Inlägg 2.613: 28 dec 1971

Spårningsarbetsuppgiften

Ed och jag gick i stället till butiken som hyrde ut terrängskidor. Där fick vi två par långa, fina, smala skidor med bindningarna anpassade för våra böjliga pjäxor. Vi var redo att ge oss ut på långfärdsspåret runt Sybehörsaffärssjön. De försäkrade oss att spåret var väl utmärkt med röda band fastknutna i träden i skogen längs hela högra sidan av sjön, och att det sedan på vänstra sidan följde landsvägen längs sjön tillbaka hit. De hade beskrivit en promenad i en park, och i stället blev det ett äventyr med oanade strapatser.

Vi gav oss iväg, väl försedda med proviant i våra midjepåsar så att bara ett blixtlås skilde oss från att stilla uppkommen hunger och törst. Vi kunde visserligen lätt se andra änden av den kanske två kilometer långa, smala sjön, men man kunde ju aldrig veta hur lång tid det skulle ta runt den – det var allt säkrast att vara litet förtänksamma.

Vi satte på oss skidorna rätt utanför hotellet och dök genast ner till kanten av sjön, där det gick en liten väg. Längs den hängde det faktiskt röda band i träden var femtionde meter. Det här gick ju fint. Inget skidspår, men det hade kört bilar där, så man visste var man var. Men efter en stund tog vägen slut – byns sista hus markerade slutet på civilisationen. Nu var vi helt beroende av röda band och små rester av ett gammalt skidspår här och där. Men i stort sett fick vi själva spåra i den decimeterdjupa nysnön, lyfta upp laggen så spetsen kom upp ur snön och så klämma till med kroppsvikten så att skidan sjönk ner i snön. Sådant kallas för ‘arbete’.

Jag gick först, för jag var ju van vid spårning sedan många år tillbaka i Sverige. Inte för att jag hade spårat mycket då heller – det brukade bara vara en kort bit fram till ett redan existerande spår. Men här skulle det troligen bli ett två kilometers arbetspass. Och det blev det. Det blev också fallna trädstammar att klättra över eller krypa under, och vid ett par tillfällen missade vi de röda banden och fick söka oss tillbaka litet för att hitta rätt.

Det var inte särskilt kallt, några minusgrader, och när man arbetar såpass hårt så känns det rentav milt. Det var tyst ute i skogen, inga djur eller fåglar alls – vi var de enda varelserna i världen, och vi hade det faktiskt skönt, särskilt när solen började titta fram litet. Jag kom på att denna terrängvandring var just vad vi skulle komma att minnas av den här resan till Kanada. Skidbackar hade vi ju sett förr, och hotell och matsalar likaså, men så här pass mycket spårning hade jag aldrig någonsin gjort, och sådant minns man.

Annonser
Published in: on 2015/12/08 at 09:21  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: