Inlägg 2.657: 2 feb 1972

Uppfattningsjusteringen

(forts) ”Visst är Pa vital och duktig, men han är 73 år, och då är det skönt att inte jäkta. Han sitter ofta och slumrar till i sin fåtölj och känner sig ofta trött. Han säger att han blir trött bara han tänker på hur trött man blir när man kommer hem från Amerika. För oss tar det faktiskt omkring 10 dagar att bli folk igen. För unga människor går det fortare.

”Vi har tänkt i två år på att resa ner till Taormina på tre veckor. Pa vill så gärna komma till det milda klimatet och den vackra naturen. Vi vet ingenting om ifall vi kan resa nu i vår eller i höst eller alls, men det är ju roligt med luftslott, inte sant? Visst vill vi träffa dig, men det får inte vara ett måste. Det blir när det kan bli, när du får tid – det är väl det svåraste – och råd och lägenhet. Tänk, vad underligt det är, att när man är ung och har råd så har man inte tid. Senare har man massor med tid men inte råd och ibland inte ork. Man tänker på så mycket. Om vi är i Nya York och någon av oss blir dålig på gatan, vad gör man då? På en sällskapsresa finns det folk som tar hand om en, man är försäkrad, man får vård på det bästa sjukhuset på platsen, och om det behövs flygs man hem extra fort.

”När du emigrerade visste vi att vi inte skulle komma att träffas så ofta. Det blev en gång om året i alla fall, men sedan kom åldern in. Man blir inte gammal, men man tycker att det blir så skönt att sitta. Och här sitter vi. Nu skall du inte tro att vi är gaggiga och otacksamma och tjuriga. Det är så lätt att missuppfatta varann. Det är inte lätt att föra en brevdialog, men vi har ju inget val. Vi är lite ledsna för Lily, lite vårtrötta och lite gamla. Håll till godo med oss som vi är.”

Detta brev från min kloka mamma öppnade ögonen på mig. Jag begrep änligen varför de tidigare hade stretat emot mina vilda reseplaner med mjuka undanflykter, men nu tog hon till sanningen, som alltid är det bästa argumentet, och hon gjorde det på ett så fint och mjukt sätt. Jag önskade att jag själv kunde uttrycka mig så väl men tröstade mig med att det antagligen kommer med åren.

Jag avbeställde förstås biljetterna och tjatade naturligtvis inte mera. Jag visste ju nu vad de ville göra och inte göra och vad de kunde göra och inte kunde. Jag skulle anpassa mig till dem och inte mera försöka få dem att komma till mig mot sin vilja. Nog hade jag en baktanke att de med tiden trots allt skulle komma tillbaka till Amerika, fast kanske först när Ed och jag hade en större lägenhet, så att de kunde bo hos oss. Men det var tankar som jag behöll helt för mig själv.

Annonser
Published in: on 2016/01/12 at 09:30  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: