Inlägg 2.635: 1 jan 1972

1970årsskidreseutförsåkningsstilundervisning

Tisdagen den 29 december 1970 blev ännu en fin skiddag för Ed. Gruppen åkte upp till Gampen och fortsatte därifrån direkt upp till Kapalltoppen – på hela 2.326 meters höjd – med S:t Antons sofflinbana nummer 4a. Detta var ett nytt territorium och nya backar för Ed. De gav sig genast iväg ner på backe nummer 37 – kallad Gamla Kandaharbacken i avsaknaden av bättre namnidéer. Nu var Tony mera noga med elevernas stil och tjatade om små stildetaljer tills alla hade fått det rätt.

Det var mycket blåsigt, även om det bara var 5 minusgrader. Den här backen hade ett stup ner på vänster sida, och det var därifrån som blåsten kom och piskade dem i ansiktet. När de passerade Gampenliftens draglina nummer 11 hoppade de på den och kunde däruppe återigen åka med samma sofflinbana upp till Kapall igen. Den här gången valde Tony backe nummer 39, som var litet mera vindskyddad. Den backen tog dem en massa tid, för Tony fortsatte att vara extra stilpetig.

När de kom till draglina nummer 7 – som Ed var van vid sedan veckan före – och kom med den upp till Galzigtoppen. Där stannade de och åt lunch på en skidrestaurang inne i själva linbanestationen – Eds första lunch på något annat ställe än Gampens Restaurang.

Kvittit på lunchen på Galzigtoppens linbanestation, S:t Anton (1970)

Kvittit på lunchen på Galzigtoppens linbanestation, S:t Anton (1970)

Vid matbordet bjöd några av tyskarna i gruppen Ed att efter dagens åkning dricka te med dem någonstans nere i S:t Anton och att sedan gå med dem till bowling på kvällen. Det lät trevligt, tyckte Ed.

På eftermiddagen fortsatte stilundervisningen på Galzig – Tonys lektioner stod nu på en helt annan nivå än under den första veckan. Och när skoldagen var slut åkte alla efter eget val ner till S:t Anton. Ed kom i likhet med de flesta andra ner på den backe som syns på det här vykortet.

Backen ner till skidskolefältet från de flesta av bergets skidområden, S;t Anton, 1970 (vykort)

Backen ner till skidskolefältet från de flesta av bergets skidområden, S:t Anton, 1970 (vykort)

Tyskarna hade uppenbarligen varit på Sailerkaféet tidigare, för de visste precis var det låg bakom järnvägsstationen – och till och med hur man utan vidare kunde korsa spåren trots att det helt klart var strängt förbjudet.

Sailerkaféet bakom järnvägsstationen, S:t Anton (1970)

Sailerkaféet bakom järnvägsstationen, S:t Anton (1970)

De satt snart därinne och fick te och marmelad och en verkligt trevlig stund tillsammans. Alla talade flytande engelska med Ed, så han kände sig inte alls utanför i gänget.

Eds marmeladförpackning på Sailerkaféet, S:t Anton (1970)

Eds marmeladförpackning på Sailerkaféet, S:t Anton (1970)

På sin väg tillbaka till hotellet fick Ed hoppa in på skidskolan och köpa sig sitt fjärde häfte liftkuponger för 56 kronor. De tycktes smälta bort i S:t Antons bleka decembersol, men här är ett par lösa kuponger som trots allt blev över till slut.

Två oanvända liftkuponger ur Eds fjärde häfte, S:t Anton (1970)

Två oanvända liftkuponger ur Eds fjärde häfte, S:t Anton (1970)

Den tidigare nämnda bowlingen på kvällen berördes inte alls, och Ed påminde dem inte om den. Men ändå kom han att få ett annat tillfälle till bowling snart därefter.

Annonser
Published in: on 2015/12/19 at 09:40  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: