Inlägg 2.522: 25 sep 1971

Fjällhedskörningsstillhetsupplevelsen

Vi hade enligt kartan ungefär 15 kilometer kvar av den smala landsvägen för att komma ut på en stor väg igen. Vi körde längs den konstgjorda sjöns slingrande strand, och när vattnet tog slut hade vi bara kartans väglinje som ledtråd. Tack och lov att det bara fanns en enda väg häruppe på de öde vidderna!

Men ack, så väl var det då inte alls. Plötsligt satt vi vid ett vägskäl – en liten väg tog av till vänster och en liten väg fortsatte rätt framåt. Enligt kartan skulle den enda vägen kröka ordentligt åt vänster söderut ungefär här. Vi hade ingen kompass, och det var helmulet, nästan disigt väder, så vi hade ingen hjälp av solen. Vad i all värlen skulle vi göra nu?

Vi diskuterade detta en bra stund, och långt om länge beslöt vi oss för att alltid välja den till synes bäst asfalterade vägen för att med en viss säkerhet alltid komma någonstans. Just här var det ett svårt val, för båda vägbanorna var ungefär lika fina. Men rakt fram vann, och den tog vi. Och minsann krökte den inte åt vänster ganska snart, så som kartan hade förutsagt.

Vi kom till flera sådana vägskäl, fast de var alla mycket klarare. Nu kunde vi ägna oss åt vad vi såg häruppe. Naturen var underbar för oss nyayorkare, tyst och stilla och fri. Visst skulle det bli kul att komma tillbaka hem igen till spänningen i larmet och trängseln, men just här, just nu, var dessa tomma fjällhedar den härligaste platsen på jorden.

Men allt har sitt slut. En bondgård dök upp, och sedan en barack, och så ett hus och ett hus till, och snart var vi inne i samhället Talybont, precis där den smala linjen på kartan slutade. En sväng till höger in på den stora vägen nummer 487. Ingen ocean i sikte härifrån. När vi kom till ett minst sagt imponerande klocktorn i staden Machynlleth var vi tvungna att parkera bilen och ta oss en titt på det. Vi köpte det här vykortet, för det var bättre – och billigare – än någon bild som vi själva skulle ha kunnat ta.

Klocktornet, Machynllet, Wales, 1971 (vykort)

Klocktornet, Machynllet, Wales, 1971 (vykort)

Sedan var det dags för oss att bli bekanta med Wales västkust, och här i närheten fanns det en badort som hette Aberdovey. Dit begav vi oss nu, och på en halvtimme var vi där. Den sista vägbiten dit följde strandkanten av en öppen åmynning och var underbar att glida fram på med havet till vänster och vackra hus och trädgårdar till höger. Aberdovey började med en förstad, Penhelig, med vitskrubbade hus, och därifrån kommer här några bilder. Den första tog jag ur en broschyr som vi plockade upp någonstans.

Penhelig, Aberdovey, 1971 (broschyr)

Penhelig, Aberdovey, Wales, 1971 (broschyr)

Ed tog en egen bild med i stort sett samma motiv, och själv tycker jag bättre om den. Fast jag är ju part i målet.

Samma kustvy så som Ed fångade den, Penhelig, Aberdovey, Wales (1971)

Samma kustvy så som Ed fångade den, Penhelig, Aberdovey, Wales (1971)

Den tredje bilden från Penhelig kommer fån samma broschyr som den första.

Penhelig, Aberdovey, 1971 (broschyr)

Penhelig, Aberdovey, Wales, 1971 (broschyr)

Annonser
Published in: on 2015/07/03 at 23:49  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: