Inlägg 2.630: 1 jan 1972

1970årsskidresejuldagsfirandet

När på fredagen den 25 december 1970 juldagsmorgon glimmar, steg Ed upp och åt frukost i vanlig ordning. Hans två bordpartners i matsalen, från Mississippi och Louisiana, sade adjö, för de skulle ge sig av under dagen. Ed hade inte nämnt något om dem tidigare, så man får väl anta att de inte hade blivit såta vänner. Nu var det ju nästan lördag, då så gott som alla skulle ge sig iväg och lämna plats för en ny hord i deras ställe.

Skidskolan fungerade precis som alla andra dagar. Men det var bara fem deltagare i Tonys förmiddagslektion. På eftermiddagen var det bara tre kvar i klassen, och då åkte Tony med dem – en av de tre var förstås Ed – med kabinlinbana nummer 2 från Galzig upp till Vallugafjällets bergstation på 2.650 meters höjd. Den syns på det här vykortet med en kabin på väg in eller ut.

Vallugalinbanans bergstation, S:t Anton,1970 (vykort)

Vallugalinbanans bergstation, S:t Anton,1970 (vykort)

Det var från denna station som man gav sig iväg ner på S:t Antons högst belägna backar. Här ser du en kabinlast av skidåkare göra sig färdiga för det däruppe. Över dem svävar en kabin på linbana nummer 2a på väg upp till själva toppen av Vallugafjället– 2.811 meter över havet.

En kabinlast av skidåkare redo att ge sig av, Vallugabanans bergstation, S:t Anton, 1970 (vykort)

En kabinlast av skidåkare redo att ge sig av, Vallugabanans bergstation, S:t Anton, 1970 (vykort)

Tony föreslog att de alla skulle åka upp till toppen för att se på utsikten från Arlbergsregionens högsta bergstopp – dock skulle de inte räkna med att åka skidor därifrån, för det var alldeles för brant. Av den anledningen var kabinerna upp till toppen små – bara åtta passagerare. Dit upp åkte man bara för att beundra utsikten, och det ville naturligtvis alla de tre eleverna göra.

Jo, det var minsann en härlig utsikt däruppe. Luften var nästan lika klar som på det här vykortet. Man kan på det, nertill till höger, urskilja linbanans bergstation, där gruppen nyss hade varit. Ed skulle gärna ha velat själv fotografera allt detta – men han hade lämnat kameran kvar på hotellet.

Utsikten från Vallugafjället, S:t Anton, 1970 (vykort)

Utsikten från Vallugafjället, S:t Anton, 1970 (vykort)

De stannade inte på toppen länge utan tog linbanan ner igen till bergstationen. Därifrån skidade de ner, och det var inte så skrämmande som Ed hade trott. Och där det var besvärligt stod Tony vakt för att ingripa om det skulle behövas. Vilket det inte gjorde.

Detta var en fantastisk avslutning på Eds första vecka i skidskolan. Han bestämde sig för att skippa klassen på lördagen och i stället åka skidor på egen hand och, om vädret var gunstigt, kanske åka upp till Vallugatoppen.

Han fick en ny bordspartner redan nu till middagen, en kille från Finland, bosatt i Schweiz. Här är hans visitkort.

Eds bordspartners visitkort, S:t Anton (1970)

Eds bordspartners visitkort, S:t Anton (1970)

Han hade gjort upp att möta en vän i München, men denne var inte där, så han reste till S:t Anton i stället. Han ville enbart tala tyska och Ed talade bara engelska, men ändå tyckte Ed att han var ”mycket intressant att konversera med”. Allt går!

Annonser
Published in: on 2015/12/14 at 08:15  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: