Inlägg 2.670: 27 feb 1972

1972årsskidresesnötillgångsknappheten

Här kommer några bilder som Ed tog av snötillgången när han vandrade runt i och omkring staden. alltså nere i botten av den djupa dalen.

Inte mycket snö att åka skidor på, S:t Anton (1972)

Inte mycket snö att åka skidor på, S:t Anton (1972)

Här vore det inte ens lönt att försöka, S:t Anton (1972)

Här vore det inte ens lönt att försöka, S:t Anton (1972)

Här kanske, men försiktigt för att undvika alla gräsmattorna, S:t Anton (1972)

Här kanske, men försiktigt för att undvika alla gräsmattorna, S:t Anton (1972)

Som synes satte man sig i en liftsoffa och hoppades på snö däruppe, S:t Anton (1972)

Som synes satte man sig i en liftsoffa och hoppades på snö däruppe, S:t Anton (1972)

Förra året låg den här liftstationen inbäddad i snö, S:t Anton (1972)

Förra året låg den här liftstationen inbäddad i snö, S:t Anton (1972)

Samlingsplatsen intill flera lifter, täckt med is, inte snö, S:t Anton (1972)

Samlingsplatsen intill flera lifter, täckt med is, inte snö, S:t Anton (1972)

I motsats till hans två veckor här i S:t Anton 14 månader tidigare var mängden av snö den här gången inte mycket att hurra för. Men Ed gav inte upp. Här kommer några bevis på den saken från materialet i hans album.

Han köpte två 3-dagars skidskolekort, det ena för den 22-24 februari och det andra för den 25-27 februari.

Eds två 3-dagars skidskolekort med slutdatumen påstämplade, S:t Anton (1972)

Eds två 3-dagars skidskolekort med slutdatumen påstämplade, S:t Anton (1972)

Eds första eftermiddag i S:t Anton var på söndagen den 20 februari – och då var han förstås inte pigg nog för att alls stå på sina skidor. Under alla de fem veckodagarna åt han emellertid lunch uppe på berget, och det visade att han gav sig upp dit redan på måndagen. Då och på onsdagen och torsdagen åt han på den från förr välbekanta restaurangen uppe på Gampen. Eftersom hans skidskolekort inte gällde förrän från tisdagen, åkte han alltså upp dit på måndagen på egen hand utan skidskola.

Sockerbitsförpackning och tre lunchkvitton från Gampenrestaurangen, S:t Anton (1972)

Sockerbitsförpackning och tre lunchkvitton från Gampenrestaurangen, S:t Anton (1972)

De tre Gampenluncherna kostade honom i genomsnitt 9,70 kronor vardera. Jämför detta med de 8,05 kronor som de många luncherna förra gången genomsnittligt betingade (se inlägg 2.624). Men jag ser att han nu tog fyra ‘rätter’ varje gång – förra året åt han mindre glupskt bara tre.

I sitt album hade Ed också klistrat in en sockerbitsförpackning med guldtryck precis samma som han hade sparat förra året. Den här gången får det emellertid samsas med kvittona på samma bild, medan jag förra gången gav en särskild bild åt det, därför att guldtrycket då imponerade stort på Ed.

Det var förstås vid Eds rekognoseringstripp på egen hand till Gampen som fick honom att köpa ett skidskolekort så snart han kom ner igen. Det fanns alltså tillräckligt med snö uppe på berget för honom att kunna klämma lagg även i år.

Skidskolan avgjorde naturligtvis var Ed åt sin lunch. På tisdagen blev det den förra gången sällan utnyttjade restaurangen i linbanestationen uppe på Galzigtoppen. Kvittona därifrån visar att skidskolan tog honom dit också på fredagen. Av någon anledning åt han mera sparsamt där än på Gampen, bara för 7,10 kronor i genomsnitt.

Två lunchkvitton från Galzigrestaurangen, S:t Anton (1972)

Två lunchkvitton från Galzigrestaurangen, S:t Anton (1972)

Vad Ed uppfattade om snötillgången på Gampen var alldeles riktigt. Så snart man kom upp från dalens botten så fanns det rätt gott om snö – fast man var tvungen att se upp för rötter och tuvor som här och där stack upp genom det tunnare snötäcket Om jag minns rätt så kom husen på den här bilden också med på en bild från kabinlinbanan upp till Galzigtoppen året före.

Så här mycket snö såg Ed från linbanan upp till Galzig, S:t Anton (1972)

Så här mycket snö såg Ed från linbanan upp till Galzig, S:t Anton (1972)

Published in: on 2016/01/30 at 23:49  Kommentera  

Inlägg 2.669: 27 feb 1972

1972årsskidresemålankomsten

I motsats till Eds förra resa skulle resebyråns klienter inte ta en flygbuss in till centralstationen inne i Zürich och därifrån fortsätta med tåg – i första klass – till S:t Anton. Den här gången skulle det bli en abonnerad buss direkt från Klotens flygplats till S:t Anton, och från den trippen finns det bara en enda bild.

Den abonnerade bussen med sina passagerare (1972)

Den abonnerade bussen med sina passagerare (1972)

Jag har ingen aning om var Ed fotograferade bussen. Han knäppte alla sina medresenärer där de stod intill bussen på en till synes öde väg. Men jag kan se parkeringsautomater bakom bussen, så tydligen skedde denna väntan intill en bilparkering – kanske trots allt denna väntan ägde rum någonstans på flygplatsen? Allas bagage måste redan ha befunnit sig på bussen. Mycket mystiskt det hela.

En detalj på bilden vill jag poängtera – det var alldeles för varmt för februari i Schweiz. Det låg inte en gnutta snö på marken, och att det inte var särskilt kallt syns också på hur medpassagerarna var klädda.

Till S:t Anton kom man väl efter en fyra timmas körning – vägavståndet var litet över 200 kilometer.

Här är två bilder av hotellet som blev Eds hem under de sju dygnen i S:t Anton. Det hette Fritz Westreichers Hus (tys. Haus Fritz Westreicher) och låg på Bygatan 47 (tys. Dorfstraße 47). Som synes låg det litet snö här och där, men skidparadisväder var det minsann inte! Ed kände säkert inte igen sig från sitt förra besök i S:t Anton.

Pensionat Westreichers hus, S:t Anton (1972)

Hotell Fritz Westreichers Hus, S:t Anton (1972)

Baksidan av pensionatet, S:t Anton (1972)

Baksidan av hotellet, S:t Anton (1972)

Eftersom jag ju inte har många beskrivande ord att leda mig, så kan jag inte på något vis få ihop en kronologisk översikt av Eds göranden den här gången i S:t Anton. Det blir nästan bara bilder, och det skall omedelbart poängteras att alla fotografierna här togs av Ed själv – utom där jag klart framhåller motsatsen. Jag tänker organisera materialet på följande sätt:. Först (1) allt skidorienterat material, och sedan (2) allt material från staden S:t Anton, alltså utom skidåkningen. Slutligen (3) materialet från en utflykt till Innsbruck som Ed gjorde under sin sista dag före hemresan.

Så gott som all skidåkning ägde rum på dalens norra bergssluttning. Den vette mot söder, och solen hade därför smält bort det mesta av snön. På bergssluttningen söder om staden låg det betydligt mera snö kvar, men där fanns det nästan inga lifter. Varför hade man valt att bygga lifterna på den soliga sidan? Det var nog många som ställde sig den frågan.

Staden mellan snörika södersluttningen och snöfattiga norrsluttningen, S:t Anton (1972)

Staden mellan snörika södersluttningen och snöfattiga norrsluttningen, S:t Anton (1972)

Published in: on 2016/01/30 at 23:48  Kommentera  

Inlägg 2.668: 27 feb 1972

1972årsskidreseatlantkorsandet

lördagen den 19 februari 1972 steg Ed ombord på sitt Swissair plan och lämnade mig mol allena i vänthallen på Kennedyflygplatsen. Det var ett mycket större plan än förra året, nämligen en Boeing 747. Ed satte sig i sin utvalda stol intill den vänstra mittgången rätt långt fram i planet. Där serverades han snart nog en middag, som började med en cocktail, även i ekonomiklassen. Som synes på matsedeln – med sitt för ett flygplan rätt ovanliga omslag – fick Ed välja mellan tournedos och kalvstek som huvudrätt, och där kan jag inte ens gissa vad han bestämde sig för.

Omslaget till flygplanets matsedel (1972)

Omslaget till flygplanets matsedel (1972)

Flygplanets matsedel (1972)

Flygplanets matsedel (1972)

Själv hade jag utan tvekan fallit för kalvsteken, eftersom jag som barn fick avnjuta kalvstek nästan varje söndag. Sedan dess hade kalvsteken helt försvunnit – jag hade aldrig ätit kalvstek på restaurang, vae sig i Göteborg eller Nya York.

Efter huvudrätten fick Ed några utvalda ostbitar och så någon sorts efterrätt och kaffe. Här är påsen med socker som Ed fick till kaffet.

Flygplanets strösockerpåse (1972)

Flygplanets strösockerpåse (1972)

Denna fyrdelade kartongbit hade Ed satt in i sitt album i samband med flygningen. Först trodde jagatt det var en vy av molnen, tagen från flygplanet – men han satt ju inte vid ett fönster, och dessutom fick man inte sina bilder kopierade så här på kartong som var vikbar i fyra delar. Det kan ha varit pappkanten omkring en fyrkantig tårtbit – men nu sitter jag här och bara gissar.

Troligen en pappkant runt en tårtbit på flygplanet (1972)

Troligen en pappkant runt en tårtbit på flygplanet (1972)

söndagen den 20 februari 1972 anlände Eds plan till Klotenflygplatsen utanför Zürich. Sina två bilder därifrån hade Ed klistrat in i albumet delvis ovanpå varandra. Jag svor över detta, tills jag upptäckte att han på det sättet undvek att visa att han hade skymt ett hörn av objektivet med ett finger. Nu klippte jag i stället bort fingerfläcken. På den andra bilden lät jag fläcken synas – där var den så obetydlig att jag inte ens märkte den förrän just nu.

Eds bild genom flygplanets fönster, Klotens flygplats, Zürich (1972)

Eds bild genom flygplanets fönster, Klotens flygplats, Zürich (1972)

Planet som Ed just hade stigit ner från, Klotens flygplats (1972)

Planet som Ed just hade stigit ner från, Klotens flygplats (1972)

På flygplatsen stack Ed undan de tre polletteringslapparna från sina skidor och väskor.

Polletteringlapparna på Eds flygbagage, Klotens flygplats (1972)

Polletteringlapparna på Eds flygbagage, Klotens flygplats (1972)

Där växlade han också pengar. Här kommer de aktuella kursvärdena för år 1972:

  • 4,76 svenska kronor för en dollar
  • 3,82 schweizerfrancs för en dollar
  • 1,25 svenska kronor för en schweizerfranc
  • 23,12 österrikiska schillingar för en dollar
  • 0,206 svenska kronor för en österrikisk schilling

Det här gröna kvittot gällde 238 kronor i amerikansk valuta, för vilka Ed fick 237 kronor i schweizisk valuta – en bra bankaffär.

Kvittot på Eds växling av dollar mot schweizerfrancs, Klotens flygplats (1972)

Kvittot på Eds växling av dollar mot schweizerfrancs, Klotens flygplats (1972)

Det gula kvittot gällde 213 kronor i schweizisk valuta, för vilka Ed fick 208 kronor i österrikisk valuta – en hygglig bankaffär.

Kvittot på Eds växling av schweizerfrancs mot österrikiska schillingar, Klotens flygplats (1972)

Kvittot på Eds växling av schweizerfrancs mot österrikiska schillingar, Klotens flygplats (1972)

Published in: on 2016/01/30 at 23:48  Kommentera  

Inlägg 2.667: 27 feb 1972

Programdokumenteringsnöjsamheten

Under den gångna veckan hade jag blivit utnämnd till min utvecklingsgrupps författare. Jo, alldeles riktigt – denne blyge svensk, som i tidernas begynnelse lärde sig tyska som sitt första främmande språk enligt den dåvarande svenska läroplanens didaktiskt sett mest lämpliga inlärningssekvens, skulle nu på engelska producera den officiella dokumenteringen av IBM:s kommunikationsprogram för börsmäklarbranschen!

Nåja, det var egentligen inte något besynnerligt att det var jag som fick det uppdraget. De flesta av mina kolleger hade aldrig sett en livslevande kund och hade därför inte lätt att skilja mellan de procedurer som det var viktigt att beskriva i detalj och dem som användaren intuitivt kunde klara av utan handhållning.

Det var ett kul jobb för mig, för nu fick jag lära mig allt om de delar av vårt program som de andra i gruppen hade programmerat ihop. Det gällde ju att få kunden att förstå vad det gällde, och då måste ju jag själv förstå det till att börja med.

Naturligtvis var jag ju fortfarande ansvarig för mina egna delar av programmet, men dem had jag ju ältat runt med så länge att det inte var mycket kvar att peta med. Så det blev skriveri för hela slanten, och det var så roligt att jag stannade kvar på jobbet en del kvällar långt efter dagens officiella slut. Det kunde jag ju göra nu när ingen väntade på mig därhemma.

Ed kom hem på söndagens eftermiddag, och i mycket god tid före hans plans ankomst vid 17-tiden var jag ute på Kennedyflygplatsen för att ta emot honom. Jag hoppades att han hade haft minst lika roligt med sin skidåkning som jag hade haft med min dokumentering.

Med samma precision som en schweizisk klocka landade hans Swissairflygplan, och inte långt därefter var vi förenade igen efter en lång veckas separation. Trots att Ed naturligtvis inte berättade för mig allt om sin vecka i S:t Anton på bussen och tunnelbanan, så kommer jag att nu berätta det för dig. Eds skidresa till S:t Anton året före krånglade jag ju till med att berätta om ett helt år i efterhand (se inlägg 2.618-2.642), så nu kommer det omedelbart.

Eds tidigare resa kunde jag skriva rätt mycket om i detalj, för jag hittade ju hans lilla handskrivna dagbok i det album som han själv satte ihop med få kommentarer. För denna resa har jag bara hans album och ingen dagbok, så det får bli mest bilder i samma ordning som Ed satte in dem där. Nåja, det kan väl vara skönt att bli av med min eviga svada ett tag, särskilt som jag ju inte vet mycket mera än vad bilderna säger.

Published in: on 2016/01/30 at 23:47  Kommentera  

Inlägg 2.666: 25 – 29 feb 1972

Semesterutrikesresetriosammanrörningen

På fredagen den 25 februari kom det ett brevkort från mamma om att jordfästningen skulle ske på onsdagen den 1 mars och att hon skulle ordna med en krans från oss alla tre, henne, pappa och mig. Skulle jag resa till begravningen? Jo, den tanken svepte över mig på samma sätt som ofta händer när man är utsatt för känslosamma händelser. Men skälen mot den idén var många, och det främsta var att jag ville träffa mina föräldrar vid ett tillfälle då man är och kan vara munter och pigg, och det är inte så lätt, och inte är det heller passande, i samband med en jordfästning.

Så i stället gjorde jag något annat utan att betänka mig lika nogsamt som vanligt: jag gick och köpte mig en biljett för att flyga till Göteborg på fredagskvällen den 12 maj och tillbaka därifrån på söndagen den 4 juni. Jag hade under en lång tid uppmanat mina föräldrar att göra en resa ner till Medelhavet, och de hade sagt nej så många gånger att jag nu, just den 26 februari, äntligen fattade hur det hängde ihop – de ansåg att de inte hade råd med det, och därmed inte heller hade lust till det, nu när pappa inte tjänade några pengar alls på sin ingenjörsbyrå. Och när jag nu begrep hur tungt mitt tjat om detta hade känts för dem, så visste jag att det behövdes mer än en simpel kovändning från min sida. Ett treveckorsbesök av den ‘förlorade’ sonen var det minsta jag kunde ge dem som en klumpig vedergällning.

Jag bestämde mig alltså för denna resa utan att ens diskutera den med dem. När jag skrev till dem om detta beslut den 29 februari var det alltså ett fait accompli – jag hade redan min biljett och allt var klappat och klart.

Och på söndagen den 27 februari skulle Ed komma tillbaka till Nya York från S:t Anton, följd av president Nixon till Washington från Kina på tisdagen den 29 februari. Det var bra att det var skottår, för den extra dagen var bra att ta till i denna jäktiga tid.

De två hade alltså varit på en veckolång semesterresa åt vart sitt håll. Nixons resa hade förstås varit mera ansträngande än Eds.

Mao Tse Tung och Richard Nixon, Beijing, 1972 (internet)

Mao Tse Tung och Richard Nixon, Beijing, 1972 (internet)

Den ingick förstås i Nixons jobb, och den medförde att han steg en hel del i min bedömning av honom.

Mao Tse Tung och Richard Nixon, Beijing, 1972 (internet)

Mao Tse Tung och Richard Nixon, Beijing, 1972 (internet)

Under veckan hade jag sett honom i färg-TV både på morgonen och kvällen varenda dag.

Chou En Lai och Richard Nixon, Beijing, 1972 (internet)

Chou En Lai och Richard Nixon, Beijing, 1972 (internet)

Hans hustru Pat, som alltid hade sett ut som en docka, hade faktiskt visat upp ett levande ansikte i TV-sändningarna från Kina.

Nixons hustru Pat i sin Kinaröda kappa, Beijing, 1972 (internet)

Nixons hustru Pat i sin Kinaröda kappa, Beijing, 1972 (internet)

Och maken Richard klarade arbetsuppgiften fint –resan till Kina var det enda som han, under alla sina år på den upphöjda posten, hade gjort till min belåtenhet.

Published in: on 2016/01/30 at 23:46  Kommentera  

Inlägg 2.665: 20 – 22 feb 1972

Bortgångsochbortresesammanfallandena

Underligt nog kände jag mig helt övergiven när jag vaknade på söndagsmorgonen. Och ändå skulle Ed bara vara bortrest i en vecka. Året före hade han varit i Österrike i två veckors tid, men skillnaden var att de veckorna tillbringade jag själv i Örebro. Nu var jag alldeles ensam.

Men den känslan varade nog inte så länge. Ed må ha rest iväg till Österrike, men President Nixon var på väg till Kina, och gissa bara vem av dem det var som det pladdrades mest om i TV hela söndagen! Vi fick se bilder av presidentens plan på flygplatsen i Peking och sedan bilkorteger utan ände. Jag såg genom allt detta Eds plan landa i Zürich och sedan hans flygbuss slingra sig in till stationen inne i staden.

Jo, jag kände mig allt fortfarande ensam. Jag satt klistrad vid apparaten hela dagen för att ha sällskap med Ed i form av Nixon i Peking på TV-skärmen.

Karta över ett hörn av Beijing (då kallat Peking), 1972 (internet)

Karta över ett hörn av Beijing (då kallat Peking), 1972 (internet)

På tisdagen fick jag ett brevkort från mamma, daterat den 18 februari: ”Lily dog i går kväll, och detta var väntat från början. Hon somnade in, hann bara säga: ‘Det gör så ont i magen’, och så var det slut.”

Jag skrev genast ett genomtänkt och välformulerat brev till min ena kusin Märta. Och när det var gjort, så skrev jag ett brev till min andra kusin Marianne, lika genomtänkt och välformulerat och ändå helt annorlunda skrivet än det till Märta. Mina kusiner var mycket olika i sina sätt, trots att de var systrar, och även om jag uttryckte samma känslor till dem båda, så gjorde jag det på det sätt som jag tyckte vara riktigast för dem individuellt. Och slutligen skrev jag ett brev till pappa. Det var mycket lättare att få ihop det på rätt sätt efter de två kusinbreven, som hade varit verkligt knepiga att formulera på rätt sätt.

En sak som jag nämnde i alla breven var att att för mig var faster Lily och huset på Brötvägen i Ålsten ett och samma. De var och borde ha förblivit oförändrade under hela mitt liv. När den ålderstigna gästtoaletten intill entrédörren en gång moderniserades, kände jag det som om faster Lily hade förändrats och det inte till det bättre. Jag såg detta som ett bevis på värdet av att en unge har en oföränderlig anförvant att förändras gentemot, en fast punkt i tillvaron. Nu var den punkten borta.

Jag skrev att jag fortfarande mindes faster Lilys minspel när hon en dag år 1943 öppnade dörren och såg mig stå ensam därute efter att som nioåring ha gått till fots de fyra kilometrarna över Tranebergsbron och ut till Ålsten i chocken efter en tandutdragning hos skoltandläkaren (se inlägg 1.129). Och för att lätta på alla våra känslor nämnde jag i alla breven att ”när vi klagar och sörjer så är det ju oss själva vi beklagar”.

Published in: on 2016/01/19 at 20:09  Kommentera  

Inlägg 2.664: 14 – 19 feb 1972

Fastersjukdomsutvecklingsoron

I min brevlåda på väg hem efter dagens id låg det ett brev från mamma. I det läste jag att kusin Märta hade tagit med sig till faster Lily på S:t Görans sjukhus ett kort som jag hade skickat. Hon blev så glad över det att Märta fick läsa om det för henne flera gånger, för faster hängde inte med så värst snabbt nu längre.

S:t Görans sjukhus, Stockholm, 1972 (internet)

S:t Görans sjukhus, Stockholm, 1972 (internet)

Läkarna hade konstaterat att faster inte hade haft en hjärnblödning, vilket de tidigare hade trott, utan hon hade i stället en blodpropp i hjärnan. Eftersom jag inte förstod konsekvenserna av endera formen av elände, så visste jag inte om jag skulle bli glad eller ledsen över detta, och därför reagerade jag med ett neutralt jaså. Hon hade återfått litet av känseln i vänstra benet men var fortfarande helt lam i vänstra armen.

Båda hennes döttrar satt nu i två timmar varje dag vid hennes sida, Märta på morgonen och Marianne på eftermiddagen, och deras makar Lasse och Tage kom också dit då och då.

”Det är ju det enda vi kan göra för mamma nu”, sade Märta. Ingen trodde att faster Lily någonsin skulle komma att bli frisk igen. Doktorn sade att hon var mycket svag och klen och så trött att hon sov mest hela dagen. Hon var inte heller helt klar i huvudet, för hon hade inte fattat att ena armen inte fungerade, och hon klagade också vid något tillfälle över att hon hade tandvärk i foten.

Ed använde kvällarna under veckan till att planera och packa för sin förestående resa. Alla dokument var i ordning och låg i detta frestande kuvert från Europa på Skidor.

Dokumentkuvertet från Europa på Skidor (1972)

Dokumentkuvertet från Europa på Skidor (1972)

Han packade färdigt på lördagens eftermiddag och så bar det iväg vid 18-tiden ut till Kennedyflygplatsen med tunnelbana och buss – precis som ett år tidigare. Det var hans skidor i sin skidpåse, en bag med hans skidpjäxor och en resväska med alla hans kläder för det kalla vädret därborta – jag fick skakbergshuttringar bara jag tänkte på det.

Vi kom till flygplatsen i såpass god tid att det inte var någon trängsel. Här på bilden står Ed med sina tre gepäck och väntar på sin tur att checka in.

Ed väntar på sin tur att checka in, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Ed väntar på sin tur att checka in, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Eds bagage var minst sagt skrymmande men vägde ändå inte mer än flygets tillåtna 20 kilo.

Bagagekvittona för Eds tre gepäck, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Bagagekvittona för Eds tre gepäck, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Han valde att sitta intill mittgången rätt långt fram i planet. Ingen idé att sitta vid fönstret och behöva hoppa över sovande medpassagerare när man behövde gå och dassa mitt i natten.

Eds ombordstigningskort, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Eds ombordstigningskort, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Alla Eds papper blev överflyttade till Swissairs biljettkuvert – men han lyckades rädda undan Europa på Skidors kuvert, vilket du ju just såg på en bild härovan.

Swissairs biljettkuvert, Kennedyflygplatsen Nya York (1972)

Swissairs biljettkuvert, Kennedyflygplatsen Nya York (1972)

När det var dags, följde jag med Ed till kön ut till planet. Här står han på bilden tillsammans med sina skidkompisar i resegruppen från Europa på Skidor.

Ed i kö till planet bland sina skidkolleger, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Ed i kö till planet bland sina skidkolleger, Kennedyflygplatsen, Nya York (1972)

Published in: on 2016/01/19 at 05:58  Kommentera  

Inlägg 2.663: 14 feb 1972

Brevskriveriomdömesförändringskraften

Vad härligt det var att åter vara på benen på måndagsmorgonen! Visst kände jag mig litet vinglig ibland, men att vara uppe och ute igen var allt mycket trevligare än att bara ligga och kippa efter andan i feberyrsel. Och när jag dök in till Ed Michels, min chef, för att visa upp min nuna blev jag plötsligt helt frisk – helt fri från alla obehag.

”Jag fick ett brev om TCS-kursen som vi nyss höll för kunderna”, sade han. ”Här är en kopia av det för dig att titta på”, grävde han fram ett tunt papper ur sin trave på skrivbordet. ”Det kom från Mary Lee Turner – du känner henne säkert.”

Jag visste vem Mary Lee Turner var, men jag hade aldrig träffat henne personligen. Hon var en kollega till mig, en systemingenjör med börsmäklarfirman Paine Webber som kund.

Ett firmamärke för Paine Webber, 1972 (internet)

Ett firmamärke för Paine Webber, 1972 (internet)

Hon hade skrivit något elakt en gång tillbaka i tiden, när jag hade konstruerat ett program som ritade en schematisk plan över innhållet på ett skivminne så att det såg ut som en ritning av golytan i ett hus med alla sina rum. Hon tyckte att detta program inte hade någon praktisk användning och skulle göra en eventuell köpare av det missräknad.

Nu hade uppenbarligen Mary Lee Turner kommit på andra tankar om mig efter att ha fått höra hur hennes folk hos Paine Webber gillade kursen där vi presenterade vårt TCS-program i januari (se inlägg 2.648).

Ed räckte över brevet till mig:

Brevet från Mary Lee Turner (1972)

Brevet från Mary Lee Turner (1972)

”Den nyss hållna TCS-kursen för kunder var en enorm framgång, och den var till stor hjälp i en tuff marknadssituation. Det var särskilt lugnande för kundens personal att få den utdelade dokumentationen.

”Kursdeltagarna från Paine Webber tyckte att Gymbrat var den mest enastående instruktör som de någonsin hade sett. Allt ert folk gjorde ett utmärkt arbete och förtjänar gratulationer.

”Tack för att ni svarade på våra marknadsföringsbehov på ett sådant positivt sätt.”

Ett sådant brev känns som balsam på ett tidigare sårat hjärta, och nu tyckte jag med en gång att Mary Lee Turner var en fin kollega.

”Det var bra gjort att få beröm av Mary Lee Turner, för hon är inte lätt att göra till lags”, sade Ed med en blinkning. Det var alltså inte bara jag som hade fått mina törnar av det fruntimret. ”Men hon måste ha känt att när hennes folk hos Paine Webber var nöjda med programmet efter att ha tagit kursen och blivit insatta i vad det gör, så kan det göra att Paine Webber bestämmer sig. Och det är stora pengar det gäller, så om det kommer till pass genom vad du och dina kolleger lärde ut, så var det väl använda arbetsdagar.”

Published in: on 2016/01/18 at 09:12  Kommentera  

Inlägg 2.662: 12 feb 1972

Porträttgalleriutställningsmetodiksförändringen

I receptionen till mitt kontor hängde det en skylt med texten ”Programutveckling för börsmäklarbranschen” och en stiliserad teckning av en antik klickremsapparat (se inlägg 1.626). På väggen mitt emot den skylten kom det att i november 1971 hänga ett jättefotografi – uppskattningsvis 6 gånger 4 decimeter stort – av en IBM-are som arbetade på det här kontoret. Det fotot hade tagits av en prefessionell fotograf just där i receptionen intill teckningen av klickremsapparaten och visade därmed förutom IBM-arens huvud också skylten på väggen mittemot.

Anslaget på väggen över fotografiet lydde: ”Månadens programutvecklare”, och huvudet var mitt. Jag berättade med en viss stolthet om denna utmärkelse tidigare i dessa rader, tillsammans med fotografiet på väggen (se inlägg 2.594).

Fotografiet hade tagits med en polaroidkamera, som automatiskt framkallade bilden och förvandlade den till en papperskopia, som inom en minut efter fotograferingsklicket sakta kröp fram ur kameran. Fotografen tog bilden med sig till sin ateljé, och efter några dagar hängde det i receptionen ett punktbelyst jättefotografi av mig. Där hängde det inte i en utan i två månader – ingen utnämndes till Månadens programutvecklare i december – fram till mitten av januari 1972, och sedan fick jag fotografiet som ett minne.

Det hade varit flera Månadens programutvecklare före mig, och de hade alla haft sina jätteporträtt hängande där i receptionen. Men jag blev den sista av den sorten. Månadens programutvecklare för januari fick inget stort porträtt – för honom blev i stället själva den 12 gånger 8 centimeter stora polaroidbilden uppsatt på väggen i en ram med utrymme för dussintals flera, och där skulle han sedan få sitta i åratal tillsammans med alla de följande Månadens programutvecklare.

Att vara Månadens programutvecklare var tidigare en stor men tillfällig ära och blev sedan en liten men permanent ära. Sic transit gloria mundi.

Vad i all världen gör man med ett 6 gånger 4 decimeter stort fotografi? Jag för min del gick och köpte mig en papptub, rullade in den stora, tillfälliga äran i den, och postade den med flyg till Örebro. Det blev inte så värst dyrt, för tuben vägde nästan ingenting – och utan något skrivet meddelande gick den som trycksak.

Mina föräldrar undrade förstås varför jag hade skickat dem denna stora bild av mig. Den 12 februari skrev jag och föreslog dem att hänga den ute i trappuppgången på samma sätt som i entréhallen till mitt kontor.

Published in: on 2016/01/17 at 09:45  Kommentera  

Inlägg 2.661: 4 – 12 feb 1972

Influensatillbronkitövergången

Det blev en hel del dagar i sängen för mig. Varje dag med influensa var olik alla de andra – nageltrånget som jag tidigare skämtade om visade sig vara rena rama sanningen, för en dag hade jag ont i tårna. Snuva och framför allt hosta var det hela tiden, men tilläggsömheterna vandrade runt i hela kroppen, än hit och än dit. Feber hade jag bara under några dagar – först hade jag 39 grader, sedan var jag nästan feberfri fram till söndagen, då jag plötsligt fick 39 igen. Ingenting oroväclande, bara trist.

Ed var som alltid en ängel – han satt hemma hos mig varenda kväll. Han skyllde på sin förestående resa, ville vara utvilad inför strapatserna, men jag visste att det var för att ta hand om mig som han stannade hemma.

Slalom, Sapporo, 1972 (internet)

Slalom, Sapporo, 1972 (internet)

Det hade förstås inte varit så lätt för honom att gå ut och ‘roa sig’ när han framför allt ville vara hemma och se på TV under två timmar varenda kväll. Jag vill minnas att olympiadrapporteringen sändes ut från klockan 20.00 till 22.00 och på veckohelgen en hel massa timmar mitt på dagen.

Skridsko, Sapporo, 1972 (internet)

Skridsko, Sapporo, 1972 (internet)

Det var förstås skidåkningen som både Ed och jag ville se. Ja, man kunde ju inte veta i förväg vad det skulle bli, för det var ju skridskoåkning och släde och ishockey och annat vintergöra också, så man fick ta vad som kom.

Ishockey mellan USA och Sovjetunionen, Sapporo, 1972 (internet)

Ishockey mellan USA och Sovjetunionen, Sapporo, 1972 (internet)

Fast något med skidor var det nog varje dag. Jag minns inte att jag någon enda gång låg till sängs när Sapporo var på gång, så jag måste ha masat mig upp till soffan varje kväll, hur uschlig jag än kände mig.

En form av skidåkning, Sapporo, 1972 (internet)

En form av skidåkning, Sapporo, 1972 (internet)

När febern inte hade gett med sig på måndagen gick jag igen till doktor Noseda. Han hade varit ‘hemma’ i Italien på en enda veckas semester, och han trodde att jag bara hade haft en ordentlig förkylning, för det gick inte någon influensa den här vintern. Jag nämnde kung Fredrik som just hade dött i influensa, men det viftade han bort med ett leende fyllt av mystik och med: ”Kungliga hov kan säga precis vad de vill, och han dog säkert av någonting annat än influensa”.

Men när doktorn hade lyssnat på mina lungor och min hosta var han inte mystisk: ”Ni har bronkit!”. Han gav mig antibiotikatabletter och sade att jag skulle stanna inne och ta det lugnt och komma tillbaka till honom på måndagen en vecka senare. Och jag gjorde förstås precis vad han sade.

På lördagkvällens direktsändning från Japan fick vi se avslutningsceremonin, och sedan var det slut med det olympiska nöjet, som hade intresserat Ed enormt och också roat mig som ett lämpligt avbrott i min sjukdomstristess.

Den officiella olympiadaffischen, Sapporo, 1972 (internet)

Den officiella olympiadaffischen, Sapporo, 1972 (internet)

Nu var det bara bronkiten kvar, och från den kände jag mig nu rätt återställd. Kanske jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet – bara Noseda tillät det.

Published in: on 2016/01/17 at 04:20  Kommentera  

Inlägg 2.660: 2 – 3 feb 1972

Olympiadinfluensan

På en timme eller två kunde man inte ens år 1972 fylla i hela sin självdeklaration, men det mesta av min var färdig när Ed kom hem. Jag lade undan skatten för att fortsätta slitet med den en annan dag. Ed blev naturligtvis förvånad över att jag hade fått influensa. Han trodde mig inte alls till att börja med, för jag hade inga som helst märkbara symptom. Men allt i huvudet snurrade för mig, och jag sade att jag måste gå till doktor Noseda nästa morgon.

Sent på onsdagskvällen invigdes vinterolympiaden i Sapporo i Japan. Vi fick se den i en direktsändning klockan 23.30, vilket motsvarade klockan 13.30 på torsdagen därborta. Så det blev en sen kväll för alla amerikaner. Om du klickar här, så får du se ett tio minuters sammandrag av invigningen. Tag fram ditt japanska lexikon – fast trots att vartenda ord på videon är japanskt begriper man allting, inklusive kejsaren när han förklarar olympiaden invigd.

Flygbild av staden och stadion, Sapporo, 1972 (internet)

Flygbild av staden och stadion, Sapporo, 1972 (internet)

Sedan blev det direktrapporter från Sapporo varje morgon mellan klockan 08.30 och 09.00 och varje natt mellan klockan 23.30 och 01.00.

Amerikanskt 38-öres inrikesporto, 1972 (internet)

Amerikanskt 38-öres inrikesporto, 1972 (internet)

Dessutom visade TV inspelningar av dagens tävlingar under ett par timmar varje kväll, och det var då som vi såg det mesta av skidorna – terräng och utför – för det var ju det som Ed och jag tyckte om.

Amerikanskt 52-öres inrikesflygbrevporto. 1972 (internet)

Amerikanskt 52-öres inrikesflygbrevporto. 1972 (internet)

På morgonen hade influensan plötsligt bytt om till en ordentlig förkylning, så som jag hade trott att influensor alltid brukade börja. Ed tyckte synd om mig när han gick till jobbet, och jag tyckte synd om honom som inte fick vara kvar i vårt varma och goda näste.

När jag äntligen tvingade mig upp och ut, så fann jag att doktor Noseda var bortrest på semester under hela veckan. Men när sekreteraren hörde att jag hade fått influensa, så grävde hon ur sin skrivbordslåda fram ett blad som doktorn hade satt ihop om hur man skall bete sig när man har influensa. Det stod att det var ingenting man kunde göra för att den skulle gå över fortare, men så kom han med en lista av medikationer som kunde göra symptomen litet lättare att uthärda. Det fanns medel mot snuva, hosta, rinnande ögon, ont i öronen och huvudvärk – jag minns inte om listan hade med nageltrång också.

Jag tror inte att jag köpte någonting alls, för ingenting kändes värre än vid en vanlig förkylning. Feber hade jag förstås, över 39 grader, men det var något som man inte skulle ta något mot – såvida den inte gick upp en bit över 40-strecket. Och så låg jag där under ett tjockt täcke och svettades och halvsov hela dagen.

Published in: on 2016/01/15 at 08:25  Kommentera  

Inlägg 2.659: 2 feb 1972

Inkomstskattesjälvdeklarationsförklaringsfortsättningen

Skall vi fortsätta med analysen av skatteblanketten i det förra inlägget?

På rad 16 summerade jag ihop raderna 12 till 15 och fick då 100.499 kronor.

Kommer du ihåg vad jag tidigare berättade om att man inte behövde betala inkomstskatt på sådana inkomster som man fick under fortsatt sjukfrånvaro efter de första sex veckorna (se inlägg 2.461)? Den regeln kunde jag nu utnyttja, då jag ju hade varit sjuk i gulsot på våren 1971, och det är detta avdrag på 1.436 kronor som står på rad 17. Min bruttoinkomst för året var rad 17 dragen från rad 16 och blev till 99.063 kronor på rad 18.

Skatten på bruttoinkomsten räknade jag fram i bilaga IV på baksidan av huvudblanketten. Där fick jag först dra av betalda omsättningsskatter, gåvor till vissa avdragsgilla institutioner, och vissa investeringskostnader, alla specificerade av mig på Formulär A. Sedan fick jag också dra av 3.463 kronor för varje person i mitt hushåll. Det var 1 person – jag själv – för Ed beskattades på sin egen inkomst. Kvar blev min beskattningsbara inkomst på 84.843 kronor, och det beloppet slog jag upp i skattetabellen som försåg mig med inkomstskatten 20.587 kronor på rad 19.

På rad 20 skrev jag den del av mina utlandsaktieutdelningar som innan de sändes till mig hade dragits av som skatt i utlandet, 1 krona. Det drog jag från rad 19 och fick då 20.587 kronor på rad 21 och rad 23. Jag hade fått 20.087 kronor avdraget av IBM som preliminärskatt under året, och det skrev jag på rad 24 och rad 27.

Beskedet från IBM om min under 1971 avdragen inkomstskatt (1972)

Beskedet från IBM om min under 1971 avdragen inkomstskatt (1972)

Min kvarskatt räknade jag ut genom att dra av rad 27 från rad 23, och den blev 500 kronor på rad 28. Men hur hänger detta ihop? I början av denna avhandling skrev jag ju att min kvarskatt att betala in i samband med deklarationen var 464 kronor, och nu när jag här visade upp blanketten så blev kvarskatten 500 kronor. Hmmm? Jo, allt på blanketten för år 1971 räknade jag om till kursen 5.13 som gällde under år 1971. Men när jag skulle betala kvarskatten nu under våren 1972, så gällde ju kursen 4.76, och då blev det bara 464 kronor att betala. Dessa underligheter gäller bara när jag här talar i kronor, för alla belopp som jag hade att göra med var i dollar.

Jag bryr mig inte om att här visa upp blanketterna för delstaten Nya York och staden Nya York. Någon måtta på besväret för dina hjärnceller får det väl vara! Delstatens skattesumma uppgick till 5.464 kronor – kvarskatten blev 233 kronor. Stadens skattesumma uppgick till 1.620 kronor – kvarskatten blev 95 kronor.

Published in: on 2016/01/14 at 07:28  Kommentera  

Inlägg 2.658: 2 feb 1972

Hongkonginfluensaskattematematikbehjälpligheten

På onsdagseftermiddagen följde jag fotspåren efter stackars kung Fredrik av Danmark och insjuknade själv i Hongkonginfluensan. Den anföll mig när jag satt i godan ro i mitt bås, vilt upptagen av mitt detaljerade pyssel med dokumenteringen av vårt TCS-program. Jag hade alltid trott att influensa börjar som en vanlig snuva, med rinnande näsa och hes röst. Nu fick jag lära mig hur den gör sin entré och anfaller sitt offer – den kommer in genom huvudet, och där inte genom näsan och munnen utan rätt in i hjärnan. Jag brukade aldrig ha huvudvärk, så först visste jag inte vad det var som gjorde ont bara jag rörde huvudet det allra minsta. Detta gjorde det helt omöjligt att koncentrera min uppmärksamhet på pappret framför mig på bordet.

När jag frågade mig runt hos mina kolleger, så förklarade de snällt att jag hade influensa och att det som gjorde ont var huvudvärk, som var en del av influensan. Jag skulle gå hem i stället för att stanna kvar och smitta ner hela kontoret, och det förslaget nappade jag på med glädje, för att det gjorde så ont. Jag gick hem klockan 16.00 i stället för klockan 17.00, och IBM fick klara sig själv utan min hjälp under den timmen.

När jag kom hem efter tunnelbanan och de många trapporna kände jag mig bättre – det vill säga att det inte längre gjorde ont, och eftersom jag nu var hemma i den ödsligt tomma lägenheten fram tills Ed kom hem, så använde jag den tiden till att börja det årliga arbetet med min självdeklaration.

Detta gjorde att min influensa blev ännu bättre, för jag såg att jämfört med föregående år skulle jag få oändligt mycket mindre att betala i kvarskatt, nämligen bara 464 kronor. Nu när jag skriver om skatter passar det ju in att visa upp min självdeklaration, fast den här gången begränsar jag mig till huvudblanketten.

Huvudblanketten i min självdeklaration för 1971 års inkomstskatt (1972)

Huvudblanketten i min självdeklaration för 1971 års inkomstskatt (1972)

Alla belopp är omräknade till valutakursen 5.13 som den ju var under år 1971. På rad 12 står min bruttoinkomst på 103.036 kronor. På rad 13a står mina aktieutdelningar på 843 kronor, men eftersom de första 513 kronorna – rad 13b – var obeskattade, blev nettot av aktieutdelningarna 330 kronor. Rad 14 visar en ränteinkomst på 1.417 kronor. Rad 15 visar mitt resultat på aktiebörsen, och det var den som nu var negativ. Man fick dra av en årsnettoförlust på upp till 5.130 kronor och det hade gällt för mig detta hemska börsår, men vid försäljningen av mina IBM-aktier var jag tvungen att skatta för rabatten som jag hade fått vid inköpet av dem, och den rabatten minskade avdraget från 5.130 till 4.284 kronor.

Vi fortsätter väl med blanketten i nästa inlägg?

Published in: on 2016/01/14 at 06:33  Kommentera  

Inlägg 2.657: 2 feb 1972

Uppfattningsjusteringen

(forts) ”Visst är Pa vital och duktig, men han är 73 år, och då är det skönt att inte jäkta. Han sitter ofta och slumrar till i sin fåtölj och känner sig ofta trött. Han säger att han blir trött bara han tänker på hur trött man blir när man kommer hem från Amerika. För oss tar det faktiskt omkring 10 dagar att bli folk igen. För unga människor går det fortare.

”Vi har tänkt i två år på att resa ner till Taormina på tre veckor. Pa vill så gärna komma till det milda klimatet och den vackra naturen. Vi vet ingenting om ifall vi kan resa nu i vår eller i höst eller alls, men det är ju roligt med luftslott, inte sant? Visst vill vi träffa dig, men det får inte vara ett måste. Det blir när det kan bli, när du får tid – det är väl det svåraste – och råd och lägenhet. Tänk, vad underligt det är, att när man är ung och har råd så har man inte tid. Senare har man massor med tid men inte råd och ibland inte ork. Man tänker på så mycket. Om vi är i Nya York och någon av oss blir dålig på gatan, vad gör man då? På en sällskapsresa finns det folk som tar hand om en, man är försäkrad, man får vård på det bästa sjukhuset på platsen, och om det behövs flygs man hem extra fort.

”När du emigrerade visste vi att vi inte skulle komma att träffas så ofta. Det blev en gång om året i alla fall, men sedan kom åldern in. Man blir inte gammal, men man tycker att det blir så skönt att sitta. Och här sitter vi. Nu skall du inte tro att vi är gaggiga och otacksamma och tjuriga. Det är så lätt att missuppfatta varann. Det är inte lätt att föra en brevdialog, men vi har ju inget val. Vi är lite ledsna för Lily, lite vårtrötta och lite gamla. Håll till godo med oss som vi är.”

Detta brev från min kloka mamma öppnade ögonen på mig. Jag begrep änligen varför de tidigare hade stretat emot mina vilda reseplaner med mjuka undanflykter, men nu tog hon till sanningen, som alltid är det bästa argumentet, och hon gjorde det på ett så fint och mjukt sätt. Jag önskade att jag själv kunde uttrycka mig så väl men tröstade mig med att det antagligen kommer med åren.

Jag avbeställde förstås biljetterna och tjatade naturligtvis inte mera. Jag visste ju nu vad de ville göra och inte göra och vad de kunde göra och inte kunde. Jag skulle anpassa mig till dem och inte mera försöka få dem att komma till mig mot sin vilja. Nog hade jag en baktanke att de med tiden trots allt skulle komma tillbaka till Amerika, fast kanske först när Ed och jag hade en större lägenhet, så att de kunde bo hos oss. Men det var tankar som jag behöll helt för mig själv.

Published in: on 2016/01/12 at 09:30  Kommentera  

Inlägg 2.656: 2 feb 1972

Uppfattningsdivergensen

Den andra halvan av mitt brev till Örebro var orsakad av mina föräldrars prekära finansiella situation. Jag har här redan berättat om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det var för pappa att få ett konstruktionsjobb och hur de drömde om att resa till Medelhavet på en billig sällskapsresa men höll tillbaka begäret därför att det kändes som ett helt onödigt utlägg. Och jag har också berättat om alla de långa semesterresor till andra världsdelar som Ed och jag regelbundet företog, visserligen på en begränsad budget men ändå utan mycket självrannsakan.

Denna situation hade jag så gärna velat lätta genom att bjuda dem på en resa runt omkring i Amerika i en hyrd bil under en längre tid, så att de inte jämt behövde tänka på att det snart skulle vara slut på det hela. Jag gick så långt att jag bokade biljetter för dem på SAS, och det skrev jag till dem om så här: ”Så jag har tagit mig före i dag att boka in er den 13 april – en torsdag – från Göteborg till Nya York, och – som en säkerhetsåtgärd – återresa den 25 maj, för det kan vara svårt att få plats vid den tiden. Kanske ni skulle vilja resa tillbaka tidigare, och det går fint, men ni måste resa senast då, för biljetten räcker i 45 dagar. Den 13 april är så bra, därför att jag då kan möta er och ni sedan har fredagen att komma i tidsordning på, medan jag arbetar. Och sedan tar jag en vecka ledigt, så vi kan vara tillsammans ordentligt. Pengar behöver ni bara ha som galenpengar (eng. mad money), precis som förra gången år 1969 när vi möttes i Montreal, för den händelse att något går på sned första dagen.” – Och så vidare.

Mamma svarade med ett lika långt brev, rart och trevligt, och jag förtjänade varje ord i det: ”Om du tar semester en vecka och skall sedan träffa oss på kvällarna, vad skall vi göra ensamma hela dagarna? Vi har sett så mycket av Nya York att det räcker. Ett hotellrum är inte rå roligt i längden, hur fint det än är. Gå i butiker som förr gör vi inte, för vi har inte råd att köpa någonting, och för resten behöver vi inte så mycket numera. Dert blir dyra rum att sitta i. I Nya York kan man inte vistas ute så som man gör när man är i Sydeuropa. Där går man omkring, slår sig ner vid en servering med en kopp te eller kaffe, tittar på folk, pratar kanske med andra turister, tar det lugnt, går till dukat bord, åker kanske på en bussutflykt hit eller dit. Faktum är att vi har blivit äldre sedan vi träffades sist, och vi lever så lugnt. Pa sade: ‘Vet du, om vi reser någonstans, så skulle jag vilja komma dit där man kan vila och inte behöver se så mycket.’ (forts)

Published in: on 2016/01/12 at 09:27  Kommentera  

Inlägg 2.655: 2 feb 1972

Silverinvesteringsbeslutsprocessutläggningen

Jag skrev ett långt brev hem till mina föräldrar på onsdagen. Inte för att det var något märkvärdigt, för jag skrev ju ett långt brev till dem varenda vecka, men nu var det mycket penningtekniskt att förklara för dem. Inte för att visa dem hur finansiellt duktig jag var – jag hade sannerligen inte gjort mycket med mina pengar som kunde anföras som bevis på någon skicklighet – utan bara för att lugna ner dem i fråga om min placering i silver i Schweiz.

Silvertackor (internet)

Silvertackor (internet)

Jag berättade om en del av Harry Brownes bevisföring beträffande dollarns värde. Han hade skrivit i sin bok – den som jag läste under kvällarna i Skakberget – att dollarn skulle komma att falla inom de närmaste åren. Inte med de 7 eller 8 procent som den nyss hade fallit utan med 50 procent, räknat mot världshandelns pris på guld. Det var på grund av detta som jag hade investerat i silver. Det fanns en lag som förbjöd amerikaner att äga guld, och när jag därför inte kunde placera mina pengar i guld så fick det bli i silver, som hade många av guldets finaniella egenskaper. Visserligen var silvret också en användningsvara – just så som även guld i en liten utsträckning var, till exempel hos tandläkarna – men det följde guldet rätt bra såväl upp som ner. Och just i dagarna hade guldet skjutit upp som en raket, och jag hoppades att brevet med min köporder för silver hade nått fram snabbt till Zürich.

Guldtackor (internet)

Guldtackor (internet)

Anledningen till att jag köpte och behöll mitt silver i Schweiz och inte i Amerika var för att försäkra mig mot möjligheten att även silver en vacker dag skulle bli olagligt för amerikaner att inneha. Jag räknade med att Schweiz inte skulle bry sig ett dugg om vad deras utländska kunder var tillåtna eller förbjudna att äga – i Schweiz skulle de säkert tillämpa schweiziska lagstiftning. Baserat på den bedömningen skulle jag ju lika väl ha kunnat köpa guld i Schweiz – med en reservation. Jag såg det som två olika handlingar att köpa något och att äga något. Om det vore olagligt att köpa något så skulle jag dra mig för att göra det, men att bara äga något såg jag inte som en handling utan mera som ett tillstånd, och det visste jag inte om jag ens moraliskt skulle anse som tillåtet eller förbjudet.

Lagbok och domarklubba (internet)

Lagbok och domarklubba (internet)

Dett lät mindre som en nationalekonomisk diskussion än som religiöst moraliska tankegångar. Harry Brownes bok hade gjort ett starkt intryck på mig, och det fick mina föräldrar verkligen känna av. Och så långt innehöll mitt brevpladder ingenting som personligen berörde dem, men vänta bara tills jag kommer till nästa avsnitt i mitt brev till dem!

Published in: on 2016/01/11 at 13:45  Kommentera  

Inlägg 2.654: 28 jan – 8 feb 1971

Österrikesskidåkningsresebetalningssvårigheterna

Med hjälp av en annons i Nya Yorks Tidender fattade Ed sitt beslut att resa tillbaka till S:t Anton, fast bara på en enda vecka den här gången. Vädret när han var där förra gången hade vara stadigt nog för att man skulle kunna räkna med att inte behöva sitta insnöad – eller inregnad, bevare sig väl! – på hotellet under hela veckan. På fredagen ringde han upp firman som hade annonserat om skidresan dit – det var inte samma som förra gången – och fann att de hade en, säger en, plats kvar på en resa till S:t Anton mellan den 20 och 27 februari.

Resepaketet skulle kosta 1.516 kronor, vilket var mycket billigare än de 2.518 kronor som tvåveckorsresan med resebyrån Kuoni förra gången hade kostat. Att det nu gällde en i stället för två veckor på hotellet gjorde resan naturligtvis billigare, och kanske också att det nu inte var frågan om en helgresa. Devalveringen av dollarn hjälpte till med 7 procent, men även efter dagens dollarvärde skulle Eds resa över julen 1970 nu ha kostat 2.318 kronor.

De begärde att få en handpenning på 476 kronor för att hålla platsen för Ed. Han föreslog att komma in och betala på lördagen, men det gick inte alls – de kunde inte hålla en reservation utan handpenning. Men Ed fick en genial idé. Han ringde upp mig på jobbet – något som vi normalt aldrig gjorde – och bad mig att gå över till ‘Europa på Skidor’ (eng. Europe on Skis) på 57:e gatan, alldels runt hörnet för mig, och ge dem handpenningen. Jag gick omedelbart dit – och de kunde inte finna Eds namn någonstans, och S:t Anton den 20 februari var under alla omständigheter helt utsåld..

”När ringde ni om resan?”

”Å, för en 10 minuter sedan”, svarade jag sanningenligt.

Det ledde till ett telefonsamtal någonstans, och sedan fick jag nådigt tillstånd att ge dem sina 476 kronor.

Kvittot på handpenningen för Eds resa till S:t Anton (1972)

Kvittot på handpenningen för Eds resa till S:t Anton (1972)

Kvinnan bakom disken begrep fortfarande inte riktigt vad som hade hänt och varför jag betalade henne för en redan fullsatt resa. Men på tisdagen den 8 februari tog Ed ledigt några timmar och gick själv till Europa på Skidor och betalade de återstående 1.040 kronorna.

Kvittot på slutbetalningen för Eds resa till S:t Anton (1972)

Kvittot på slutbetalningen för Eds resa till S:t Anton (1972)

Samma dag postade de sin stora räkning för Eds resa till S:t Anton såsom till fullo betald, och först när Ed fick den kände han sig säker på att få komma med till S:t Anton.

Räkningen för Eds resa till S:t Anton (1972)

Räkningen för Eds resa till S:t Anton (1972)

Det är en sak att ha ett fullgott kvitto på en betalning, men om kvittot inte specificerar vad betalningen avser, så kan man aldrig veta vad som skall hitta på att hända.

Published in: on 2016/01/11 at 03:41  Kommentera  

Inlägg 2.653: 26 jan – 1 feb 1972

Silverinköpsteckningsrättsförsäljningssammanhanget

Så snart som den fantastiska summan av 27.770 kronor från min lyckade försäljning av teckningsrätterna i Kaufman & Broad hade blivit tillgängliga för mig, så tog jag den i näven – naturligtvis i form av en bankcheck – till samma schweiziska bankkontor där jag hade varit bara åtta dagar tidigare. Liksom då ville jag sätta in beloppet på mitt nu redan existerande bankkonto i Zürich. Nyayorkkontoret förvandlade checkens belopp, 5.834 dollar, till 22.533.80 schweizerfrancs och skrev genast ut en internbetalning av det beloppet till huvudkontoret i Zürich för att där adderas till tillgodohavandet på mitt konto, som därmed gick upp till 26.399,30 schweizerfrancs – eller i runda tal 32.900 kronor.

Min andra bankinsättning omväxlad till schweizerfrancs och sänd till Zürich (1972)

Min andra bankinsättning omväxlad till schweizerfrancs och sänd till Zürich (1972)

På kvällen samma dag hamrade jag ihop ett brev till banken i Zürich, daterat den 27 januari 1972, i vilket jag bad dem att köpa så mycket råsilver som mitt konto tillät, med tanke på att lämna tillräckligt med kontanter kvar för att täcka bankens avgifter för inköpet och förvaringen av silvret i deras valv.

Några dagar in i februari kom det från Zürich ett brev med kvittot på insättningen.

Kvittot på min andra bankinsättning i Zürich (1972)

Kvittot på min andra bankinsättning i Zürich (1972)

Brevet från Zürich innehöll också en räkning för bankens inköp den 31 januari för min räkning av 139,523 kilo silver i standardtackor. Beloppet för denna transaktion uppgick till 26.300,10 schweizerfrancs – eller cirka 32.800 kronor. Banken hade alltså lämnat 99,20 schweizerfrancs – eller omkring 100 kronor – kvar i kontanter på mitt konto för diverse kostnader i framtiden.

Min fösta räkning på inköp av silver i Zürich (1972)

Min första räkning på inköp av silver i Zürich (1972)

Efter detta lät jag mitt konto i Schweiziska Bankföreningen sova så gott. Det var inte min avsikt att spekulera med mitt silver, att försöka tjäna en kova på upp- och nedgångar i dess pris – för sådana nöjen hade jag ju aktierna här i Amerika. Silvret var i stället avsett att tjäna som ett säkerhetsbälte i sådana oroliga finansiella tider som de innevarande.

Ed och jag hade pratat skidor en hel del under den här månaden. Han hade fortfarande kvar sina mörka fläckar på kinderna, men de hade smält in rätt väl i den omgivande hyn. Jag nämner detta för att göra klart att hans frostbett från Skakberget inte hade reducerat hans vilda längtan efter flera backar. Med sina två veckor i S:t Anton året före i minnet hade han många gånger låtit mig höra hur mycket han längtade tillbaka till Gampen och Vallugafjället. Nu visste han att jag hade fått nog av kallt väder – och därmed skidåkning – för den här vintern uppe i Kanada – men jag uppmuntrade honom att göra slag i saken på samma sätt som förra året. Och på fredagen hade han äntligen bestämt sig.

Eds dröm sammanfattad i en broschyrrubrik (1972)

Eds dröm sammanfattad i en broschyrrubrik (1972)

Published in: on 2016/01/10 at 09:06  Kommentera  

Inlägg 2.652: 18 – 22 jan 1972

Pensionsåldersinträdesfödelsedagsfirandet

Märta tyckte att pappa inte skulle resa till Stockholm för att besöka sin syster på S:t Göran, för då kunde faster Lily bli orolig och misstänka att hon var sämre än hon anade. Hon trodde nämligen att hon hade mist rörelseförmågan på grund av slaget i huvudet – alla lät henne tro detta, för annars skulle hon kanske ge upp. Man fick inte skicka blommor till intensivvården men gärna brev, så alla skickade små hälsningar till Ålsten, och Märta tog dem med sig till sjukhuset och satt där och läste dem mycket långsamt så att faster Lily hann fatta alltsammans

På mammas födelsedag den 22 kom pappa in till henne sjungande med bara ett levande ljus i handen – ingen bricka. De hade fått klart för sig att det var alldeles för åbäkigt att äta frukost på sängen. I stället hade pappa dukat fint för frukost i matsalen och lagt upp presenterna och en massa brev i en hög på ett fällbord intill. Där satt de och åt tillsammans och läste breven högt för varandra. Genom att pappa hade samlat allt post under flera dagar före fick hom mina två sista brev på en gång – ett av dem med 100 kronor för frimärken. Hon fick också min tygalmanacka för år 1972, vilken jag hade skickat i november som julklapp, men såpass långsamt fungerade den internationella posten under den här vintern.

Mamma fick ett brev från gamla vänner från Nyköpingstiden. De vistades nu i Spanien i full färd med att finna ett lämpligt hus att köpa. Detta visade sig vara verkligt svårt, för allt nybyggt var avsett för uthyrning till semestrande svenskar, som inte borde behöva några ordentliga förvaringsutrymmen, något som man alltid måste ha när man bor permanent. Mina föräldrar kände det litet vemodigt att släkt och vänner flyttade iväg utomlands, men de förstod dem så väl – de svenska skatterna tog så mycket att man knappast kunde andas. På eftermiddagen klockan 14.00 kom några damer, och alla satt och drack kaffe och vin och åt smörgåsar och sötsaker.

Mamma med kaffegäster på 67-årsdagen, Skyttegatan, Örebro (1972)

Mamma med kaffegäster på 67-årsdagen, Skyttegatan, Örebro (1972)

Vilket gjorde att när mamma och pappa till middagsmål skulle värma upp en rätt i frysen, så kände de att de inte mäktade med ett helt mål mat. Därför nöjde de sig med en kopp buljong – nästa dag firade de en extra födelsedag när de kunde avnjuta den innefrusna frusna middagen.

Medan jag berättar om Örebro, passar jag på att lägga in fyra bilder av mina föräldrars hus på Skyttegatan 8 i hörnet av Lagmansgatan. Det var troligen pappa som någon gång under år 1972 tog en bild av huset från vart väderstreck. Det gjorde han under två olika dagar – en solig och en mulen – men alla med snötäckt mark av ytterst ringa djup.

Föräldrahuset sett genom Skytteparken från norr, Skyttegatan, Örebro (1972)

Föräldrahuset sett genom Skytteparken från norr, Skyttegatan, Örebro (1972)

Föräldrahuset sett med sitt garage från väster, Skyttegatan, Örebro (1972)

Föräldrahuset sett med sitt garage från väster, Skyttegatan, Örebro (1972)

Föräldrqahuset sett med sitt garage från söder, Lagmansgatan, Örebro (1972)

Föräldrqahuset sett med sitt garage från söder, Lagmansgatan, Örebro (1972)

Föräldrahuset sett från öster, Skyttegatan och Lagmansgatan, Örebro (1972)

Föräldrahuset sett från öster, Skyttegatan och Lagmansgatan, Örebro (1972)

Published in: on 2016/01/09 at 07:46  Kommentera  

Inlägg 2.651: 16 – 18 jan 1972

Schweizpenningvärdessäkerhetsuppsökandet

Efter 17 plusgrader tidigare i veckan hade Nya York 10 eller 15 minusgrader på söndagen. Jag var salig över att inte behöva sitta och frysa i en skidliftssoffa. Och Ed hade fortfarande sina svarta fläckar på kinderna som ett varnande minne från Skakberget.

På tisdagen efter min insats som lärare – allt gick finfint – sålde jag mina 200 teckningsrätter i Kaufman & Broad för 27.770 kronor. Efter mina år av förluster och besvikelser på aktiemarknaden blev denna investering en skinande fyrbåk. Jag hade köpt 100 av dessa teckningrätter i maj 1970 för 8.057 kronor (se inlägg 2.045) och jag hade fått ytterligare 100 gratis när Kaufman & Broad år 1971 hade en två-för-en aktiesplit. Nu hade jag alltså tjänat in 19.713 kronor – eller 145 procent på min inköpskostnad. Eftersom dollarn hade sjunkit 8 procent i värde sedan 1970, så såg vinsten ännu bättre ut räknad i dollar, men här i dessa rader räknar vi ju allting i sunda svenska kronor.

Jag gick också till Zürichs största bank, Schweiziska Bankföreningen (tys. Schweizerischer Bankverein), som hade ett kontor i Nya Yorks finansdistrikt, inte långt från min tidigare arbetsplats.

Skylt för min bank i Zürich (internet)

Skylt för min bank i Zürich (internet)

Jag hade med mig dit 4.760 kronor – i form av tio hundradollarsedlar – och bad dem att öppna ett konto för mig i Schweiz. Jag hade gått och grunnat på allt som var på väg att hända med penningvärdet i Amerika enligt boken av Harry Browne. Och Schweiz var ju ett säkert ställe att ha pengar på. De betalade nästan ingen ränta, men den schweiziska francen var den säkraste valutan som existerade på vår jord.

De här två första blanketterna visar att mina 4.760 kronor – alltså 1.000 dollar – värderades till 3.865,50 schweiziska franc, vilket de alltså skickade till Zürich för att placeras i ett löpande konto för mig.

Beviset på att jag hade fått ett konto i banken, Nya York (1972)

Beviset på att jag hade fått ett konto i banken, Nya York (1972)

Min första bankinsättning omväxlad till schweizerfrancs och sänd to Zürich (1972)

Min första bankinsättning omväxlad till schweizerfrancs och sänd to Zürich (1972)

Och här är kvittot på insättningen, sänt direkt från Zürich. Det var daterat den 21 januari och kom med posten några dagar senare.

Kvittot på min första bankinsättning i Zürich (1972)

Kvittot på min första bankinsättning i Zürich (1972)

På torsdagen ringde min kusin Märta till Örebro och talade om att min faster Lily hade fått hjärnblödning och tagits in på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Hon ramlade från sängkanten och slog sig dessutom illa i huvudet. Hon blev lam i ena sidan och kunde inte äta och dricka, så hon låg på intensivvårdsavdelningen med dropp i några dagar. Men sedan vände det sig till det bättre, hon återfick känseln i armen och benet och kunde klara flytande föda. Hennes två döttrar, Märta och Marianne, tittade in till henne på sjukhuset minst en gång varje dag.

Faster Lily på sin terrass, Brötvägen, Ålsten (cirka 1970)

Faster Lily på sin terrass, Brötvägen, Ålsten (cirka 1970)

Published in: on 2016/01/08 at 10:26  Kommentera  

Inlägg 2.650: 12 – 14 jan 1972

Kungahandtryckningsuteblivandegrämelsen

Den här bilden av mamma hade tagits den 11 januari 1972 efter att ”hon hade fått en stenkula i ögat”. Det låter rätt otäckt, men hon skrev ingenting till mig om den saken vid den här tiden. Jag får väl se om det dyker upp någonting längre fram – kanske bilden helt enkelt har fel datum angivet. I så fall flyttar jag förstås om bilden.

Mammas öga träffat av stenkula, Skyttegatan, Örebro (1972)

Mammas öga träffat av stenkula, Skyttegatan, Örebro (1972)

Fredagens generalrepetition gick bra, åtminstone för mig, och det hade inte varit så värst krångligt att sätta ihop mitt kursbidrag. Det skulle komma att gå fint för mig på tisdagens ‘föreställning’ – jag kände mig alltid som en skådespelare när jag gav en kurs om någonting. Jag kunde mina rader och hoppades på att inte komma av mig, för jag hade ju ingen sufflör som kunde viska till mig vad jag skulle säga.

På torsdagen den 14 januari 1971 avled kung Fredrik IX av Danmark i Hongkonginfluensa. Världen tyckte att det var slarvigt – en kung borde väl kunna skyddas mot sådant!

Jag har tidigare i förbigående nämnt att jag år 1948 deltog i en ‘utbytesresa’ till Danmark och då gick i skola i Nyköping/Falster i ett par veckors tid (se inlägg 311). Som det ville sig, råkade det nyblivna danska kungaparet, kung Fredrik IX och drottning Ingrid, besöka staden en dag just under min vistelse där. De anlände dit med sitt kungafartyg Dannebrog.

Här är två bilder av samma Dannebrog vid Färöarna 33 år senare. När kungafamiljen stiger i land där tycker jag att kronprins Christian, då 37 år gammal, på bilden är slående lik mig vid 37 års ålder. Har jag rätt i det?

Danska kungaslupen Dannebrog, Färöarna, 2005 (internet)

Danska kungaslupen Dannebrog, Färöarna, 2005 (internet)

Danska kungafamiljen stiger i land, Färöarna, 2005 (internet)

Danska kungafamiljen stiger i land, Färöarna, 2005 (internet)

I Nyköping/Falster steg kungaparet i land år 1972 med den lokala befolkningen vederbörligen beskådande evenemanget bakom dekorativt placerade rep. Drottning Ingrid var svenskfödd, barnbarn till kung Gustaf V, och det kan ha varit anledningen till att min lilla grupp skolbarn från Nyköping/Sverige hade utsetts till att få ledigt från skolarbetet och hälsa kungaparet välkommet med flaggviftande och glada tillrop. Min danske utbyteskompis Jens var alltså inte med på kajen och var mäkta upprörd över det.

Och där kom de, kungen, i stilig blå uniform med gyllenfransade epåletter och ett brett leende, och drottningen, litet mera svenskt reserverad i beteendet och med ett stort fång av blommor i famnen.

Kung Fredrik och drottning Ingrid (internet)

Kung Fredrik och drottning Ingrid (internet)

De gick längs hela repet, kungen med handen utsträckt för att trycka så många undersåtshänder som möjligt. De av oss i Nyköpingsgruppen som fick sitt kungliga handslag tvättade inte sin högra hand under flera dagar efteråt – men till min omättliga besvikelse snuddade kung Fredrik inte ens vid min egen lilla utsträckta hand.

Drottning Ingrid tryckte inga händer. Vi alla tyckte då att det var snorkigt av henne – vi var ju i alla fall svenskar – men efterhand lärde jag mig att sådant gjorde inte en dam då för tiden..

Published in: on 2016/01/07 at 09:28  Kommentera  

Inlägg 2.649: 12 – 13 jan 1972

Överraskningshäpenhetsförvåningarna

Under ett av mina besök hos mina föräldrar i Örebro, troligen det i december 1968, hade jag bland annat haft med mig från Amerika några slingor av de gräsliga, mångfärgade blinkande smålampor, som alltför många människor tyckte om att använda under julen – i granen eller i fönstren eller var som helst. Jag satte upp dessa slingor runt om inne på den fönsterbemängda verandan, så att de fick se detta exempel på amerikansk dålig smak. Vi skrattade alla och hade roligt åt det hela, och de tyckte att det gärna kunde få blinka på kvällarna och se ovanligt ut. Eftersom dörren till den kalla verandan var stängd vintertid, så stördes vi själva inte alls av det ständiga blinkandet därifrån. Detta är något som jag verkar att inte ha nämnt här tidigare.

Liten del av en kedja av blinkande, mångfärgade jullampor (internet)

Liten del av en kedja av blinkande, mångfärgade jullampor (internet)

Mitt besök år 1968 skedde i samband med pappas 70-årsdag, men jag reste sedan ner till Arosa för att där åka skidor med Ed över julen. Jag räknade med att de slutade blinka när jag hade rest min väg, och vi skrev ingenting om saken därefter.

Döm om min förvåning när mamma nu skrev i sitt brev på juldagen – det som fick eftersändas från Skakberget – att ”du kan tro att dina ‘blink’ äro i granen och kan brinna både ensamma och med vanliga granljus. Inte dumt alls. Så där fick du! Du trodde nog inte att de var med! De blåa ville inte fungera, hur Pa än försökte, men det hela är så primitivt att det varar inte i så många år.”

Jo, nog var jag förvånad när jag läste detta. Jag blev också förvånad när jag fick läsa att de inte tänkte fortsätta sin prenumeration på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Den hade börjat sin nya giv med så ståtliga premisser – ingen sport och inga olyckor – men i längden läste de ändå inte mycket i den.

På onsdagen hade Nya York soligt väder och 10 plusgrader. På torsdagen var det 17 grader varmt mitt på dagen – och fem timmar senare var det bara en enda plusgrad kvar i termometern. I Nya York var vi rätt vana vid hastiga temperaturväxlingar, men detta var troligen något rekordartat.

Torsdagen den 14 januari blev en både högtidlig och viktig dag för min mamma, mycket viktigare än hennes instundande 67:e födelsedag. Hon gick nämligen då någonstans – antagligen till posten – och fick där emottaga sitt livs allra första utbetalning av både sin folkpension och sin ATP-pension. Den senare skulle ha uppgått till 653 kronor netto efter avdraget för skatt, men hon fick den här gången 853 kronor, vilket inkluderade någon sorts tillfälligt tillägg som hon inte närmare berörde – antingen brydde hon sig inte om orsaken till det eller också visste hon inte ens vad den var.

 

Published in: on 2016/01/06 at 09:42  Kommentera  

Inlägg 2.648: 10 – 12 jan 1972

Kommunikationsprogramstilläggsfunktionsundervisningen

Hurra! Nu skulle jag få göra ett gästspel som magister igen. Man hade anordnat en kurs om vårt börsmäklarorienterade tilläggsprogram TCS, vilket skulle göra IBM:s mera allmängiltiga kommunikationsprogram till ett specialverktyg för just börsmäklarfirmor. Visserligen arbetade jag nu sedan ett helt år tillbaka – vad tiden flyger! – på en helt fristående IBM-avdelning, men nog var det i min förra värld av börsmäklare som jag och de flesta andra i gruppen hade våra rötter och därmed vår rätt att existera.

Fyradagarskursen skulle börja om bara en vecka, och deltagarna skulle alla bli IBM-kolleger, inte bara från Nya York utan också från långväga platser som Raleigh och Toronto. Det glunkades om att det kanske skulle bli en omgång till, då för kunder, ett par veckor senare. Det var under kursens andra dag som jag skulle lära ut allt jag visste om det som de var intresserade av. Jag såg nu framåt mot en vecka, under vilken jag skulle försöka att hinna med att få ihop mitt material, redigera det så att allt kom i pedagogiskt sett rätt ordning, lära mig alltihop igen, och sedan repetera repetera repetera.

På fredagen den 14 januari skulle vi ha generalrepetition, och det skulle säkert gå bra. Men som alltid darrade jag ändå som ett aspelöv inför detta, trots att jag älskade att stå inför publik och imponera med hur mycket jag hade lärt mig. Eftersom jag inte var född till att vara lärare behövde jag nogsamt förbereda mig för alla eventualiteter – jag hade inte alls den intuitet som en infödd lärare har för att elegant klara av oväntade frågeställningar.

På onsdagen kom det tre försändelser från Örebro. En fick jag själv gå och hämta på postkontoret – det var ett paket med fyra böcker som hade skickats i november och var avsedda som julklappar. Det kom också ett brev från mamma, skrivet på juldagen och skickat till hotellet i Skakberget, varifrån det hade vidarebefordrats. Och så kom det ett korrespondenskort från mamma, daterat den 8 januari. Det var alltså hälsningar till mig från samma källa men under tre olika månader.

Brevet innehöll en bild av årets juldekorerade vardagsrum på Skyttegatan med en enorm hyacint på bordet till vänster, och mitt i rummet en julgran med sitt glitter av millimeterbreda lamettremsor av stanniol. Dessa hade jag som barn haft som mitt julaftonsbestyr att hänga upp, en och en för hand, under några tålamodsprövande timmar i förväntningen inför den stundande julklappsutdelningen, för ‘jultomten’ kunde inte komma in förrän granen såg presentabel ut.

Julgranen, Skyttegatan, Örebro (1971)

Julgranen, Skyttegatan, Örebro (1971)

Ett tyskt paket med stanniollametter för dekoration på julgranar (internet)

Ett tyskt paket med stanniollametter för dekoration på julgranar (internet)

Published in: on 2016/01/06 at 05:45  Kommentera  

Inlägg 2.647: 3 – 9 jan 1972

Persontransportkostnadsövervägandena

Bortsett från en välfylld postlåda var det, som vanligt efter en semesterresa, lätt att komma igång igen med vad jag sist sysslade med – det kändes ungefär likadant som varenda måndagsmorgon. Jag körde igång nästan omedelbart – att vara tillbaka på jobbet kändes mera ‘vanligt’ än ‘efterlängtat’, vilket det onekligen hade varit då och då under helgen, särskilt uppe i Skakberget.

När jag åkte hem med tunnelbanan på måndagen köpte jag mig mina vanliga tio polletter och stack som alltid fram mina 13,68 kronor – tre dollarsedlar får jag väl säga för att göra det begripligt – men det räckte inte den här gången. Utan att polletternas utseende hade förändrats, så hade de gått upp i pris från nyåret, så jag fick ge henne ytterligare 2,28 kronor – det vill säga två kvartsdollarslantar.

Tunnelbanepollett, 1972 (internet)

Tunnelbanepollett, 1972 (internet)

Det kändes litet genant att som nyayorkare vara så obevandrad i något så centralt som tunnelbaneavgifterna, men så kunde det gå när man inte hade läst sin dagliga blaska under de i detta sammanhang kritiska dagarna. På 8½ år hade priset för en tripp med tunnelbana eller buss nu klättrat upp från 78 öre till 1,60 kronor. Föga anade jag att klättringen framöver skulle bli brantare och brantare.

Mitt i den första veckan gick jag på en lunchrast till SAS kontor vid Rockefellercentret och förhörde mig om de nuvarande flygpriserna – det hade minsann sina fördelar att arbeta mitt i stadens hjärta där allting låg. Jag fick veta att nu efter dollardevalveringen kostade en returbiljett från Göteborg till Nya York 1.113 kronor, såvida man stannade i Nya York i mellan 28 och 45 dagar. Jag blev mäkta imponerad över det låga priset, men med kravet på att stanna utomlands i en hel månads tid kunde dessa biljetter inte gärna utnyttjas av affärsresenärerna, vilket var SAS viktigaste kunder. Men för turister som mina föräldrar skulle den sortens biljett vara klippt och skuren.

Jag skrev till dem att jag planerade i tankarna för dem en resa till Nya York den 7 april med en vecka i staden och sedan några veckor i en liten förhyrd bil i lugn och ro litet runt om i landet på egen hand. Jag bifogade en uppställning över deras ‘katastrofkonto’ som jag hade byggt upp för dem under årens lopp, vilket nu hade blivit så fett att det hade, som jag uttryckte det, ”börjat få hängmage”.

Jag brydde mig inte ens om att ens tänka på att åka skidor på veckosluten i januari. Lustigt nog brydde sig inte Ed heller om det – men han ruvade halvt i hemlighet på en annan typ av skidåkning. Han skulle snart komma att avslöja vad han gick och tänkte på.

Published in: on 2016/01/05 at 07:27  Kommentera  

Inlägg 2.646: 3 jan 1972

Kalkonrökningshållbarhetsförbättringen

På morgonen gick jag tidigt till postkontoret för att hämta ut all post som hade samlats under vår frånvaro. Det var viktigt att gå dit redan nu på morgonen, därför att det skulle finnas ett paket där med en kalkon från IBM. Jag minns inte alls varför IBM skulle skicka mig en julkalkon, men det var något som hade med belöning eller utlottning att göra, kanske båda delarna. Den hade skickats från Wisconsin för att vara framme i tid för julen. Därför räknade jag med att den vid det här laget skulle vara helt rutten eller härsken eller skämd eller unken eller putrid – välj själv det ord som bäst lämpar sig för att beskriva vad jag räknade med.

Jag gick genast hem med posten. Kalkonpaketet hade anlänt till postkontoret den 30 december, kantänka – den andra kalkonmottagaren på mitt kontor hade fått sin den 21 december, och båda hade säkerligen skickats iväg på samma gång. Kalkonen var ordentligt rökt och låg packad i en kartong, omgiven av små kuddar av polystyren. Rökningen gjorde den alltså mera hållbar under skickningen, och Ed och jag vågade oss faktiskt på att värma upp den och äta av den redan samma dag på kvällen.

Rökt kalkon efter återuppvärmning (internet)

Rökt kalkon efter återuppvärmning (internet)

Den smakade, så hjälpe mig, precis som rökt skinka och ingenting annat. Visst var det gott, och vi åt av den i tre dagar, men sedan blev jag misstänksam och ut åkte då resten av kalkonen.

När jag kom till kontoret – bara litet försenad på grund av kalkonavhämtningen – så gick jag som vanligt först till min postlåda. I den låg som väntat min lön på 4.630 kronor för andra halvan av december, för sista gången omräknad till kronor enligt kursen 5.13 i effekt för år 1971.

Därför skall jag här för ovanlighetes skull titta igenom hela uträkningen för denna lönecheck. Den gällde alltså perioden 16 – 31 december 1971. Bruttolönen var 4.630 kronor, federal preliminärskatt 926 kronor, delstaten Nya Yorks preliminärskatt 249 kronor, staden Nya Yorks preliminärskatt 104 kronor, pensionsförsäkringsavgift 0 kronor – jag hade nått betalningstaket redan på försommaren – nettolönen alltså 3.350 kronor, avsättning till inköp av IBM-aktier 463 kronor, nettobetalningen till mig 2.887 kronor.

Om jag nu går händelserna i förväg och räknar om motsvarande siffror för min nästa lön för perioden 1 – 15 januari 1972, så använder jag kursen 4.76 i effekt för år 1972:

4.296 kronor, 859 kronor, 229 kronor, 68 kronor, 223 kronor, 2.916 kronor, 430 kronor, 2.486 kronor.

Uttryckt i dollar var nästan ingenting förändrat – det mesta här beror på valutakurserna. Jag har förstås rundat alla belopp för att bli kvitt örena.

Published in: on 2016/01/04 at 07:35  Kommentera  

Inlägg 2.645: 2 jan 1972

Kroppsdelsförfrysningskänneteckensdifferenserna

Naturligtvis flyttade vi inte från 351:an. Jag duschade litet försiktigt för att inte skvätta ut vatten genom hålen – vem vet hos vem det då skulle hamna – och litet fortare för att inte bli förkyld av de friska fläktar som svepte runt min bara kropp från hålen. Från och med måndagen försökte jag dagligen att få värden att ge mig en tidpunkt då jag kunde gå hem från arbetet och släppa in någon som skulle täppa igen hålen, men ack, de var alla så upptagna av brådskande uppgifter så här års. Och mitt absoluta förbud mot att komma in utan mig där gällde fortfarande.

Det blev mera badrumsobservationer gjorda den morgonen. Ed såg i spegeln att hans kinder verkligen var köldskadade från den sista skiddagen i Skakberget, den som fick oss båda att ge oss iväg därifrån en dag tidigare än planerat. Eds kinder hade kliat så smått alltsedan dess, och nu såg han i spegeln en stor, nästan svart fläck mitt på var kind, klart tydlig mot hans normalt mörkbruna hudfärg. Det slog mig att när jag var riktigt liten så förfrös jag själv en gång kinderna, och efter det var mamma alltid noga med att smörja in mina kinder med Umbellinsalva så att jag inte igen skulle få vita fläckar på dem. Förändringen i färg på mina ljusa kinder var alltså helt motsatt mot den som Eds mörka kinder nu hade råkat ut för. Märkligt!

Umbellinsalva (internet)

Umbellinsalva (internet)

Efter några dagar föll hans fläckar av som tunna sårskorpor och ny ljusare hud kom då fram därinunder. Men den mörknade återigen, och nu föll den inte av utan bara satt kvar. Tills vi glömde bort det hela, både Ed och jag.

Själv klarade jag mig undan någon direkt förfrysning under den smällkalla sista dagen däruppe, fast nog värkte det i tår och fingrar under första timmen efter eländet. Men mig icke tycka kallt väder, vare sig på skidor eller ej. Mig icke tänka åter åka skidor denna vinter!

Men de förfrusna kinderna fick inte Ed att glömma sin kärlek till skidorna. Redan i slutet av januari skulle han komma att bli redo för sin nästa strapats – men det återkommer vi till.

Under hela vistelsen i Skakberget tänkte jag inte ett ögonblick på min lever, och jag kände inte heller av den. Men jag fortsatte automatiskt att skära bort allt synligt fett från köttet, och jag åt mina brödskivor utan något smör på. Nu äntligen kunde jag nog anse mig som helt botad från mitt stora problem under år 1971.

Som planerat hade jag läst min nyköpta bok av Harry Browne (se inlägg 2.600) på kvällarna i Skakberget. Jag funderade mycket på vad han hade att säga om att det efter 30 år med inflation nu var som upplagt för en ekonomisk smäll när som helst. Skulle jag skicka pengar till Schweiz? Skulle jag köpa silver? Något borde jag allt göra.

Published in: on 2016/01/03 at 07:18  Kommentera  

Inlägg 2.644: 2 jan 1972

Läckan

”Så här kan man ju inte ha det – vi måste flytta härifrån!”

Detta var bland det första jag sade, när vi hade vaknat på morgonen. Nåja, sade och sade – jag hojtade det från badrummet till den oskyldige Ed, som fortfarande låg kvar i sängen.

”Äsch, det går väl bra ändå”, hojtade Ed tillbaka. Han visste precis vad som hade föranlett mitt utbrott, och nu ville han ha det lugnt och stilla på söndagsmorgonen. Vi hade blivit påminda om de tre stora hålen i badrumsväggarna redan vid vår ankomst på kvällen, men då var vi så glada över att vara hemma från köldhålet att hål i väggarna inte betydde någonting. Men nu, när jag ville ta min morgondusch, då var det som om himlen hade fallit ner.

Under en lång tid, kanske ett helt år, hade det runnit vatten ner till lägenheten under vår lya. Det var sannolikt att det kom från vårt badrum, och det hade varit en reparatör hos oss flera gånger och tätat runt badkaret. Men det hade bara fortsatt att rinna vatten dit ner.

Sedan hade plötsligt en dag kvinnan på andra våningen, alltså två trappor ner från oss, inte längre något tak i sitt badrum – det hade fallit ner och låg i en hög på golvet. Det blev förstås stor uppståndelse, och reparatören kom upp till oss och hällde på extra mycket tätningsmassa runt badkaret och överallt där han kunde se en springa. Hon därnere fick ett nytt innertak.

Men ingenting hjälpte – det började bli vått igen. En dag föll en god bit av taket ner på en kund i affären längst ner i huset. Det blev tack och lov inga personskador, men affärens advokat stämde vår husägare, som då äntligen bestämde sig för att det måste vara en läcka någonstans. Så en dag, medan Ed och jag var på jobbet, kom det en man upp och knackade ett hål i väggen i badrummet för att undersöka var läckan fanns.

När han gick därifrån, slog han bara igen dörren efter sig. Visst var dörren låst, men bara så mycket som det blir när man inte vrider runt en nyckel. Med herr Israel Mercados besök hos oss år 1967 (se inlägg 993-995) i god åminnelse gjorde detta mig ilsken. Husvärden lovade mig att tala med mannen, men det var tvunget för honom att komma igen för att fortsätta att söka efter läckan.

Nästa dag var det tre jättehål i badrumsväggarna. Reparatörerna hade funnit läckan i ett rör och lagat det, och de hade låst dörren med en nyckel men inte brytt sig om det andra låset. Nu blev jag ilsken på allvar och sade till värden att nu fick ingen komma in i lägenheten alls när jag inte var hemma. Och det skulle inte bli förrän efter Kanada, för man kunde inte ha en dörr olåst under en långhelg i Nya York. Och därmed basta!

Published in: on 2016/01/03 at 00:08  Kommentera  

Inlägg 2.643: 1 jan1972

1970och1972årsskidresehemkomstjämförelsen

Under natten till måndagen den 4 januari 1971 vräkte det ner, piskade på rutorna, och på morgonen kunde Ed knappast komma till sitt tåg för allt vatten på gatorna. Men det gick trota allt och han kom till sitt arbete i vanlig ordning, och när han kom tillbaka till Nya York på kvällen så var nästan all snön bortregnad. Mitt plan från Sverige skulle landa vid 18-tiden på Kennedyflygplatsen, och Ed väntade mig hem ett par timmar senare. Det blev klockan 23.00, innan Ed fick höra min ringning på portklockan nerifrån, och då hade han redan börjat bli orolig. Men nu återsåg vi varann, och det var allt vi behövde.

Nu, så här efter slutet av Eds detaljerade beskrivning av sin härliga tvåveckors skidsemester i S:t Anton ett år tidigare, gäller förstås inte längre mitt löfte om att inte använda en enda bild från internet. Därför kan jag nu lägga in en liten videostump av ett par svenska skidåkare på väg ner från Vallugafjällets topp i S:t Anton. De hade valt den svartklassade, mest krävande backen ner, och filmningen var förstås gjord någon gång på 2000-talet. Klicka här om du vill se den – den är lockande, men kom ihåg att den inte alls har med Eds resa att göra.

Nu återvänder vi alltså till inlägg 2.618 och bussen från Montreal till Nya York den 1 januari 1972. Medan Ed berättade för mig i detalj om sin resa året före till S:t Anton. så hade vår buss slingrat sig ut ur Montreal och var redan ute på Quebecs slättland på sin väg mot gränsen till Amerika. Det kändes skönt i kroppen att få sitta stilla i en bussfåtölj utan att göra någonting med den under så där en åtta timmar framöver. Det var säkert samma goda känsla som Ed hade haft under sina åtta timmar på flygplanet hem från Zürich nästan på dagen ett år tidigare.

Och ibland, när vår buss stannade till någonstans för att kasta av eller fånga upp passagerare, så fick vi själva tillfälle till att hoppa av och röra på kroppen i några minuter, vilket ju är både nyttigt och skönt såväl när man färdas i luften som på jorden. Till Nya York kom vi i tidigt kvällsmörker och vettig temperatur.

Det var rent underbart att vi båda nu hade en ledig söndag framför oss att göra ingenting utom att vila. Hade vi fortsatt med en dag till på skidor i Skakberget, så hade vi inte kommit hem förrän på söndagskvällen, och då hade det som alltid gällt att redan nästa morgon vara nytra och pigga för att visslande och trallande kunna fortsätta med våra respektive arbetsuppgifter, vilka vi hade övergett när vi burdust gav oss iväg till Kanada. Detta var mycket trevligare. Och vi somnade nöjda i vår vanliga säng.

Published in: on 2016/01/01 at 08:03  Kommentera  

Inlägg 2.642: 1 jan 1972

1970årsskidresehemflygningen

Väntsalen på Zürichs flygplats med sina ‘skinn’-stolar var mycket mera påkostad och vilsam än motsvarigheten på Kennedyflygplatsen i Nya York.

Den påkostade och vilsamma väntsalen på Zürichs flygplats (1971)

Den påkostade och vilsamma väntsalen på Zürichs flygplats (1971)

När Ed såg det här planet rulla fram och stanna, trodde han ett ögonblick att det skulle bli propellerflyg hem till Nya York, och han fotograferade snabbt sitt plan. Men han upptäckte snart att det var falskt alarm och att det skulle bli samma sorts jetplan som på vägen ut.

Propellerplanet, Zürichs flygplats (1971)

Propellerplanet, Zürichs flygplats (1971)

Ingen väntsal förblir skön och vilsam när planet ropas upp och alla springer omkring som skrämda höns.

Den vanliga röran i väntsalen, Zürichs flygplats (1971)

Den vanliga röran i väntsalen, Zürichs flygplats (1971)

Planet lyfte i tid klockan 11:50, och snart längtade alla efter lunchmålet. Matsedeln var lika frestande som på utresan, och maten motsvarade också förväntningarna.

Hemreseflygplanets frestande matsedel (1971)

Hemreseflygplanets frestande matsedel (1971)

Ed sparade undan förpackningen till sin lilla mjukostbit.

Förpackningen till den lilla ostbiten på flygplanet (1971)

Förpackningen till den lilla ostbiten på flygplanet (1971)

Och till sina sockerbitar.

Paketet för sockerbitarna på flygplanet (1971)

Paketet för sockerbitarna på flygplanet (1971)

Eds flygplan landade efter en åtta timmars flygning i ungefär rätt tid omkring klockan 14:00 på Kennedyflygplatsen. Det var soligt och marken var helt snötäckt. En ovanlig trängsel överallt vid pass- och tullkontrollen hade föranlett staten att utfärda en skriftlig ursäkt för den långa tiden som kontrollerna råkade ta just vid vår ankomst. Skälet angavs vara att många internationella plan hade anlänt vid ungefär samma tidpunkt – och också att man höll på med att omorganisera sitt arbete så att det skulle flyta bättre i framtiden. Men det gjorde det sannerligen inte nu.

Den statliga ursäkten för den tröga passkontrollen på Kennedyflygplatsen, Nya York (1971)

Den statliga ursäkten för den tröga passkontrollen på Kennedyflygplatsen, Nya York (1971)

Nåja, Ed kom som amerikansk medborgare genom det hela på mindre än en timme, men salen med utlänningarna var så proppfull att det skulle komma att ta dem tre timmar eller mer att komma ut i den friska Nyayorkluften. Ed plockade upp sina skidor och utförspjäxor och resväska och sparade förstås på sina bagagekvitton som semesterns allra sista minnesmärken.

Eds polletteringslappar på hans ägodelar, Kennedyflygplatsen, Nya York (1971)

Eds polletteringslappar på hans ägodelar, Kennedyflygplatsen, Nya York (1971)

Han visste att jag fortfarande var kvar i Sverige, så ingen kom och mötte honom. Det var en härlig, solig vinterdag med hela två decimeter nysnö på marken, mer än det totalt hade fallit i S:t Anton under hans två veckor där. Men de stora gatorna ute i Queens var väl plogade, så Ed kom lätt hem på det vanliga sättet med buss och tunnelbana. Vår älskade lilla bostad i 351:an var helt i sin ordning, och han hade gott om tid att packa upp, gå ut och handla litet mat, äta middag och titta litet på TV. Men hans kroppsklocka var då långt efter midnatt Zürichtid, så Eds ögon bara föll ihop. När han hade krupit ner i bäddsoffan började det regna – ja, regna – mot fönsterrutorna.

Published in: on 2016/01/01 at 06:25  Kommentera  

Inlägg 2.641: 1 jan 1972

1970årsskidresehemfärdsmorgonsbestyr

Precis som varenda dag under hela den här skidresan började Ed söndagen den 3 januari 1971 med uppstigande långt innan solen hade brytt sig om att göra det, och han åt också en stadig frukost på sitt hotell. I S:t Anton hade han gjort det för att ha energi och stamina under dagens skidåkning – nu gjorde han det för att han hade vant sig vid mycket mat tidigt på morgonen. Tepåspaketet visar vilken sorts te han fick i sig nu i ottan.

Paketet med påsen för morgonteet på hotellet, Zürich (1970)

Paketet med påsen för morgonteet på hotellet, Zürich (1971)

Allt var förbetalt på detta dyra hotell, så Ed hade ingen räkning att svettas över. Han traskade iväg till järnvägsstationen i återigen nyfallen snö på trottoarerna – varför plogar man för bilarnas stora, tjocka gummiringar men inte för de stackars fotgängarnas nästan nakna tår?

Han upptäckte av en händelse att det låg ett Swissairkontor i själva stationsbyggnaden, och eftersom han hade gott om tid och ingenting viktigt att använda den till, så tittade han in där. De dumma gamla reglerna om återbokning av returbiljetter på platsen hade skönt nog avskaffats, men han ville i alla fall kolla att allt var klart för hans hemresa. Visst var det det, och ville han pollettera sitt bagage redan härifrån? Att vaddå, undrade en häpen Ed. Kan man göra det direkt härifrån Zürichs järnvägsstation ända till Nya York? Jo, minsann!

Han hade gott om tid, och bra var det, för den gick åt för effektförvaringen att hitta hans skidor. Med dem och utförspjäxorna och resväskan återvände han till Swissairkontoret och blev där av med det mesta som han hade att släpa på. Och där kunde han även köpa sin flygbussbiljett för 3,60 kronor.

Poletteringskvittona och flygbussbiljetten, Zürich (1970)

Polletteringskvittona och flygbussbiljetten, Zürich (1971)

Flygbussen för hans plan skulle gå klockan 10.45, så han hade en stund kvar för att pulsa runt i snön på gatorna runt stationen. Han tog en bild för att minnas Swissairkontoret, som oväntat väl hade tagit hand om honom.

Järnvägsstationen med Swissairkontoret, Zürich (1970)

Järnvägsstationen med Swissairkontoret, Zürich (1971)

Och så var det dags för Ed att ge sig av till flygbusshållplatsen utanför järnvägsstationen.

Flygbussen vid sin hållplats, Zürich (1970)

Flygbussen vid sin hållplats, Zürich (1971)

Ute på flygplatsen gick det förstås fort att checka in utan något bagage. Han fick en fönsterplats långt fram – framför vingen – på höger sida utan sol i ögonen förrän den sista timmen före Nya York. Trots att det var helmulet i Zürich efter nattens snöfall, så förutsåg väderprofeterna att det skulle bli soligt och vackert hela dagen däruppe ovanför molnen.

Eds ombordstigningskort, Zürichs flygplats (1970)

Eds ombordstigningskort, Zürichs flygplats (1971)

I den skattefria butiken köpte Ed någonting för 12 kronor – kanske rökverk för pappa Lindquist – och så någonting för 58 kronor, sonm väl får antas vara en literburelj med något odrickbart att ställa undan i våra trånga skåp i 351:an.

Eds kvitto från den skattefria butiken, Zürichs flygplats (1970)

Eds kvitto från den skattefria butiken, Zürichs flygplats (1971)

Published in: on 2016/01/01 at 04:09  Kommentera