Inlägg 2.550: 30 Sep 1971

Barndomsväderleksrapportsgrimsbynamnserinrandet

Min millimeternoga körning på järnvägsperrongen fortsatte tills vi nådde fast mark – färjan hade lagt till längst ut på en 200 meter lång träpir. De var gott att pusta ut efteråt och vara glad över att inte ett enda av våra fyra hjul hade irrat sig över perrongkanten.

Vägen gick rätt igenom samhället Nya Holland, och när det tog slut så var det endast åkrar och fält att titta på. Vi körde ‘raka vägen’ till den stora staden Grimsby, dit vi kom på mindre än en timme. Ed hade kul med orienteringen, för det fanns ingen väg dit som var rak mer än en liten bit i taget. Under den timmen utnyttjade vi väg nummer 15, nummer 1077, nummer 1211, nummer 18, och nummer 46 innan vi äntligen kom till Grimsby.

Vad skulle vi göra i Grimsby? Jag kom ihåg namnet från den svenska radions värderleksrapport i min barndom. I sjöutsikterna rabblades Grimsby upp bland namnen på många Nordsjöfyrar, var och en med sitt väder och sin vindriktning och -styrka, antagligen för kvarvarande segellastfartyg. Vi kunde inte se någon fyr i Grimsby, men alla gatorna ledde till fiskhamnen, så dit kom vi. Vi gick omkring där en liten stund, men sedan körde vi vidare ut mot havet. Efter Grimsby luktade vår bil fisk i två hela dagar.

Vi kom till den angränsande staden Cleethorpes med strand och pir och allt det som hörde till en engelsk badort. Vi parkerade bilen intill piren, och då var det dags för litet lunch. Vi gick ett kvarter inåt staden och hoppade in på den här restaurangen för fisk & chips. Som alltid lät namnet på den maträtten bättre än den smakade, men det var åtminstone fort avklarat.

Ed framför vårt lunchställe, Cleethorpes (1971)

Ed framför vårt lunchställe, Cleethorpes (1971)

Vi gick förstås ut på piren, men de flesta etablisemangen därute var igenbommade för säsongen och saknades av ingen.

Ed uppe på piren, Cleethorpes (1971)

Ed uppe på piren, Cleethorpes (1971)

Mitt i en gräsmatta i Cleethorpes fick vi se en klocka, utgjord av små levande blommor. Den var både imponerande och söt och visade tidpunkten för nästa högvatten. Detta skulle vi få vänta på till klockan 23.57.

Blomklocka utvisande tiden för nästa högvatten, Cleethorpes (1971)

Blomklocka utvisande tiden för nästa högvatten, Cleethorpes (1971)

Det gjorde vi definitivt inte, för nu måste vi röra oss söderut. Från Cleethorpes räckte väg nummer 16 till för hela eftermiddagen. Vi passerade Boston – som inte verkade att vara någon match för sin amerikanska namne – och när vi kände att det var dags för te och scones var vi på väg in i något som hette Deppings Marknad (eng. Market Depping). Vi fann att denna lilla stad, som hade hållit marknad sedan år 1220 och sedan dess hade samlat på sig flera tusen invånade, inte hade ett enda vettigt ställe som kunde förse oss med vårt lilla engelska mellanmål! Vi fick snöpligt hålla igen och fortsätta vår resa.

Published in: on 2015/07/27 at 06:28  Kommentera  

Inlägg 2.549: 30 sep 1971

Färjedebarkeringsperrongbilkörningsprovet

Jag har på internet hittat ytterligare några bilder av vår färja, benämnd Lincolnslottet (eng. Lincoln Castle). Här syns den ge sig ut på sin äventyrliga seglats över till andra sidan Humber.

Färjan Lincolnslottet lämnar Hull (internet)

Färjan Lincolnslottet lämnar Kingson vid Hull (internet)

Här är Lincolnslottet ute på det vilda havet i åmynningen.

Färjan Lincolnslottet (internet)

Färjan Lincolnslottet (internet)

Och här sträcker Lincolnslottet ut sig så långt det kan för att se imponerande ut.

Färjan Lincolnslottet (internet)

Färjan Lincolnslottet (internet)

Men den här bilden tog jag själv från Lincolnslottets övre däck när vi mötte en liknande färja i andra riktningen. Det är Kingston vid Hulls hamnmagasin och dylikt längs hela stranden i bakgrunden.

Mitt i Humberån mötte vi en annan liknande färja, Hull (1971)

Mitt i Humberån mötte vi en annan liknande färja, Kingston vid Hull (1971)

Ed undrade i något sammanhang i eller runt Kingston vid Hull, varför vi inte kunde ha väjt litet mera åt söder, när vi körde österut från Leeds. Om vi hade gjort det, så hade vi inte behövt ta den här färjan över Humber, särskilt som vi ju inte hade tittat på någonting särskilt inne i Kingston vid Hull. Hans fråga var väl genomtänkt, och så var mitt svar: ”Jag hade ingen annan anledning att komma till Kingston vid Hull än att få uppleva hemorten för briggen Blåfågeln (eng. Blue Bird) av Hull, skeppet som enligt Evert Taube år 1872 förliste i en storm utanför Smögen i Bohuslän med den svenske sjömannen Karl Stranne fastsurrad vid rodret. Det var en av hans allra finaste sånger”, sade jag. ”Jag hade den i mitt huvud under hela seglatsen, som för mig var väl värd omvägen som den krävde.”

Det var ett fullödigt svar från min sida, men det kunde förstås inte få Ed att uppleva samma djupa känslor. Vissa saker måste man vara svensk för att riktigt känna för. Om du inte redan är bekant med den sången vill jag gärna att du skall få uppleva den med mig. Därför har jag lagt in tre versioner av samma sång, alla med en såpass klar diktion att du kan uppfatta varje ord och varje nyans. Ta fram en näsduk att ha till hands och lyssna till en eller två eller alla tre av versionerna.

Den första läses av Evert Taube med litet tonaccenter i bakgrunden. Klicka här för den.

Evert Taube (internet)

Evert Taube (internet)

Den andra sjunger Joakim Thåström känslostarkt med goda ljudeffekter. Klicka här för den.

Joakim Thåström (internet)

Joakim Thåström (internet)

Och den tredje sjungs av Ewert Ljusberg, ackompanjerad på gitarr. Klicka här för den.

Ewert Ljusberg (internet)

Ewert Ljusberg (internet)

Här anländer Lincolnslottet till piren i Nya Holland.

Här anländer färjan Lincolnslottet till piren i Nya Holland (internet)

Här anländer färjan Lincolnslottet till piren i Nya Holland (internet)

Färjeläget i Nya Holland hade byggts enbart som en järnvägsstation. Men så kom bilarna, och man blev tvungen att anpassa färjeläget till dem. Man gjorde helt enkelt en av de två perrongerna till bilväg, så nu fick jag köra en högerstyrd bil på en perrong med kanten till vänster och ett spår nedanför. Jag vred mig i pina, och Ed vred sig om och fotograferade bilen bakom oss genom vår bils bakruta.

Utsikten bakåt genom vår bils bakruta, Nya Holland (1971)

Utsikten bakåt genom vår bils bakruta, Nya Holland (1971)

Published in: on 2015/07/26 at 05:53  Kommentera  

Inlägg 2.548: 30 sep 1971

Humberhjulångaröverfärjningen

Den stora vägen följde ån – det känns konstigt att använda det ordet om ett tre kilometer brett vattendrag, men en älv var det då rakt inte – hela vägen in till staden, och vid ett tillfälle fick vi köra in på en sidogata för att fråga hur man skulle komma till färjan över Humber. Joho, vi skulle fortsätta på stora vägen tills vi såg en skylt med Bolagspiren (eng. Corporation Pier). Där kom vi precis rätt, och där fanns det en liten kö – en bil före oss –till färjan.

Vi gick in på det lilla biljettkontoret och löste två personbiljetter och en bilbiljett. Personbiljetterna var lätta att klara av: försäljaren tryckte på en knapp och fick fram två sammanhängande biljetter med priset angivet enligt det gamla systemet – 3 skillingar och 5 pennies – som motsvarade 2,19 kronor per biljett.

Våra två personbiljetter för färjan, Hull (1971)

Våra två personbiljetter för färjan, Kingston vid Hull (1971)

Bilbiljetten fick försäljaren skriva ut för hand på en järnvägsbiljett avseende prisskillnadsavgift. På den kan du, på de lämpligaste men ofta helt galna rader, hitta färjans avgångstid: 11.45, avgångsdatum: 30 september, bilnummer: TSD648J, från: Hull, till: N. Holland, bilvikt: under 13C, vad det nu betydde, antal passagerare: en, vilket väl avsåg Ed, pris: 14,75 kronor, och slutligen försäljarens signatur. Han drog sedan med linjal ett snedstreck över hela biljetten som bevis på att den var propert ifylld.

Vår bilbiljett för färjan, Hull (1971)

Vår bilbiljett för färjan, Kingston vid Hull (1971)

Färjan från Kingston vid Hull till Nya Holland (eng. New Holland) hade varit i gång sedan år 1826, och fordonskvittot hade säkert skrivits på detta sätt alltsedan dess. Om inte dessförinnan, för det hade gått en färja över Humber alltsedan år 1315.

En halvtimme senare hade färjan kommit in och vi kunde köra ombord. Det visade sig vara en hjulångare, alltså utan propeller, och så här såg den ut.

Vår färja mellan Hull och Nya Holland (internet)

Vår färja mellan Kingston vid Hull och Nya Holland (internet)

Den drevs framåt med hjälp av ett skovelhjul midskepps på var sida, och jag har hittat en bild på internet av en modell som visar ett av skovelhjulen och maskineriet som drev det.

Modell av hur ett skovelhjul fungerar (internet)

Modell av hur ett skovelhjul fungerar (internet)

Överfarten tog 20 minuter, och här står Ed på färjans bildäck och diskuterar någonting med en av färjans befälhavare, kanske själva kaptenen. Vad denne har i händerna kan jag inte urskilja, men det verkar att ha med Eds spörsmål att göra. Man glömmer en del intressanta detaljer efter 40 år.

Ed har en förfrågan på färjan från Hull till Nya Holland (1971)

Ed har en förfrågan på färjan från Kingston vid Hull till Nya Holland (1971)

Så här såg maskinrummet ut på vår färja. Även om man som passagerare hade kunnat komma ner dit, så hade jag varit helt ointresserad av att gå och se på det.

Maskinrummet på färjan, Hull (internet)

Maskinrummet på färjan, Kingston vid Hull (internet)

Jag satt mycket hellre på övre däck och lapade sol. Det framgår nog av bilderna hur tunt det var med passagerare på den här turen.

Lapar sol ombord på färjan från Hull till Nya Holland (1971)

Lapar sol ombord på färjan från Kingston vid Hull till Nya Holland (1971)

Published in: on 2015/07/26 at 00:06  Kommentera  

Inlägg 2.547: 30 sep 1971

Åosnamngivningskomplikationerna

Vi vaknade tidigt på torsdagsmorgonen till en molnfri höstdag. Nu skulle det bli åka av igen, inte som gårdagens tur och retur till York utan en riktig dagsetapp. Men vi visste inte var vi skulle hamna på kvällen, för det var ju så som både Ed och jag tyckte om att resa – ingenting förutbestämt.

Vi skulle nu köra rakt österut från Leeds till Hull ute vid Nordsjön och sedan följa kusten söderut. Jag hade förstås kastat en blick på kartan för att kolla att vi fortfarande var kvar i England, men detaljerna skötte Ed med den äran. Han hade redan sett att det fanns en väg nummer 63, som gick precis dit vi ville komma, och det gjorde det lätt för honom när vi väl satt i bilen.

Hur och var vi åt frukost kan jag inte minnas, med det kan väl vara detsamma. Vad jag minns var att vi faktiskt fick fråga andra bilister hur vi skulle komma ut ur staden. Jo, vi skulle ta Yorkvägen (eng. York Road) – samma som vi hade åkt på till York under gårdagen – och sedan ta av på Selbyvägen (eng. Selby Road) till höger. Vi skulle nämligen köra genom Selby för att komma till Hull. Det gick fint, avtagsvägen var tydligt utmärkt, och när vi väl var på väg nummer 63, så släppte vi den inte.

Landskapet var sannerligen platt med åkrar och sädesfält överallt. Berg är bra mycket roligare!

Selby var en rätt stor stad som jag aldrig hade hört namnet på. Den slutade med en bro över Ouzeån, densamma som vi hade korsat fyra gånger i York. Här var den 50 meter bred och hade alldeles brunt vatten och en bro över vilken man fick köra mot en avgift. Det kostade oss 51 öre, och det var första gången vi hade betalat någon vägavgift i England, bortsett från Merseytunneln i Liverpool.

Kvittot på vår broavgift, Selby (1971)

Kvittot på vår broavgift, Selby (1971)

Efter Selby fortsatte de platta fälten, och eftersom det inte var mycket att titta på så satt Ed och studerade kartan. Han fann något på den som både han och jag tyckte var egendomligt. Ouzeån och en annan lika liten å rann ut i vad som såg ut som en smal havsvik men som var en å som hette Hull. Den var redan från början två kilometer bred och flöt litet i sicksack 25 kilometer österut till staden Hull – som på kartan kallades Kingston vid Hull (eng. Kingston upon Hull) – och hade då blivit tre kilometer bred. Efter Kingston vid Hull bytte ån namn till Humber och fortsatte 20 kilometer tills den flöt ut i Nordsjön.

Ed höll upp kartan medan jag körde, och jag kunde se vad han menade, och det verkade ju inte klokt med alla dessa olika namn för samma vattendrag.

”England håller på sina gamla traditioner, det är allt jag kan säga som förklaring”, sade jag vist.

Published in: on 2015/07/25 at 08:47  Kommentera  

Inlägg 2.546: 29 sep 1971

Indienmathimmelriket

Vi fortsatte att gå omkring i det turistiskt intressanta York ännu en stund, men nu blev det inga flera bilder. Och efterhand drog vi oss över Ouzeån en fjärde gång, nu på väg till vår snällt väntande bil. En halvtimme senare kom vi till Leeds och hittade lätt till vårt hotell.

Vi vilade upp en stund, och när det började att mörkna ute så gällde det att igen hitta ett matställe. Det måste absolut vara bättre än gårdagens elände – vad man än valde så kunde man inte gärna undvika det – och jag gav mig på att söka i telefonkatalogens yrkesregister. Bland restaurangerna där pekade jag ut en annons för Ed, och han var förstås med på noterna.

Hur han hittade till Merrioncentret (eng. Merrion Centre) i Leeds kurviga och backiga gator kom jag aldrig att begripa, men jag körde och svängde på hans order – och så var vi där. Det var ett nybyggt butikscenter som täckte ett helt kvarter med parkering i mitten. Restaurangen som vi var ute efter hette Ashoka. Det var en indisk restaurang, och så fort vi steg in där kände vi av dofterna att vi skulle få en underbar middag.

Reklamkort för restaurang Ashoka, Leeds (1971)

Reklamkort för restaurang Ashoka, Leeds (1971)

Reklamkortet som vi fick mätte 55 gånger 73 millimeter, och det kunde vikas upp och gav då hela menyn på 110 gånger 73 millimeter. Det beror förstås på storleken av din bildskärm om du ser den större eller mindre än originalet.

Matsedeln inuti reklamkortet, Restaurang Ashoka, Leeds (1971)

Matsedeln inuti reklamkortet, Restaurang Ashoka, Leeds (1971)

Naturligtvis fick vi en större matsedel att läsa utan förstoringsglas.

Vänstra halvan av matsedeln, Restaurang Ashoka, Leeds (1971)

Vänstra halvan av matsedeln, Restaurang Ashoka, Leeds (1971)

Högra halvan av matsedeln, Restaurang Ashoka, Leeds (1971)

Högra halvan av matsedeln, Restaurang Ashoka, Leeds (1971)

Vi upptäckte att på hela matsedeln kostade bara en enda rätt mera än ett pund eller 12,83 kronor. Vi valde Tandoori Lamm (eng. Tandoori Lamb) från den inramade sektionen i vänstra kanten av matsedeln – deras speciella tandoorirätter. Maträtten som vi valde kostade oss 8 kronor per person!

Den inramade sektionen beskriver tillagningen så att munnen vattnas: Kyckling eller kött, marinerat med grädde, yogurt och kryddor, kokt i en träkolseldad stengodsugn, upplagt med citron och sallad, och serverat med mild, lagom eller stark currysås. Bara att läsa detta fick magen att skrika efter mat, oavsett alla bakverk som vi hade stoppat i den på Geralds konditori bara några timmar tidigare.

Det var precis så gott som beskrivningen utlovade. Vi festade också på en förrätt och en efterrätt, men minnet av dessa rätter har helt överväldigats av det underbara tandoorilammet.

På något sätt kom vi hem till hotellet efteråt, men jag körde hela tiden med den härliga indiska maten i smakminnet att suga på. Ed dirigerade höger och vänster och rätt fram, och jag bara följde taktpinnen. Detta hade varit min dittills bästa indiska mat – och jag tror att den rangen kom att stå sig allt framgent.

Published in: on 2015/07/24 at 07:25  Kommentera  

Inlägg 2.545: 29 sep 1971

Ärkebiskopssätesstadsrundvandringsmemorabilierna

Jag fiskade upp en liten gratis turistbroschyr någonstansifrån, och i den fann jag att Yorks stadshus låg strax till höger om oss. Vi styrde kosan dit för att skapa oss en replipunkt, och Ed tog en bild av byggnaden. Jag själv råkade också komma med i ett hörn på bilden.

Tittar i turistbroschyren framför stadshuset, York (1971)

Tittar i turistbroschyren framför stadshuset, York (1971)

Efter detta var broschyren helt värdelös – den innehöll mest annonser och sådant krafs. Så vi gick helt enkelt omkring på måfå där i centrum på de trånga gatorna och de otroligt gamla små husen. De gav Yorks gamla stad en helt annan prägel än Gamla stan i Stockholm. Redan på 1200-talet måste Stockholm ha haft strikta stadsplaneringsregler, som krävde att alla hus skulle byggas relativt jämnstora och likartade. I York var det en mycket mera vild blandning av hustyper och byggnadsmaterial, vilket i mitt tycke gjorde York till en roligare stad för oss turister.

Går på en gata med mycket blandade hustyper, York (1971)

Går på en gata med mycket blandade hustyper, York (1971)

Den här stora zebrarandiga byggnaden hyste en fin restaurang. Ed hade paraplyet uppspänt, för det kom just då några förskrämda droppar från skyn.

Ed och en fin restaurangbyggnad, York (1971)

Ed och en fin restaurangbyggnad, York (1971)

Någon i den gamla tiden måste inte ha kunna komma över en lämplig tomt för att bygga sitt hus på, så han mutade antagligen stadens tjänstemän för att få tillstånd att bygga sitt hus rätt över en allmän gata. Långt efter hans tid blev detta hus en av Yorks sevärdheter.

En mera ovanlig plats att bygga ett hus på, York (1971)

En mera ovanlig plats att bygga ett hus på, York (1971)

Allting var gammalt, men inte allting var propert – här är en bild som Ed knäppte genom en förfallen grind, men även bakgården innanför den hade trots allt sin säregna charm.

En blick in i något inte så väl underhållet, York (1971)

En blick in i något inte så väl underhållet, York (1971)

Och så kom vi till slut till Yorks domkyrka. Den var alldeles ofantlig till storleken, men den höll tyvärr på att restaureras när vi var där. Allting därinne var uppgrävt och avbalkat, väggarna var täckta med byggnadsställningar, och man fick bara gå på speciellt utmärkta passager på trägolv med gummimattor. Byggnadsarbetarna höll på i full fart överallt. Vi undrade varför de överhuvudtaget brydde sig om att hålla kyrkan öppen för allmänheten, men det gick väl inte an att göra turisterna besvikna. Nåja, besvikna blev vi ändå.

Det inre av katedralen under restaurationsarbete, York (1971)

Det inre av katedralen under restaurationsarbete, York (1971)

Efter detta hade vi traskat runt och fotograferat i två timmar, så när vi såg Geralds frestande konditori alldeles nära domkyrkan så slank vi in där och tog en kopp te och några härliga bakelser.

Geralds konditori, York (1971)

Står utanför Geralds konditori, York (1971)

Jag är glad att vi tog en bild av bakelsebordet, innan vi hade ätit upp slltsammans. Det var inte samma elegans som på ett svenskt eller tyskt konditori, men det smakade minst lika gott.

Bakelser och våfflor och tårtor, Geralds konditori, York (1971)

Bakelser och våfflor och tårtor, Geralds konditori, York (1971)

Vi köpte bara två vykort, det ena med en illustrerad karta över York och den andra med tre kombinerade bilder, något som jag aldrig har gillat – men jag tar ändå med det här, för vi kade ju köpt det.

Illustrerad karta över centrala staden, York, 1971 (vykort)

Illustrerad karta över centrala staden, York, 1971 (vykort)

Det ser plottrigt ut med tre bilder inklämda på ett kort, York, 1971 (vykort)

Det ser plottrigt ut med tre bilder inklämda på ett kort, York, 1971 (vykort)

Published in: on 2015/07/24 at 02:57  Kommentera  

Inlägg 2.544: 29 sep 1971

Bryggeribarslunchmåltiden

Det var inte mycket mer än en halvtimmes väg från Leeds till York, med det tog oss mycket längre tid, för vi behövde matpåfyllning på vår väg mellan de två städerna. Vi hade ätit en så bedrövligt liten frukost i Leeds att vi såg oss tvungna att stanna vid en bar i Tadcaster och äta lunch, fast det egentligen var litet tidigt på dagen.

Baren John Smiths Vilde, Tadcaster (1971)

Baren John Smiths Vilde, Tadcaster (1971)

Vi hade roligt åt namnet på baren, som vi kallade ‘John Smiths Vilde’ (eng. John Smith’s Wild Man), eftersom det var det som stod på huset i stora vita bokstäver. I dag har jag läst upp mig litet på internet och funnit att ett John Smiths bryggeri just i Tadcaster hade existerat alltsedan år 1883 och fortfarande producerade ett öl som var väl känt i stora delar av England. Man får väl anta att vi hade råkat hamna på en bar tillhörande bryggeriet och att ‘Vilde’ var namnet på ölet.

John Smiths bryggeri, Tadcaster (internet)

John Smiths bryggeri, Tadcaster (internet)

Vi serverades en riktigt god lunch i den spöklikt mörka och vilt utstyrda baren, vars stämning den här oskarpa bilden försöker förmedla. Om vi hade varit pilsnerhalsare, så hade vi nog dessutom fått glädjen av att pröva på deras goda öl, men både Ed och jag var mer än nöjda med enbart maten.

Inne på baren John Smiths Vilde, Tadcaster (1971)

Inne på baren John Smiths Vilde, Tadcaster (1971)

Den här papperservetten är autentisk. Den bruna färgen längs kanterna på den är orsakad av samma 40-åriga fotoalbumsklister som har lämnat spår efter sig på mycket av mitt bildmaterial här överallt.

Pappersservett, Baren John Smiths Vilde, Tadcaster (1971)

Pappersservett, Baren John Smiths Vilde, Tadcaster (1971)

Och bakom disken stod förstås John Smith, barens ägare. Ja, det antog vi när vi var där. Men nu, när jag vet att John Smith startade sitt bryggeri år 1883, så vet jag förstås att han inte stod där bakom disken 88 år senare. Men vem det än må ha varit, så tackade vi honom hjärtligt för en härlig lunch. Och sedan fortsatte vi mot York.

John Smith stod själv bakom disken, Baren John Smiths Vilde, Tadcester (1971)

John Smith stod själv bakom disken, Baren John Smiths Vilde, Tadcaster (1971)

Vi kom fram dit på bara en kvarts timme. Där följde vi de skyltar som pekade mot Yorks domkyrka – inte av behov av gudomligt bistånd utan för att domkyrkan var den enda sevärdhet i York som vi kände till. Vi fann emellertid snabbt att hela staden var sevärd. Så snart vi hade kört över den lilla Ouzeån och kommit in till stadens centrum, så blev gatorna otroligt gamla och smala och olämpliga för biltrafik. Vi irrade runt en bra stund utan att hitta en enda plats att ställa ifrån oss bilen. Slutligen körde vi tillbaka över samma bro, för vi hade sett att det var mycket bättre svängrum på den södra sidan av ån.

Morgonens ihållande regn hade upphört, men det hade inte på något vis blivit en solig dag. Därför tog vi med oss våra paraplyer, medan regnrockarna fick ligga kvar i bilen. Och så traskade vi till fots över Ouzeån in till centrum.

Published in: on 2015/07/24 at 01:04  Kommentera  

Inlägg 2.543: 28 – 29 sep 1971

Spannmålsbörsbesökssemesternöjet

Ed och jag gick naturligtvis ut och åt en bit mat – vi hade ju bara ätit Betty Musgraves smörgåsar alltsedan vi gav oss iväg från Bradburys på förmiddagen. Med så mycket bilsittande var det inte att undra på att vi nu lät bilen stå kvar vid hotellet och gick till fots. Vi hittade en sylta som inte var värd ett omnämnade i denna krävande skrift, och sedan gick vi tillbaka till våra sängar och sov förvånansvärt gott.

På morgonen regnade det, men det gjorde ingenting, för vi var ju försedda med såväl regnrock som paraply. Det första vi gjorde var att ta en bild av vårt hotell, och bilden blev så mörk att Ed knappast kan urskiljas på det – men det är han under paraplyet intill trappan.

Ed vid trappan till Manx Dene hotell, Leeds (1971)

Ed vid trappan till Manx Dene hotell, Leeds (1971)

Vi hade tänkt att promenera in till Leeds centrum för att se oss omkring – hotellet låg bara två kilometer från stadens hjärta – men duggregnet fick oss att tänka om. I stället körde vi dit och parkerade bilen och fällde ut paraplyerna. Jag hade sjutton år tidigare kört genom Leeds på min skoter på väg till Chester från Nyborg (eng. Newcastle), dit båten från Göteborg hade tagit mig. Från den resan minns jag bara Leeds som en sotig fabriksstad, inte mycket att önska sig tillbaka till. Nu i regnet var den inte lika sotig, men det var fortfarande en trist fabriksstad.

Vi fick en snabb liten frukost på en barservering, och sedan strövade vi omkring en stund så där på måfå. Vi hittade bara en enda byggnad som verkade intressant, och det var den gamla spannmålsbörsen (eng. Corn Exchange). Den hade en gång i tiden varit fylld med hojtande mäklare som gjorde sina avslut med varandra i viktiga råvaror, såsom vete, majs, apelsinsaft och fläsk.

Spannmålsbörsen, Leeds (internet)

Spannmålsbörsen, Leeds (internet)

Den runda byggnaden var uppförd år 1864, men numera var det bara några dussin mäklare som tyst och stilla satt i sina länstolar så som vid en antikvitetsauktion. Och för att göra det ännu tystare hade börsen ingen handel alls på onsdagar – vilket det råkade vara i dag.

Många av de övergivna mäklarkontoren uppe på andra våningen hade hyrts ut till andra firmor, mestadels utan något samband med förrättningen därnere, och därför var byggnaden öppen för allmänheten, och turister var välkomna. Här uppe på balkongen till vänster på bilden står Ed och begrundar stolarna därnere – de ersatte hundratals spannmålsmäklare som tidigare sprang omkring där och gjorde sina miljonaffärer.

Ed uppe på balkongen över spannmålsbörsens auktionshall, Leeds (1971)

Ed uppe på balkongen över spannmålsbörsens auktionshall, Leeds (1971)

När vi pliktskyldigast hade vistats på spannmålsbörsen i tio minuter gick vi tillbaka till bilen och gav oss iväg mot York. Det var Englands andra ärkebiskopssäte – kulturen där lockade oss mera än religionen – och vi hade kommit överens om att ha York i bakfickan ifall Leeds inte skulle räcka till för en hel dag.

Published in: on 2015/07/22 at 05:04  Kommentera  

Inlägg 2.542: 28 sep 1971

Reseorganisationsgruppresehotelloansenligheten

Visst var Ed med på noterna, bara litet bekymrad över hur det skulle gå för mig att sträckköra så långt. Jag försäkrade honom att en tretimmarskörning i lugnt mak inte alls var någon sträckkörning. Och så bar det iväg mot Leeds.

Oj, vad fel jag hade när jag sade att Sjödistriktet inte skulle bli roligare än vad vi dittills hade fått uppleva! Vägen söderut från Keswick var vacker, omväxlande och intressant. Vilt bergig natur, smal och krokig väg alldeles intill sjö efter sjö – just allt det som jag hade väntat mig men dittills inte fått uppleva i Sjödistriktets norra del.

Väg nummer A591 tog oss genom resten av Sjödistriktet. Vi korsade vår stora motorväg M6 genom att köra under den, och där bytte vår väg sitt nummer till A65, som tog oss utan vidare äventyr till Leeds. Vi lyckades inte komma dit i fullt dagsljus, så som jag hade hoppats, och det var för skumt för att söka efter en adress i en främmande stad. Därför körde vi in på en bensinmack för att få reda på hur vi skulle hitta till Woodsleyvägen (eng. Woodsley Road). De gav oss den här lilla detaljerade stadskartan och pekade ut gatan på den, och med den hjälpen hittade vi utan vidare vårt hotell Manx Dene på Woodsleyvägen 154. Jag har märkt ut var hotellet låg med en grön prick på kartan. Du ser ‘WOODHOUSE’ högt upp, och rätt under ‘WOOD’ ser du ‘Grammar School’ och rätt under det ser du den gröna pricken.

Karta med grön prick för Manx Dene hotell, Woodsleyvägen 154, Leeds (1971)

Karta med grön prick för Manx Dene hotell, Woodsleyvägen 154, Leeds (1971)

Vårt hotell låg helt oansenligt inrymt i ett av många likadana radhus. Det enda som fick oss att veta att vi hade kommit rätt var en liten upplyst skylt med hotellets namn i små, små bokstäver över dörren. Vi fick ställa bilen på gatan, för de hade ingen parkeringsplats för sina gäster. Nu på kvällen var det för mörkt för oss att fotografera hotellet, så du får vänta på en bild tills solen går upp.

Inomhus var hotellet lika oansenligt som det såg ut från gatan. Vårt rum var rent men alldeles otroligt spartanskt – ett par sängar, ett par stolar, en bagagepall och ett litet skrivbord utan stol. Det var allt. Vi hörde inte ett knäpp i huset, så jag tror att vi var deras enda gäster. Och vem vet, de kanske bara hade ett enda gästrum.

Vi visade bara upp våra resepapper och det var allt. Ingen betalning. Reseorganisationen gav troligen hotellet ett månatligt belopp, och BOAC betalade i sin tur reseorganisationen. Att hotellet såg så oansenligt ut berodde säkert på att de inte fick ta emot några gäster på egen hand, så varför ståta med en lockande fasad?

Published in: on 2015/07/20 at 22:59  Kommentera  

Inlägg 2.541: 28 sep 1971

Sjödistriktsavslutningsmelankolin

Vi tog väg B5299 till vänster. Landskapet var inte alldeles platt men påminde mest om Skåne med odlade fält och en liten by här och där. Vi kom bland annat till en by som hette Caldbeck. Den låg vid samma å, Caldew, som vi nyss hade korsat, och i och med det lärde jag mig ett nytt engelskt ord, nämligen ‘beck’ – som betyder ‘å’ eller ‘bäck’. Fast bara i England, inte i Amerika. Synd.

I Caldbeck stannade jag till vid en liten affär med ting för turister. Jag såg nämligen några fårskinn utlagda till salu och de påminde mig om det lilla får som vi just hade haft till lunch. På prislappen stod det att skinnet hade kommit från Skottland, och det kunde jag väl tro, för här omkring fanns det då inga mängder av får ute på ängarna.

Prislappen på ett av fårskinnen, Caldbeck (1971)

Prislappen på ett av fårskinnen, Caldbeck (1971)

Dessa långhåriga skinn var kanske en meter i fyrkant, och vi bestämde oss för två, ett brunt och ett vitt. Inte för att vi hade behov av något sådant – vi visste inte ens var de skulle få plats därhemma i vår lilla lya. De två fårskinnen gick på tillsammans 127 kronor.

Har just köpt två fårskinn, Caldbeck (1971)

Har just köpt två fårskinn, Caldbeck (1971)

Från Caldbeck fortsatte vi på väg B5299 tills den vägen började svänga bort från sin sydvästliga riktning, och då valde vi en liten genväg som gick åt rätt håll. Den ledde oss, precis som kartan sade, till en annan numrerad väg, A591, som skulle ta oss längs en hel rad sjöar på sin väg söderut. Faktum är att vi kunde se den första sjön redan där vid vägkorsningen. Ed hade gjort ett bra kartografiskt arbete!

Det var inte jag utan Ed som såg en skylt i staden Keswick för en modelljärnväg – jag var för upptagen av stadens trafik. Men min rare Ed visste att jag absolut skulle vilja se den, så vi stannade och följde sedan skyltens anvisningar. Om jag hade tur skulle det vara öppet just nu. Och det var det! Här står jag redo att gå in och se tågen tuta och köra.

Måste gå in och se på modelljärnvägen, Keswick (1971)

Måste gå in och se på modelljärnvägen, Keswick (1971)

Biljetterna kostade 1,29 kronor per person.

Våra biljetter till modelljärnvägen, Keswick (1971)

Våra biljetter till modelljärnvägen, Keswick (1971)

Sanning att säga var det inte mycket till modelljärnväg, men de som sysslade med den hade säkert kul.

Modelljärnvägen, Keswick (1971)

Modelljärnvägen, Keswick (1971)

Vi stannade väl där i 10 minuter, jag önskade dem lycka till, och vi var tillbaka i bilen. Där hade vi en konferens innan vi startade.

”Hur skulle det vara om vi nattade i Leeds?” började jag. ”Du minns väl det där pensionatet som BOAC har för oss gruppresenärer att bo på gratis. Låt oss titta på kartan hur långt det är dit.”

Vi fann att det gick en väg nästan som en rät linje från Keswick i sydöstlig riktning just till Leeds. Det verkade vara mellan 150 och 175 kilometer dit. Vi kunde klara av det på tre timmar och kanske komma fram dit innan det ens hade blivit mörkt.

”Skulle du vara med på det?” frågade jag Ed. Och för att hjälpa honom med sitt svar lade jag till att jag inte trodde att Sjödistriktet skulle bli mycket roligare än vad vi hittills hade sett av det.

Published in: on 2015/07/20 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 2.540: 28 sep 1971

Sjödistriktsefterjagandet

Nu visste jag exakt var vi befann oss. Orsaken till att vi hade kört norrut var att vi skulle få se det så kallade ‘Sjödistriktet’ (eng. Lake District). Det skulle vara Englands naturskönaste område, och jag ville nu passa på att få se det – och visa upp det för Ed. Det skulle ligga i den västra halvan av norra England, i grevskapet Cumberland intill gränsen mot Skottland. Motorvägen hade alltså tagit oss rätt genom Sjödistriktet – men vi hade då inte sett en enda sjö. Mjukt vacker natur i form av höga bergskullar, men inget vatten, bortsett från en å här och där. Men jag kände på mig att vi hade haft sjöarna bortom bergen på motorvägens vänstra sida.

”Låt oss ta nästa avfart och sedan köra åt sydväst”, föreslog jag utan att ta ögonen från vägen. ”Du kan nog se var det finns sjöar där.”

Jag fantiserade nog om ett landskap som Sörmland med sina sjöar runt varenda kurva. Ett så vackert landskap finns ju ingen annanstans på jorden.

”Jag ser en massa småsjöar, men de ligger alla långt söderut”, sade Ed. ”Om vi kör åt sydväst härifrån, så kommer vi rätt. Men det finns ingen stor väg åt det hållet.”

”Vi har haft en stor väg en bra stund nu, och den kan räcka ett tag”, tyckte jag. ”Du väljer ut några småvägar mot sydväst – så som du gjorde i Wales (se inlägg 2.519). Kommer du ihåg Tregaron?”

Och så satt vi i bilen på motorväg M6 och drömde oss tillbaka till den lilla öde vägen med sin telefonkiosk och sin järnvägsvagn mitt bland alla fåren. Kunde det bli likadant här, månntro?

Nästa avtagsramp kallades Carlisle Syd (eng. Carlisle South), precis som Ed hade förutspått. Vi struntade helt i staden Carlisle och tog i stället en liten väg västerut. Den hade inte ens ett nummer men hette Nybigginvägen (eng. Newbiggin Road) och ledde till något som hette Durdar – som visade sig vara ingenting – och sedan mot sydväst, vilket ju var åt rätt håll mot sjöarna.

”Jag börjar bli hungrig”, sade Ed, vilket påminde mig om att jag själv också kände mig hungrig, inte bara efter små sjöar utan också efter Betty Musgraves smörgåsar. Jag körde bums av från vägen, och där satt vi och åt frallor med ost och leverpastej. Nej, vi hade ingenting att dricka, men man tar vad man har och struntar i resten. Som sällskap hade vi detta lilla ensamma får.

Vårt lunchsällskap, Nybigginvägen söder om Carlisle (1971)

Vårt lunchsällskap, Nybigginvägen söder om Carlisle (1971)

Så småningom körde vi genom en by som hette Buckabank och över en bro över den lilla ån Caldew och nådde då en korsande väg som minsann hade ett nummer, B5299. Vägar med nummer brukade vanligen leda någonstans. Just i vägkorset låg det ett värdshus som såg inbjudande ut – men bara om man hade en extra dag att avvara.

 

Published in: on 2015/07/20 at 03:40  Kommentera  

Inlägg 2.539: 28 sep 1971

Motorvägskörningstristessen

Så kramade Ed och jag om allesammans och tackade dem för allt som vi hade fått under de två dagarna. Vi klev in i bilen och Ed lotsade oss ut ur Upton mot den stora motorvägsupplevelsen. Det enda som hände på vägen dit var att våra Essokartor tog slut. Kartan över Wales och sydvästra England räckte inte ens fram till motorvägen, så vi svängde in på första bästa bensinstation för att fylla på kartförrådet.

Trots att det var en Essostation, så fick Ed nöja sig med en Texacokarta. Den var i precis samma skala – det vill säga 5 miles per tum eller 1:316.800 – men var oändligt mycket mera svårläst än Essokartorna. Här står stackars Ed med den nya kartan utanför kiosken och försöker hitta var han är någonstans.

Ed har just köpt en ny vägkarta (1971)

Ed har just köpt en ny vägkarta (1971)

Nåväl, vi hittade förstås motorvägen M6 med eller utan kartans hjälp, och så gav vi oss ut på den i nordlig riktning. Den hade tre filer åt vart håll, och trafiken var rätt gles, så man kom fort fram om man hade bråttom. Men inte var den ‘vacker’ som John Bradbury hade gjort gällande – på motorvägar ser man bara andra bilar och så en och annan gård eller sjö som sveper förbi, och M6 var inget undantag.

När det efter en halvtimme var dags att tänka på en bensinpåfyllning, så svängde vi in på första bästa rastplats. Där fanns det motell, bensinstation, bilverkstad och en stor parkeringsplats – ingenting av det var vackert. Köerna till bensinmackarna var enorma, och Eds bild visar litet av röran framför oss plus en uniformerad försäljare av bilreparationstjänster.

Bilträngsel för bensinpumparna, Rastplatsen, Barton (1971)

Bilträngsel för bensinpumparna, Rastplatsen, Barton (1971)

”Nej tack, vi behöver bara bensin!” avskräckte honom inte, utan han prackade på oss sitt reklamkort just ifall vi skulle komma på något som han i så fall kunde avhjälpa omedelbart. Ett vackert försök.

Bilreparationsverkstaden, Rastplatsen, Barton, 1971 (reklamkort)

Bilreparationsverkstaden, Rastplatsen, Barton, 1971 (reklamkort)

Nu började naturen att bli mera bergmäktig och samtidigt mera öde, på sitt sätt påminnande om de inre delarna av Wales. Men med den här farten levde man ju inte alls i samma förhållande till naturen, utan det var ungefär som att se en dokumentärfilm på TV.

Den nya motorvägen M6, Westmoreland (vykort)

Den nya motorvägen M6, Westmoreland (vykort)

Efter en timme av oavbruten körning utan ens en minsta avsaktning mumlade jag något om att jag hoppades att John Bradbury inte skulle ta illa vid sig om vi hade fått nog av njutningen av M6. Ed vek då upp nästa bit av kartan och utbrast: ”Oj då! Vi är nästan vid slutet av motorvägen! Den går bara till Carlisle. Sedan kommer Skottland.”

Published in: on 2015/07/19 at 22:06  Kommentera  

Inlägg 2.538: 28 sep 1971

Golfbanehusvisningsförmiddagskaffet

”Här har ni ett paket med några smörgåsar som ni kan äta på vägen i stället för lunch”, sade Betty när hon sällade sig till oss andra på gårdsplanen. Omtänksam som alltid!

Musgraves tog ledningen och vi följde efter dem i procession. Vi svängde ut till vänster på Coughallsvägen och stannade vid trafikljuset vid Mostonvägen (eng. Moston Road), den stora vägen som lät genomfartstrafiken undvika Chesters centrum. Medan vi satt där pekade jag ut för Ed det tredje lilla huset till vänster på Mostonvägens andra sida. Det var där som Bradburys hade bott när jag var i Chester år 1950, och det var där hos dem som jag fick se mitt livs första televisionsapparat. Vi gick in i ett litet rum utan fönster, och där fick jag då se några gröna ansikten flimra på en liten 15 centimeter stor skärm. Som underhållning var det ingenting, men det var teknologi så det osade om det.

Vi korsade Mostonvägen och fortsatte in på Hedvägen (eng. Heath Road), vilket var Musgraves direkta väg in till själva Chester. Fast vi svängde snart av från den, för Bradburys bodde nu i ett hus som låg alldeles vid en golfbana. En ödets ironi, eftersom John, i motsats till Reginald, inte spelade golf. Här står värdfolket i sin entrédörr, och på bilden ser vi också Bettys rygg och Bradburys vovve.

Molly och John Bradbury och Betty Musgrave, Hos Bradburys, Chester (1971)

Molly och John Bradbury och Betty Musgrave, Hos Bradburys, Chester (1971)

Och vad annat än hunden kan det vara som Betty böjer sig ner för på nästa bild i sällskap med Reginald och Ed?

Ed med Reginald och Betty, Hos Bradburys, Chester (1971)

Ed med Reginald och Betty, Hos Bradburys, Chester (1971)

Vi gick sedan in och besåg Bradburys nya hus. De hade det oändligt mycket rymligare och tystare än i sitt verkligt lilla hus vid den ständigt bullrande genomfartsvägen. Jag gratulerade dem till det och undrade litet lurigt om John nu skulle börja spela golf. Han brast ut i ett av sina karakteristiska skratt – han skrattade på inandning ha .. ha .. ha .. ha – och tyckte att det var en vansinnig fråga.

Sedan serverade Molly förmiddagskaffe. När vi nämnde att vi nu närmast skulle köra en bit norrut, så uppmanade oss John att ta den alldeles nybyggda motorvägen M6 åtminstone en bit för att se vilken underbart vacker och säker väg det var. Han gick över i detalj med Ed hur vi skulle köra för att komma till M6-vägen. Jag lade märke till att Molly sedan gårdagen hade fått stora plåster på två fingrar och undrade deltagande vad som hade hänt.

”Å, sedan vår rara lilla vovve hade en hjärtattack för en tid sedan är den inte längre pålitlig”, sade hon, ”men den saken talar vi inte om.”

Alla visste att Ed och jag var ivriga att få åka vidare, så vi satt inte länge och underhöll oss. Jag passade på att ta en stå-i-rad-och-le-bild av allesammans – utom Reginald, var han nu höll hus.

Molly, Ed, John och Betty, Hos Bradburys, Chester (1971)

Molly, Ed, John och Betty, Hos Bradburys, Chester (1971)

Published in: on 2015/07/19 at 05:52  Kommentera  

Inlägg 2.537: 28 sep 1971

Rosedeneguidningsförsöket

Det var inte samma rusning för oss på tisdagens morgon som det brukade vara för Ed och mig när vi var ute och bilade. Om man gav sig iväg tidigt, så kunde man ha avverkat en dagsetapp redan vid 15-tiden och finna lediga rum på vartenda motell. Slöade man på morgonen, så ville man ju inte avbryta resdagen efter bara några timmar, och då blev det mera konkurrens om natthärbärget. Det här var en slö morgon, men avsiktligt så, för vi var inbjudna på kaffe till Bradburys först klockan 11.00.

Men vi fick naturligtvis frukost på morgonen, fattas bara! Och när det var dags att ge oss iväg strax före klockan 11.00, så erbjöd jag Betty och Reginald att åka med oss – jag skulle köra dem tillbaka till Rosedene efteråt. Men nej, de ville ta sin egen bil, så att vi kunde få ge oss av direkt från Bradburys. Och det gick ju bra.

Rosedene var byggt i tudorstil men utan korsvirke. Här står vår Hillman på gården framför det. Låt mig berätta vad du ser på bilden. De stora fönstren till vänster på nedre våningen hörde till det lilla frukostrummet. Genom att det vette mot öster var det husets soligaste rum, och jag minns många solpigga morgnar där år 1950. Nu på avfartsdagen fick vi faktiskt en solfrukost där igen. Det rummet låg intill köket med det stora fönstret över kylaren till vår bil.

Vår bil parkerad vid Rosedene, Chester (1971)

Vår bil parkerad vid Rosedene, Chester (1971)

Jättefönstret på andra våningen hörde till Musgraves sovrum – allting däruppe var sovrum och gästrum. Familjen hade haft tre barn med vart sitt rum, och nu bodde Mama Bee i ett av dem. Ed och jag hade bott i rummet åt söder – Betty hade naturligtvis kommit ihåg mig boende där och gett oss samma rum.

Den stora matsalen låg på södersidan rätt under vårt rum, och husets stora entré låg intill den. Vardagsrummet vette mot väster, men det var mycket mörkt på grund av de stora, bladrika träd som tjänade som skydd mot Coughallsvägen. Denna var inte bara en liten villagata utan också vägen till Chesters zoologiska trädgård – och också, som jag blev itutad under mitt första besök, till Chesters mentalsjukhus. De brukade säga att ‘Hälften av Upton är galna’ (eng. Half of Upton is mad).

Huset till höger på bilden hörde också till Rosedene, men jag var aldrig nyfiken nog för att fråga om det. Och den inglasade längan mellan husen var byggd så att den kunde användas för att avnjuta soligt väder, eller med små ändringar tjäna som drivhus. I förgrunden syns en flik av näckrosdamman. Och bakom fotografen – vilket var jag själv – odlade Betty potatis och grönsaker.

Medan jag tog närbilden av huset gick Ed runt näckrosdammen och knäppte en mycket vackrare bild av huset tvärs över dammen.

Musgraves hus sett över dammen, Rosedene, Chester (1971)

Musgraves hus sett över dammen, Rosedene, Chester (1971)

Published in: on 2015/07/18 at 08:44  Kommentera  

Inlägg 2.536: 27 sep 1971

Vänfamiljstesamlingen

Visserligen skingrades diset litet under vår lunch i buffén och lät oss ibland se Liverpool, men vi gav oss ändå iväg ner rätt snart. I soligt väder hade vi troligen stannat kvar däruppe i en timme eller mer, men nu föredrog vi att upptäcka staden nerifrån i stället för suddigt uppifrån.

Det låg en massa butiker vid gatorna runt tornet, och vid vår första tvärgata fick vi se en skoaffär. Mina sockor var våta inuti skorna – de hade inte varit täta nog i allt blasket, och den butiken gav mig den förnämliga idén att köpa mig ett par grövre, gummisulade skor. Jag hade inte tänkt nog på regnväder när jag packade, och här kunde jag nu rätta till det felsteget. De hade många skor som passade klimatet i Liverpool, så det var lätt avklarat. För 64 kronor kunde jag äntligen erbjuda mina fötter och tår en bättre tillvaro, även om sockorna fortfarande var litet fuktiga.

Kvittot på mina nya, gummisulade skor, Liverpool (1971)

Kvittot på mina nya, gummisulade skor, Liverpool (1971)

Vi gick omkring litet på måfå efter detta, men snart nog räckte det, och vi hoppade in i bilen. Det var lätt att hitta tillbaka till Hötorget och öppningen till underjorden, och inte långt efter klockan 14.00 var vi åter på Rosedene.

”Bradburys kommer hit till oss på te”, sade Betty glädjestrålande, som om hon just hade fått detta besked om något som naturligtvis hade planerats alltsedan jag hade aviserat vår ankomst. Molly Bradbury och Betty Musgrave hade kört ambulanser vid bombningarna under andra världskriget och hade under alla åren sedan dess förblivit såta vänner. John Bradbury var lärare och Reginald Musgrave var affärsman, och de två hade inte ett enda dugg gemensamt och hängde bara med fruarna när det behövdes. De växlade knappast ett ord med varandra.

Bradburys kom på pricken klockan 16.00, och i synnerhet John kom snart i livligt samspråk med Ed. Fruarna hade förstås mycket att berätta för varandra, och jag förbarmade mig över Reginald, som inte passade in i någon av konversationerna.

Betty Musgrave och Molly Bradbury, Rosedene, Chester (1971)

Betty Musgrave och Molly Bradbury, Rosedene, Chester (1971)

Betty serverade teet i stora matsalen, och sedan samlades alla i vardagsrummet över ett glas vin. Här på bilden skålade Ed med Molly, medan John och Betty avstod, Reginald föredrog whisky, och jag fotograferade.

Ed skålar med Molly Bradbury, medan John Bradbury och Betty Musgrave tittar på, Rosedene, Chester (1971)

Ed skålar med Molly Bradbury, medan John Bradbury och Betty Musgrave tittar på, Rosedene, Chester (1971)

Och sedan satte sig John i Reginalds fåtölj – och somnade. Det var ju Reginald som skulle sova där, så han svor tysta eder över detta hemfridsbrott.

John Bradbury tar sig en tupplur i Reginalds fåtölj, Rosedene, Chester (1971)

John Bradbury tar sig en tupplur i Reginalds fåtölj, Rosedene, Chester (1971)

Vi lovade Bradburys att vi skulle titta in till dem nästa morgon, och på den här tyvärr suddiga bilden vinkar Betty av dem i entrédörren.

Betty vinkar av Bradburys i entrédörren, Rosedene, Chester (1971)

Betty vinkar av Bradburys i entrédörren, Rosedene, Chester (1971)

Till Bettys middag var vi fem vid bordet, för Mama Bee kom ovanligt nog ner och åt med oss. Och sedan hade vi en lugn kväll och lade oss tidigt – utan värmeflaskor, för Musgraves hade installerat centralvärme för ett par år sedan och slog just på den för vintersäsongen.

Published in: on 2015/07/17 at 08:12  Kommentera  

Inlägg 2.535: 27 sep 1971

Liverpoolsbesöksändamålsuppsökandet

En halvtimme senare var vi i Birkenhead, staden på västra stranden av Merseyälven mittemot Liverpool, och därifrån gick vägen i en tunnel under vattnet. Genom den hade jag åkt flera gånger med Musgraves, trots att jag nu inte minns ett dugg av vad vi då gjorde i Liverpool. Jag berättade för Ed hur fascinerad jag hade varit av Merseytunneln – nere i den fanns det till och med trafikljus med rött och grönt ljus, där två tillfartstunnlar flöt samman.

Jag hade problem med vad vi skulle göra i Liverpool. På sätt och vis kände jag mig ansvarig för att Ed skulle ha roligt nu, när jag själv badade i Musgravefamiljens uppmärksamhet. Det finns ingen ända på oss människors skuldkomplex – till och med att ha roligare än andra är ett skäl till att få skuldkänslor. Vad skulle roa min älskade Ed i Liverpool i några timmar en regnig måndag? Jag kom på att de bestämt hade byggt ett högt torn att åka upp i – drottning Elizabeth hade invigt det. Kanske mitt noggranna läsande av Nya Yorks Tidender nu skulle komma mig till hjälp. Men vad hette tornet och var låg det?

Vi kom upp ur Merseytunneln någonstans mitt inne i Liverpool, och vi svängde till höger runt den första rondellen. Vi hamnade då på en gata – som hette Hötorget (eng. Haymarket) – utan höga hus omkring. Och vad såg vi där rätt framför oss en bit bort? Du gissade rätt: ett smalt, högt torn med ett flygande tefat högst upp! Vi trasslade oss fram till tornet – det var lätt, för det syntes hela tiden – och sedan tog det ett evigt snokande för att bli av med bilen. Så här såg tornet ut på nära håll.

S:t Johannes Fyrtorn, Liverpool (1971)

S:t Johannes fyr, Liverpool (1971)

Det hette S:t Johannes fyr (eng. Saint John’s Beacon), var 140 meter högt och hade byggts år 1969. Det var alltså just det torn som jag hade läst om i tidningen hemma för länge sedan! Och vi såg att det fanns en byfféservering däruppe, vilket nu skulle passa oss bra. Upp med hissen for vi och var på toppen på 30 sekunder, för det talade automatrösten i hissen om för oss.

Ingången till S:t Johannes Fyrtorn, Liverpool (1971)

Ingången till S:t Johannes fyr, Liverpool (1971)

Utsiktsplattformen var ute i det fria och utan tak över, så det var tur för oss att det inte regnade just då. Men utsikten fanns nästan inte alls. Det hade varit kul att få se staden uppifrån precis som på en karta, men det ville sig bara inte.

Försöker att urskilja vad jag såg i diset från S:t Johannes Fyrtorn, Liverpool (1971)

Försöker att urskilja vad som inte syntes i diset från S:t Johannes fyr, Liverpool (1971)

Byffén en trappa ner från taket var inte alls av samma klass som vi hade upplevt i Euromasten i Rotterdam året före (se inlägg 2.064). Visst roterade byffén här på samma sätt, men det var rent bedrövligt med såväl inredning som mat och betjäning. Vår lunch i Connahs Kaj (se inlägg 2.031) hade varit mera njutsam än den var uppe i det här fyrtornet.

Published in: on 2015/07/16 at 05:15  Kommentera  

Inlägg 2.534: 27 sep 1971

Chesterruntvandringen

Det första vykortet som vi plockade upp föreställde Chesters katedral, som råkade ligga alldeles i närheten av bokhandeln.

Katedralen, Chester, 1971 (vykort)

Katedralen, Chester, 1971 (vykort)

När vi ändå var där, så passade jag på att ta en bild av Ed på en bänk med katedralens fönsterfyllda vägg bakom sig. Det som ser ut som en övergiven simbassäng i förgrunden måste ha varit ett kyrkligt föremål – kan det månne ha varit ett dopfunt från gamla tider?

Ed på en bänk invid katedralen, Chester (1971)

Ed på en bänk invid katedralen, Chester (1971)

Nästa kort i paketet visade ‘Korset’ (eng. the Cross), vilket i Chester inte avsåg vilken gatukorsning som helst utan den otroligt dekorativt utstyrda korsningen av Norreportsgatan (eng. Northgate Street) och Österportsgatan (eng. Eastgate Street). Var det hörnet låg visste jag mycket väl sedan tidigare. Alla fyra hörnhusen där hade dels små butiker nere i gatuplanet och också en trottoar under tak en trappa upp med större affärer. Ed framhöll att man där måste planera sina inköp väl i förväg, för annars skulle det bli ett otroligt trappspringande.

Ett av hörnen i den så kallade gatukorsningen, Chester, 1971 (vykort)

Ett av hörnen i den så kallade gatukorsningen, Chester, 1971 (vykort)

Därifrån gick vi på den vackra Österportsgatan ända till Österport (eng. East Gate) med en klocka uppepå – vi rörde oss nu i ett mycket gammalt stadscentrum, och det var på sin höjd 200 meter att gå dit. Österport hade vi också ett fint vykort av i vårt paket.

Östra stadsporten med sin klocka, Chester, 1971 (vykort)

Östra stadsporten med sin klocka, Chester, 1971 (vykort)

Intill Österport fanns det en trappa upp till toppen av stadsmuren, och dit gick vi naturligtvis upp, precis som jag själv hade gjort tjugoett år tidigare. Här ser du hur gångbanan däruppe gick rätt under Österports klocka.

Österportsklockan sedd från gångbanan uppe på stadsmuren, Chester (1971)

Österportsklockan sedd från gångbanan uppe på stadsmuren, Chester (1971)

Och här är Österportsgatan så som vi såg den när vi befann oss under klockan.

Österportsgatan sedd från gångbanan över Österport, Chester (1971)

Österportsgatan sedd från gångbanan över Österport, Chester (1971)

Vårt vykort av murens gångbana visade också Kung Karls Torn (eng. King Charles Tower), men det låg någonstans nära Norreport (eng. North Gate), och dit kom vi aldrig.

Gångbanan uppe på stadsmuren nästan runt hela staden, Chester, 1971 (vykort)

Gångbanan uppe på stadsmuren nästan runt hela staden, Chester, 1971 (vykort)

Vi gick uppepå muren tills det kom en trappa för oss att komma ner på, och var var vi nu någonstans? Nästa vykort föreställde Stanleypalatset (eng. Stanley Palace), vilket låg nästan borta vid den västra stadsporten, som för att göra livet krångligare kallades Vattenporten (eng. Water Gate). För att få se Stanleypalatset måste vi då först finna Vattenporten och sedan traska dit – inte värt mödan.

Stanleypalatset som vi inte kom att se, Chester, 1971 (vykort)

Stanleypalatset som vi inte kom att se, Chester, 1971 (vykort)

Det sjätte vykortet visade upp stadens å, Deeån (eng. River Dee), som vi redan hade sett, när vi i gårdagens regn körde över den på en bro på väg in i Chester söderifrån. Så den hade vi redan sett.

Deeån i utkanten av staden, Chester, 1971 (vykort)

Deeån i utkanten av staden, Chester, 1971 (vykort)

Ed och jag strosade omkring litet mera i centrala Chester innan vi fann att vi inte kunde tillbringas alla timmarna fram till klockan 16.00 där. Det var ju inte ens lunchtid ännu: ”Vi kör till Liverpool – det var därifrån som Beatles kom”, bestämde jag oss för.

Ed protesterade inte. Vi hämtade ut vår bil, och så bar det iväg norrut.

Published in: on 2015/07/15 at 07:40  Kommentera  

Inlägg 2.533: 26 – 27 sep 1971

Chesterruntvandringsplaneringsinköpet

Under våra dagar på Rosedene fick jag veta att Reginald hade genomgått en stor operation så nyligen som i februari. På grund av svår artrit hade han fått en bit av lårbenet ersatt med en stålskena, och rehabiliteringen efter detta hade tagit mycket lång tid. Men nu kunde han återigen gå utan hjälp, fast han hade fortfarande ett visst besvär med att komma upp ur sin ‘sovstol’ i vardagsrummet. Han hade skaffat sig en golfbil för att kunna spela 18 hål utan att behöva gå så långt och bära på alla klubborna. Och nu om en vecka skulle han ju resa till Australien för att hälsa på sin dotter Julia. Jag imponerades alltid av människors förmåga att komma ifatt sig själva när elände har slagit till.

Vi satt alla och pratade och pratade, om allting som hade hänt för mig och för dem under de sjutton åren sedan 1954, och Ed satt och lyssnade och verkade att trivas. Men så småningom blev det dags att gå till sängs, och då gav Betty Ed och mig var sin gummiflaska med varmvatten att lägga in i sängen för att värma upp den. Detta hade jag inte upplevt en enda gång sedan jag sist hälsade på hos Musgraves.

På morgonen åt vi frukost i det lilla vanliga frukostrummet intill köket, och sedan begav jag mig iväg med Ed för att visa honom staden. Nej tack tack tack – vi skulle klara oss själva nu under dagen för de hade ju mycket att stå i inför sin långa flygresa, packning och ärenden och sådant. Jo tack, vi kommer tillbaka i tid för klockan-fem-teet vid 16-tiden. Och så körde vi in till Chester för att gå omkring där och titta.

Det var inte så enkelt. Precis som i Amsterdam hade man velat bevara stadskärnan och vägrat att riva hus för att skapa flera parkeringsplatser. Vi körde runt och runt, tills vi slutligen såg en gård där man fick parkera bilen mot en liten avgift. Där gick 1,29 kronor och bilen fick vila ett tag.

Vårt bilparkeringskvitto, Chester (1971)

Vårt bilparkeringskvitto, Chester (1971)

Jag hade faktiskt inte varit inne i Chester mycket under mina veckor hos Musgraves år 1950. Jo, vid ett par tillfällen kanske, gått en bit på gångbanan uppe på den antika stadsmuren, men jag lärde mig inte att hitta i staden eftersom jag då hade letts runt av kunnigt sällskap. Därför gick Ed och jag in i en bokhandel och köpte ett paket med sex vykort – vilka kom att tjäna inte bara som en lista på vad som var värt att se nu i Chester, utan också som fina souvenirer från Chesterbesöket. Ovanligt nog utgjordes inte vykorten av vanliga fotografier utan av handtecknade kort, övertonade med vattenfärger. Vi fick korten i en påse som vi sparade, och här är en bit av den.

Kuvertet för vykorten, Chester (1971)

Kuvertet för vykorten, Chester (1971)

Published in: on 2015/07/15 at 05:35  Kommentera  

Inlägg 2.532: 26 sep 1971

Rosedenevälkomnandet

Vi kom till Chester söderifrån och körde rätt genom centrum. Vi var på väg till förstaden Upton norr om staden, och dit fanns det en stor väg att köra öster om Chester för att undvika trafiken inne i staden, men den hittade vi inte. Men på ett eller annat sätt kom vi till Musgraves hus, benämnt Rosedene, på Caughallvägen (eng. Caughall Road) 18 i Upton. Där blev vi mottagna med öppna famnen av Reginald och Betty. De var sig lika från år 1954, då jag senast hade besökt dem på min skoterresa.

Rosedene var ett stort enfamiljs bostadshus, och tomten var något under en hektar i storlek. Jag hade vid min 1950 års vistelse fått veta att Rosedenes tomtyta var ‘2 acres’, och alltsedan dess har jag under alla mina anglosaxiska år i mitt tänkande använt deras tomt som jämförelsemått, närhelst jag råkade ut för ytmåttsenheten ‘acre’.

På tomten fanns det en stor, grund damm med näckrosor och, vill jag minnas, en liten flatbottnad eka. Betty hade både potatisland och grönsaksbäddar i ett hörn.

Vädret var så dåligt att det inte blev någon fotografering vid ankomsten, så bilder av värdfolket får komma efterhand. Reginalds firma hade köpts av en jättekoncern, och han själv var nu pensionerad fast stod kvar som rådgivare på heltid. Sonen David var numera chef för firmans timmerlager och båtlossning i Connahs Kaj. Han hade nu varit i Spanien och kom tillbaka till Chester just på söndagseftermiddagen. Han hade blivit rätt fet och tunnhårig sedan sist, och här på bilden sitter han på kvällen och ser på färg-TV på Rosedene. Men han bodde inte längre kvar där.

David Musgrave kom hem från Spanien just på söndagen, Rosedene, Chester (1971)

David Musgrave kom hem från Spanien just på söndagen, Rosedene, Chester (1971)

Betty hade sin 91-åriga mamma, kallad Mama Bee, hos sig på Rosedene. Hon låg mest till sängs om dagarna men satt nere hos familjen i fem timmar varje kväll och åt middag och och pratade och såg på TV. Jag tror mig inte ha träffat henne vid mina tidigare besök i Chester.

Mama Bee, 91 år gammal, Rosedene, Chester (1971)

Mama Bee, 91 år gammal, Rosedene, Chester (1971)

Mama Bee, Rosedene, Chester (1971)

Mama Bee, Rosedene, Chester (1971)

Ed kom att trivas bra med familjen. Han var ju en god vän till mig och accepterades därför omedelbart utan problem trots sin mörka fysionomi. Men England hade ju redan då en massa svarta människor överallt, och vi stötte inte på några oegentligheter någonstans – nästan. Men det får jag återkomma till.

Betty serverade oss alla te med scones snart efter vår ankomst och lagade sedan till en härlig middag i matsalen. Vi alla satt sedan i vardagsrummet och mådde gott. Reginald stod med ryggen mot kolbrasan och satte sig sedan i sin älsklingsfåtölj och somnade till, samma rutin som på sommaren 1950.

Reginald har som alltid somnat till i sin stol i vardagsrummet, Rosedene, Chester (1971)

Reginald har som alltid somnat till i sin stol i vardagsrummet, Rosedene, Chester (1971)

Published in: on 2015/07/14 at 07:58  Kommentera  

Inlägg 2.531: 26 sep 1971

Nordwaleskustregnsupplevelsen

Vi hade nog gått runt överallt på slottet om det inte hade regnat, men nu tyckte vi rätt snart att vi hade sett nog av det i detta väder. Vi återvände till vår felparkerade bil – som stod kvar bland alla de andra bilarna utan någon lapp på vindrutan – och begav oss österut mot Chester.

Jag hade studerat kartan rätt noga i förväg och funnit att jag från 1950-besöket var ‘van vid’ kustvägen. Jag vet inte om den stora vägen längre inåt land på kartan hade existerat tidigare, men Musgraves bil hade kört på den väg som nogsamt följde havet genom en hel rad av småorter, som jag faktiskt kände igen namnen på. Connahs Kaj (eng. Connah’s Quay) hette underligt nog platsen där Musgraves firma hade ett virkesupplag av någon sort. Det hade ett samband med hamnen där, för han importerade trä från andra länder, bland andra Sverige.

”Talade jag om för dig att jag ringde upp Musgraves från hotellet när jag betalade rumsräkningen i morse?” frågade jag Ed, väl vetande att jag hade glömt bort att nämna det till honom tidigare. ”Jag sade till Betty att vi skulle komma till dem vid tretiden, för jag trodde att vi skulle titta på slottet mycket längre.”

”Ska vi stanna och äta lunch i Connahs Kaj, eftersom det ligger rätt nära Chester?” lade jag till.

Med detta i planerna hade vi oändligt gott om tid för alla de små platserna vid kusten – bara det hade varit vettigt sightseeingväder. När det inte regnade på rutorna immade de till, så allting var grått den här dagen. I Rhyl och Prestatyn, två av badorterna som jag kom ihåg från förr, valde vi att köra på gatorna ute längs havet. Man hade byggt vallar där för att inte bli översköljda av havsvatten vid stormväder, antagligen efter vad som hände i Holland år 1953. Här i norra Wales låg inget land under havsytans nivå, men jag förstod att stora vågor ändå skulle kunna dränka kustområdet. Priset bestod av att de fina husen längs havet helt förlorade sin fria utsikt – från sina fönster kunde de nu bara se en grön sluttning precis som vi från bilen.

Men vi steg förstås ur bilen och såg oss omkring på flera ställen, där det inte regnade. Vi måste ju göra någonting med all den tid vi hade till förfogande. Men vid 13-tiden var vi trots våra ansträngningar obönhörligen i Connahs Kaj, och det minst inbjudande matstället där var detta – utan synligt namn.

Ed vid vår lunchrestaurang, Connah's Quay, Wales (1971)

Ed vid vår lunchrestaurang, Connahs Kaj, Wales (1971)

Det var ett kafé av den sort som lockar sina gäster med flipperspel, men maten var god och vi blev mätta och belåtna. Klockan 14.00 fortsatte vi vår resa till Musgraves hem i Chester, och vi var kvar i Wales nästan ända dit. Jag hade då aldrig vetat om att Chester låg alldeles på gränsen till Wales!

Published in: on 2015/07/14 at 01:18  Kommentera  

Inlägg 2.530: 26 sep 1971

Conwyslottsutforskningsklättringsbelöningen

Medan man från tidernas begynnelse hade tagit sig över Conwyån med färja, så byggdes man där år 1826 en av världens första hängbroar för landsvägstrafik. När jag gästade Musgraves i Chester år 1950, så körde vi över Conwys hängbro på vår väg till sommarstället i Rhosneigr och till Snowdontåget.

Genom hängbrons placering alldeles intill Conwys slott klädde man redan vid byggandet de fyra pylonerna – två på var sida om ån – i form av slottstorn av samma typ som Conwys slott från 1200-talet. Öppningen mellan pylonerna var bara 2,5 meter bred – själva brovidden innanför vajrarna var kanske 4 meter – och därför fick trafiken ledas över bron i endast en riktning i taget, kontrollerad av trafikljus. På den här bilden från år 1927 syns det inga trafikljus, men då fanns det ju inte heller så många automobiler. Och de var så smala att de kanske kunde mötas – mycket försiktigt – ute på bron.

Hängbron, Conwy, Wales, 1927 (internet)

Hängbron, Conwy, Wales, 1927 (internet)

På den här bilden från år 1953 syns det däremot ett trafikljus – med för ögonblicket gult ljus – invid den enkelriktade hängbrons portöppning.

Hängbron med trafikljus för enkelriktningen, Conwy, Wales, 1953 (internet)

Hängbron med trafikljus för enkelriktningen, Conwy, Wales, 1953 (internet)

En annan bro, för järnvägstrafik, byggdes över Conwyån år 1848 just söder om landsvägsbron. Den byggdes som två parallella rörbroar. För en beskrivning av en rörbro hänvisar jag till vad jag berättade om bygget av Viktoriabron i Montreal år 1859 (se inlägg 1.415). På den här flygbilden korsar både hängbron och rörbroparet Conwyån.

Flygfoto av fästningen med hängbron för fordonstrafiken och de två rörbroarna för tågtrafiken, Conwy, Wales, Före 1958 (internet)

Flygfoto av slottet med hängbron för fordonstrafiken och de två rörbroarna för tågtrafiken, Conwy, Wales, Före 1958 (internet)

Den landsväg på vilken Ed och jag körde över Conwyån under gårdagen byggdes år 1958, varefter fordonstrafiken inte längre hade något behov av den enkelriktade hängbron. Denna blev då i stället en mycket turistisk fotgängarbro med förnämliga historiska anor.

Flygbild av Conwys fästning och alla tre broarna över Conwyån, Wales, 1996 (internet)

Flygbild av Conwys slott och alla tre broarna över Conwyån, Wales, 1996 (internet)

Med litet brohistoria bakom oss gick vi så äntligen över hängbron mot slottet där framme.

På hängbron mot fästningen, Conwy, Wales (1971)

På hängbron mot slottet, Conwy, Wales (1971)

Jag tog en bild åt höger från mitten av bron och fick därmed en glimt av staden Conwys hamn på vänstra stranden av Conwyåns mynning, allt begränsat i höjdled av den nya landsvägsbron som år 1958 tog över biltrafiken från hängbron, från vilken jag nu tog bilden.

Utsikten norrut från mitten på hängbron, Conwy, Wales (1971)

Utsikten norrut från mitten på hängbron, Conwy, Wales (1971)

Sedan blev det en massa klättrande omkring inne i slottsruinerna. Här befinner jag mig långt bort i bilden uppe i takplanet – halvvägs upp till torntopparna – och om någon undrar, så var jag väl skyddad av vajrar från att trilla ner.

Balanserar i takhöjd på fästningsruinen, Conwy, Wales (1971)

Balanserar i takhöjd på slottsruinen, Conwy, Wales (1971)

Här är Ed uppe i ett av tornen. Det syns hur lycklig han var över att få trampa runt i en 700 år gammal byggnad.

Ed på toppen av ett av västningens torn, Conwy, Wales (1971)

Ed på toppen av ett av slottets torn, Conwy, Wales (1971)

Och här är slutligen en bild av hur staden Conwy såg ut från toppen av sitt fina slott. Vi hade kört på gatan därnere när vi passerade slottet under gårdagen.

Staden sedd från fästningens torn, Conwy, Wales (1971)

Staden sedd från slottets torn, Conwy, Wales (1971)

Published in: on 2015/07/13 at 06:41  Kommentera  

Inlägg 2,529: 26 sep 1971

Regnvädersllandudnoavskedstagandet

Nästa morgon kom vi igång rätt sent. Dels var det söndag, och dels regnade det därute, och dels tänkte vi titta på Conwyslottet – det som vi smet förbi under gårdagen på vår väg till Llandudno – som troligen inte öppnade för besökare tidigt på morgonen. Men när vi kom upp fick vi en rätt stadig engelsk frukost – stekta ägg och bacon och rostat bröd och sådant – och sedan var det bara räkningen kvar.

Jag hade väntat mig att fru Hutchinsons hotell skulle ha kostat oss mycket mera än det gjorde. 35 kronor var ju bara aningen mera än de 32 kronorna på Kvarngården i Horningsham för ett par nätter sedan. Så här är det man skall bo när man är ute och reser! Åtminstone i England och Wales.

Vår rumsräkning, Hawardens hotell, Llandudno, Wales (1971)

Vår rumsräkning, Hawardens hotell, Llandudno, Wales (1971)

Jag tog nu en bild av hotellet i hyggligt dagsljus med Ed i entrén – tillsammans med ett par småungar. De hörde väl till några andra hotellgäster och tyckte om att bli fotograferade för att någon gång långt in på 2000-talet bli berömda genom att hamna i någons publicerade memoarer. Det sägs att barn inte har förmågan att tänka framåt – sicket struntprat!

Ed i entrén till Hawardens hotell, Llandudno, Wales (1971)

Ed i entrén till Hawardens hotell, Llandudno, Wales (1971)

Innan vi lämnade Llandudno gjorde vi en sväng förbi pirpaviljongen, där vi hade förtrollats kvällen före. Norra Wales hade ett flera meters tidvatten – vid flod var hela bildens förgrund en havsyta.

Pirpaviljongen och Grand hotell, Llandudno, Wales (1971)

Pirpaviljongen och Grand hotell, Llandudno, Wales (1971)

Som vi kunde se på stora banderoller högt uppe på byggnaden skulle söndagens underhållning därinne bestå av den walesiska komedianten Wyn Calvin – som varken Ed eller jag någonsin hade hört talas om. Men det var en stor lokal att fylla, så han var nog rätt känd och uppskattad.

Wyn Calvin (internet)

Wyn Calvin (internet)

Och så bar det iväg till Conwyslottet, byggt på 1200-talet. En avtagsfil på landsvägen hade av andra bilister utan tillståndsskyltar utsetts till att tjäna som slottets ad hoc parkeringsplats. Där ställde vi förstås också vår bil, grep tag i paraplyerna, som låg väl förberedda i baksätet, och steg ut i vad som nu hade blivit ett mindre hällregn.

På väg från parkeringen till fästningen, Conwy, Wales (1971)

På väg från parkeringen till slottet, Conwy, Wales (1971)

Som du kanske minns från lördagens flygbild (se inlägg 2.526) låg slottet på den västra stranden av Conwyåns mynning, vilken vi nu skulle korsa på en fotgängarhängbro. Här på bilden är Ed mellan hängbrons kablar på väg mot bron, som skymtar genom portöppningen framför honom.

Ed på väg mot fästningen, Conwy, Wales (1971)

Ed på väg mot slottet, Conwy, Wales (1971)

Kablarna ledde upp till toppen av de två tornen strax framför Ed, och de fortsatte sedan som broupphängning över till två likadana torn på andra sidan ån.

Published in: on 2015/07/12 at 08:51  Kommentera  

Inlägg 2.528: 25 sep 1971

Trolleriföreställningskoordinationsavsaknadseffekten

Av de tio medverkande magikerna visar bilderna i detta inlägg de sju som jag kunde finna på internet.

Pierre Brahma, Llandudnos magiker 1, 1971 (internet)

Pierre Brahma, Llandudnos magiker 1, 1971 (internet)

Det var en härlig underhållning som vi hade gett oss in på. Llandudno var under det här veckoslutet packat med trollare, och de var säker upptagna under dagtid av allehanda konferenser och föredrag om nya landvinningar på magiområdet. Men på kvällarna var de nog fria att göra vad de ville, och just för lördagskvällen hade tio av dem slagit sig samman och ordnat till en gemensam föreställning för allmänheten. Inte för att tjäna pengar – vilket vår biljettkostnad kunde vittna om – utan för att hålla fingerfärdigheten vid liv.

Jeffrey Atkins, Llandudnos magiker 2, 1971 (internet)

Jeffrey Atkins, Llandudnos magiker 2, 1971 (internet)

Att programmet som helhet inte hade koordinerats av en producent blev snart uppenbart. De tio trolleriekvilibristerna hade individuellt satt ihop sina egna 15 minuter långa program med sina bästa trollkonster.

Gentleman Jack, Llandudnos magiker 3, 1971 (internet)

Gentleman Jack, Llandudnos magiker 3, 1971 (internet)

Allt de gjorde var av världsklass, efter vad jag kunde bedöma, men genom att alla deras bidrag hade komponerats utan hänsyn till vad de andra mästarna gjorde, så blev det mycket som var ganska likadant dem emellan.

Yan Swahn, Llandudnos magiker 4, 1971 (internet)

Yan Swahn, Llandudnos magiker 4, 1971 (internet)

Det gick så långt att när en trollerist skulle till att såga itu en kvinna inuti en smal trälår, och vi redan hade sett två av hans kolleger göra samma sak, så viskade Ed och jag till varandra: ”Nu har vi sett nog av detta. Hon kommer att hoppa ut ut låren utan att ha blitt halverad, och det blir alldeles för tjatigt.”

Eric Bramall, Llandudnos magiker 6, 1971 (internet)

Eric Bramall, Llandudnos magiker 6, 1971 (internet)

Och med det smög vi oss ut ur teatern utan att någon i publiken såg det. Vi hade redan säkert sett åtta av trollmästarna i aktion, så vi förlorade inte mycket på att missa resten av dem. Och vad vi hade sett var värt alla applådåskorna och mycket mera än det blygsamma biljettpriset.

Pavel från Rjeckoslovakien, Llandudnos magiker 8, 1971 (internet)

Pavel från Tjeckoslovakien, Llandudnos magiker 8, 1971 (internet)

Det var inte bara itusågningen som upprepades in absurdum. Mycket annat kom också att upprepas helt oavsiktligt – det är bara det att jag som tonåring hade fasat vid bara tanken på hur det skulle ha sett ut om trolleriarens magiska makt inte hade fungerat just den kvällen och att kvinnan därför helt oavsiktligt hade sågats i två delar tillsammans med trälåren. Blod och skrik och ond bråd död. Här i Llandudno tog jag risken två gånger, men inte tre. Jag var glad att Ed också tyckte att det hela blev litet enformigt.

Ted Winkel, Llandudnos magiker 9, 1971 (internet)

Ted Winkel, Llandudnos magiker 9, 1971 (internet)

Det duggade så smått när vi kom ut ur pirpaviljongen, men inte mera än att vi kunde gå tillbaka till vårt hotell utan att bli över hövan våta. Vi hade nu varit i Storbritannien – England och Wales – i fem dagar, men det kändes som om vi hade varit på resande fot i minst två veckor, och ändå hade vi två tredjedelar kvar av vår två veckor långa semesterresa.

Published in: on 2015/07/10 at 04:45  Kommentera  

Inlägg 2.527: 25 sep 1971

Trolleriteaterbiljettvalsblamagen

”Det vore kul”, tyckte jag. Jag hade faktiskt inte sett en trolleriföreställning sedan jag gick på läroverket i Nyköping fram till julen år 1950 – se, där har vi detta magiska årtal igen! Men under mina tonår där såg jag flera gånger magiska framträdanden av fingerfärdiga konstnärer på Nyköping lilla teater. Minst en gång blev jag då utvald ur publiken att komma upp på scenen som ‘medhjälpare’ – ahhh, då skulle jag minsann kunna se hur han gjorde sina ‘trollerier’. Men hur jag än tittade på honom från sidan, så inte kunde jag se att han fuskade på något vis. Jag blev då på allvar övertygad om att han hade magiska krafter. Och det satt i – fast när jag sedan inte längre bevistade några teaterseanser, så glömde jag bort min beundran för trollerikonsten.

Och nu skulle jag få se en trolleriföreställning igen efter 21 omagiska år. Jag var nog hetare på det än Ed, fast vi jämförde inte våra respektive spänningar. Klockan var 19.00, vi skulle äta middag någonstans och sedan gå till trolleriet som enligt affischen skulle börja klockan 20.30.

Precis som när det gällde hotellrummet så sökte vi inte länge efter vårt matställe. Vi hittade ett som hette Taj Mahal – visserligen stod det också ‘Fisk & Chips’ (eng. Fish & Chips) i fönstret, men den varningen brydde vi oss tyvärr inte om – och där klev vi in. De hade indisk mat, som alltid var intressant och god.

Står utanför restaurang Taj Mahal, Llandudno, Wales (1971)

Står utanför restaurang Taj Mahal, Llandudno, Wales (1971)

Maten var nog god, men den var alldeles menlös. De måste ha totalt gjort slut på sina kryddor. Man bör inte ge sig på att äta okryddad indisk mat. Men nu fick jag ovanligt nog inte ont i magen efteråt, så det kanske är nyttigare att äta indisk mat okryddad. Vi blev mätta – 24 kronor kostade måltiden, och här är räkningen. Jag kan inte ge mig på att tyda detaljerna av vad vi åt.

Notan, Restaurang Taj Mahal, Llandudno, Wales (1971)

Notan, Restaurang Taj Mahal, Llandudno, Wales (1971)

Efter middagen gick vi till teatern för trollerierna. Den låg i den 90 år gamla pirpaviljongen intill Grand Hotell bara några kvarter från vårt hotell. Det var en stor, ståtlig teatersalong med högt i tak.

Teaterinteriören, Pirpaviljongen, Llandudno, Wales (internet)

Teaterinteriören, Pirpaviljongen, Llandudno, Wales (internet)

Biljettvalet stod mellan 15 och 30 per person. Jag antog omedelbart att det gällde pund och valde därför de billigaste, motsvarande 193 kronor per biljett. Men när jag betalade så kostade båda biljetterna tillsammans bara 3,85 kronor.

Våra biljetter till trollkonstföreställningen, Llandudno, Wales (1971)

Våra biljetter till trollkonstföreställningen, Llandudno, Wales (1971)

Om jag hade tänkt litet så hade jag förstås insett att teaterbiljetter inte kunde kosta 193 kronor – även om 1,93 kronor verkade vara lika galet. Men nu hade vi våra billiga stolar – vilka stod långt bak från scenen i den stora teatern. Ibland gör man ett misstag och skäms så mycket för det att man inte ens vill rätta till det, bara för att inte visa världen hur dum man hade varit.

Published in: on 2015/07/09 at 08:50  Kommentera  

Inlägg 2.526: 25 sep 1971

Llandudnoankomsten

Efter bron svängde vi till vänster och körde på stora vägen nummer 55 till Llandudno. Här i norra Wales hade jag varit nästan överallt med Musgraves år 1950, och därför hade jag förslag för Ed om nästan allting. Staden Llandudno var alltså ett bekant ställe för mig – någon tant i Musgraves släkt bodde där, och jag hade varit med när de hälsade på henne – och nu hade jag ‘bestämt’ att Ed och jag skulle natta där. Jag kom inte ihåg något om Llandudno mera än att det var en liten vacker stad med en stor sandstrand.

Flygbild av stranden, Llandudno, Wales, 1971 (vykort)

Flygbild av stranden, Llandudno, Wales, 1971 (vykort)

Strax innan vi kom dit körde vi igenom staden Conwy. Jag blev häpen över att den var omgiven av en gammal ringmur, precis som Visby. Men strax därefter påmindes jag om att det existerade ett Conwys slott (eng. Conwy Castle). Vi fick nämligen slottet alldeles till höger om bilen, och jag kände genast igen det. Den här resan var bra för att friska upp gamla minnen!

Flygfoto av fästningen, Conway, Wales, 1971 (vykort)

Flygfoto av slottet, Conwy, Wales, 1971 (vykort)

Ed ville stanna och se slottet. Det var tyvärr alldeles för sent för det, men vi skulle komma tillbaka förbi här nästa morgon, och då hade vi gott om tid för ett slott eller två. Nu gällde det att hitta natthärbärge i Llandudno.

Slottet följdes av en bro över Conwyåns mynning, och strax därefter tog vi av mot Llandudno, som låg ute på en halvö. Vi kom dit på bara några minuter och hittade ett lämpligt hotell nästan med en enda gång. Naturligtvis – detta var ju en badort, och den hade förstås tillräckligt med bäddar för sommarens behov. Nu var vi i slutet av september, och vi hade säkerligen hälften av alla stadens tillgängliga bäddar att välja mellan. Vi valde ingenting – vi tog det första hotell vi fann, och det dög för oss. Lägg märke till att fru Hutchinson stolt hade handnoterat ‘Färg-TV’ (eng. Colour TV) på sitt reklamvykort.

Reklamkort för vårt lilla hotell, Llandudno, Wales, 1971 (reklam)

Reklamkort för vårt lilla hotell, Llandudno, Wales, 1971 (reklam)

Det var ett litet privat säng- och frukostställe – hon kallade det hotell Hawarden – och det låg i Llandudnos centrum i ett av många likadana äldre privata radhus. Jag tror inte att vi ens frågade vad rummet kostade, och vi blev verkligen överraskade nästa morgon när vi skulle betala för det.

Vårt rum var hyggligt, ingen lyx, men perfekt för oss. Fru Hutchinson var pratglad och informerade oss om att det var en världskonferens av trollerikonstnärer i staden just nu, och de skulle ha en gemensam trolleriföreställning i någon lokal på en av pirerna nu på lördagskvällen. Vi tackade och skulle ha ögonen öppna för det.

Och det hade vi. Om hon inte hade nämnt någon, så hade vi antagligen passerat denna stora affisch nära vårt hotell utan att lägga märke till den. Det var Ed som såg den först.

Affisch för en trolleriföreställning, Llandudno, Wales (1971)

Affisch för en trolleriföreställning, Llandudno, Wales (1971)

Published in: on 2015/07/08 at 23:18  Kommentera  

Inlägg 2.525: 25 sep 1971

Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwll-Llantysiliogogogoch

Visst var jag besviken över att inte få åka upp till Snowdons topp igen, men jag hoppades att Ed inte skulle känna det likadant. Hela den här resan var ju för mig att se till att Ed hade en härlig semester. Och när vi lämnade Llanberis var vi faktiskt helt återställda från snöpligheten och pigga som mörtar igen. Ed fick oss att undvika omvägen över Caernarvon genom att ta oss på några slingrande småvägar i stället. Jag körde över den stora hängbron – du får en bild av bron på vår tillbakaväg – över Menaisundet till den stora ön Anglesey, för jag ville visa Ed järnvägsstationen i Llanfair Pwllgwyngyll Gogerych Wyrndrobwll Llantysilio Gogogoch.

Även om jag inte fick tillfälle att se den år 1950, så fick jag då höra namnet på den – familjen Musgrave hade en sommarstuga i Rhosneigr på Angleseys västkust, och jag var ute med dem där en gång. Jag tror inte att vi ens stannade där över natten – det fanns antagligen inte plats för hela familjen och mig i det lilla huset, alla på en gång.

Mitt enda absolut klara minne från Rhosneigr var en grop i gräsmattan, som var skönare för min stjärt än något annat som jag någonsin hade legat på. De engelska gräsmattorna var mycket mera kortklippta och solida än de svenska – de påminde om greenen runt hålet på en golfbana. Ett sådant kort och solitt gräs känns hårt som ett golv att ligga på rygg på, men jag fann en fördjupning, klädd med samma gräs och därför nästan osynlig, i Musgraves gräsmatta i Rhosneigr, och den var som gjord för min rumpa att sjunka ner i. Jag tror att den fördjupningen var det roligaste av allt som jag upptäckte i England år 1950.

Jag togs inte till stationen i Llanfair Pwllgwyngyll Gogerych Wyrndrobwll Llantysilio Gogogoch, men jag lärde mig namnet och har kunnat uttala det i alla år sedan dess. Nu var det Eds tur att vricka tungan.

Här är två bilder av samma station, med mig på den första och med Ed och vår bil på den andra. Vilken skulle jag ha ratat?

Tittar på namnet på stationen i Llanfair P G, Wales (1971)

Tittar på namnet på stationen i Llanfair P G, Wales (1971)

Ed och vår bil framför stationen i Llanfair P G, Wales (1971)

Ed och vår bil framför stationen i Llanfair P G, Wales (1971)

Och här är en riktig perrongbiljett. Att den är inplastad för att tjäna som souvenir syns ju inte på bilden.

Plattformsbiljett som souvenir, Llanfair P G, Wales (1971)

Perrongbiljett som souvenir, Llanfair P G, Wales (1971)

Efter titten på stationen körde vi tillbaka över Menaisundet, och här är det utlovade vykortet av bron. Jag väntade med bilden, för den hade ett konstigt namn tryckt på det. Samma namn var tryckt på kortets baksida, så den får också hänga med här.

Höngbron över Menaisundet till ön Anglesey, Wales, vykort (1971)

Hängbron över Menaisundet till ön Anglesey, Wales, vykort (1971)

Baksidan av samma vykort, 1971 (vykortsbaksida)

Baksidan av samma vykort, 1971 (vykortsbaksida)

Slutligen har jag hittat en liten sladänga där de sjunger stationsnamnet rätt piggt. Undvik att klicka här om du absolut inte vill lära dig det.

Published in: on 2015/07/08 at 08:15  Kommentera  

Inlägg 2.524: 25 sep 1971

Snowdontågsstartsamhällsutforskandet

Vi kom snart nog till Caernarvon, och där sade vi adjö till den stora vägen nummer 487 och svängde in på en liten väg åt höger mot Llanberis, startplatsen för kuggstångsbanan upp till Snowdons topp. En kvart senare körde vi längs den smala Padarnsjön och in i Llanberis. För mig var det år 1950 igen. Jag tyckte att jag kände igen allting, men när det kom till kritan kom jag inte alls ihåg hur man hittade till tåget.

Vi körde genom den trånga Storgatan utan att se en enda vägskylt till bergbanan, men hur vi nu bar oss åt så kom vi till ett ställe med ett järnvägsspår bakom ett gammalt gjutjärnsstaket. Och minsann, på det spåret rörde sig ett tåg sakta framåt. Två gammalmodiga vagnar knuffades framåt av ett pyttelitet lok baktill. Det såg ut som ett ånglok, men det tuffade inte som ett ånglok och inte heller rök det som ett ånglok.

Ett obekant tåg som visade sig vara vårt tilltänkta Snowdontåg, Llanberis, Wales (1971)

Ett obekant tåg som visade sig vara vårt tilltänkta Snowdontåg, Llanberis, Wales (1971)

Jag sade till Ed att loket nog hade fått en bensindriven motor installerad, och han tittade på mig som om han trodde på mina ord eller som om jag hade fått snurren. Hur som helst så var jag säker på att detta var vårt Snowdontåg. Om det var på väg upp mot Snowdon, så var nog spelet förlorat för oss – men om det var på väg in till stationen här Llanberis så skulle vi lätt hinna dit inan det hade hunnit vända. För att hitta dit frågade vi faktiskt en människa om vägen, och det hjälpte. Där fick vi veta att dagens sista tåg upp hade gått för en stund sedan. Så där stod vi. Nåja, vi hade gjort vårt bästa – och vi hade i alla fall sett tåget.

Ute på bangården fann jag en ensam, övergiven vagn som antagligen inte hade behövts för dagens sista tripp. Oj, vad den såg gammal ut. Den liknade inte alls vagnarna som jag hade åkt med förra gången.

Tittar på en ensam vagn på Snowdonbangården, Llanberis, Wales (1971)

Tittar på en ensam vagn på Snowdonbangården, Llanberis, Wales (1971)

Fastän det var ett par timmar kvar till klockan 16.00, så gick vi ändå in på stationens kafeteria och drack klockan-fem-te med dopp. Det fick bli vår lunch.

Sockerbitspaket, Snowdonbanans servering, Llanberis, Wales (1971)

Sockerbitspaket, Snowdonbanans servering, Llanberis, Wales (1971)

Och sedan tittade vi oss runt litet i Llanberis. Staden skulle ha sett ut som på det här vykortet om vi hade befunnit oss högt uppe i bergen på andra sidan Padarnsjön. Det är Snowdonberget som tronar i bakgrunden.

Snowdon med Padarnsjön och Llanberis, Wales, 1971 (vykort)

Snowdon med Padarnsjön och Llanberis, Wales, 1971 (vykort)

Här är ett vykort av en gata, vilken som helst, i Llanberis.

En gata, Llanberis, Wales, 1971 (vykort)

En gata, Llanberis, Wales, 1971 (vykort)

När vi plötsligt hade det här huset rätt framför oss hoppade jag till, för det var ett utsökt exempel på hur man i England placerade avloppsrören, nämligen utanpå huset. Jag hade med förundran lärt mig år 1950 att med rören lätt tillgängliga blev det mycket enklare att reparera eller byta ut dem när de hade frusit sönder och spruckit under vinterkölden.

Avloppsrören utanpå huset, Llanberis, Wales (1971)

Avloppsrören utanpå huset, Llanberis, Wales (1971)

Och till slut fann vi ett vykort med en bild av precis det Snowdontåg som jag åkte med år 1950. Och loket både tuffade och rök.

Snowdontåget av den typ jag åkte med år 1950, Wales, 1971 (vykort)

Snowdontåget av den typ jag hade åkt med år 1950, Wales, 1971 (vykort)

Published in: on 2015/07/08 at 03:11  Kommentera  

Inlägg 2.523: 25 sep 1971

Kajremsemellanspelsvilostunden

Inne i själva Aberdovey fanns det inga oanvända kvadratmetrar på den hopklämda strandremsan till stad, så vi blev nödsakade att parkera bilen vid en kajkant för 3,21 kronor – jo, här ser du hur enkelt det var att höja priset från kvittots förtryckta pris på 1,28 kronor.

Vårt parkeringskvitto, Aberdovey, Wales (1971)

Vårt parkeringskvitto, Aberdovey, Wales (1971)

Utan bil kunde vi sedan promenera runt och se oss omkring. Vi satte oss en stund på en bänk alldeles intill kajen för att njuta av den salta brisen utifrån havet.

Ed njuter av den svala havsbrisen, Aberdovey, Wales (1971)

Ed njuter av den svala havsbrisen, Aberdovey, Wales (1971)

Överallt höll folk på med att feja upp sina små båtar för den annalkande dvalan under vinterhalvåret. Vi kände att det skulle smaka med en bit mat, och jag reste mig upp för att se vad det fanns för matställen. Ed passade då på att i hemlighet ta en bild av mig.

Gav mig iväg för att hitta ett lunchställe, Aberdovey, Wales (1971)

Gav mig iväg för att hitta ett lunchställe, Aberdovey, Wales (1971)

Vi hittade restaurang Penrhyn som såg lika ätbar ut som sina konkurrenter. Men det blev en förfärlig måltid. Eftersom jag inte antecknade vad det var som gjorde den förfärlig, så får jag avstå från att ingående berätta om den. Men vi kom ut därifrån med livet i behåll, och det var ju en positiv detalj av det hela.

Ed framför restaurang Penrhyn, Aberdovey, Wales (1971)

Ed framför restaurang Penrhyn, Aberdovey, Wales (1971)

Staden Aberdovey föreföll att i stort vara en kajremsa och en tät rad bostadshus bakom den, alla med en underbar utsikt över havet med mängder av fritidsbåtar med storseglet svällande i brisen. Det var trivsamt här, skönt i solen som äntligen hade återvänt. Men som upptäcktsresande hade vi kvickt snappat upp vad vi ville se här, och vi kände att vi snart måste ge oss av härifrån för att få se och uppleva mer, mer, mer. Så vi gick tillbaka till vår bil, och mot uppvisandet av vårt kvitto återfick vi äganderätten till den.

Vi tänkte köra norrut längs själva Atlantkusten och gjorde det – en stund. Men kusten var en besvikelse, ingen dramatik alls, bara platta ängar och längst bort en platt vattenyta. Snopna tog vi första chansen att slingra oss inåt landet på småvägar tills vi återsåg vår välbekanta väg nummer 487.

Vi fyllde på bensin i Penrhyndeudraeth. Det fanns många bensinstationer i olika angränsande orter längs vägen, men Ed valde denna i Penrhyndeudraeth därför att det namnet absolut inte kunde uttalas. Jag tyckte att detta var ett skäl för val av biltankningsställe som var väl så gott som de flesta andra. Och vi kom att uppleva en stor del av Wales och England just tack vare bensinen från Penrhyndeudraeth.

Dags att få vår vil tankad, Penrhyndeudraeth, Wales (1971)

Dags att få vår vil tankad, Penrhyndeudraeth, Wales (1971)

Till höger om oss hade vi nu ett stort bergsmassiv med Wales högsta topp Snowdon i mitten. Det hade jag varit uppe på toppen av, när jag bodde hos Musgraves år 1950, och nu, 21 år senare, fick jag i mitt luriga huvud att ta med Ed och åka upp dit igen. Vädret var hyggligt, och det var inte sent på dagen, så jag klämde på gasen för att hinna med dagens sista tåg ditupp.

Published in: on 2015/07/05 at 04:41  Kommentera  

Inlägg 2.522: 25 sep 1971

Fjällhedskörningsstillhetsupplevelsen

Vi hade enligt kartan ungefär 15 kilometer kvar av den smala landsvägen för att komma ut på en stor väg igen. Vi körde längs den konstgjorda sjöns slingrande strand, och när vattnet tog slut hade vi bara kartans väglinje som ledtråd. Tack och lov att det bara fanns en enda väg häruppe på de öde vidderna!

Men ack, så väl var det då inte alls. Plötsligt satt vi vid ett vägskäl – en liten väg tog av till vänster och en liten väg fortsatte rätt framåt. Enligt kartan skulle den enda vägen kröka ordentligt åt vänster söderut ungefär här. Vi hade ingen kompass, och det var helmulet, nästan disigt väder, så vi hade ingen hjälp av solen. Vad i all värlen skulle vi göra nu?

Vi diskuterade detta en bra stund, och långt om länge beslöt vi oss för att alltid välja den till synes bäst asfalterade vägen för att med en viss säkerhet alltid komma någonstans. Just här var det ett svårt val, för båda vägbanorna var ungefär lika fina. Men rakt fram vann, och den tog vi. Och minsann krökte den inte åt vänster ganska snart, så som kartan hade förutsagt.

Vi kom till flera sådana vägskäl, fast de var alla mycket klarare. Nu kunde vi ägna oss åt vad vi såg häruppe. Naturen var underbar för oss nyayorkare, tyst och stilla och fri. Visst skulle det bli kul att komma tillbaka hem igen till spänningen i larmet och trängseln, men just här, just nu, var dessa tomma fjällhedar den härligaste platsen på jorden.

Men allt har sitt slut. En bondgård dök upp, och sedan en barack, och så ett hus och ett hus till, och snart var vi inne i samhället Talybont, precis där den smala linjen på kartan slutade. En sväng till höger in på den stora vägen nummer 487. Ingen ocean i sikte härifrån. När vi kom till ett minst sagt imponerande klocktorn i staden Machynlleth var vi tvungna att parkera bilen och ta oss en titt på det. Vi köpte det här vykortet, för det var bättre – och billigare – än någon bild som vi själva skulle ha kunnat ta.

Klocktornet, Machynllet, Wales, 1971 (vykort)

Klocktornet, Machynllet, Wales, 1971 (vykort)

Sedan var det dags för oss att bli bekanta med Wales västkust, och här i närheten fanns det en badort som hette Aberdovey. Dit begav vi oss nu, och på en halvtimme var vi där. Den sista vägbiten dit följde strandkanten av en öppen åmynning och var underbar att glida fram på med havet till vänster och vackra hus och trädgårdar till höger. Aberdovey började med en förstad, Penhelig, med vitskrubbade hus, och därifrån kommer här några bilder. Den första tog jag ur en broschyr som vi plockade upp någonstans.

Penhelig, Aberdovey, 1971 (broschyr)

Penhelig, Aberdovey, Wales, 1971 (broschyr)

Ed tog en egen bild med i stort sett samma motiv, och själv tycker jag bättre om den. Fast jag är ju part i målet.

Samma kustvy så som Ed fångade den, Penhelig, Aberdovey, Wales (1971)

Samma kustvy så som Ed fångade den, Penhelig, Aberdovey, Wales (1971)

Den tredje bilden från Penhelig kommer fån samma broschyr som den första.

Penhelig, Aberdovey, 1971 (broschyr)

Penhelig, Aberdovey, Wales, 1971 (broschyr)

Published in: on 2015/07/03 at 23:49  Kommentera  

Inlägg 2.521: 25 sep 1971

Yspyttycynfynskräpkorgspåfyllningsaktionen

Värdinnan för fängelset meddelade Ed och mig på lördagsmorgonen att vi hade blivit benådade på grund av att det var lördag, och vi var därför fria att ge oss av när vi så önskade utan att behöva gräva oss ut i lönndom. Vi var förstås tacksamma och lovade att rekommendera hennes säng- och frukostställe för våra vänner och bekanta. Det har jag inte hittills gjort, så här kommer den utlovade sladängan: ‘Kom till Tregaron, bo över i finkan, och sluta på kyrkogaron tvärs över gatan’. Ja, rim och kadens och innehåll blev tyvärr till en helt omöjlig soppa, men jag kan inte hitta ett enda vettigt rim på Tregaron.

Så jag får allt återgå till verkligheten och tala om att vi blev bjudna på en god engelsk frukost, och att det sedan bar iväg för oss. Ed ledde resan på en svart kartlinje – fast tjockare än gårdagens tunna svarta linje – och den hade till och med ett nummer, nämligen 4343. Vägen var ganska rak och gick från by till by genom ett efterhand rätt enformigt landskap. För det mesta hade vägen en streckad mittlinje, och jag stannade inte bilen en enda gång innan vi kom till Yspytty Cynfyn. Denna by bestod av tre byggnader, alla till vänster om körbanan, och orsaken till uppehållet var uteslutande det exotiska namnet. Vårt fotografiska minne därifrån kom att bestå av byns troligen enda allmänna skräpkorg. Den var försedd med ett anslag om att Yspytty Cynfyn deltog i en tävling om att vara traktens ‘Bäst renhållna by’.

Den allmänna skräpkorgen, Yspytty Cynfyn, Wales (1971)

Den allmänna skräpkorgen, Yspytty Cynfyn, Wales (1971)

Vi grävde i allt det skräp som vi hade samlat på oss i bilen och lade det mesta av det nogsamt i byns skräpkorg. Vi hoppades att de med vår hjälp skulle få första priset – ingen annan hade bidragit med ett enda dugg.

Det började bli rätt bergigt efter Yspytty Cynfyn, med hårnålskurvor och djupa raviner. Den här bilden får representera denna litet vildare natur som vi nu fick tampas med.

Ravin plåtad från en hårnålskurva, Wales (1971)

Ravin plåtad från en hårnålskurva, Wales (1971)

Ed hittade på kartan en vattenreservoar litet längre norrut och fann att vi kunde komma dit på en tunn svart linje – lika tunn som gårdagens! – och sedan fortsätta på den varhän den nu gick. ‘Förnämligt’, sade chauffören, och så var vi på vår väg dit.

Denna väg var lika smal som gårdagens med tydliga mötesplatser. Här står Ed vid vår bil och blickar ut mot fördämningsmuren som höll vattnet kvar i reservoaren Nant-y-Moch därbakom.

Ed framför fördämningsmuren för Nant-y-Mochreservoaren, Wales (1971)

Ed framför fördämningsmuren för Nant-y-Mochreservoaren, Wales (1971)

Ed hoppade över stängslet för att få en bild utan ovidkommande krafs i förgrunden.

Fördämningsmuren för Nant-y-mochreservoaren, Wales (1971)

Fördämningsmuren för Nant-y-mochreservoaren, Wales (1971)

Nere i dalen syns den lilla bäck med vatten som hade lyckats smyga sig ut ur reservoarens botten för att fortsätta dithän naturen hade avsett att det skulle rinna. Vår smala lilla väg fortsatte härifrån uppe på murens krön och sedan vidare längs reservoarens vänstra sida. Här på bilden överväger jag om muren är stark nog för oss att köra bilen över den.

Överväger om Nant-y-mochdammen är stark nog för att köra en bil över den, Wales (1971)

Överväger om Nant-y-mochdammen är stark nog för att köra en bil över den, Wales (1971)

Published in: on 2015/07/03 at 09:54  Kommentera