BOAC-plan från Nya York, som med säkerhet hade fått landa i Prestwick i stället för ett indimmat Heatrowflygfält. Det var nära att vi själva nu också hade blivit indimmade här i Portsmouth, men det lättade litet före vår avfärd. Jag fick dock köra mycket försiktigt till att börja med. När vi hade arbetat oss ut ur staden stannade vi ett ögonblick till på en utsiktsplats med en säkerligen förnämlig vy över stad och hav.

Kastar en sista blick tillbaka över Portsmouth på vår väg därifrån (1971)

Kastar en sista blick tillbaka över Portsmouth på vår väg därifrån (1971)

Ed hade hittat en fin liten väg nummer 333 som gick direkt från Portsmouth till Winchester. Inte var det enbart ett trevligt alternativ till den synbarligen mera gängse körvägen genom den stora hamnstaden Southampton, utan det var också ett bra sätt att bli av med dimman, som helt försvann så snart vi hade kommit en bit in från kustbandet. Och inom en timme hade vi kommit till Winchester. Vi behövde inte fråga någon om vägen till katedralen, för den syntes överalltifrån. Vi parkerade på en gata i närheten, och här på bilden är jag på min väg mot helgedomen.

Är på väg till katedralen, Winchester (1971)

Är på väg till katedralen, Winchester (1971)

Katedralen hade börjat byggas år 1079 och blivit invigd år 1093, alltså för nära 900 år sedan. Den var inte bara gammal – den var också större än någon annan gotisk kyrka i hela Europa. Jag blev nästan överväldigad när jag steg in i långhuset – man kunde knappast skönja koret därborta.

Katedralens enorma långhus, Winchester, 1971 (vykort)

Katedralens enorma långhus, Winchester, 1971 (vykort)

Vi fann lätt Jane Austens golvplatta där hon hade begravts inne i katedralen 154 år tidigare. Vi fick veta att hennes begravningsceremoni hade varit ytterst enkel med endast fyra personer närvarande. Hennes författarskap var inte ens omnämnt i inskriften på golvet – detta hade först år 1870 blivit tillfogat på en tilläggsplatta på väggen intill.

Jane Austens gravsten inne i katedralen, Winchester (internet)

Jane Austens gravsten inne i katedralen, Winchester (internet)

Katedralen låg i sin egen park, delvis omgärdad av en urgammal mur. Intill en lika gammal port i muren låg det en skola som hörde till katedralen, och den tog vi en bild av.

Skola tillhörig katedralen, Winchester (1971)

Skola tillhörig katedralen, Winchester (1971)

Vi gick ut genom porten och följde så muren runt halva parken, men sedan var det slut på muren. Då blev det bara kommers och trafik, så vi gick tillbaka till vår bil och lämnade Winchester.

Published in: on 2015/06/14 at 07:13  Kommentera  

Inlägg 2.507: 23 sep 1971

Hotellmorgonbestyren

Vi sov ända tills telefonen väckte oss.

”O, ja, javisst, tack tack”, sluddrade jag yrvaket. Det var förstås en bra idé att väcka oss per telefon och inte bara plötsligt stå där med en bricka mitt i rummet. Vem vet vad Ed och jag kunde ha haft för oss annars. Nu kunde vi klä på oss hjälpligt innan vi fick besök.

Han ställde brickan på bordet och jag gav honom litet dricks. Jag hade ingen aning om hur mycket som var skäligt, så han fick två 10-pennyslantar – vilket betydde 2,57 kronor.

Vilket nu leder mig in på att presentera de nya slantarna som England hade infört i februari, bara ett halvt år tidigare. Innan dess hade det engelska pundet varit delat i 20 shillings som i sin tur var delade i 12 pennies. Det var med den delbarheten jag hade levat i England under alla mina tidigare besök.

Här är de sex nya slantarna, som folk just hade börjat vänja sig vid efter månader av oreda. Den sjukantiga 50-pennyslanten var värd ett halvt pund, och den motsvarade exakt den bruna 10-shillingssedel som ju år 1951 hade räckt till ett helt dygn för mig på pensionatet i Svartheden, inklusive frukost och middag (se inlägg 1.170). Den gamla florinslanten fick sin exakta motsvarighet i den nya 10-pennyslanten, och så kom det till en 5-pennyslant som var precis lika mycket värd som den gamla shillingen. Inte så hemskt svårt att ställa om sig till, kan man kanske tycka.

Englands tre större nya slantar, 1971 (broschyr)

Englands tre större nya slantar, 1971 (broschyr)

Men när det gällde småslantarna, då var det värre. Det kom en ny 2-pennyslant, som motsvarade litet mindre än 5 gamla pennies, en ny pennyslant som motsvarade litet mindre än 2½ gamla pennies, och till slut en ny halvpennyslant som motsvarade litet mer än en gammal penny. Att dessa slantar fortfarande var knepiga för folk märkte jag överallt under vår rundresa nu ett helt halvår senare.

Englands tre mindre nya slantar, 1971 (broschyr)

Englands tre mindre nya slantar, 1971 (broschyr)

Frukosten var mycket liten. Små småfrallor med marmelad, grapefruktsaft och så kaffe för Ed och te för mig. När skulle vi äta lunch? Vi lämnade hotellet klockan 10.00 på jakt efter nästa mål mat. På vår väg ut betalade vi rumsräkningen på 72 kronor plus en avgift på 8 kronor som jag inte hade en aning om vad den gällde – och jag frågade inte ens om det. Frukosten var ju inkluderad, så det var nog någon skatt, så som de gjorde i Amerika. Jag räknade med att vi skulle upptäcka vad det var så småningom efter att ha bott på flera hotell.

Rumsräkningen, Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Rumsräkningen, Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Jo, vi fick en kvitterad räkning till på totalbeloppet 80 kronor, denna med adressen till hotellkedjans huvudkontor i London. Det är noga, det där med bokföringen.

Betalningskvittot, Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Betalningskvittot, Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Published in: on 2015/06/13 at 23:37  Kommentera  

Inlägg 2.506: 22 sep 1971

Betalningsmedelsbegränsningsavklarandet

Vi lät bilen stå och gick till fots en bit norrut för att snappa upp litet av denna stora hamnstad med sina spännande anor. Det var härifrån som de allierade trupperna skeppades över Engelska kanalen den 6 juni 1944 för att under general Dwight Eiserhowers ledning landstiga i Normandiet under mördande beskjutning av tyskarna. Slutet av andra världskriget började just här i Portsmouth.

New York Times framsida den 6 juni 1944 (tidning)

New York Times framsida den 6 juni 1944 (tidning)

Nu, 27 år senare, var staden lyckligtvis mycket fridsammare än då, och så småningom hittade vi en liten oansenlig restaurang som hette Östermånen (eng. East Moon). Den serverade oss en härlig middag med indiska och pakistanska rätter. Notan gick på 1,51 pund – eller 19,37 kronor – och vi tänkte betala med en resecheck, men restaurangen kunde bara acceptera kontanter. Ed hade sorterat våra pengar innan vi gick ut, och vi råkade ha med oss exakt 1,52 pund – eller 19,50 kronor – i småväxel. Det räckte med ett nödrop för notan men inte mer, så vi sade att vi skulle växla till oss kontanter hos portieren på vårt hotell och sedan komma tillbaka med dricksen. Det fick de gå med på, för de hade ju inget annat val.

Restaurang Östermånen, Portsmouth (1971)

Restaurang Östermånen, Portsmouth (1971)

Det var mörkt när vi kom ut. Vi kunde ju inte se ett skvatt i en nattlig stad, så det var ingen förlust för oss att gå tillbaka till Centrumhotellet, få en 50 punds resecheck växlad till 50 pund i sedlar och mynt, och sedan gå tillbaka till Östermånen. Oj, vad de blev förvånade över att vi kom tillbaka!

I närheten av restaurangen var ett kringresande tivoli i full gång, och det tittade vi litet förstrött på. Det stora pariserhjulet borde ha lockat många nöjeslystna, men ack nej, under denna onsdagskväll gjorde tivolit nästan inga affärer alls.

Ett kringresande tivoli med blan annat pariserhjul, Portsmouth (1971)

Ett kringresande tivoli med blan annat pariserhjul, Portsmouth (1971)

Jo, de tjänade i alla fall en liten slant på Ed och mig – nu när vi hade gott om kontanter – för de erbjöd en tur på vad som var, enligt deras egen lilla skylt, ‘Englands äldsta karusell’ (eng. England’s Oldest Roundabout). Den var helt enkelt underbar, perfekt i både drift och utseende och musik, och jag kände kulturhistoriens vågor gunga oss runt-runt i vår soffa av siden och silver. Denna upplevelse blev för mig toppunkten i vårt korta besök i Portsmouth. Ed fick övertalas, men att göra det var aldrig svårt.

En verkligt gammal karusell, Portsmouth (1971)

En verkligt gammal karusell, Portsmouth (1971)

Och sedan var det dags att gå tillbaka hem till vårt fina hotellrum för en god natts sömn. Jag hade nog fortfarande litet att ta igen efter den långa, helvakna natten på flygplanet efter Tom Jones generösa räddning. Vi hängde ut den här lilla lappen på vår dörrknapp för att få vår frukost på rummet. Normalt skulle vi förstås ha ätit den nere i frukostrummet, men när de erbjöd att komma med den till oss och den ändå var gratis, så varför inte vältra oss litet i lyxen?

Vår frukostbeställning, Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Vår frukostbeställning, Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Published in: on 2015/06/12 at 07:51  Kommentera  

Inlägg 2.505: 22 sep 1971

Hamnindustrihotellsinkvarteringsprocessen

Vi hade bestämt oss för att låta den stora hamnstaden Portsmouth bli slutet på den här innehållsrika dagen. För att få oss dit dirigerade Ed bilen längs några riktigt små och kurviga vägar till en liten stad som hette Peterborough och därifrån på den stora landsvägen nummer 3 direkt till Portsmouth.

Snart efter Peterborough tvärnitade jag bilen vid ett försäljningsstånd intill vägen, där en flicka i kortkort sålde färska jordgubbar till hugade bilister. Jordgubbar i september? Jag var alltsedan barndomen inställd på att jordgubbar hörde till juni månad, varken tidigare eller senare. Kanske det varma, våta klimatet i England tillät två skördar?

Tänker köpa färska jordgubbar längs vägen, Hampshire (1971)

Tänker köpa färska jordgubbar längs vägen, Hampshire (1971)

Jag försökte få en förklaring till detta ihop med jordgubbarna, men det gick inte alls. Flickan begrep inte ens frågan utan bara pekade på ett oändligt stort fält därintill med oändliga rader av jordgubbsplantor. Jag fick nöja mig med jordgubbarna och vet fortfarande inte om Englands jordgubbar ger två skördar per år.

Har just köpt jordgubbar längs vägen, Hampshire (1971)

Har just köpt jordgubbar längs vägen, Hampshire (1971)

Nåja, de var saftiga och goda, trots att de hade växt helt utanför sitt odlingsschema. Ed och jag satt och smaskade i oss hela litern av dem, bara för att de smakade så gott. Och sedan svepte vi ner till Portsmouth, som visade sig ligga på en halvö ute i havet – läget påminde mig om Karlskrona. Vi körde genom staden ända ut till hamnen i den södra delen, och där sökte vi natthärbärge.

I stället för något litet oansenligt pensionat kom vi att till slut ta in på Centrumhotellet (eng. Centre Hotel), vilket var den sorts hotell som jag brukade bo på för IBM:s räkning och som Ed och jag sällan nyttjade privat. Trots namnet låg det inte alls inne i centrum utan rätt intill ett stort industriområde som hade direkt anknytning till Portsmouths hamn. Här är en bild av nedre halvan av den högra halvan av hotellbyggnaden – de övriga tre fjärdedelarna av framsidan och hela baksidan såg precis likadana ut.

En bit av Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

En bit av Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Vi fick ett rum ända uppe på andra våningen, och det kostade före skatt 72 kronor – som hittat!

Vårt identifikationskuvert, Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Vårt identifikationskuvert, Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Efter vår installation på rummet tog vi hissen upp till hotelltaket. Det hade en utsiktsplattform, där Ed satte sig och skissade vad han såg därifrån. Det var nog så överväldigande mycket på gång att se därute att jag aldrig fick se röken av hans utkast – och frågade naturligtvis inte heller om det.

Ed skissar uppe på utsiktstaket, Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Ed skissar uppe på utsiktstaket, Centrumhotellet, Portsmouth (1971)

Jag kan i dag se på Googlekartan att all den industriella verksamhet som Ed skissade år 1971 nu är helt borta och ersatt av en slät gräsmattepark som slutar med en kajkant och en smal remsa av sand.

 

Published in: on 2015/06/11 at 07:23  Kommentera  

Inlägg 2.504: 22 sep 1971

Författarinnestorhetsobekantskapen

Jane Austen var namnet på en av Englands mest berömda författare av societetsromaner under 1800-talet, och varken Ed eller jag hade någonsin hört talas om henne. Men när vi susade fram västerut på väg 31 kom vi till ett samhälle som hette Chawton, och det hade en liten informationskiosk om henne vid infarten. Vi fick där veta att denna Jane Austen var född år 1775 och under sin livstid skrev många romaner.

Jane Austen (internet)

Jane Austen (internet)

Att hon sysslade med romanförfatteri bevisar att hon hörde till samhällets societetsskikt och alltså växte upp i den tidens goda förhållanden. Men när hon var 25 år gammal avgick hennes far som rektor för en känd skola, och när han några år senare avled var det hans söner som fick arvegodset, medan hustrun och döttrarna lämnades därhän. Som brukligt var fick arvingarna ta hand om de blottställda. Men efter några år av ständig flyttning mellan deras familjer beslöt bröderna att Jane, hennes syster och hennes mor skulle få disponera deras oanvända stuga i byn Chawton. Där kom de tre kvinnorna att bo i god komfort men ganska så isolerade utan umgänge med vare sig grannarna i byn eller societetsfamiljerna i trakten. Jane Austen dog år 1817, bara 42 år gammal. Genom en av brödernas kyrkliga kontakter kom Jane att bli begravd inne i själva katedralen i den näraliggande staden Winchester. Ville vi besöka Jane Austens stuga, månne? Vi tittade på varandra och gjorde på så vis upp att vi ville gärna se huset utifrån, men vi avstod från att gå in i vad som hade gjorts i ordning till ett museum.

Jane Austens stuga, Crawley (1971)

Jane Austens stuga, Chawton (1971)

Huset låg vid en gata som hette Winchestervägen (eng. Winchester Road), vilket förstås betyder att kvinnorna bodde invid den tidens körväg ut mot Winchester. Det bör dock inte ha stört friden därinne att då och då ha en häst och vagn passera rätt utanför fönstren. Att detta stora – och i mitt tycke rätt fula – hus kallades ‘stuga’ av familjen Austen berodde säkert på att huset i Chawton var så mycket mindre än familjernas stora herresäten runt om i grevskapet.

Jane Austens stuga, Crawley (1971)

Jane Austens stuga, Chawton (1971)

Antalet bilar parkerade utanför huset bevisade att Jane Austen verkligen var en firad författare i sitt hemland. Ed och jag tog naturligtvis var sitt fotografi av huset, och det räckte utan att vi behövde bese denna för oss okända kvinnas efterlämnade papper. Vi vandrade sedan runt litet i Chawton och fotograferade där några gamla hus med underbara halmtak – och televisionsantenner.

Hus med halmtak och TV-antenn, Crawley (1971)

Hus med halmtak och TV-antenn, Chawton (1971)

Hus med halmtak och utan TV-antenn, Crawley (1971)

Hus med halmtak och utan TV-antenn, Chawton (1971)

Jättestort hus med halmtak, Crawley (1971)

Jättestort hus med halmtak, Chawton (1971)

Efter Portsmouth, som stod näst i tur, hade vi nu fått Winchester med en katedral att besöka. Allt hänger ihop.

Published in: on 2015/06/11 at 00:47  Kommentera  

Inlägg 2.503: 22 sep 1971

Sockerpaketslunchmåtidsgrevskapslokaliseringshjälpen

När vi körde genom Farnborough passade vi på att smörja kråset på ett trevligt lunchställe. Ed fick en amerikansk hamburgare, medan jag djärvt gav mig på något troligen typiskt engelskt, en smörgås med vattenkrasse som pålägg. Jag vet inte om jag någonsin tidigare hade – eller senare har – ätit något sådant, för det var en rätt som inte lämnade några som helst spår efter sig i minnet.

Mitt i matsalen hade restaurangen ett öppet akvarium, byggt av tegel. Jag tog en bild av servitrisen, när hon roade några barn med att ‘leka’ med fiskarna i vattnet – ungarna gömde instinktivt händerna bakom ryggen för att skydda dem från de farliga sjöodjuren. Jag tänkte först att akvariet var avsett att leverera råvaror till restaurangmenyns fiskrätter, men jag tänkte om när jag fick höra att de bara hade guldfisk i akvariet.

Servitriten roar barngäster med att leka med guldfiskar i akvariet, Farnborough (1971)

Servitriten roar barngäster med att leka med guldfiskar i akvariet, Farnborough (1971)

Förutom att pryda mina framtida memoarsidor – och att söta Eds kaffe – kom sockerbitspaketet på detta restaurangbord att tjäna ytterligare en viktig uppgift, nämligen att indikera att vi hade ätit lunch i grevskapet Surrey.

Vårt sockerbitspaket, Farnborough (1971)

Vårt sockerbitspaket, Farnborough (1971)

På vägkartan från vår resa hade Ed nogsamt ritat ringar av bläck runt namnen på alla orter av intresse som vi passerade. Han hade ritat en stor ring runt det långa namnet Farnborough – och en liten ring bara runt bokstaven ‘M’ i namnet Mytchett alldeles därintill, utan att jag hade haft en aning om varför. När jag nu upptäckte att sockerpaketet hade ‘Surrey, hemmet för det Stora Dokumentet’ som påtryck, kollade jag om Farnborough verkligen låg i grevskapet Surrey. Det gjorde det inte – det låg i Hampshire, precis som jag hade trott. Hur hängde detta ihop? Sockerpaketet kom absolut från denna restaurang i Farnborough – vi hade inte ätit ett enda dugg sedan frukosten på hotellet i Hayes i grevskapet Middlesex. Jag gav mig därför på att kolla internet om den mystiska orten Mytchett, som enligt kartan låg vägg i vägg med Farnborough. Och minsann – Mytchett låg i grevskapet Surrey, och grevskapsgränsen gick alltså mellan de två orterna! Sockerbitspaketet från grevskapet Surrey hade vi verkligen fått i Mytchett, vi hade ätit lunch i Mytchett – och vi hade inte ens varit i Farnborough, åtminstone inte ännu.

Här betalar Ed i kassan för vår lunch i Mytchett.

Ed betalar för vår lunch, Mytchett (1971)

Ed betalar för vår lunch, Mytchett (1971)

Och här kommer en bild som kanske föreställer restaurangen i Mytchett. Jag minns byggnaden alldeles klart, jag vet att jag har varit inne i den, men jag vet inte med säkerhet var på vår resa den låg. Kanske detta var restaurangen i Mytchett? Och kanske hästen med vapenskölden också hörde dit?

Kanske vår restaurang för lunch, Mytchett (1971)

Står framför vad som kanske var vår restaurang för lunch, Mytchett (1971)

Träskulptur av sittande häst med vapensköld kanske därutanför, Mytchett (1971)

Träskulptur av sittande häst med vapensköld kanske därutanför, Mytchett (1971)

Published in: on 2015/06/10 at 07:19  Kommentera  

Inlägg 2.502: 22 sep 1971

Resebildstillrättaläggningskommentarefterlysningen

Nu kommer det en sista sväng runt stadshuset i Windsor. Här kom jag i en liten gränd från Storgatan till Torggatan, med stadshuset strax till höger om mig. Rätt framför mig på Torggatan hade jag då en i staden välbekant bar vid namn Timmermans vapen (eng. Carpenters Arms).

Kommer i en tvärgränd till Torggatan med baren Timmermans vapen, Windsor (1971)

Kommer i en tvärgränd till Torggatan med baren Timmermans vapen, Windsor (1971)

I den här lilla gatan med namnet Kyrkogatan (eng. Church Street) fanns det också en skylt för baren Timmermans vapen – högt uppe på husväggen i bildens högra kant. Kyrkogatan löpte nämligen parallellt med Torggatan, och baren fyllde hela utrymmet däremellan. Nåja, det rörde sig ändå bara om några futtiga meter.

Kyrkogatan med baren Timmermans vapen till höger, Windsor (1971)

Kyrkogatan med baren Timmermans vapen till höger, Windsor (1971)

På den sista bilden från Windsor går jag med beslutsamma steg in på järnvägsstationen – inte för att resa någonstans utan bara av ren nyfikenhet. När Ed tog denna bild hade han fästningen rätt bakom sig. Inne på stationen upptäckte jag att den betjänades bara av ett enda tåg, vilket var tjugonde minut gick fram och tillbaka de fyra kilometrarna till stationen i Träsk (eng. Slough). Där kunde resenärerna byta till ett tåg på den stora järnvägen mellan Londons Paddingtonstation (eng. Paddington Station) och Englands sydvästra spets.

Tågnyfiken på väg till järnvägsstationen, Windsor (1971)

Tågnyfiken på väg till järnvägsstationen, Windsor (1971)

Nu hade Ed och jag tillbragt ungefär en timme i Windsor allt som allt. Vi gick de få stegen tillbaka till parkeringen och fortsatte vår körning. Med mig vid ratten trasslade Ed oss ut ur Windsor och placerade oss på väg nummer 322 mot sydväst. Det kändes rörande att få köra på en liten tvåfilig landsväg, för det påminde mig om England på 1950-talet. Jag hade då varit mäkta imponerad över att alla vägar, till och med små lokala byvägar, var belagda med asfalt. Hemma i Sverige var det då bara vägbeläggning inne i större samhällen – till och med långa sträckor av riksettan från Nyköping till Södertälje var då obelagda med annat än sulfitlut för att hålla dammet nere.

Plötsligt var vi i Ascot – aha, välkänd travbana, vilken vi kunde skönja genom trädridån till vänster om oss – och en stund senare var vi i Farnborough – aha, välkänd landningsbana, vilken vi inte såg skymten av. Varken hästar eller flygplan hörde till våra nöjen, så vi tog det rätt lugnt.

Mina anteckningar från den här resan är tyvärr inte överallt så väl detaljerade som jag kunde önska, och därför har jag åtskilliga bilder från England som jag inte kan placera i sina rätta sammanhang och därför inte heller redogöra för så vidare väl. Jag låter sådana bilder komma med, för de var säkerligen Mycket Meningsfulla, och jag lägger in dem ungefär där jag tror att de hör hemma – skulle klarhet om dem efterhand uppstå, så flyttar jag förstås om dem. Kommentera gärna om du känner igen någon av dessa hemlösa bilder.

Published in: on 2015/06/09 at 06:54  Kommentera  

Inlägg 2.501: 22 sep 1971

Stadshusbildöverfödet

Jag har nu redogjort för allt som vi gjorde i Windsors fästning. Vi gick inte in någonstans. Jag vet inte ens om några byggnader var öppna för turister, men ingen av oss kände det minsta behov av att fösas runt och begapa tavlor och textilier från 1600-talet. Fästningen fick tillgodogöra sig totalt 30 minuter av vår semestertid.

Vi köpte dock ytterligare ett par vykort där. Det ena visade fästningen fotograferad tvärs över Thamesfloden, och det andra visade fästningen från luften sedd västerifrån – mitt tidigare flygfoto (se inlägg 2.499) hade tagits från söder.

Fästningen sedd över Thamesfloden, Windsor, 1971 (vykort)

Fästningen sedd över Thamesfloden, Windsor, 1971 (vykort)

Flygbild av fästningen, Windsor, 1971 (vykort)

Flygbild av fästningen, Windsor, 1971 (vykort)

Så vi tackade för oss och lämnade fästningen, och sedan rådde vi oss själva i den lilla staden Windsor. Alla de följade bilderna tog vi i Windsor inom ett enda kvarter från drottning Viktorias staty i hörnet av Storgatan och Fästningsbacken. Det var lika pittoreskt alldeles där i närheten, så varför slösa energi på att springa runt och söka efter andra motiv?

Här hittade vi till exempel Windsors stadshus. Jag fotograferade det eleganta huset från en busshållplats på Storgatans östra sida, och det var uppenbart att stadens affärer sköttes uteslutande på den övre våningen.

Stadshuset sett från Höga Gatan, Windsor (1971)

Stadshuset sett från Storgatan, Windsor (1971)

Baksidan av stadshuset vette mot en liten gågata som hette Torggatan (eng. Market Street) – och mitt på den kan du lätt finna Ed. Här hade stadshuset en lång, svart trappa som påminde om brandtrapporna i Nya York. Men detta var ingen brandtrappa – det var den för snygg och välhållen för att vara. Jag vågar gissa att stadshuset inte hade moderniserats med en hiss. Ett av villkoren för att bli vald till stadsfullmäktige måste i så fall att vara i såpass god fysisk kondition att man kunde klara denna långa trappa upp till stadens sammanträden.

Ed på Torggatan intill stadshuset, Windsor (1971)

Ed på Torggatan intill stadshuset, Windsor (1971)

Nästa bild tog Ed med sin kamera bara några steg längre bak på Torggatan än där jag tog den förra bilden. Du kan även här skymta stadshusets svarta trappa.

Torggatan, Windsor (1971)

Torggatan, Windsor (1971)

Litet av stadshuset syns också på nästa bild, som Ed tog på Storgatan tvärsöver från det ställe där jag tog den första bilden av stadshuset. Du kan här skönja några antydningar till fönster på stadshuset till höger om bussens övervåning – och om du inte kan se dem så är det ju inte hela världen. Titta i så fall på dumma mig som tycks stå i kö vid hållplatsen. Jag väntade inte på någon buss, och jag steg inte heller på någon buss.

Står vid busshållplats på Höga gatan, Windsor (1971)

Står vid busshållplats på Höga gatan, Windsor (1971)

Jag minns inte var vi fann den lilla miniträdgården på nästa bild. Att det var i Windsor står helt klart, men var? Det måste ha varit i närheten, för vi gick inte långt. Men all denna murgröna var vi tvungna att bevara för framtiden.

Murgröna, Windsor (1971)

Murgröna, Windsor (1971)

Published in: on 2015/06/08 at 07:22  Kommentera  

Inlägg 2.500: 22 sep 1971

Windsorfästningssnabbavverkningsmetodiken

Staden Windsor hade säkert en hel massa roliga och intressanta saker för oss att syssla med, men vi hade vårt sikte på den kungliga fästningen, och dit gick vi direkt. För att komma in i fästningen passerade vi på Storgatan (eng. High Street) vid foten av Fästningsbacken (eng. Castle Hill) en jättestaty av drottning Viktoria (eng. Victoria) , som krävde att bli fotograferad en gång till.

Drottning Viktorias staty vid foten av Fästningsbacken, Windsor (1971)

Drottning Viktorias staty vid foten av Fästningsbacken, Windsor (1971)

Från Viktoria till S:t Georgsporten (eng. Saint George’s Gate), avsedd för vanliga turister som vi, var det bara några steg att gå, och för den porten nöjer jag mig med att använda ett inköpt vykort. Och sedan steg vi in på Windsorfästningens marker.

S:t Georgsporten, Fästningen, Windsor (vykort)

S:t Georgsporten, Fästningen, Windsor, 1971 (vykort)

Vi hamnade i nedre högra hörnet på nästa vykort, som perfekt visar nedre borggården med S:t Georgs kapell (eng. Saint George’s Chapel) som den dominerande byggnaden till vänster, och så förstås det runda tornet uppe till höger i bakgrunden. Här strosade turisterna kors och tvärs – detta var vår del att få se av denna historiska sevärdhet.

Nedre borggården med S:t Georgs kapell, Fästningen, Windsor, 1971 (vykort)

Nedre borggården med S:t Georgs kapell, Fästningen, Windsor, 1971 (vykort)

Rätt framför oss, innan vi ens hade lämnat S:t Georgsporten, hade vi en ryttarstaty på en hög sockel, och den passade Ed på att ta en bild av. Statyn visade sig föreställa kung Karl II (eng. Charles II) till häst. Jaha.

Staty av kung Karl II till häst, Nedre borggården, Windsor (1971)

Staty av kung Karl II till häst, Nedre borggården, Windsor (1971)

Vi passerade rätt bakom statyn, och när vi kom nära S:t Georgs kapell tog Ed också en egen bild upp mot det runda tornet. För honom åkte kapellet ut åt vänster nästan helt ur bilden. Men eftersom varken han eller jag var religiösa gjorde det ju ingenting.

Nedre borggården, Fästningen, Windsor (1971)

Nedre borggården, Fästningen, Windsor (1971)

I likhet med alla turister gick vi omkring på nedre borggården, men i motsats till de flesta fotograferade vi rätt sparsamt. Här tog vi dock en bild av en av högvakterna.

Högvakt på nedre borggården, Fästningen, Windsor (1971)

Högvakt på nedre borggården, Fästningen, Windsor (1971)

Nog av nedre borggården – vi begav oss sedan uppåt backen mot övre borggården, i vars bortre ända den kungliga familjen bodde. På vägen dit låg knallen med det runda tornet högt uppe på toppen, och det måste man gå runt, antingen till höger eller till vänster.

Runda tornet och en port till övre borggården, Fästningen, Windsor, 1971 (vyhort)

Runda tornet och en port till övre borggården, Fästningen, Windsor, 1971 (vyhort)

Vi valde att gå åt höger och kom då till en öppen port med en högvakt stationerad vid sin kur. Den porten ledde in till övre borggården och dit fick vi turister inte komma in. Men då visade jag min verkligt låga klass genom att ställa mig bredvid högvakten och låta Ed ta en bild av oss bägge. Jag skäms än i dag över detta.

Visade min låga klass genom att fotografera mig med högvakten, Fästningen, Windsor (1971)

Visade min låga klass genom att fotografera mig med högvakten, Fästningen, Windsor (1971)

Sedan traskade vi åt andra hållet ikring det runda tornet. Den övre borggården var ju avspärrad, men Ed gick så långt fram han kunde komma utan att olovandes hoppa över några barrikader, och där tog han en bild av en annan högvakt – och naturligtvis med kungafamiljens bostadslänga i bakgrunden.

Ed fotograferar övre borggården, Fästningen, Windsor (1971)

Ed fotograferar övre borggården, Fästningen, Windsor (1971)

Published in: on 2015/06/07 at 08:24  Kommentera  

Inlägg 2.499: 22 sep 1971

Gatstensbeläggningsfotabsorptionsfotografibeviset

Ed räddade mig ur frossbrytningarna genom att helt enkelt föreslå att vi skulle gå vidare. Vi hade ju också minnesstenen för president Kennedy att besöka där i Runnymede.

De bara några hundra metrarna dit hade ovanligt nog lagts som en slingrande skogsstig, belagd med gatsten utan fasta kanter. Här kommer jag hurtigt traskande på den mellan träden.

På min sten till Kennedys minnessten, Runnymede (1971)

På min sten till Kennedys minnessten, Runnymede (1971)

Det var faktiskt flera besökare vid Kennedyminnesmärket – för 8 år sedan – än vid det Stora Dokumentet – för 756 år sedan. Det stod på en skylt att en halv hektar mark runt minnesstenen hade donerats till den amerikanska staten som en hedersgåva från Storbritannien. Här studerar Ed de vackra orden ingraverade på stenen.

Ed vid minnesstenen för president Kennedy, Runnymede (1971)

Ed vid minnesstenen för president Kennedy, Runnymede (1971)

Allt här i Runnymede rörde minsann vid känslosträngarna, och man blev lätt fast här i sina drömmar – så som jag blev vid paviljongen för det Stora Dokumentet. Detta visade sig även på återvägen från Kennedystenen, när mina fötter, så som du kan se på den här bilden, växte sig fast på stigen och försvann ner mellan gatstenarna.

På återvägen växte tyvärr fötterna fast i gatstenen, Runnymede (1971)

På återvägen växte tyvärr fötterna fast i gatstenen, Runnymede (1971)

Men vi kom iväg till slut, kröp in i vår bil på picknickängen och körde den lilla biten som var kvar till Windsor. Där bodde den engelska kungafamiljen ibland som omväxling mot det mera formella Buckinghamspalatset inne i London, även om det ju egentligen var själva kungafamiljens närvaro som gjorde bostäderna formella. Det kungliga palatset i Windsor låg i själva Windsorfästningen, och efter vad jag hade förstått, så kunde en del av denna beses av oss vanligt folk.

Flygbild av fästningen, Windsor (internet)

Flygbild av fästningen, Windsor (internet)

Den historiska fästningen hade ursprungligen byggts på 1000-talet, alltså långt före tillkomsten av det Stora Dokumentet. Här är en karta över hela fästningen. Ett kraftigt, runt försvarstorn stod där uppe på en hög kulle mellan två skilda borggårdar, den övre för rikets styrelse och den nedre för religiösa ändamål.

Karta öve Windsorfästningen (internet)

Karta öve Windsorfästningen (internet)

Detta är en lista som förklarar bokstäverna, som kartan använder sig av. A: Runda tornet, B: Övre borggården, C: Statliga sviterna, D: Privata sviterna, E: Södra flygeln, F: Nedre borggården, G: S:t Georgs (eng. Saint George) kapell, H: Hästskoklostret, K: Kung Henrik VIII:s (eng. Henry VIII) port, L: Den långa tillfartsvägen, M: Normanporten, N: Norra terrassen, O: Kung Edward III:s torn, T: Finkan

Vårt första behov i Windsor var att bli av med bilen. Det gick bara inte för sig att parkera den på gatan, så här fick vi ta hand om den på storstadsvis – Ed fotograferade genom vindrutan bilen framför vår.

Vi satt näst i tur att betala för parkeringen, Windsor (1971)

Vi satt näst i tur att betala för parkeringen, Windsor (1971)

Och här är parkeringskvittot på 1,92 kronor.

Vårt parkeringskvitto, Windsor (1971)

Vårt parkeringskvitto, Windsor (1971)

Published in: on 2015/06/07 at 04:02  Kommentera  

Inlägg 2.498: 22 sep 1971

Sverigekungasuccessionssekvenskomplikationerna

Man kunde stå där intill minnesstenen med gåshud över hela kroppen vid bara tanken på de många sekel som hade förflutit sedan England blev civiliserat. I total brist på kunskap om vem som var vem och vad som var vad i England när det Stora Dokumentet blev till, så lät jag mina tankar övergå till hur det stod till i Sverige vid samma tid.

Det var kung Erik X som regerade i Sverige vid tiden för det stora Dokumentet i England.

Kung Erik X:s sigill (internet)

Kung Erik X:s sigill (internet)

Han var född omkring år 1180 och avled i feber den 10 april 1216. När hans far, kung Knut I, år 1195 avled, var alla dennes avkomlingar fortfarande barn, och huvudmannen för den parallella kungadynastin, Sverker, utsågs då till kung som Sverker II.

Kung Knut I:s efterlevande barn bodde kvar som del av den nya kungafamiljen fram till år 1203, då de började göra gällande att det var de som var de rätta tronpretendenterna, något som kung Sverker II inte alls gick med på. Bröderna flydde då iväg till Norge. Två år senare återvände de med norskt stöd, men under kampen mot kung Sverker II i trakten av Älgarås i Västergötland i november 1205 blev de på ett herrasäte överfallna mitt i natten, varvid bröderna Jon, Joar och Knut alla dödades medan Erik lyckades fly undan.

År 1208 återvände Erik i spetsen för mellan 7.000 och 10.000 norska trupper och besegrade då kung Sverker II den 31 januari i slaget vid Lena i Västergötland. Kung Sverker II hade då haft mellan 12.000 och 18.000 danska trupper till stöd, men dessas ovana vid stora snömängder hade legat dem i fatet.

Medan Sverker räddade sig till Danmark, valdes Erik till kung av Sverige som Erik X. Sverker försökte senare att ta tillbaka tronen men besegrades och dödades den 17 juli 1210 i slaget vid Gestilren i Västergötland.

Minnesstod i Varvs socken i Västergötland till 700-årsminnet av slaget vid Gestilren år 1210 (internet)

Minnesstod i Varvs socken i Västergötland till 700-årsminnet av slaget vid Gestilren år 1210 (internet)

Vid kung Erik X:s död år 1216 var hans son Erik bara ett år gammal, och då utsågs den tidigare kung Sverkers femtonårige son Johan till kung som Johan I. Denne regerade i sex år till sin död år 1222, varefter den då sexårige Erik utsågs till kung som Erik XI med en vuxen manlig kusin som medregent. Det var kung Erik XI som sedermera gick till hävderna som ‘Erik Läspe och Halte’.

Kung Erik X:s gravhäll (internet)

Kung Erik X:s gravhäll (internet)

Man undrade allt om den engelska tronhierarkin hade varit lika krokig som den svenska vid tiden för det Stora Dokumentet. Fast själv undrade jag ingenting av den sorten, för om allt som jag just förtalte härovan visste jag skvatt ingenting, när jag stod där och ryste vid bara tanken på seklernas mångfald invid den stilfulla stenen i Runnymede.

Published in: on 2015/06/06 at 09:55  Kommentera  

Inlägg 2.497: 22 sep 1971

Stordokumentsminnesstensminiatyrtemplet

Både Ed och jag kom alltsedan våra respektive skoldagar ihåg att Englands grundlagar hade kommit till redan år 1215 på en plats som hette Runnymede och hade där då skrivits ner i vad som med tiden blev kallat det Stora Dokumentet. Vi hade då fått höra om detta under sitt latinska namn ‘Magna Carta’ i stället för en översättning till engelska eller svenska. Men ingen av oss visste att det fanns en plats i England där detta dokument förvarades – och nu skulle vi helt oförhappandes få se det!

De tre kilometrarna ledde oss över gröna gräsängar med floden Thames på vår högra sida. Vad vi såg i fråga om det Stora Dokumentet var två stora ‘grindstugor’ på ömse sidor av vägen, och i närheten av dem stod det några få bilar parkerade här och där. Vi ställde ifrån oss vår bil litet vid sidan, klev ur den och tog en bild.

Folk picknickar framför en av grindstugorna, Runnymede (1971)

Folk picknickar framför en av grindstugorna, Runnymede (1971)

Men när vi upptäckte att andra besökare satt och picknickade på den gröna ängen med sina bilar intill sig, så flyttade vi också dit vår bil. I den vevan tog jag en bild till i samma riktning som den första, och på så vis fick jag nu med båda grindstugorna och dessutom bilen och Ed, så nu hade allt blivit väl fotograferat.

Ed och vår bil framför grindstugorna, Runnymede (1971)

Ed och vår bil framför grindstugorna, Runnymede (1971)

I en av grindstugorna fanns det litet turistinformation, men den historiska bakgrunden brydde vi oss inte mycket om. Vad vi snappade upp var att det här på platsen inte fanns något Stort Dokument utan fastmer en minnessten över det. Här fanns det också en minnessten över president John Kennedy – men det viktigaste att se här var ju det Stora Dokumentet, så dit gick vi allra först

Det var bara några hundra meter dit, och här på bilden står jag med minnesstenen för Englands viktigaste dokument under tak uppe i sluttningen bakom mig.

Står vid grinden till det Stora Dokumentet, Runnymede (1971)

Står vid grinden till det Stora Dokumentet, Runnymede (1971)

Och här är Ed på väg upp mot minnesstenen. Det var på landsvägen långt bort i bakgrunden på bilden som vi just hade kommit körande utan att lägga märke till minnesstenen i sitt lilla tempel bara 200 meter från vägbanan. På bilden ser det ut att ligga en stor skog bortom landsvägen. Icke så! Skogen var en på sin höjd bara 20 meter bred landremsa mellan vägen och Thamesfloden, och den vilda grönskan i den landremsan bestod i stort sett bara av en rad träd med buskage.

Ed på väg upp mot det Stora Dokumentet, Runnymede (1971)

Ed på väg upp mot det Stora Dokumentet, Runnymede (1971)

Minnesstenen för det Stora Dokumentet som förvarades under tempeltaket däruppe på sluttningen var ingraverad med texten ‘Till minne av det Stora Dokumentet, en symbol för lagfäst frihet’. Enkelt, rättframt och vackert.

Närbild av minnesstenen över det Stora Dokumentet, Runnymede (internet)

Närbild av minnesstenen över det Stora Dokumentet, Runnymede (internet)

Published in: on 2015/06/04 at 21:15  Kommentera  

Inlägg 2.496: 22 sep 1971

Redovisningsoegentlighetsförklaringsomöjligheten

Jag sov som en stock i 12 timmar och vaknade inte förrän klockan 10.00 på onsdagsmorgonen. Ed var också nyvaknad men ville inte tala om för mig hurpass intensivt han hade sovit under natten. Han hade ju slumrat en del på flygplanet under den förra natten och dessutom druckit kaffe efter maten på Styckeriet. Men nu var vi bägge pigga som mörtar och ivriga som talgoxar.

Vi åt vår lilla frukost på hotellet och betalade vår räkning. Visserligen var rummet inkluderat i våra resepaket, men frukosten – och törstiga Eds Pepsi-Cola som han hade fått vid vår ankomst dagen före – fick vi själva få stå för. Det var inte mer än rätt.

Pepsi-Colan kostade 2,55 kronor och frukosten kostade 9,00 kronor för oss båda tillsammans. Men varför var Pepsin debiterad två gånger? Det var bara Ed som hade fått en Pepsi – jag behövde ingen och fick ingen heller. Å, jaså, ja, men det skulle han genast justera. Han ändrade den andra debiteringen på +2,55 kronor till en kreditering på –2,55 kronor, och då skulle allt ha rättats till. Det som tidigare var 2,55 + 2,55 + 9,00 kronor med 14,10 kronor i slutsumma blev nu 2,55 – 2,55 + 9,00 kronor med 9,00 kronor i slutsumma.

Nej, men nu blev det ju fel igen! Jag kunde räkna ut i huvudet att en Pepsi för 2,55 kronor och vår frukost för 9,00 kronor skulle sluta på 11,55 kronor vad än kassamaskinen skrev ut. Han höll med om det och kliade sig i huvudet, och så ändrade han med sin bläckpenna slutsumman 9,00 kronor till 11,55 kronor. Och det var vad jag betalade honom. Men ack, kassamaskinen gillade inte ändringar med bläckpenna, så den fann att jag hade överbetalat 2,55 kronor och därför var berättigad till att få 12.827,43 kronor tillbaka. Den siffran på räkningen drog han bara ett streck över – med en kulspetspenna den här gången – och med den manuellt sålunda korrigerade räkningen i hand kunde vi köra vår väg därifrån klockan 11.00.

Vår räkning, Arlington hotell, Hayes (1971)

Vår räkning, Arlington hotell, Hayes (1971)

Revisorn Ed var förstås bekymrad över hur dessa transaktioner skulle kunna förklaras vid Arlington hotells framtida revision, men jag lugnade honom med att det problemet fick hotellet klara av på egen hand.

Vi tänkte nu köra till Windsor med sitt kungliga slott och sina tusenåriga minnen. Vi gjorde tillsammans upp en körplan, och sedan sade Ed till mig var jag skulle ta av till höger och till vänster. Han slingrade oss elegant söderut trots att motorvägen var ett formidabelt hinder att passera. Sedan tog vi väg nummer 30, passerade flygplatsen till höger och kom till staden Staines. Där fick vi se en helt oväntad vägskylt: ‘Det stora dokumentet (lat. Magna Carta) 3 kilometer’.

Stora Dokumentet (internet)

Det Stora Dokumentet (internet)

Published in: on 2015/06/03 at 12:43  Kommentera  

Inlägg 2.495: 21 sep 1971

Styckeriupplevelsen

Vårt hotell låg i Hayes, en sådan avkrok av världen att det var svårt att även med bil komma därifrån. Vi fick göra upp en körplan, och med den ledde Ed min körning för att få oss till en parkeringsplats i Hounslow. Där steg vi på ett tunnelbanetåg på Piccadillylinjens ändstation. Här står han mitt i en dörr för att kunna hoppa av ifall tåget plötsligt skulle vilja ge sig iväg.

Ed på vårt tunnelbanetåg, Hounslow, London (1971)

Ed på vårt tunnelbanetåg, Hounslow, London (1971)

Vi steg av tåget vid Riddarbrons (eng. Knightsbridge) station och hittade därifrån lätt till Williamgatan 8 (eng. 8 William Street) och reseorganisationens kontor. Jo, de hade litet smått och gott att ge oss, bland annat ett par inträdesbiljetter till ett tjugotal sevärdheter runt om i England – och vi fick dem gratis som en del av vår paketresa.

Eds inträdesbiljett till många sevärdheter i England (1971)

Eds inträdesbiljett till många sevärdheter i England (1971)

Sedan promenerade vi runt helt planlöst i ett par timmars tid, mestadels i Hydeparken (eng. Hyde Park). Det var skönt att få röra på kroppen efter så mycket stillasittande, och vädret var härligt nu på eftermiddagen. Och till slut kom vi till Styckeriet inne i hotell Cumberland. Det låg mitt emot Marmorbågen i nordöstra hörnet av Hydeparken.

Cumberland hotell, London (internet)

Hotell Cumberland, London (internet)

Vilket ställe! Mitt i matsalen tronade ett ‘smörgåsbord’ fyllt med enbart köttbitar på sina skärbrädor, och det var dit man gick med sin tallrik om och om igen för att skära till sig en bit av någon sorts kött. Man skar själv om man så önskade och fick då nödig hjälp av en påpasslig servitör – eller också lät man honom skära till vad man ville ha.

Man fick själv skära till sig vad man ville ha, Styckeriet, Cumberland hotell, London (internet)

Man fick själv skära till sig vad man ville ha, Styckeriet, Hotell Cumberland, London (internet)

På alla bord låg det ett utmärkt litet uppskärningsinstruktionshäfte som hjälp vid ens egna försök att skapa en aptitretande bit kött för sin tallrik – både nu på Styckeriet och sedan hemma. Här är häftets uppslag för nötkött, vilket vi båda valde, men det täckte också lamm, fläsk och höns.

Nötköttsuppslaget i styckningsinstruktionshäftet, Styckeriet, Cumberland hotell, London (1971)

Nötköttsuppslaget i styckningsinstruktionshäftet, Styckeriet, Hotell Cumberland, London (1971)

Ingen av oss mäktade med någon efterrätt, och här är räkningstalongen på 41 kronor från Styckeriet. Den ‘specificerade’ räkningen tog de tillbaka när jag betalade den, och talongen är allt jag har kvar – tillsammans med minnet av en härlig födelsedagsmåltid.

Vår räkningstalong för någonting extra, Styckeriet, Cumberland hotell, London (1971)

Vår räkningstalong, Styckeriet, Hotell Cumberland, London (1971)

Sockerbitarna låg i det här Cumberlandmärkta omslaget – Ed drack en kopp kaffe efter maten, men jag ville inte ligga sömnlös. Jag var alldeles för sömnig för det.

Eds sockerbitsomslag, Styckerlet, Cumberland hotell, London (1971)

Eds sockerbitsomslag, Styckerlet, Hotell Cumberland, London (1971)

Sedan gick vi ett par kilometer längs Hydeparken till dess sydöstra hörn och tog där tunnelbanan till Hounslow. För mig gick det väldigt fort, för jag nickade till på vägen dit. Bilen vägrade att starta, och det tog en halv evighet att hitta chokeknappen utan ficklampa. Men till slut fann vi den, förgasaren blev nöjd, och bilen startade. Efter detta var jag så vaken att det gick fint att köra tillbaka till hotellet – där jag äntligen fick sova.

Vårt hem på jorden för tillfället, 1971 (brevpapper)

Vårt hem på jorden för tillfället, 1971 (brevpapper)

Published in: on 2015/06/02 at 23:53  Kommentera  

Inlägg 2.494: 21 sep 1971

Londontillresemetodsutväljandet

Vi vågade förstås inte sluta ögonen och slumra till i några minuter. Då skulle vi obönhörligen ha somnat till på allvar för att vakna klockan 02.00, vederkvickade och pigga på att göra saker och ting. Att vara pigg vid den tiden på natten utan att kunna göra någonting hade varit förfärligt. Så vi bytte snabbt kläder från flyg till storstad, för nu skulle vi in till London och äta en festmåltid på Styckeriet (eng. the Carvery). Jag hade läst om den restaurangen i resebilagan till Nya Yorks Tidender. Att fira födelsedagen på Styckeriet och att träffa mitt gamla värdfolk var de två ting som jag ville göra i England – resten av resan skulle helst bestå av idel överraskningar.

Instruktionshäfte om hur man skär kött, Styckeriet, London (1971)

Instruktionshäfte om hur man skär kött, Styckeriet, London (1971)

Och när vi ändå skulle vara inne i London borde vi titta in till organisatören för vår resa – flygbolaget BOAC gjorde inte själva allt det hundgöra som en paketresa innebär utan hade lejt en firma för det. De skulle med nöje ge oss värdefulla småsaker att ha nytta av i England. Jo, så stod det faktiskt i deras broschyr, och man fick väl tro det om man ville. Det var säkert bara en bråkdel av resenärerna som brydde sig om att gå dit, och därför kanske de hade kunna kosta på sig att verkligen ge dem som kom dit en del nyttigheter. I varje fall skulle vi nu pröva på erbjudandet.

Hur skulle vi komma in i London från vårt hotell?

  • Med vår egen hyrbil kunde vi själva köra in till centrum. Vänstertrafik. Högerstyrning. Filkörning. Rusningsdags. Parkeringsgarage. Nej, inte ännu. Jag ville först bli litet mera van vid allt det där.
  • En chartrad buss gick från Arlington hotell in till terminalerna på flygplatsen var 30:e minut, och därifrån kunde vi ta tunnelbanan direkt in till centrum. Denna goda idé föll pladask omkull av den enkla anledningen att tunnelbanan ända ut till Heathrow inte skulle komma att byggas förrän år 1977, och så länge kunde vi inte vänta.
  • Vi kunde själva köra till Hounslow, där tunnelbanan slutade, parkera bilen där på ett torg och därifrån åka in till centrum med tunnelbanan. Det var Eds lösning, och den var perfekt!

Här har Ed stigit ut från Arlington hotell i sin fina Londonmundering. Det syns på hans hållning hur stolt han var över att ha kommit på det bästa sättet för oss att komma in till London. Lägg också märke till bilen på bilden – en likadan Hillman Avenger som vår, fast grå – samma flygbolag, samma paketresa, samma hotell, samma bilmodell.

Ed finklädd utanför Arlington hotell, Hayes (1971)

Ed finklädd utanför Arlington hotell, Hayes (1971)

Published in: on 2015/06/02 at 06:02  Kommentera  

Inlägg 2.493: 21 sep 1971

Högerstyrningsbilkörningsintroduktionslättheten

Det var inte alls svårt – jag vande mig vid att sitta på fel sida i bilen nästan med en gång – fast i rondellerna fick jag koncentrera mig ordentligt nu i början. Vi hade inga problem med att hitta ut från flygplatsen, för Ed följde på kartan precis var vi skulle svänga – och jag själv hade också kastat en blick på kartskissen. ‘Tunneln’ under flygplanens rullbanor var lång, och ‘tunneln’ under motorvägen var kort. Omedelbart därefter tog vi av till höger in på Shepistonvägen (eng. Shepiston Lane), körde på den någon kilometer tätt intill motorvägen, och när vår väg svängde åt vänster hade vi brandstationen rätt framför oss! Vi stannade till och såg då just förbi brandstationen en liten oansenlig skylt med en pil: ‘Arlington Hotell’. Om vi inte hade stannat, så hade vi absolut inte sett den.

Då flög det i mig: ”Vet du vad jag tror? Flygbolagen behöver hotellrum för första natten i närheten av flygplatsen för alla sina paketresenärer, och det lever det här hotellet gott på.”

Pilen förde oss in i en liten gränd som ledde in till Arlington hotell rätt bakom brandstationen. Där parkerade jag bilen, och jag tror att jag gick över och ställde mig på den vänstra sidan av bilen för att kameran skulle se vår Hillman Avenger, vår leksak i två veckor framöver.

Står stolt med vår parkerade bil, Arlington hotell, Hayes (1971)

Står stolt vid vår parkerade bil, Arlington hotell, Hayes (1971)

Vad som inte syns på bilden är motorvägen – men den hördes. Trafiken flöt förbi kanske tio meter borton hotellets trästaket. De två höga, graciösa gatlyktsstolparna på bilden stod i motorvägens mittremsa. Oj-oj-oj, brandstation och motorväg! Men jag lät mig inte alls förskräckas för nattsömnen – jag var såpass sömnig redan nu, att jag visste att jag skulle klara av ett brandalarm och många långtradare samtidigt under hela natten utan att väckas.

Hotellet såg inte mycket ut för världen. Det visade sig att de hade en mycket god standard på rummen, så vi fick det skönt därinne, men utifrån var det en enkel tvåvånings tegellänga, som till råga på allt inte ens verkade vara helt färdigbyggd. Vi fick rum nummer 244 och var glada för att äntligen ha fått ett ställe för oss själva att dra oss tillbaka till.

Vårt hotellkort för rum 244, Arlington hotell, Hayes (1971)

Vårt hotellkort för rum 244, Arlington hotell, Hayes (1971)

Vi lade oss ovanpå sängarna en liten stund, innan vi skulle in till London och fira min födelsedag på riktigt – festen i Prestwick räckte liksom inte till för kräsna mig.

Ed tittade i en broschyr från Avis och utbrast: ”Vet du att vi kunde ha hyrt en Rolls Royce från Avis? De har det med i sin prislista.”

”Jag vågar mig på att gissa att vi skulle ha fått betala en slant extra för det, inte sant?”

”Vår bil kostar 214 kronor per vecka och 22 öre per kilometer, en Rolls Royce 1.810 kronor per vecka och 1,15 kronor per kilometer.”

*Jag nöjer mig med vår Hillman Avenger”, sade jag.

Published in: on 2015/06/01 at 05:51  Kommentera  

Inlägg 2.492: 21 sep 1971

Flygplatsuttrasslingsinstruktionsinhämtandet

Helt bortsett från de skrikande ungarna på jakt efter Tom Jones, så var det otroligt trångt överallt i ankomstterminalen. Vi hade ett ögonblick funderat på att få oss något att äta där innan vi begav oss ut i vimlet – men eftersom vimlet var som trängst just inne i terminalen, så tyckte Ed att vi skulle få ut vår bil i stället och sedan äta någonstans. Bra förslag!

Skulle vår beställning hos biluthyrningsfirman Avis fortfarande gälla? Vi var ju i alla fall många timmar försenade. Hmmm?

Ed väntar på att AVIS-tanten i luckan skall hitta vår bilbeställning, Heathrow (1971)

Ed väntar på att Avis-tanten i luckan skall hitta vår bilbeställning, Heathrow (1971)

Men Avis visade sig ha koll på vilka bokningar som gällde vilka flygankomster och hade på så sätt kunnat hålla kvar de bilar som hade bokats av kunder på försenade plan. Avis-tanten i luckan fick söka litet men hittade till slut vår beställning. Vår bil stod redo för oss. Här ger hon Ed nyttiga anvisningar och goda råd.

Ed får anvisningar och goda råd av AVIS-tanten i luckan, Heathrow (1971)

Ed får anvisningar och goda råd av Avis-tanten i luckan, Heathrow (1971)

Han fick en sammanställning av de europeiska vägskyltarna, som han ju kände till nästan lika bra som jag själv. Men lika förbaskat fanns det där några skyltar som jag aldrig förr hade sett.

De europeiska vägskyltarna (1971)

De europeiska vägskyltarna (1971)

Mera användbar var den här lilla kartongbiten med registreringsnumret på den bil som vi hade blivit anvisade. Att det var en Avenger var av mindre hjälp, eftersom vi inte hade en aning om hur en sådan såg ut.

Vår bils modellnamn och registreringsnummer, Heathrow (1971)

Vår bils modellnamn och registreringsnummer, Heathrow (1971)

Så fick han också en kartskiss över utkörningsvägarna från flygplatsen. Vi befann oss i terminal 3 och bilen stod och väntade på parkeringen tvärs över gatan. Vi skulle sedan följa hennes inritade linje för att trassla oss ut från Heathrow. Man kunde undra varför de inte hade tryckt namnen på de gator som vi skulle hitta i sick-sack för att komma rätt – men det skulle väl gå bra ändå.

Inritad väg för oss att hitta ut, Heathrow (1971)

Inritad väg för oss att följa för att hitta ut, Heathrow (1971)

Hon gav Ed också en karta som visade hur vi skulle fortsätta för att komma till hotell Arlington för vår första övernattning. Hon sade att hotellet skulle vara lätt att hitta om vi stannade till vid en stor brandstation, för hotellet låg rätt bakom den.

Unritad väg för oss att följa för att hitta till hotell Arlington, Heathrow (1971)

Inritad väg för oss att följa för att hitta till hotell Arlington, Heathrow (1971)

Så äntligen kunde vi ge oss av. Därute hade det efter morgondimman blivit en solig fast fuktdisig dag, Vi hittade lätt vår Hillman Avenger, vilket var en mycket större bil än jag hade väntat mig – trots att den var betydligt mindre än de amerikanska bilarna. Och den var högerstyrd! Den detaljen hade jag glömt att ens tänka på. Trots att jag i 28 års tid hade bott och i 10 av dem kört bil i vänstertrafiken i Sverige, så hade jag aldrig någonsin kört en högerstyrd bil. Nu skulle det minsann bli spännande!

Published in: on 2015/06/01 at 01:05  Kommentera  

Inlägg 2.491: 21 sep 1971

Londonflygplatspopidolsankomstuppståndelsen

Londons dimma lättade vid 11-tiden, och då blev det ett abrupt slut på festen i Prestwicks utrikeshall. Vi bussades alla tillbaka till vårt jätteplan och flygningen till London tog väl en timme. Vi serverades ett mål mat helt i onödan. Det bestod av strösocker i ett paket från London, och till det fick vi en pappersmugg med kaffe. Utskänkningen kom avgjort från planets reservproviant.

Socker med kaffe var allt vi fick på planet från Prestwick till London (1971)

Socker med kaffe var allt vi fick på planet från Prestwick till London (1971)

Man kunde tänka sig att alla individuella plan som stod och väntade på flygplatser över hela Europa skulle ha blivit försedda med en exakt tidpunkt att ge sig av därifrån och då kunna landa i London i en organiserad ström. Under dimman hade London haft timmar på sig att planera detta med sina datamaskiner – men det hade de förvisso inte gjort. Varför annars skulle vårt stora plan behöva cirkla i en hel timme innan det fick lov att gå ner på Heathrows flygplats? Jag måste anta att alla väntande plan bara fick en signal att nu var dimman borta och flygplatsen tillgänglig och att alla plan skulle släppas ner i tur och ordning allteftersom de anlände till Londonområdet. Detta tyckte jag var otroligt primitivt och ett förfärligt slöseri med såväl bränsle som tålamod.

Vi snurrade runt i luften över staden Watford, en förstad tiill London. Man får väl förmoda att Watfordborna var vana vid att ha flygplan cirklande ovanför sig i den så ofta dimmiga Londontrakten. I brist på annat värdefullt att säga om Watford så presenterar jag här vapnet för stadens fotbollsklubb.

Watfords fotbollsklubbs vapen (internet)

Watfords fotbollsklubbs vapen (internet)

Vi kom till vår terminalgrind klockan 14.00, sex och en halv timmar försenade. Men på grund av kroppens omställning från Nya Yorks klocktid kände jag mig som man gör klockan 09.00 efter en sömnlös natt. Ed kände sig kanske litet piggare, för han hade i hemlighet åtminstone fått sig en liten blund under natten.

Vi seglade genom pass och tull med lätthet, och utanför dörrarna hojtade och tjoade hundratals människor, mest tonåringar – de var alla där för att se Tom Jones. De frågade oss ivrigt om vi hade sett honom därinne, och vi gjorde dem bara besvikna – vi hade inte sett skymten av Tom Jones, här eller i Prestwick eller någon annanstans heller, för den delen.

Jag tänkte inte på att dessa stackars människor måste ha stått där ute i dimman alltsedan klockan 07.30, när vi skulle ha landat. Kors i all sin dar, vilket sätt att fördriva sin dag på! Senare fick jag höra att Tom Jones och hans kohort hade fått detaljgranskas i tullen under en hel timme innan de släpptes ut till folkmassan.

Published in: on 2015/06/01 at 00:35  Kommentera