Inlägg 2.700: 21 – 27 maj 1972

Örebrovistelseavslutningen

Vi stannade på Brötvägen över hela pingsthelgen, hade skönt väder och mådde gott. Jag minns att pappa berättade anekdoter från sin barndom med den nio år äldre systern Lily. Sådant som man inte tänker tillbaka på förrän när man chockas till det av ett dödsfall.

Men tidigt på tisdagen gav vi oss iväg till faniljen Lesta i Uppsala. På vägen dit svängde vi in till Sigtuna, där jag hade tagit studenten nästan 20 år tidigare (se inlägg 1.372). 20 år, det är ju inte klokt så fort tiden rinner iväg när man inte tänker på den!

Här står mamma och jag mitt på torget i Sigtuna.

Med mamma framför rådhuset, Sigtuna (1972)

Med mamma framför rådhuset, Sigtuna (1972)

Och här tar vi en liten promenad genom stadens centrum. När jag ser bilderna slås jag av hur tomt på folk det ser ut att ha varit. Första vardagsmorgonen efter pingsthelgen, hmm?

Med mamma på Stora gatan, Sigtuna (1972)

Med mamma på Stora gatan, Sigtuna (1972)

Högt uppe i bakgrunden skönjer man Stora Skolhemmet på Sigtunaskolan.

Dit körde vi upp för att bara se hur det såg ut efter alla dessa år – och det var mycket likadant som den dag i maj 1953, när jag skuttade ut genom stora dörren på gymnasiebyggnaden tillsammans med mina nybakade studentkamrater (se inlägg 1.372).

Med pappa framför gymnasiebyggnaden, Sigtuna (1972)

Med pappa framför gymnasiebyggnaden, Sigtuna (1972)

Pappa hade inte fått uppleva detta – han hade just skadats svårt i en bilkollision i Lund, något som jag inte hade fått veta något om mitt i koncentrationen inför min stundentexamen.

Och så fortsatte vi till Uppsala och familjen Lesta. Jag minns ingenting av det heldagsbesöket, men vi rattade tillbaka till Örebro före kvällningen.

Nu var det bara tre dagar kvar för bestyren inför visningsresan till Spanien. Skulle detta bli mitt sista besök i mina föräldrars älskade hus på Skyttegatan? Skulle jag framöver resa till Spanien för att träffa dem? På något sätt kändes det rätt ruffigt att tänka så.

Vi var säkert tillsammans med Stendahls och andra av föräldrarnas gamla vänner under dessa tre dagar. Och här klipper jag gräsmattan för att ha något att göra.

Klipper gräsmattan, Skyttegatan, Örebro (1972)

Klipper gräsmattan, Skyttegatan, Örebro (1972)

Så kom lördagen den 27 maj. Pappa körde oss till Göteborg i Mustangen, som parkerades på långtidsparkeringen ute på Torslanda.

Kartskiss över Torslanda flygplats, Göteborg (1972)

Kartskiss över Torslanda flygplats, Göteborg (1972)

Vi flög med SAS till Kastrups flygplats i Köpenhamn och bytte där till ett charterflygplan från Sterling Airlines.

Ett av våra ombordstigningskort, Sterling Airlines, Köpenhamn (1972)

Ett av våra ombordstigningskort, Sterling Airlines, Köpenhamn (1972)

Bara två månader dessförinnan, den 14 mars, hade ett av Sterlings charterplan med 114 personer ombord störtat i Dubai på sin väg från Ceylon till Danmark. Lyckligtvis visste vi ingenting om den saken innan vi flög till Malaga. Vårt plan – liksom det störtade planet – var likadant som det på den här bilden.

Ett Sterling Airlines Caravelleflygplan (1972)

Ett Sterling Airlines Caravelleflygplan, 1972 (internet)

Published in: on 2016/03/29 at 19:54  Kommentera  

Inlägg 2.699: 15 – 21 maj 1972

Brötvägspingsthelgdagsfirandet

När Malaga var avklarat kontaktade jag resebyrån igen – den med den arga attityden som jag blev så ilsk på att jag stormade ut och aldrig tänkte sätta min fot hos igen – och nu var allt frid och fröjd. Jag blev ombokad till Iberia från Malaga hem till Nya York på söndagen den 4 juni. Jag skickade genast ett litet brev till Ed om denna förändring, så att han inte skulle vänta mig hem med Trans World Airlines när det nu i stället skulle bli med Iberia.

Naturligtvis kunde jag inte undvika tanken på att jag nu skulle ta samma flygbolag som tre år tidigare släppte Ed och mig ombord på sitt plan från La Paz i Bolivien utan att vi var försedda med det nödvändiga utresevisumet (se inlägg 1.796). Av den anledningen lyftes vi då upp ur våra flygplansfåtöljer och släpades av planet och marscherades över betongplattan in på terminalen för att där avtvingas en liten avgift – utan att få vare sig visum eller kvitto på eländet.

Iberia var mycket skamsna efteråt när jag rapporterade händelsen till deras kontor i Nya York, och de urskuldade sig med att vi hade valt Iberias tredje flygning någonsin från La Paz (se inlägg 1.802). Jag kunde bara hoppas att de nu skulle komma att ha flugit litet flera gånger än så från Malaga.

När allt detta bokningsstök var avklarat fick jag och mina föräldrar all den ro vi ville ha i några dagar – men inte länge, för snart skulle vi ut och pröva Mustangen. Jag hade ju tjatat om att vi skulle köra till Norge på en liten semesterresa, och för att undvika de hemska smala grusvägarna utan räcken där hade mina föräldrar i stället ordnat till besök hos släkt och vänner i Stockholm och Uppsala.

Det började med pingstaftonen den 20 maj på Brötvägen i Ålsten, faster Lilys gamla hem fram till sin död den 17 februari 1972. Lasse och Märta, som hade bott hos faster i flera år vid det laget och nu övertagit huset, hade redan förändrat sällskapsrummens möblering från ståtlig till beboelig. Här på bilden sitter jag tillsammans med mamma, Lasse och Märta – pappa tog kortet – i den helt nya salongen – om de ens kallade den så.

Med Lasse, Märta och mamma, Brötvägen, Ålsten (1972)

Med Lasse, Märta och mamma, Brötvägen, Ålsten (1972)

Vi bodde förstås på Brötvägen, och på pingstdagen blev jag fotograferad i husets alltid underbara naturpark på sin dubbeltomt, som hade så många minnen för mig alltsedan barnsben.

Står pingstdagsklädd i trädgården på Brötvägen, Ålsten (1972)

Står pingstdagsklädd i trädgården på Brötvägen, Ålsten (1972)

Jag saknar lusthuset på den här bilden. Det skulle ha stått där det nu var en gräsplätt som på bilden delvis skyms av mitt huvud. Märta och Lasse hade sannerligen gjort mycket åt huset efter Lilys död.

Published in: on 2016/03/29 at 08:53  Kommentera  

Inlägg 2.698: 15 maj 1972

Gratisflygningsmöjliggörandet

I stället för vad som skulla ha varit vilsamma dagar i familjens sköte med mig som den omhändertagna lilla babyn, så blev det en massa bokningsdiskussioner som var helt beroende av varandra på det mest vanskliga sätt. Först måste jag finna ut om det fanns några flygförbindelser från Malaga till Nya York, och i så fall när, direkt eller via Madrid. Om det inte fanns, så kunde jag alltid flyga med dem tillbaka till Skandinavien på lördagen och dagen därpå fortsätta som planerat till Nya York.

För att få reda på detta måste jag gå till en lokal resebyrå i Örebro – det var alltför komplicerat för att sköta per telefon. När de hittade ett Iberia-plan direkt från Malaga till Nya York på söndagen blev jag mycket glad: ”Tack tack, mycket snällt!”.

Ville jag då boka om min TWA-biljett? Nej, det kunde jag inte göra. Inte innan familjen hade bokat in oss alla för resan till Malaga. Då blev resebyrån sur. Och med sura resebyråer gör jag inte gärna affärer. Usch! Jag gick hem. Nu fick det bli som det blev!

Pappa tog mig då med i Mustangen till resebyrån som skötte Örebros bokningar för den organiserade ‘visningsresebyrån’ i Stockholm. Vi gjorde i förhand upp om att jag skulle ‘övertala’ pappa inom hörhåll för personalen därinne, att han absolut skulle köpa en bostad i Spanien redan när vi var därnere. Det gick han med på, och så gick vi in.

Pappa lyckades bra med att boka oss alla tre till en vecka i en lägenhet i Spanien och med den tredje deltagaren – jag – inte bokad för hemresan. Rätt där vid försäljarens skrivbord rekommenderade jag pappa att köpa en av bostäderna i Spanien nu på resan och inte vänta längre: ”När vi är därnere kommer jag att se till att du köper – de har nog inte så många acceptabla bostäder kvar”, drog jag till med – fast alla visste att det hade byggts hur mycket bostäder som helst i Sydspanien för inflyttande nordeuropeer. Som uppgjort nickade pappa så snällt, och då förstod försäljaren hur viktigt det var att jag kom med på resan. Tack vare det blev det nästan inget pristillägg för mig – han sade att de alltid hade några extra platser reserverade på charterplanet: ”… och det här är ett sådant nödfall som dessa platser kan användas för”.

Jag fick alltså flyga gratis för att resebyrån trodde att jag skulle få pappa att köpa en av deras bostäder..

Jag tycker egentligen inte om dylika affärsmetoder, för det känns som lurendrejeri. Fast rent tekniskt sett var det ju bara en diskussion mellan pappa och mig som försäljaren ‘råkade’ höra. Och om han då fattade ett affärsbeslut som kunde tänkas vara bra för honom, så föll väl ingen skugga över mig, eller hur?

Published in: on 2016/03/29 at 04:24  Kommentera  

Inlägg 2.697: 14 maj 1972

Sydspanienbostadsvisninggruppreseäventyrsförslaget

Ett ämne kom, säkerligen med avsikt, inte igång förrän nästa dag – när jag var utvilad, framför allt i huvudet. Mina föräldrar hade utforskat en sorts sällskapsresor som en resebyrå kallade ‘visningsresor’. Dessa var avsedda för svenskar som fick flyga i resebyråns regi till södra Spanien på kanske bara en enda vecka, i den speciella avsikten att undersöka levnadsförhållandena därnere. Det sades att det var redan fem tusen svenskar bosatta vid kusten i Andalusien runt Malaga, och dessa visningsresor var inriktade just på svenska pensionärer som funderade på möjligheten att också flytta dit, både för den högre värmen och de lägre skatterna.

Karta över Andalusien (internet)

Karta över Andalusien (internet)

Resebyrån samarbetade med svensktalande fastighetsmäklare därnere för att göra dessa kortvariga resor verkligt eftertraktade. Skulle jag vilja flyga dit med pappa och mamma, månntro?

Jag tyckte att det var både ovanligt och spännande, och jag hade ingen anledning att vare sig känna misstro eller tilltro till mina föräldrars ofta uttalade önskan att bosätta sig nere vid Medelhavet, nu när pappas firma inte längre verkade att bli lönsam igen. Och kanske jag även kunde tänkas ha något klokt att bidra med i deras tänkande i saken.

Det enda som jag kände ett visst obehag inför var att Spanien trots allt var ett bistert diktaturland. Naturligtvis visste alla svenskar att de måste avhålla sig från all form av politisk diskussion när de var därnere. Jag kände dock att det skulle vara väldigt svårt för människor, som under hela livet hade i någon utsträckning varit engagerade i hur deras samhälle styrdes, att helt plötsligt inte längre ens få ha en egen åsikt om sådana saker.

Spaniens diktator Francisco Franco (internet)

Spaniens diktator Francisco Franco (internet)

Men visst var jag med på deras resa! Det fanns en resa anordnad just under min sista planerade vecka i Sverige – den gick från lördagen den 27 maj till lördagen den 3 juni. Jag skulle i så fall flyga tillbaka till Nya York direkt från Spanien efter veckan därnere. Pappa pratade med resebyrån, och det gick så bra så. Resebyrån stod inte för någon form av mathållning under veckan i Spanien, och det var gjort så med avsikt. Resan var ju till för deltagarna att lära känna hur det skulle vara att bo därnere, och en viktig detalj är ju just maten. Alla skulle inkvarteras i möblerade lägenheter, och om husmödrarna fick gå och handla mat i butikerna och sedan själva laga till den, så skulle de få en god inblick i den aspekten av ett framtida liv därnere.

Published in: on 2016/03/29 at 01:11  Kommentera  

Inlägg 2.696: 13 maj 1972

Föräldrasamvarokontaktomedelbarheten

Så var jag äntligen ‘hemma’. Det var verkligen roligt att träffa mina föräldrar personligen och inte bara brevledes. Mamma hade skrivit i sitt sista brev till mig att vi kanske inte alls skulle kunna föra en vanlig konversation när vi träffades: ”Det kan ju hända att när vi träffas efter en relativt lång tid, samtalet kommer kanske inte att flyta så som vi tror. Man kommer ifrån varandra, hur tråkigt det än är. Hela levnadssättet, rytmen, jargongen är nog annorlunda. Du måste betänka att vi numera utvecklas i två helt olika riktningar. Du går framåt och vi lite sakta bakåt. Ja ja, du tror att jag är sentimental, men du kommer att märka det själv, och då hoppas jag att du är bussig och talar om det för mig. Jag märker så väl att Pa har åldrats. Att jag ser gammal ut skvallrar spegeln om, men jag vet inte hur gammal jag verkar ‘inuti’. Ska bli roligt att ta del av din åsikt. Men den bör vara ärlig, inte ‘medhårs’.

Så blev det inte alls. Mina föräldrar hade inte alls åldrats, och framför allt var de inte alls fulla av förmaningar och goda råd, som jag ju avskydde tidigare. Det var också fint att för en gångs skull komma till Örebro ensam och inte i sällskap med någon vän. Det hade ju alltid varit viktigt för mig att hjälpa min resekompis, oavsett vem det var, tillrätta och att trivas så gott som möjligt med allting. Därmed blev naturligtvis denne gäst huvudpersonen under hela besöket.

Nu däremot skulle mina föräldrar ha mig för hela slanten, och vi skulle kunna prata om allting. Familjeangelägenheter, mina nya arbetsuppgifter, våra krämpor, huset, ingenjörsbyrån, släkten och vännerna, trädgården, finanserna, faster Lily, framtidsplanerna, Mustangen. Och framför allt kunde vi nu tala svenska med varandra. När jag hade någon amerikanare med mig kunde vi naturligtvis slänga in några svenska ord här och där, men att föra en ordetlig konversation på svenska hade ju varit helt oartigt. Nu kunde vi berätta om allt det som inte lätt kunde sägas i brev. Det lustiga med det var dock att när det kom till kritan, så hade vi redan i våra brev behandlat allting såpass väl att det inte fanns mycket kvar som var osagt.

Så trots att jag var trött och sömnig efter natten i en flygplansfåtölj så satt vi och storpratade halva kvällen efter min ankomst. Det var både som om vi inte hade setts på ett decennium och som om jag hade varit bortrest över en vecka eller så. Allting var helt välbekant från breven och samtidigt helt nytt. Vem som hade mest att berätta vet jag inte, men jag misstänker att de gjorde det mesta pratet, därför att i stort sett alla som de nämnde redan var mig bekanta.

Published in: on 2016/03/29 at 01:08  Kommentera  

Inlägg 2.695: 3 – 13 maj 1972

Föräldrahemstillvingningen

Det hände väl en del saker som vore värda att nämna i samband med mitt liv under dagarna före min avresa till föräldrahemmet i Örebro. Men som jag tidigare har nämnt blev det inte många brev skrivna – eller mycket dokumentation nedpräntad – att nu kunna användas som stöd för mitt minne.

Ed hade vid det här laget tröttnat på sin dagliga, långa pendling till och från Morristown, med tunnelbana, tåg och långpromenad. Vackra dagar gick väl an, men förfrysningskalla vinterdagar och stormpiskande sommardagar var gräsliga. Detta var emellertid bara löst prat som jag inte tog på allvar.

Jag själv koncentrerade mig på att få med mig allt det amerikanska krafs som jag ville ge till dem därhemma – bara det att det mesta som nu fanns i Amerika också fanns i Sverige på NK i Stockholm – om inte på Domus i Örebro. Om man nu ville ha det – jag hade med tiden blivit litet mera självkritisk.

Tyckte Ed illa vara att jag skulle resa till Sverige utan att ta honom med? Inte enligt vad han själv sade – han förstod så väl att mina föräldrar ville ha några dagar med mig på egen hand, tala svenska och prata familjeangelägenheter, om pappas hälsa, funderingarna på flyttning till Medelhavet, och så vidare. Jag skulle bli borta i tre veckor, och han skulle ta väl vara om sig själv. Och vi skulle sakna varandra ohyggligt men se fram med förväntan och glädje mot min återkomst till min nya värld.

Mitt Trans World Airlines Boeing modell 747 flygplan gick från Kennedyflygplatsen klockan 21:45 på fredagen den 12 maj.

En Boeing 747 tog mig till London, 1972 (internet)

En Boeing 747 tog mig till London, 1972 (internet)

Ed följde som vanligt med mig till flygplatsen. Vi gick båda till ombordstigningsgrinden, och där i hallen hade TWA installerat en visiteringsdepå, som alla passagerarna var tvungna att gå igenom med sitt handbagage. Det tyckte jag var på tiden efter alla de gånger som plan hade kapats av passagerare som uppe i luften kom på idén att i stället flyga till Kuba och lät piloten veta detta med knivar och pistoler.

Planet skulle gå till Londons Heathrowflygplats, och tack vare den noggranna kontrollen så blev det inte Havanna. Det landade i rätt tid klockan 09:45 på lördagen, och efter krångligt terminalbyte avgick mitt SAS-plan klockan 11:15. Jag visste det ju inte då, men mitt bagage hann de också flytta över i tid.

Omkring klockan 13:30 kom jag till Torslanda flygplats i Göteborg.

Torslanda flygplats, Göteborg, 1972 (internet)

Torslanda flygplats, Göteborg, 1972 (internet)

Jag hade tänkt att stanna i Göteborg och hälsa på vänner av alla sorter i ett par dagar, men som alltid var jag nu så sömnig att jag inte var intresserad av någonting sådant. Jag ringde emellertid upp tant Dagmar Eriksson och Forssells och Sven Jerdén och kanske några till, och sedan åkte jag iväg till Örebro via Hallsberg. Stora famnen!

Published in: on 2016/03/28 at 06:49  Kommentera  

Inlägg 2.694: 1 – 2 maj 1972

Kapitalistkonspirationskomplotterna

I Sverige ordnade som vanligt socialdemokraterna och kommunisterna demonstrationståg på alla orter i landet, och orsaken till att jag nämner dem just detta år är att de inte krävde det gamla vanliga – högre löner, lägre priser och allting gratis. De demonstrerade nästan uteslutande för Nordvietnam. Om de hade demonstrerat mot något annat än Amerikas eländiga Vietnamkrig, så skulle de ha fått demonstrera mot sig själva, eftersom det var de som styrde Sverige.

Förstamajtåg, Sverige, 1972 (internet)

Förstamajtåg, Sverige, 1972 (internet)

Men även om jag innerst inne höll med demonstranterna i Sverige den 1 maj, så tog den lille kapitalisten i mig över nästa dag, och jag gjorde då några stora affärer på börsen. Till att börja med sålde jag mina 50 aktier i Her Majesty Industries för 5.960 kronor. Dem hade jag köpt nio månader tidigare för 6.580 kronor (se inlägg 2.471) och gjorde alltså en 620 kronors förlust – av vilket det mesta berodde på det låga dollarvärdet. Skönt att kunna skylla ifrån mig, även om det egentligen inte hjälpte ett enda skvatt.

Litet bättre resultat blev det dock när jag samma dag sålde mina 100 aktier i Puritan Fashions. Jag hade köpt 75 av dessa aktier i början av år 1971, och de fördubblades i antal genom en gratisemission några månader senare. I december sålde jag 50 av mina aktier och tjänade då in en god slant på dessa. Allt detta har jag redan berättat om i dessa rader (se inlägg 2.601).

Nu hade jag alltså 100 aktier kvar i Puritan Fashions, och det var dem som jag nu sålde. Min kostnad för just dessa 100 aktier vid inköpet i början av år 1971 har jag räknat mig fram till, och den var 3.540 kronor – enligt dollarvärdet det året – och nu fick jag vid försäljningen 5.883 kronor. Det blev alltså en mycket fin vinst, så den behöver jag inte ursäkta med några krystade valutaknepigheter. Jag kan säga rätt ut att jag tjänade 2.343 kronor. Och det ovanpå den fina vinsten i december på den första tredjedelen av mina aktier i Puritan Fashions.

Så vad gjorde jag med alla dessa pengar? In under madrassen? Nej, inte alls – jag var ju en kapitalist. Jag köpte 60 aktier i Frisch’s Restaurants för 8.190 kronor. Ordet restaurang innefattade också hamburgarmatställen, och det var just vad Frischs var.

Frischs Big Boy restaurangskylt (internet)

Frischs Big Boy restaurangskylt (internet)

De låg mestadels i södra Ohio runt staden Cincinnati, men de hade även restauranger så långt bort som i Florida. Så här kunde en av dem se ut – ser det inte frestande ut med varm choklad, så säg? Välkommen in!

En av Frischs Big Boy restauranger, 1972 (internet)

En av Frischs Big Boy restauranger, 1972 (internet)

Published in: on 2016/03/26 at 07:52  Kommentera  

Inlägg 2.693: 20 apr – 1 maj 1972

Jurytjänstförvarningsbeskedet

I torsdagens post låg det en inkallelse till jurytjänstgöring. Två år tidigare hade jag gjort mig besväret att bli amerikansk medborgare, och det medförde nu att jag i gengäld fick besväret att sitta till doms över mina stackars medmänniskor! Visserligen inte nu bums i april, men i september skulle det bli – kan jag kalla det ‘inlottning’? – och i den hoppades jag i mitt stilla sinne att inte ha någon tur. Det skulle innebära, sades det, att man skulle komma att sitta och bara vänta, för det mesta inte ens som en – heter det ‘jurist’? – för att döma folk utan bara som inlottad för att kanske väljas som medlem i juryn vid en rättegång. Denna väntan skulle pågå i två veckor.

Två veckors jurytjänstgöring (internet)

Två veckors jurytjänstgöring (internet)

Jag förstod att man kunde sluka flera böcker under den tiden. Det lät inte så värst muntert, men det kunde ju alltid vara kul att pröva på hur det gick till vid en riktig rättegång. Skulle det bli lika dramatiskt som i Perry Mason på TV?

Vår bruna bäddsoffa hade börjat bli sliten. Den hade DaNi köpt (se inlägg 166) när vi flyttade in på Peter Warren och jag var på kurs i Newark. Knapparna i ryggen hade börjat falla ur, en del kantlister var borta och dynorna behövde stoppas om. Dessutom fanns det en träkloss inuti den som envisades med att lossna. Den hade väl någon viktig funktion, för vi fick sätta fast den om och om igen med mer och mer spik. Att stoppa om och reparera soffan skulle bli så dyrt att det nästan blev billigare med en helt ny bäddsoffa.

På lördagen gick Ed och jag och köpte en ny soffa. Den var litet längre än den gamla, hade ljusare tyg med ojämna svarta, bruna och beigefärgade ränder, och allt övrigt, inklusive den utfällbara sängmekanismen, var likadant som i den gamla. I köpekontraktet ingick att de skulle bära ner den gamla bäddsoffan innan den nya bars upp. Varför detta? Jo, den var alldeles för tung och åbäkig för oss själva att krångla ner för de vindlande smala trapporna, och vad skulle vi sedan ta oss till med den? Dessutom fick de erfara trappan av att ta ner den gamla, så att de kunde klara av att få upp den nya utan att slå sönder den. Och det fungerade faktiskt!

Samma mönster men kortare soffa (internet)

Samma mönster men kortare soffa (internet)

I ett brev fick jag den 1 maj veta att pappa var i full färd med att flytta ner sitt kontorsrum till ett stort rum nere i källaren. Efter flera svaga år med så gott som inga beställningar hade han helt klart gett upp tanken på att någonsin anställa folk igen för att klara av firmans många uppgifter. Med hans privatkontor därnere skulle de då kunna tjäna en hygglig slant på att också hyra ut de två kontorsrummen på bottenvåningen som lägenhet.

Published in: on 2016/03/25 at 23:30  Kommentera  

Inlägg 2.692: 19 – 27 apr 1972

Aktiemarknadsglädjeskutten

Den 19 april fann jag ett stort kuvert i brevlådan. Jag visste redan av formatet på kuvertet att det var ett aktiebrev i det, för det var en oskriven lag att dessa inte fick vikas och stoppas i ett vanligt affärskuvert. Naturligtvis blev kuvertet viket både på härsen och på tvärsen under skickningen – det stora formatet uppenbarades i all sin glans när man först ovek det och sedan öppnade det.

Ut föll 26 aktier i Bankers Utilities, och detta var andra gången som detta företag hade delat ut en femtio procents gratisemission på de 35 aktier som jag på hösten 1970 köpte för 4.470 kronor på min väg till Antillerna (se inlägg 2.282).

Sparbösseskrin från Bankers Utilities (internet)

Sparbösseskrin från Bankers Utilities (internet)

Den första gratisemissionen som jag blev delaktig av skedde på våren 1971. Då kom det ett stort kuvert med 17 aktier och också en check på 58 kronor, vilket var värdet av den halva aktie som man hade sålt för min räkning – jag fick 17½ aktier när de tilldelade mig en halv aktie för varje aktie som jag ägde dessförinnan (se inlägg 2.353). Efter detta hade jag 52 aktier i Bankers Utilities under den röda mattan och 58 kronor skramlande i fickan.

Sparbössehund från Bankers Utilities (internet)

Sparbössehund från Bankers Utilities (internet)

Och nu skedde det igen. Jag fick 26 gratisaktier, en halv sådan för vardera av mina 52 aktier. Nu gick det jämnt upp, så det blev ingen check den här gången. Men nu hade jag 78 aktier i Bankers Utilities. Och nu i skrivande stund tror jag mig veta att de tillverkade olika sorters sparbössor – och det måste ju ha varit lönande, eftersom de kunde ösa gratisaktier över mig på det här sättet!

Sparbössebok från Bankers Utilities (internet)

Sparbössebok från Bankers Utilities (internet)

Och något som var ännu bättre än att nu ha flera aktier, det var att marknadsvärdet av min aktiepost hade mer än fördubblats sedan jag köpte de första aktierna 18 månader tidigare.

Det kom ännu ett aktiebrev med posten en vecka senare. Ur det kuvertet ramlade det ut 40 aktier i företaget Bird & Son. Såpass nyligen som i oktober föregående år hade jag köpt 20 av deras dyra aktier för 7.898 kronor (se inlägg 2.583), just när min brylling Anna var i antågande för sitt första besök i Nya York. Sedan dess hade marknadsvärdet för Bird & Son gått upp med hela 50 procent.

Tack vare asbestingrediensen skyddar Bird & Sons takspån av asfalt effektivt mot hetta och köld (internet)

Tack vare asbestingrediensen skyddar Bird & Sons takspån av asfalt effektivt mot hetta och köld (internet)

Nu hade jag lärt mig varför Bird & Son hade lyckats så bra. De tillverkade ett asfaltmedel för taktäckning, och det innehöll asbest, som isolerade fantastiskt väl mot både hetta och köld. Jag hade känt till hur bra asbest var alltsedan mina kemilektioner år 1949 på Nyköpings läroverk (se inlägg 932-933).

Published in: on 2016/03/25 at 07:12  Kommentera  

Inlägg 2.691: 14 apr 1972

Ochdesattehandklovarpåblommornaomdömet

På fredagskvällen gick Ed och jag på en liten teater i Greenwichbyn och såg en mycket mäktig pjäs av den spanske författaren Fernando Arrabal. Den hette ‘… och de satte handklovar på blommorna’, och den handlade, som nästan allt som Arrabal skrev ihop, om Spanien under General Francisco Franco. Naturligtvis hade den aldrig publicerats eller uppförts eller omnämnts i Spanien. Arrabal och Franco var inte såta vänner, och därför bodde Arrabal för sin säkerhets skull i Frankrike alltsedan år 1955.

Addisch för pjäsen '... och de satte handklovar på blommorna' (internet)

Affisch för pjäsen ‘… och de satte handklovar på blommorna’ (internet)

För att här beskriva den pjäsen med mera än några bleknade adjektiv ur mitt eget minne, så stjäl jag helt fräckt början av Justin Hayford avancerade recension på internet. Honi soit qui mal y pense.

Teaterprogrammet för Arrabals pjäs (internet)

Teaterprogrammet för Arrabals pjäs (internet)

”Att bemästra Fernando Arrabals desperata och biljanta pjäs ‘… och de satte handklovar på blommorna’ är som att måla Niagarafallen; det krävs en fantastiskt skarp blick. Arrabals ström av intryck sträcker sig från det mest sublima – en fånge föreställer sig månlandningen som en bröllopsceremoni – till det mest profana – Cleopatra suger av kuken på Jesus Kristus. Som helhet framvisar Arrabals pjäs den synbarligen ändlösa vidden av både människans fantasi och mänsklighetens själ.

Svensk reklam för Arrabals pjäs (internet)

Svensk reklam för Arrabals pjäs (internet)

”Iscensatt i ett spanskt fängelse, där fyra revolutionärer har dömts till döden för brott mot statens auktoritet, är den här pjäsen, enligt Arrabal, avsedd som ett rop. Mera exakt uttryckt är det ett rop emot Francoregimens grymheter och ett rop för människans värdighet. Arrabal skriver ur sin egen fatabur, efter att ha vuxit upp under Franco och år 1967 varit politisk fånge i Spanien. Det året tycks ha påverkat honom enormt. Medan hans tidigare pjäser är klara och enkla, så karakteriseras hans senare verk av delirium och dissonans, något som en kritiker beskriver som medvetslöshetens milda helvete.

Holländsk reklam för Arrabals pjäs (internet)

Holländsk reklam för Arrabals pjäs (internet)

”Arrabals Handklovar för till torgs en rättfram och avsiktligt naiv politisk uppfattning. Staten kontrollerar media, kyrka och rättsväsende. Fångar avrättas för att ha förespråkat individens rättigheter. Rättegångar som pågår i sex minuter har hållit på alldeles för länge, särskilt som domslutet har bestämts redan i förväg. Pjäsens revolutionärer kämpar i allmänna ordalag för rättvisa och demokrati. Som revolutionären Tosan förkunnar i en visionär scen: ‘Vi måste öppna fängelseportarna och upplösa armén. Människans frigörelse måste vara total. Och revolution är enda vägen dit.’ Knappast ett sofistikerat argument, men med starka känslor.”

Jag hade inte kunnat skriva bättre, men varken Cleopatra eller Jesus Kristus var med i vår lilla teaters uppsättning.

Published in: on 2016/03/24 at 05:52  Kommentera  

Inlägg 2.690: 13 apr 1972

Flyglinjeföretagssammanslutningskonsekvenserna

På torsdagen den 13 april 1972 slogs Mohawk Airlines samman med Allegheny Airlines. Jag nämner detta så här i förbigående, eftersom planerna för detta var väl kända när jag för 7.203 kronor köpte 400 aktier i det bräckliga flygbolaget Mohawk Airlines bara fyra månader tidigare (se inlägg 2.602-2.603). Jag räknade med att dessa aktier snabbt skulle skjuta i höjden efter utbytet mot de mycket starkare aktierna i Allegheny Airlines – och då skulle jag med en god profit kunna göra mig av med rasket.

Nu på torsdagen hände det alltså. I stället för mina inköpta 400 aktier i Mohawk Airlines hade jag nu två olika sorters värdepapper i Allegheny Airlines, nämligen

  • 95 aktier i Allegheny Airlines. För att runda upp mitt innehav till den sista 95:e aktien blev jag avkrävd 103 kronor nu vid ombytet.
  • 63 teckningrätter, vardera gällande för mig att inköpa en aktie i Allegheny Airlines för 86 kronor fram till den 12 april 1977 – alltså 5 år framöver – eller för 119 kronor fram till den 12 april 1979 – alltså ytterligare 2 år framöver – och sedan förfalla till papper utan värde. För att runda upp mitt innehav till den sista 63:e teckningsrätten blev jag avkrävd 14 kronor nu vid ombytet.
Allegheny Airlines (internet)

Allegheny Airlines (internet)

Jag brukar ju inte titta framåt i tiden för att meddela ‘hur det gick’, men nu skall jag göra ett undantag. I oktober 1978 sålde jag att de 63 teckningsrätterna för sammanlagt 61 kronor – enligt dollarvärdet år 1978. För att få veta hur det gick med aktierna i Allegheny Airlines får du bläddra framåt på egen hand.

En sak till inträffade den 13 april. Jag gick som för alla tidigare inköp av kläder till Barneys herrekipering, belägen på 7:e Avenyn vid 16:e gatan på bekvämt gångavstånd hemifrån. Jag ville nämligen köpa litet nya kläder, så att mina föräldrar var nöjda med mitt uppträdande. Jag tog naturligtvis Ed med mig för att råda mig – han skulle ju se mig mera i mina nya kläder än jag själv, eftersom det inte var min läggning att stå och spegla mig.

Barneys herrekipering, Nya York (internet)

Barneys herrekipering, Nya York (internet)

Jag tycker mig minnas att jag köpte mig en sommarlätt kavaj – eller kanske det var en vindjacka? – men vad jag med säkerhet kommer ihåg var att jag köpte mig ett par fina, klarröda byxor.

”Dem kommer dina föräldrar aldrig att låta dig ha på”, försäkrade mig Ed.

Detta gjorde att jag bestämde mig för dem – nu skulle det bli kul. I New York väckte inga kläder någon sensation, men jag kunde mycket väl tänka mig att en bild av mig i de röda byxorna skulle komma i tidningen i Örebro. Att inga tidningar tryckte färgbilder år 1972 tänkte jag inte ens på.

Published in: on 2016/03/23 at 09:06  Kommentera  

Inlägg 2.689: 2 – 14 apr 1972

Programbetatestningproceduren

Påsken passerade oss ganska obemärkt. Naturligtvis visste vi att det var påskhelg, fast det skulle i så fall vara att en eller båda av oss hade långfredagen ledig, men den betydde ingenting för oss som helg betraktad. För mig hade det varit viktigt att min arbetsgrupp skulle ha allting färdigt till på tisdagen efter påsk, så det gjorde annandagen – som inte ens för de djupt troende var utlyst någonstans i Amerika – till den sista chansen att summera ihop alla lösa detaljer och leverera resultatet. Det gjorde vi, och sedan hade vi skvatt intet att göra under en hel vecka – vilket ingen hade något emot, inte ens ledningen.

Fredagen den 14 april råkade vara faster Lilys 83:e födelsedag, som hon alltså inte fick uppleva, och den dagen kom beskedet att vårt TCS-program hade blivit accepterat till att genomgå beta-testning. Det var redan ett gott steg framåt för oss, för om programmet eller dess dokumentering hade varit i alltför dåligt skick hade det inte accepterats för beta-testning. Tack och lov att jag hade haft några av mina kolleger till hjälp med att läsa igenom vad jag hade författat under dessa senaste månader – några som var födda till det engelska språket.

Leta fram alla felaktigheter (internet)

Leta fram alla felaktigheter (internet)

‘Beta-testning’ var ett egendomligt ord som började med den andra av de 24 bokstäverna i det grekiska alfabetet: alfa beta gamma delta epsilon zeta eta teta jota kappa lambda mu nu xi omikron pi ro sigma tau upsilon fi chi psi omega’.

Kontrollera att allt hänger ihop (internet)

Kontrollera att allt hänger ihop (internet)

Namnet antydde att beta-testningen var den andra processen av testningen av ett nytt program. Den första testningen kallades alfa-testning, och den utfördes av programutvecklarna själva under programmeringens olika skeden. När hela programmet var färdigt skulle det beta-testas, och den testningen utfördes av annat folk än programmerarna. För att programmet skulle kunna testas oberoende av programutvecklarna krävdes det att all dokumentering medföljde det program som skulle beta-testas.

Se till att alla procedurer finns med (internet)

Se till att alla procedurer finns med (internet)

Vårt TCS-program skulle komma att beta-testas av en testningsgrupp i Raleigh i Nordkarolinien – ett av IBM:s tekniska hem, där jag redan hade varit några gånger. De skulle nu under fem månader framöver försöka hitta så många fel som möjligt både i vårt program och i vår dokumentation.

Under dessa fem månader skulle vår uppgift här i Nya York vara att omedelbart korrigera allting som testgruppen i Raleigh rapporterade till oss – förhoppningfullt ingenting. Under övrig tid skulle vi fortsätta med att fullborda en del extra programfunktioner, som inte hade betraktats som nödvändiga men som vi ansåg vara lämpliga att ha med i programmet. Vi ville ju vara rättmätigt stolta över vår programvara!

Published in: on 2016/03/22 at 07:46  Kommentera  

Inlägg 2.688: 31 mar 1972

Aktievärdeskatastrofshandlingsförlamningen

I januari 1969 köpte jag 155 aktier av en firma som hette Federated Purchaser för hela 10.620 kronor (se inlägg 1.623). Det var inte någon lyckad penningplacering, för även om de höll sitt värde rätt bra i början så föll de sedan en vacker dag alldeles för kvickt ner till halva inköpspriset. Jag hann inte sälja dem när det hände – jag upptäckte det inte förrän litet senare, då de redan hade stabiliserat sig på en ny prisplatå. Jag kallade den ‘halvprisplatån’. Vad göra? Jag svalde djupt och sade ingenting och gjorde ingenting – ett under kunde ju alltid inträffa.

När flera år senare detta under äntligen inträffade nu i mars 1972, så hade makterna inte fattat mitt hopp om ett ‘under’ på rätt sätt. Priset rörde sig igen snabbt, men tyvärr igen neråt till en platå som låg avsevärt mycket ‘under’ den förra halvprisnivån. Aktierna slutade att falla på en platå på 4,76 kronor styck. Jag var nu omväxlande ilsken och arg. Jag hade ju köpt aktierna för 10.620 kronor och de var nu bara värda 738 kronor. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag sälja dem för nästan ingenting? Nej, det ville jag då rakt inte. Skulle jag dras med denna lilla post av skräpaktier, som troligen bara skulle samla damm? Nej, inte det heller. Jag gjorde i stället det dummaste jag kunde hitta på.

Den 29 mars köpte jag i stället ytterligare 800 aktier av Federated Purchaser för nästan ingenting. Det lustiga med detta var att en-dollar-priset – alltså 4,76 kronor – som hade verkat vara ‘nästan ingenting’ blev till något ‘oväntat dyrbart’ när det gällde att betala det för mitt inköp af de 800 nya, nämligen 4.064 kronor. Antagligen för att priset var så lågt per aktie tog min mäklare en förfärlig kommission på affären – hela 256 kronor eller 32 öre per aktie. Och detta ocker kom direkt ur min ficka för nåden att få köpa dem!

Nåja, det var inte min mäklare som var elak och skodde sig olagligt. Kommissionsavgiften var fastställd för hela branschen – vilket förstås inte gjorde det bättre. Eja att det hade varit fri konkurrens mellan mäklarna!

Alltnog, nu ägde jag sammanlagt 955 aktier av Federated Purchaser, och jag visste rakt inte varför jag köpte dessa 800 nya aktier. Kanske ville jag hämnas på mig själv, eller också drömde jag om att Federated Purchaser en dag skulle komma på fötter igen och få sina aktier att gå tillbaka upp till det pris som jag köpte dem för år 1969. Då skulle jag få i det närmaste 60.000 kronor för dem. Lägg bara märke till att jag använde ordet ‘om’, vilket väsentligt reducerade sannolikheten.

Published in: on 2016/03/22 at 05:30  Kommentera  

Inlägg 2.687: 19 mar 1972

Tidsfristinläggningsarbetstaktsintensifieringsorsakandet

Tänk vad det hjälper att ha en fastställd tidsfrist, vad man än har för sig! För min dokumentering för TCS-programmet hade jag suttit och behagligt fyllt sida efter sida, kapitel efter kapitel, med regler och goda råd som hjälp när man använde vårt program. Visst kände jag till att vi alla strävade efter att få det hela färdigt och ute på marknaden så fort som möjligt. Men nu blev vi en morgon påminda om att det var den 31 mars som tidsfristen utlöpte för oss att få programmet att fungera helt utan fel och brister och med en fullödig dokumentering tillgänglig.

Tidsfristssymbol (internet)

Tidsfristssymbol (internet)

Oj då! Det var mindre än två veckor kvar dit. och nu blev det fart på hela gruppen. Nu gällde det!

Jag undrade om president Nixon var medveten om att han också hade en tidsfrist. Inte till den 31 mars, bevars, utan till den 7 november. I motsats till oss i TCS-gruppen gällde tidsfristen hans egen anställning – om han inte gjorde sig omtyckt igen av folket före den 7 november, så skulle han obönhörligen bli avskedad och försvinna från scenen efter en 2½ månaders uppsägningstid. Inte för att jag skulle tycka illa vara, men han själv borde tänka på den saken.

Han hade skött sin utrikespolitik hyggligt på sistone efter sina upprepade fadäser i Vietnam, men hans skötsel av sitt eget land var katastrofal. Inte bara hade han fått valutan devalverad med tio procent gentemot omvärlden – han hade också skapat ett otroligt budgetunderskott som måste leda till flera ekonomiska ledsamheter. Inte för att jag skulle kunna tala om för honom vad han borde göra åt saken om han ringde upp mig och bad om hjälp – men han hade ju medhjälpare som var bevandrade i finansiella frågor, och de borde väl kunna ge honom litet goda råd, inte sant?

Nåja, det fick han väl klara av bäst han ville – bara han inte hittade på att låsa fast mina pengar i Amerika just nu när jag skulle ut i omvärlden och rulla hatt. Det skulle faktiskt bli mera hattrullande än jag planerade, men det anade inte jag och, för den delen, inte heller Nixon.

Ett ohägn, som jag känner av just nu i skrivande stund, orsakades av att jag under mer än en hel månad stod beredd att resa till Örebro. Varken jag själv eller mina föräldrar fortsatte att skriva till varandra fullt så ofta som vanligt, när vi ändå snart skulle träffas och muntligen byta ord. Eftersom det är våra brev som för detta skriveri håller reda på vad som hände i mitt liv – även om det egna minnet bidrar med detaljerna – så kanske det märks att jag nu inte har tillräckligt mycket material för att hålla händelserna igång lika livligt som vanligt.

Published in: on 2016/03/21 at 03:58  Kommentera  

Inlägg 2.686: 17 – 19 mar 1972

Hyllnyttan

Allt det som snickaren hade åstadkommit i vår lägenhet unde de tre dagarna hade skapat stora fördelar. Ljudet från högtalarna däruppifrån takhöjden blev ojämförligt mycket bättre än när det kom nerifrån golvet, där högtalarna tidigare hade stått. Och förvaringshyllans tre kubikmetrar – tre meter brett, en meter djupt och en meter högt – rymde oändligt mycket mer än våra stackars resväskor!

Vi hade ett oändligt antal 25 x 25 x 10 centimeter stora kartonger med 80 färgdiapositivbilder insatta i en karusellbehållare för projektering. Visst skulle många hundra diapositivbilder ha fått plats i samma kartong om de hade förvarats utan karusellbehållare – men då skulle man ju inte kunna titta på dem! Teknik tar sin plats.

Dessa kartonger hade fyllt upp hela hatthyllan i den två meter långa garderoben bakom soffan mitt i rummet, och dem kunde vi nu placera i ett hörn uppe på den nya hyllan. Därmed kunde vi flytta upp till den nu fria hatthyllan alla kuddar och täcken, som hade legat på ett pippibord i ena änden av samma garderob, och det gav oss nu bättre utrymme för hängande kläder i garderoben. Effekten av den nya hyllan hade alltså återverkningar på många håll i vår lilla lya.

Skidorna i sina förpackningar åkte förstås dit upp tillsammans med de otympliga skidpjäxorna. Och mycket annat, sällan använt men fortfarande lätt åtkomligt. Tro bara inte att det blev trångt om saligheten däruppe – det fanns plats kvar för ytterligare två omgångar av allt det som vi nu hade flyttat dit upp.

Kostnaden för det hela, inklusive målning och montering, och helt efter mått, kom att kosta oss 1.060 kronor, och jag hade räknat med att det skulle ha blivit väldigt mycket dyrare. Och det höll mamma med mig om, när jag skrev och berättade för henne om alla snickerierna. Sådant arbete fick man betala mycket mera för i Sverige i dessa dagar, ansåg hon.

Tack vare dessa snickerier kunde vi åter andas i vår lilla trivsamma boning – även om vi då och då talade om att vi kanske skulle fundera på något litet större. Bara det att det i så fall måste vara trevligare än det som vi nu hade, och att finna något sådant skulle helt uppenbart vara totalt omöjligt.

Published in: on 2016/03/20 at 06:20  Kommentera  

Inlägg 2.685: 11 – 17 mar 1972

Snickarhundhårselektricitetsbortsugningssvårigheten

Just runt hörnet in på 8:e gatan, ett stenkast från vår bostad i Sjätte Avenyn 351, låg den lilla oansenliga bokhandeln Marlboro. De sålde enbart små häftade böcker för en spottstyver, vilket betydde att man nästan aldrig kom ut därifrån tomhänt. Ed och jag var inte såpass litterära att vi gjorde den butiken till vårt mål för ett ärende, men esomoftast hoppade vi in där när vi hade våra vägar förbi.

Vid ett sådant besök där nu i början av mars 1972 hittade jag en bok som inte alls var liten – men häftad var den. Den hette ‘Kalender för amerikansk politik 1972’ och den ville jag absolut ha. Den var stor till formatet som en ‘riktig’ inbunden bok, bara det att den inte hade styva pärmar. I den kunde man hitta tre eller fyra sidor med uppgifter om vartenda ett av Amerikas 435 riksdagsdistrikt och dessutom en lång politisk beskrivning av varje delstat. Där kunde man finna vad för folk som bodde där, hur deras politiska uppfattning låg till och hur den hade yttrat sig vid de närmast föregående valen. Och sedan gick boken in på deras valda riksdagsledamot – och även rivalerna som hade förlorat och med hur mycket – och hur han eller hon hade förvaltat sitt pund och röstat i vissa känsliga frågor. I den boken kunde jag slå upp vad jag ville och vem jag ville och få veta allt. Jag såg den boken som en guldgruva för att lära mig att förstå amerikansk politik.

Boken publicerades vartannat år, och för att köpa den gjorde jag mig minsann ett ärende till Marlboro år 1974. Där tittade jag noga igenom boken och fann att den – naturligtvis – i det mesta var identisk till den bok som jag redan hade från år 1972. Och så köpte jag den inte.

Lustigt nog blev den boken ett engångsinköp och inte en repetition genom åren. Och i dag med ständig täckning av den politiska världen på TV från morgon till kväll finns det inget behov av en sådan bok – och därför finns det heller inte längre någon Kalender för Amerikansk Politik att köpa.

På fredagen den 17 mars – S:t Patriks Dag – blev snickaren efter tre dagars arbete färdig med alla hyllorna. Främst var det den stora hyllan över ingångshallen, tre 3 meter långa bräder från vägg till vägg med plywood ovanpå och ett färgglatt litet draperi framför hängande ner från taket. Och så satte han upp en lång vägghylla i badrummet och tre små hyllor för stora högtalare högt upp i rummets hörn – den fjärde högtalaren stod redan högt upp i bokhyllan. Snickaren hade sin hund med sig varje dag, och den hårade av sig på den röda mattan. Statisk elektricitet gjorde att dammsugaren hade väldigt svårt att få loss dessa hår från mattan.

Published in: on 2016/03/19 at 21:47  Kommentera  

Inlägg 2.684: 11 mar 1972

Världsekonomisvårighetshotet

Allt det som jag berättar om mina farhågor för allvarliga problem med världsekonomin förefaller säkert att vara grundat enbart på Harry Brownes bok. Men så var inte alls fallet. Till och med min schweiziska bank skickade mig nu en gång i månaden ett finansiellt nyhetsbrev, i vilket de noggrant gick igenom alla svårigheter som sades ligga på lur. De redogjorde för vad som verkligen hotade och vad som bara var tomt prat – men av allt detta kunde jag med lätthet förstå att man under den här tidsperioden inte kunde vara tillräckligt försiktig med sina pengar.

Ett hot som verkade rätt trovärdigt gällde statlig kontroll av utlandsbetalningar. En vacker dag kunde det bli stopp på att sända pengar utomlands utan tillstånd i varje enskilt fall. Det kände jag ju redan väl till. När jag flyttade ut till Amerika från Sverige år 1963 kunde jag minsann inte bara ta mina 15.000 kronor med mig och åka ut med dem i världen. Nej, man var så illa tvungen att för Riksgäldskontoret prestera ett giltigt skäl för att föra pengar ut ur Sverige (se inlägg 2). Och när pappa skulle skicka pengar till mig i Amerika för vad jag hade betalt för hans Mustang år 1967, ja, då var det igen på nåder som han tilläts att göra det och att sedan nogsamt få tillbaka till Sverige de pengar som inte hade gått åt för bilköpet (se inlägg 1.010).

Så visst kunde det nu när som helst införas stopp på utlandsbetalningar, och jag var bekymrad över det ‘katastrofkonto’, på vilket jag ju hade satt in pengar varje månad att ha tillhands ifall det en gång blev svårt för mina föräldrar att klara sig utan pappas firmaförtjänster. Men det var inte mycket annat man kunde göra än att hoppas på det bästa – att de inte behövde ta till kontots pengar OCH att det inte blev några betalningskontroller.

Äntligen var det dags för snickaren att konstruera den stora hyllan över ingångshallen i vår lya, så att vi kunde bli av med sällan använda större saker – sådant som resväskor (se inlägg 2.599). Han hade redan börjat med att sätta fast hållpunkter i ytterväggen och köksväggen. Det var ju egentligen bara det som krävde hans yrkesskicklighet – själva hyllan skulle bara bestå av tre meter långa plankor till en gemensam bredd av cirka en meter. Detta projekt hade nu blivit mycket viktigt, för tills hyllan var på plats måste vi ju förvara i ett hörn nere på golvet allt det krafs som sedan skulle ställas undan däruppe. På det sättet skulle hyllan komma att ge oss hela tre extra kvadratmeter fri golvyta i vår lilla lya!

Published in: on 2016/03/19 at 07:31  Kommentera  

Inlägg 2.683: 11 mar 1972

Semesterreseplaneringsbrevväxlingen

Medan inte mycket berättansvärt inträffade under våren, så sysslade jag i tankarna med hur det skulle bli under mitt långa besök hos mina föräldrar i maj. Jag lekte med tanken att ta mamma och pappa på en bilresa till det majestätiska norska Vestlandet – själv hade jag ju sett de norska bergen och fjordarna många gånger, men de hade aldrig varit där. Inte så egendomligt egentligen, för när svenskarna reser så skall det vara till värmen, och vägen dit går inte genom Norge.

Jag hade inte ens antytt något om en resa någonstans med dem, och så skrev mamma till mig att hon och pappa hade tänkt att som avslutning på mitt Örebrobesök vi alla tre skulle ta ett par dagar till att resa runt litet i Danmark, varifrån jag sedan kunde gå ombord på mitt flygplan på Kastrup. Det skulle bli en liten semesterresa för dem själva också. För en riktig semesterresa så ville pappa med bestämdhet fara till Taormina på Sicilien mot hösten. Vad nu Taormina var för någonting?

Taormina med Etna i bakgrunden (internet)

Taormina med Etna i bakgrunden (internet)

Jag kommer så väl ihåg att jag uppträdde så tappert jag kunde i mina brev, även när jag i själva verket inte hade någon lust alls att flyga någonstans. Det hade blivit såpass vanligt att plan kapades och tvingades att gå till Kuba att jag var säker på att det när som helst skulle komma att hända för mig själv, och det skrämde panik in i hjärtat på tappra lilla mig. Det gick ju inte så väl alla gånger att planen landade mjukt på Havannas flygplats – ibland tvingades de att gå ner mitt i en öken någonstans och låta passagerarna bli bestulna på allt som de hade i plånboken för att få överleva.

Nu glunkades det om att det äntligen skulle bli bättre kontroll på tillträde till planen på flygplatserna. Dittills hade man alltid kunnat följa reserärerna ända fram till dörren ut till flygplanet, och detta gjorde det säkert lätt att få ombord bomber och andra gräsligheter. Ed och jag hade inte alls kollats på något sätt när vi flög till och från England året före, och när Ed flög till Schweiz fick jag komma med honom ända till flygplansdörren på Kennedyflygplatsen. Jag var arg och sade till dem att detta var farligt – som om de brydde sig ett enda skvatt om den saken.

Vad beträffar det sjunkande dollarvärdet så berättade jag i ett brev till Örebro att jag nyligen hade sålt aktier för 35.000 kronor och skickat pengarna till en bank i Schweiz, som köpte silver för min räkning och lade det i ett bankfack där. Det gjorde att jag kände mig lugn, trots att jag skulle ha tjänat in 6.000 kronor vid det här laget om jag inte hade sålt aktierna – för de hade fortsatt att gå upp i värde.

Published in: on 2016/03/19 at 07:11  Kommentera  

Inlägg 2.682: 8 – 15 mar 1972

Fasteravskedstagandet

När det började klia i aktiefingrarna – det var så det alltid började – så tittade jag efter vad jag kunde sälja och fann då att det var mina 40 aktier i Smiths Transfer som det var dags att göra mig av med. Dem hade jag köpt i september för 7.328 kronor (se inlägg 2.483), och om jag inte hade envisats med att här redovisa för mina börsspekulationer i svensk valuta så hade jag tjänat en hacka på affären. Men nu blev det så tokigt att fastän jag egentligen vann 40 dollar på kuppen, så hade dollarn fallit så mycket i värde vid försäljningen att jag i svenska pengar i stället förlorade 337 kronor. Jag fick nämligen bara 6.991 kronor enligt 1972 års dollarkurs. Ack ja!

Vad skulle jag nu köpa för dessa pengar? Mina beräkningar hittade Zions Utah Bank, som hade grundats i Utah av mormonerna år 1873, och nu inte bara stod för nästan alla bankaffärer i Utah utan också ägde banker med olika namn överallt i Amerika. Så nu blev jag alltså bankir efter mitt inköp av 60 aktier i Zions Utah Bank för 7.798 kronor. Men jag blev inte mormon på kuppen utan fortsatte mitt irreligiösa liv som om ingenting hade hänt.

SaltsjöstadenMedZions Utah Banks byggnad bakon och till höger om det sexspirade tabernaklet mitt i bilden (internet)

Saltsjöstaden med Zions Utah Banks byggnad bakom och till höger om det sexspirade tabernaklet mitt i bilden (internet)

Dagarna och veckorna flöt undan utan några nämnvärda evenemang. Mitt arbete krävde nu knappast någon ‘obekväm arbetstid’, för jag satt bara på dagarna och skrev – nej, jag ‘författade’ – de tekniska handböcker som behövdes för att köparna skulle kunna klara av att använda vårt program utan handhållning. Åtminstone nästan. Ju bättre jag skrev nu, desto mindre skulle IBM framöver behöva skicka dyr personal – som mig och mina kolleger – för att hjälpa kunderna tillrätta. Just den tanken fick mig att koncentrera mig på det viktiga arbete som jag nu utförde, där jag satt i min lilla vrå och plitade.

På lördagen den 15 mars – Idus Martii, den dag då jag och alla de andra latinarna i Sigtuna bar svart slips i sorgen efter Julius Caesar, som mördades i senaten just den dagen år 44 f Kr – så kom det ett långt brev från mamma med en fin beskrivning av faster Lilys jordfästning. Hon skrev att hon var ingen vän av begravningar, men det lilla krematoriekapellet i Råcksta nära Ålsten var så vackert och intimt att det blev till en skön stund för de 50 gästerna, som var där för att säga farväl.

Lilla kapellet, Krematoriet, Råcksta (internet)

Lilla kapellet, Krematoriet, Råcksta (internet)

Det visade sig att bland de mera avlägsna släktingarna fanns det flera som inte hade setts på 40 år. Som till exempel pappas kusindotter Ingrid Aurell, som var 15 år gammal när hos sist hade sett mina föräldrar i Jönköping just när de var nygifta. Hon var nu en äldre dam. Efter jordfästningen var det kaffe för släkt, vänner och grannar i faster Lilys hem på Brötvägen 45 i Ålsten. À Dieu, kära faster!

Published in: on 2016/03/18 at 06:59  Kommentera  

Inlägg 2.681: 2 – 5 mar 1972

Ekonomiavslöjningssifferobegripligheten

Sedan gav sig pappa på att berätta litet för mig om sina familjefinanser, siffror och detaljer som jag aldrig förut i mitt 38-åriga liv hade gjorts delaktig av. När jag var liten och barn i familjen var det naturligtvis inte någonting som jag hade något att göra med, och när jag var gammal nog att begripa mig på pengar var jag ju redan utflugen ur boet, var ekonom till kallet och hade min egen ekonomi. Jag hade aldrig frågat om mina föräldrars ekonomi utan visste bara så mycket som de hade ansett lämpligt att tala om för mig. Jag visade heller inte någon nyfikenhet, och det gick ju för all del bra. Jag trodde först att det låg någon viss avsikt bakom pappas plötsliga pengasvada, men nej, inte det heller.

Så vad fick jag nu veta i detta brev? Mamma och pappa hade tillsammans en pensionsinkomst på 32.000 kronor. Vad jag nu tycker mig förstå av pappas brev så skulle deras hus gå jämnt ihop ”från oktober månad” – varför just då? Det borde ha betytt att hyran från Montgomerys lägenhet på övervåningen och egenhyran från deras egen lägenhet därnere – prissatt så lågt som 5.000 kronor – skulle ur skattesynpunkt jämnt räcka till för avbetalningen på och underhållet av huset.

De räknade även med att få in en del slantar på att möblera och sedan hyra ut den lilla tvårumslägenheten i det nordöstra hörnet av övervåningen, kanske för 2.000 kronor om året.

Och trots alla dessa siffror begrep jag ingenting. Var det 32.000 kronor i pension per månad eller per år? Var deras fingerade egenhyra av lägenheten 5.000 kronor per månad eller per år? De 2.000 kronorna för den lilla lägenheten hade han skrivit ”om året” för, men det var ingen ledning för värderingen av resten av siffrorna. Jag försökte jämföra med Nya Yorks inkomster och hyror, och då blev de svenska beloppen alldeles för höga om de gällde per månad och lika tokigt mycket för låga om de gällde per år.

Så kom söndagen den 5 mars, och jag hade trott att Ed skulle rusa upp i ottan för att åka med vår butiks skidbuss upp till Catskillsbergen för att få göra vad Österrike så elakt hade förnekat honom. Men trots att det nu fanns gott om snö, så hade han precis som jag själv fått nog av skidåkning och ville bara vara hemma och vila upp. Det är nog så att om man blir bedragen så vill man inte ha mera med bedragaren att göra, även om bedragaren bara är snö.

Så vi stannade hemma och gjorde just ingenting mer än att vara tillsammans med varandra. Vi skulle ju för övrigt snart återigen vara skilda åt igen, när jag i april skulle resa till familjen i Sverige i tre veckors tid.

Published in: on 2016/03/17 at 06:59  Kommentera  

Inlägg 2.680: 27 feb – 2 mar 1972

Gyttorpspromemoriaskriveriet

Det var underbart att ha Ed hemma igen, och vi hade så mycket att berätta för varandra. Jag blev förvånad över att höra att det hade varit barmark i S:t Anton och att han hade fått sig ganska litet ordentlig skidåkning – så olikt ett år tidigare, när det hade varit massor med snö överallt. Och Ed fick nu höra att faster Lily hade dött – han kände ju henne från vårt besök i Ålsten – och han hade inte heller hört ett ord om att president Nixon var i Kina på visit hos sin kompis Mao Tse Tung.

När Ed och jag var ute och reste i främmande land gjorde vi likadant – vi kopplade avsiktligt bort alla nyhetsorgan och lät världen ta hand om sig själv. Nu hade Ed gjort detta fast helt oavsiktligt.

Som alltid efter en Atlantkorsning blev Ed sömnig tidigt på kvällen, och vi sov många timmar båda två. Och på måndagsmorgonen var det som vanligt frukost, och så gav sig Ed iväg och efterhand jag själv. Vardagen hade nu återvänt till oss bägge med sin fulla kraft.

På torsdaen fick jag ett tre sidor långt, tättskrivet brev från pappa, den längsta epistel jag någonsin hade fått från honom i hela mitt liv. Oj, vad han berättade! Som jag tidigare har nämnt hade han på eget bevåg utarbetat en detaljerad promemoria om allting som han tyckte att Gyttorp skulle kunna förbättra i sin tillverkningsprocess, och den had han sänt till Gyttorp tillsammans med en drös ritningar i ämnet. Han hade ju arbetat en del för dem fram tills de plötsligt hade tvingats att lägga alla investeringsplaner på is på grund av det ekonomiska läget, och nu fick de ändå en hel hop med bra uppslag från pappa. De hade inte begärt och inte betalat för något av allt detta. Vad skulle de göra? Jo, de inbjöd honom till ett sammanträffande i mitten av mars!

I samband med detta hade pappa också gjort två patentansökningar. De kostade honom 400 kronor styck, och arbetet som han hade lagt ner på dem var ju ingenting värt eftersom han inte hade något annat inkomstbringande uppdrag att utföra. Pappa njöt av att inte ha några kostnader för sin firma nu när han inte längre hade några fast anställda ritare att avlöna – nu kunde han göra så mycket eller så litet som han själv ville. Han hade tänkt ut att, då och då när det behövdes, leja en pensionerad ritare – men det gick inte alls. För att måna om pensionärerna hade de svenska statsmakterna i sin godhet bestämt att dessa skulle ha förmånen av 6 månaders uppsägningstid, och det betydde att pappa inte ens kunde tänka sig att vid behov tillfälligt använda någon äldre ritare  .

Published in: on 2016/03/17 at 06:53  Kommentera  

Inlägg 2.679: 27 feb 1972

1972årsskidhemresan

Tidigt på morgonen på söndagen den 27 februari 1972 började den långa dagen för Eds hemresa efter en bedrövlig skidvecka i Alperna. Se bara så många oanvända liftkuponger Ed hade med sig hem!

Eds skididentitetskort och en drös av oanvända skidliftkuponger, S:t Anton (1972)

Eds skididentitetskort och en drös av oanvända skidliftkuponger, S:t Anton (1972)

Han hade någonstans hittat en trafikskylt som helt uppenbart betydde ‘förbud mot skid- och kälkåkning’ och klippt ut den för sitt album som en passande resumé av vad vädret hade ställt till med.

Förbud mot skid- och kälkåkning. 1972 (trycksak)

Förbud mot skid- och kälkåkning. 1972 (trycksak)

Bussen kom till hans hotell precis som den hade kommit dit en vecka tidigade för att leverera resenärerna. När jag nu tittar noga på den bild som Ed då tog, ser jag att bussen faktiskt stod parkerad två hus längre bort än där Ed bodde på hotell Fritz Westreichers Hus – det tredje huset på bilden med en brun balkong mot gatan. Detta fick mig att undra om hans hotell i själva verket omfattade tre hus och inte bara ett. Från vad jag kan se var de tre husen rätt lika varandra, så det kunde vara plausibelt. Nåja, det betyder ju ingenting, och jag kommer aldrig att få något svar på min undran.

Bussen parkerad två hus bortom Eds hotell, S:t Anton (1972)

Bussen parkerad två hus bortom Eds hotell, S:t Anton (1972)

Vädret på söndagsmorgonen kunde inte ha varit sämre för skidåkning. Men för hemresan var det perfekt! Ed tog en närbild av bussen när den hade stannat vid ett annat hotell i S:t Anton för att plocka upp några resenärer.

Bussen vid något annat hotell, S:t Anton (1972)

Bussen vid ett annat hotell, S:t Anton (1972)

Bussen kom till flygplatsen klockan 12.45, och incheckningen gick snabbt. Här är biljetthäftets kopia av Eds biljetter.

Kopian i Eds biljetthäfte (1972)

Kopian i Eds biljetthäfte (1972)

Som alltid polletterade Ed tre artiklar: resväskan, skidorna och pjäxbagen.

Kvittona på Eds polletterad väska, skidor och pjäxor (1972)

Kvittona på Eds polletterade väska, skidor och pjäxor, Klotens flygplats (1972)

Och så fick Ed sitt ombordstigningskort med hans fönsterplats på vänster sida i planet.

Eds ombordstigningskort, Klotens flygplats (1972)

Eds ombordstigningskort, Klotens flygplats (1972)

Det blev inte lång tid att vänta före avfarten klockan 15.00, och största delen av sin väntan tillbringade Ed på kafeterian tillsammans med sina resekolleger.

Kafeterian på Klotens flygplats (1972)

Kafeterian på Klotens flygplats (1972)

Inne på kafeterian på Klotens flygplats (1972)

Inne på kafeterian på Klotens flygplats (1972)

Här står Swissairs 747-plan redo för passagerarna att komma ombord.

Eds flygplan före ombordstigningen, Klotens flygplats (1972)

Eds flygplan före ombordstigningen, Klotens flygplats (1972)

Just innan planets hjul lämnade landningsbanan tog Ed denna bild genom planets fönster.

Ed tog en bild från flygplanet just innan det lyfte, Klotens flygplats (1972)

Ed tog en bild från flygplanet just innan det lyfte, Klotens flygplats (1972)

Här är flygplanets lunchmatsedel. Jag anar vad Ed valde till huvudrätt – och jag vet precis vad jag skulle ha valt.

Omslaget till lunchmatsedeln på flyglanet från Zürich till Nya York (1972)

Omslaget till lunchmatsedeln på flyglanet från Zürich till Nya York (1972)

Lunchmatsedelns första sida (1972)

Lunchmatsedelns första sida (1972)

Lunchmatsedelns andra sida (1972)

Lunchmatsedelns andra sida (1972)

Och Eds skidresa slutade med polletteringslappen från ett av hans tre gepäck.

Polletteringslappen från ett av Eds tre flyggepäck (1972)

Polletteringslappen från ett av Eds tre flyggepäck (1972)

Ed var hemma igen, och lycklig mötte jag honom på Kennedyflygplatsen (se inlägg 2.667).

Published in: on 2016/03/10 at 02:58  Kommentera  

Inlägg 2.678: 27 feb 1972

1972årsskidskolkningsstorstadsupplevelserna

Väl tillbaka ner från olympiabackarna fortsatte Ed sin utforskning av Innsbruck. Hans första kameraknäpp gick till Sjukhuskyrkan (tys. Spitalskirche).

Sjukhusskyrkan, Innsbruck (1972)

Sjukhusskyrkan, Innsbruck (1972)

Det följdes av en gatuscen, på vilken det ser ut att ha regnat litet grann.

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Så kommer det här ett gammalt femvånings hörnhus, som för mina ögon – och säkerligen också fotografen Eds – var otroligt vackert, ja, rentav pampigt i sin ålderstigna elegans. Jag har sällan sett ett mångfamiljshus som så värdigt fyllde sin plats i kvarteret.

Vackert gammalt hus, Innsbruck (1972)

Vackert gammalt hus, Innsbruck (1972)

Så följer tre bilder som jag inte kan ge bättre namn än gatuscener. Men de är alla helt olika varandra. Husen i fonden av den första har en balkong som verkar gjord till att användas för tal till folket, men jag har inte lyckats finna att det var en offentlig byggnad. Huset på den andra bilden bryter så ofantligt med all annan arkitektur överallt i Innsbruck att jag är riktigt glad över att Ed tog den som en uppfriskande kontrast. Och vad visar Eds tredje bild? En vanlig, enkel bakgård med en ståtlig kyrkspira i blickfånget och med ett mystiskt skjul till vänster?

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Bilden därefter visar också en gatuscen, men över alltsamman reser sig Innsbrucks stads klocktorn, många hundra år gammalt och i mina ögon rent anskrämligt utstyrd i sin överväldigande resning.

Stadsklocktornet, Innsbruck (1972)

Stadsklocktornet, Innsbruck (1972)

Ytterligare två gatuscener som inte kräver några kommentarer.

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Jag var övertygad om att detta palats var en viktig offentlig byggnad – tills jag fick veta att det var Alphotellet, Innsbrucks ledande hotell av den gamla, klassiska sorten.

Alphotellet, Innsbruck (1972)

Alphotellet, Innsbruck (1972)

Efter detta presenterade Ed för oss tre vattenplask. Det våta är förstås Innån, vattedraget som har gett staden den första halvan av sitt namn. Den första bilden visar mest själva Innån, den andra bilden visar några av byggnaderna intill Innån, och den tredje bilden visar en av stadens få broar över Innån. Jag har förgäves sökt på karta och internetbilder efter en bro som liknade Eds, särskilt som jag så gärna ville att just denna bro skulle ha gett staden den andra halvan av sitt namn.

Innån, Innsbruck (1972)

Innån, Innsbruck (1972)

Bebyggelse intill Innån, Innsbruck (1972)

Bebyggelse intill Innån, Innsbruck (1972)

Bro över Innån, Innsbruck (1972)

Bro över Innån, Innsbruck (1972)

Innan mörkret föll på kunde Eds kamera fånga ytterligare en gatuscen.

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Gatuscen, Innsbruck (1972)

Troligt är att Ed fyllde sin hungriga mage vid denna gatuservering över disk, innan han tog sin lyckade bild av den i nattens mörker.

Gatubyffé, Innsbruck (1972)

Gatubyffé, Innsbruck (1972)

Och som punkt och slut på Innsbruck tog han en sista bild med den upplysta centralstationen, innan han där hoppade på ett tåg tillbaka till S:t Anton.

Centralstationen, Innsbruck (1972)

Centralstationen, Innsbruck (1972)

Published in: on 2016/03/09 at 09:25  Kommentera  

Inlägg 2.677: 27 feb 1972

1972årsskidinnsbruckskringvandrandet

Eds tåg kom till Innsbrucks centralstation, och av den tog han förstås en bild. Jag förvånas av att se spårvagnar på gatorna, för sådana var ju rätt ovanliga på 1970-talet.

Centralstationen, Innsbruck (1972)

Centralstationen, Innsbruck (1972)

Hur skall jag nu lägga ut de sammanlagt 24 bilder som Ed tog under sin kringvandring i Innsbruck? Det spelar ju egentligen ingen roll, då jag inte vet någonting om det som visas på hans bilder. Därför tar jag helt enkelt bilderna i ungefär samma ordning som de var insatta i hans album.

Först kommer dock Eds broschyrkarta med hans promenadväg inritad. Det syns att linjerna inte drogs efteråt vid ett skrivbord utan på gående fot. Och trots noggrannheten går det inte att med visshet avgöra hur han gick – en del riktningspilar hade behövts för att kunna göra det.

Eds rundvandringskarta, Innsbruck (1972)

Eds rundvandringskarta, Innsbruck (1972)

Centralstationen kan du lätt finna mitt på kartan. Västra stationen nära kartans vänstra kant hade Eds tåg passerat strax före ankomsten, och den finns på en bild från hans rundvandring. Vädret var till en början ganska soligt, och det syns på de första bilderna fram till de tre med olympisk anknytning. Sedan mulnade det på, och resten av bilderna saknar helt solskuggor. Dessa 24 bilder tog Ed under två eller tre timmar, för det mörknar ju rätt tidigt i slutet av februari och bortsett från två bilder tagna i helmörker märks det ingen skymning på någon enda bild.

Nu ger vi oss av i Eds fotspår.

Triumfbåfen, Innsbruck (1972)

Triumfbåfen, Innsbruck (1972)

Gatubild, Innsbruck (1972)

Gatubild, Innsbruck (1972)

Här kom Ed förbi Västra stationen.

Vöstra stationen, Innsbruck (1972)

Västra stationen, Innsbruck (1972)

Detta är Wiltenbasilikan från 1300-talet.

Wiltenbasilikan, Innsbruck (1972)

Wiltenbasilikan, Innsbruck (1972)

.

På avsatsen till den här skidhoppsbacken sitter det ju en olympisk märkning – men skidhoppningen vid olympiaderna år 1964 och 1976 ägde rum i Seefeld en bit från Innsbruck. Detta var en hoppbacke för staden Innsbrucks lokala behov.

Skidhoppstornet som var lokalt och inte olympiskt, Innsbruck (1972)

Skidhoppstornet som var lokalt och inte olympiskt, Innsbruck (1972)

Ed lyckades komma upp till toppen av skidhoppstornet, och där fotograferade han två utsikter, en till vänster och en rätt framåt – jag darrar till av fasa vid bara tanken …

Utsikt över staden från skidhoppstornet, Innsbruck (1972)

Utsikt över staden från skidhoppstornet, Innsbruck (1972)

Detta är vad skidhopparen ser, fast med snö på den gröna backen, innan han kastar loss, Innsbruck (1972)

Detta är vad skidhopparen ser, fast med snö på den gröna backen, innan han kastar loss, Innsbruck (1972)

Uppe på en bergstopp tog Ed en bild av eldskålen som skulle användas för den olympiska flamman att brinna under hela olympiaden år 1976.

Eldskålen för den olympiska flamman, Innsbruck (1972)

Eldskålen för den olympiska flamman, Innsbruck (1972)

Published in: on 2016/03/08 at 10:14  Kommentera  

Inlägg 2.676: 27 feb 1972

1972årsskidtågutflykten

Jag är säker på att Ed hade planerat sin tripp till Innsbruck långt innan han reste dit. Genom att han bodde så nära järnvägsstationen i S:t Anton hade han där skaffat sig en ficktidtabell – nogsamt iordningvikt när han senare klistrade in den i sitt album – och med hjälp av den visste han att ta snälltåget klockan 12.03 från S:t Anton med ankomst till Innsbruck klockan 13.31.

Eds tidtabell med snälltåget D241 från S:t Anton till Innsbruck (1972)

Eds tidtabell med snälltåget D241 från S:t Anton till Innsbruck (1972)

Sina biljetter köpte Ed omedelbart före tågets avgång från S:t Anton. Huvudbiljetten är minst sagt mystisk – den är utfärdad att gälla till tre olika stationer, varav ingen är Innsbruck. Kranebitten och Rum är förorter strax bortom Innsbruck, medan Lindau ligger i precis motsatt riktning från S:t Anton – men på samma avstånd som Innsbruck. Jag är ju tvungen att gissa mig till innebörden av detta, och det är att järnvägen kunde använda färre olika biljetter om de förenade flera skilda destinationer med samma pris på samma biljett.

Eds tur- och returbiljett till Innsbruck och snälltågstillägg (1972)

Eds tur- och returbiljett till Innsbruck och snälltågstillägg (1972)

Huvudbiljetten kostade 18 kronor tur och retur i andra klass. Och eftersom Ed skulle använda ett snälltåg, så fick han också lösa en tilläggsbiljett på 3 kronor. Den hade uppenbarligen kostat bara 2 kronor, men när priset gick upp med 50%, så hade järnvägen igen sparat pengar genom att fortsätta att använda de gamla biljetterna efter att helt enkelt ha ändrat priset på dem med en kulspetspenna.

Tåget österut till Innsbruck skulle gå från spår 1 intill stationshuset, men Ed hade så gott om tid att han kunde gå över till nästa plattform för att ta denna minst sagt grandiosa bild an S:t Antons stationshus. Bakom det tronar dels Posthotellet och dels det otroligt branta fjället på dalens södersida.

S:t Antons stationshus (1972)

S:t Antons stationshus (1972)

Åter på rätt plattform kunde Ed fotografera sitt tåg på ingående. För den här bilden hade han så bråttom att han höll kameran helt på sned. För att rätta till den finge jag hugga av benen på de närmaste damerna, något som jag helst inte ville göra.

Tåget till Innsbruck rullar in på S:t Antons station (1972)

Tåget till Innsbruck rullar in på S:t Antons station (1972)

Så bar det iväg, och Ed passade på att från ett söderfönster på tåget ta en bild av vad som troligen hade varit stationshuset i Imst-Pitztal. Hade varit?

Imst-Pitztals övergivna stationshus (1972)

Imst-Pitztals övergivna stationshus (1972)

Jo, för på den andra sidan av hans tåg var det liv och rörelse och även ett nyare stationshus. Att det var samma station förstår man av att stationsklockan visar 12.47, just en minut efter den tidtabellsenliga avgången från Imst-Pitztal.

Imst-Pitztals plattform och nya stationshus (1972)

Imst-Pitztals plattform och nya stationshus (1972)

Och här tog Ed en bild av stationshuset i Ötztal rätt från sin plats inne i vagnen. På så vis fick han också med några av sina medpassagerare.

Ötztals stationshus genom tågfönstret (1972)

Ötztals stationshus genom tågfönstret (1972)

Published in: on 2016/03/07 at 17:25  Kommentera  

Inlägg 2.675: 27 feb 1972

1972årsskidskoleskolkningsaktiviteterna

Ed fotograferade ytterligare två byggnader under sitt strosande i S:t Anton under den nästan snöfria veckan där. Båda husen låg avgjort utanför själva stadens råmärken, så jag gissar att han på egen hand tog riktiga långpromenader av samma sort som Ed och jag ofta gjorde i och omkring New York.

Det ena huset låg kanske inte så långt bort från stadens hjärta, men det var åt ‘fel’ håll – västerut och rätt brant uppåt, i samma dal som S:t Anton. Det var ett hotell med namnet Karl Schranz – kanske det var där som stadens skidhjälte placerade sina pengar?

Hotell Karl Schranz, S:t Anton (1972)

Hotell Karl Schranz, S:t Anton (1972)

Under de 40 åren efter Eds resor till S:t Anton har det hotellet verkligen vuxit till sig. Detta internetfoto togs från samma håll som Eds, men det ser så annorlunda ut att det är svårt att känna igen det.

Hotell Karl Schranz av i dag, S:t Anton (internet)

Hotell Karl Schranz av i dag, S:t Anton (internet)

Det andra huset var också ett hotell, bara det att det låg i en by, Pettneu, sju kilometer österut från S:t Anton. Ed måste ha gått dit till fots, för jag kan inte tänka mig att han hoppade på en buss utan någon vettig anledning – Pettneu var inte något turistmål. Men Ed tog en bild av hotell Berghuset Maria (tys. Berghaus Maria)!

Hotell Berghuset Maria, Pettnau (1972)

Hotell Berghuset Maria, Pettneu (1972)

Här är internets version av hotell Berghuset Maria av i dag. Det ser inte alls ut att vara samma byggnad, men namnet är detsamma. Kanske ägarna sålde det förra – kanske det låg inne i S:t Anton – och byggde ett nytt i Pettneu? Hmmm?

Hotell Berghuset Maria av i dag, Pettnau (internet)

Hotell Berghuset Maria av i dag, Pettneu (internet)

På fredagen gjorde Ed en storutflykt på eftermiddagen. Hans skidskolekort gällde fortfarande, men han skolkade skolan den sista dagen och åkte i stället till Innsbruck, den stora staden halvannan timmes tågresa österut från S:t Anton.

Innsbruck har en särkild plats i mitt hjärta. Nu avslöjar jag litet av framtiden, men en gång, år 1977, råkade jag på en viss kille på Everardbadet i New York. Efter dådets fullbordan försvann han inte, enligt vanlig kutym, utan vi låg kvar och pratade en stund. Jag fick då veta att han året före hade blivit olympisk guldmedaljör i konståkning på skridsko i Innsbruck. Om du klickar här får du se hans guldåkning. Antagligen hade Ed och jag jag tittat på en del av vinterolympiaden på TV, men inte såpass idogt att hans namn, John Curry, hade fastnat i mitt minne.

John Curry som skolpojke (internet)

John Curry som skolpojke (internet)

John gick med på att komma med mig hem en stund, inte för mera sex utan bara för att prata. Jag åkte med honom hem i hans vita sportbil, och han stannade väl en timme eller två. Jag hoppades intensivt att Ed skulle komma hem – från Everard – medan min gäst var kvar, men han missade honom med en halvtimme. John Curry var – och är – den mest kända person som jag någonsin hade haft sex med, och jag kommer att berätta mycket mera om det år 1977.

Published in: on 2016/03/07 at 07:53  Kommentera  

Inlägg 2.674: 27 feb 1972

1972årsskidomkringspankulerandet ……

Här kommer det ännu ett par bilder från den smalaste delen av Bygatan mitt inne i S:t Anton.

Gatubild, S:t Anton (1972)

Gatubild, S:t Anton (1972)

Gatubild, S:t Anton (1972)

Gatubild, S:t Anton (1972)

Trafikskyltarna där gjorde det obönhörligen förbjudet att stoppa bilen ens för ett ögonblick. Och intressant nog var ingen av dessa skyltar permanent fastsatta – de stod båda på en träplatta så att de lätt kunde flyttas därifrån. När våren kom och skidturisterna försvann skulle med all säkerhet stoppförbudsskyltarna bli helt onödiga och därmed tas bort.

På nästa bild som Ed tog var Bygatan redan litet bredare.

Gatubild, S:t Anton (1972)

Gatubild, S:t Anton (1972)

Bara Ed visste vad han köpte i sin påse, men i sitt album klistrade han in påsens reklam just på det här stället bland sina stadsbilder, så jag får anta att han köpte vad-det-nu-var på den här delen av Bygatan.

Reklam från påse med något som Ed köpte, S:t Anton (1972)

Reklam från påse med något som Ed köpte, S:t Anton (1972)

Den största butiksskylten på den här bilden är Humanic. Det namnet syns på en stor, vertikal skylt. Enligt internet sålde de stövlar och pjäxor, rätt sorts varor på en vintersportort, men det var inte vad Ed köpte i en liten påse.

Gatubild, S:t Anton (1972)

Gatubild, S:t Anton (1972)

På banderollen tvärs över Bygatan på den här bilden välkomnas Karl Schranz, stadens egen hjälte. Han var en av världens bästa skidåkare under 1960-talet och början av 1970-talet och drog sig ut leken i februari 1972. Aha! Just när Ed var i S:t Anton! Banderollen som Ed fotograferade välkomnade förstås den då 33-årige Karl Schranz hem till S:t Anton efter sina år ute på världsscenen.

Gatubild med banderoll välkomnande Karl Schranz, S:t Anton (1972)

Gatubild med banderoll välkomnande Karl Schranz, S:t Anton (1972)

I sitt album hade Ed faktiskt satt in ett vykort med just Karl Schranz.

Karl Schranz, trippel världsmästare och dubbel näärldskoppsvinnare, S:t Anton, 1972 (vykort)

Karl Schranz, trippel världsmästare och dubbel näärldskoppsvinnare, S:t Anton, 1972 (vykort)

En bit längre bort på Bygatan fotograferade Ed hotellet Gyllene Korset (tys. Goldenes Kreuz).

Hotell Gyllene Korset, S:t Anton (1972)

Hotell Gyllene Korset, S:t Anton (1972)

Det har sannerligen byggts om sedan dess. Dagens internetbild visar bland annat en utbyggnad framtill, antagligen för en hiss.

Hotell Gyllene Korset av i dag, S:t Anton (internet)

Hotell Gyllene Korset av i dag, S:t Anton (internet)

Längre ut från centrum och upp i backarna i riktning mot Hotell Tannenhof – Eds hotell året före – fotograferade han nu ett litet rart pensionat som hette Franz Schranz. Kunde det vara släkt med Karl? Föräldrar kanske?

Pensionat Franz Schranz, S:t Anton (1972)

Pensionat Franz Schranz, S:t Anton (1972)

Enligt internet ser huset precis lika rart ut nu 40 år senare.

Pensionat Franz Schranz av i dag, S:t Anton (internet)

Pensionat Franz Schranz av i dag, S:t Anton (internet)

Där i trakten låg också ett Pensionat Schram. Lägg märke till snön på marken – nu var Ed och hans kamera en bit högre upp, och här låg det kvar litet snö.

Pensionat Schram, S:t Anton (1972)

Pensionat Schram, S:t Anton (1972)

När Ed vände tillbaka mot centrum tog han utsikten över trakten, och minsann kan vi se Eds gamla kära hotell Tannenhof från hans skidsemester år 1970-1971.

Bbyggelsen öster om staden med hotell Tannenhof uppe till vänster, S:t Anton (1972)

Bebyggelsen öster om staden med hotell Tannenhof uppe till vänster, S:t Anton (1972)

Så här ser Hotell Tannenhof ut i dag enligt internet.

Hotell Tannenhof av i dag, S:t Anton (internet)

Hotell Tannenhof av i dag, S:t Anton (internet)

Published in: on 2016/03/06 at 07:13  Kommentera  

Inlägg 2.673: 27 feb 1972

1972årsskidgatuvandringsbilderna

Nu går vi från banken till postkontoret – Ed bodde i den ‘administrativa’ delen av S:t Anton. Det verkar som om järnvägsstation, post och banker låg i stadens västra del, men inte mycket butiker.

I denna pampiga byggnad låg postkontoret, och det såg ut att vara ett stort hyreshus med posten på nedre botten. Som du kanske har märkt, så tycker jag om att lägga ut mina bilder så rätt balanserade som möjligt. Upp skall var rakt uppåt, och så vidare. Tyvärr lutar Eds postbyggnad betänkligt, och det är jag sorgesamt medveten om. Det är bara det att om jag rättar till bilden, så tvingas jag att skära bort halva porten, den dörr som det står ‘PORT’ över – eller kanske ‘POST’, för båda orden passar in – och det ville jag ju inte göra.

Postkontoret, S:t Anton (1972)

Postkontoret, S:t Anton (1972)

Nästa bild har jag kämpat med länge, om och om igen, utan att komma fram till vad detta hus är för något. Ed kanske inte heller visste det.

En helt oidentifierbar byggnad, S:t Anton (1972)

En helt oidentifierbar byggnad, S:t Anton (1972)

En allmän gatubild, fortfarande från vad som förefaller vara den västra stadsdelen.

Gatubild, S:t Anton (1972)

Gatubild, S:t Anton (1972)

Nu kommer vi till S:t Antons centrala affärsgata, och där ser vi först Foto Rios butik. Genom att Ed hade klistrat en genomskinlig, oborttagbar reklamremsa för affären tvärs över bilden, så vågar jag gissa att det var där som Ed fick hämta ut sin kopia av fotot, som en fotograf tog av Eds skidskolegrupp ute i backarna på tisdagen.

Troligen den butik som fotograferade Eds skidskolegrupp, S:t Anton (1972)

Troligen den butik som fotograferade Eds skidskolegrupp, S:t Anton (1972)

Här kommer Eds favoritbutik för specerier – läs gotter och kakor – för den känner jag väl igen från en bild från hans förra besök i S:t Anton.

Detta var Eds speceriaffär också år 1970, S:t Anton (1972)

Detta var Eds speceriaffär också år 1970, S:t Anton (1972)

På den här gatubilden känner vi genast igen Eds speceriaffär. Där syns också Sport Scherl, som jag trodde vara en sportaffär, tills internet rättade till mina begrepp. Det är, och var därför också år 1972, en byggnad, vars hela andra och tredje våning hyrs ut, en vecka i taget, som en lyxbostad för ett gäng av skidåkare med upp till nio deltagare. Butiken i bottenvåningen är troligen helt ovidkommande i sammanhanget.

Gatubild med Sport Scherl och Eds speceriaffär, S:t Anton (1972)

Gatubild med Sport Scherl och Eds speceriaffär, S:t Anton (1972)

Den här bilden visar återigen både Sport Scherl och speceriaffären, nu i andra riktningen.

Samma gatubild fast från andra hållet, S:t Anton (1972)

Samma gatubild fast från andra hållet, S:t Anton (1972)

Och här är internets bild av Sport Scherl från i dag. Att de har lyckats fotografera hela huset rätt framifrån på den trånga gatan med hus på andra sidan är för mig ett uttryck för skicklighet – de hade till och med fått in ett träd framför det och måste ha använt vidvinkelobjektiv, så som jag själv gjorde i de gamla konstiga tiderna, när man fotograferade med riktiga kameror och inte med telefoner.

Sport Scherl i dag, S:t Anton (internet)

Sport Scherl i dag, S:t Anton (internet)

Published in: on 2016/03/05 at 08:12  Kommentera  

Inlägg 2.672: 27 feb 1972

1972årsskidresestadsströvandet

Så mycket om skidbackar och snöklädda fält i S:t Anton – med bilder kan man som bekant bevisa allt. Men den bistra sanningen är att tillgången av snötäckta backar för god skidåkning var ytterst begränsad år 1972, åtminstone under den stackars vecka när Ed var där. Efterson han ju hade rest dit för att åka skidor, så gjorde han det bästa av situationen, men förmiddagarna räckte till för all den åkning i sin skidskolegrupp som han brydde sig om den här gången.

Resten av tiden tillbringade han ute på stan i S:t Anton, och han gick med sin kamera och tog många bilder – flera än när han var i S:t Anton i två veckor över jul och nyår 1970-1971. Då var det mycket snö och massor av skidåkning från morgon till kväll, och då blev det inte så många stadsbilder.

Jag har organiserat bilderna litet grann, och dessutom har jag på internet snokat upp en del av de hotell som han fotograferade, och varje sådan internetbild följer, nogsamt identifierad, den bild som Ed tog. En del hotell hade ändrat utseende på 40 år, och andra inte alls.

Vi börjar vår promenad med Ed utanför hans eget hotell, Fritz Westreichers Hus. Den bilden tog Ed som en gatubild med hotellet längs vänstra kanten – hans riktiga bilder av det satte jag in i samband med hans ankomst till S:t Anton.

Gatubild med Eds hotell Fritz Westreichers Hus till vänster, S;t Anton (1972)

Gatubild med Eds hotell Fritz Westreichers Hus till vänster, S;t Anton (1972)

Och här är Hotell Fritz Westreichers Hus i dag, enligt internet.

Hotell Fritz Westreichers Hus i dag, S:t Anton (internet)

Hotell Fritz Westreichers Hus i dag, S:t Anton (internet)

Den primitiva järnvägskorsningen härnedan låg rätt nära Eds hotell, om jag inte har fattat det alldeles fel. Ed var ju medveten om min kärlek till tåg – han gillade också tåg – och det var säket för min skull som han tog den här bilden.

Järnvägskorsning, S:t Anton (1972)

Järnvägskorsning, S:t Anton (1972)

Nu kommer vi till den bank där Ed växlade in en resecheck mot riktiga pengar. Han gav dem en 238-kronors resecheck och fick för den 234 kronor i klingande mynt efter att ha fått punga ut med 3 kronor i kommissionsavgift – utan den hade han fått 237 kronor, och bättre kurs än så kunde han inte ha fått någon annastans.

Eds växlingsnota från banken, S:t Anton (1972)

Eds växlingsnota från banken, S:t Anton (1972)

Banken låg på Bygatan 50, vilket borde ha varit snett över gatan från Eds hotell. Men numren på de motsatta sidorna av Bygatan var helt i otakt med varandra, så han fick traska hela 200 meter för att växla till sig sina pengar. Allt detta har jag räknat ut med internets hjälp.

Banken där Ed växlade pengar, S:t Anton (1972)

Banken där Ed växlade pengar, S:t Anton (1972)

Och här kommer min internetbild av den dåvarade Spar- och Förskottskassan (tys. Spar- und Vorschusskasse), vilken numera kort och koncist heter Folkbanken (tys. Volksbank). Huset har byggts om väsentligt, men det är samma byggnad som på Eds bild från år 1972.

Den numera omdöpta banken i dag, S:t Anton (internet)

Den omdöpta banken i dag, S:t Anton (internet)

Mitt emot banken låg Bygatan 19, och det var adressen till Schneiders Sportkafé, där Ed uppenbarligen slank in för en kopp kaffe – och satte in deras sockerbitsförpackning i sitt album.

Sockerbitsförpackning, Schneiders Sportcafé, S:t Anton (1972)

Sockerbitsförpackning, Schneiders Sportcafé, S:t Anton (1972)

Published in: on 2016/03/04 at 10:17  Kommentera  

Inlägg 2.671: 27 feb 1972

1972årsskidreseskidåkningsäventyren

Som om alla kartskisserna av S:t Antons skidbackar från år 1970 inte längre vore giltiga, lägger jag här in ytterligare en. Den var förstås alldeles ny, och Ed hade satt in den i sitt album. Den ger faktiskt ett tydligt begrepp om allt som fanns i hela skidområdet.

Kartskiss över skidbackar och lifter, S:t Anton, 1972 (broschyr)

Kartskiss över skidbackar och lifter, S:t Anton, 1972 (broschyr)

Själva staden S:t Anton syns i högra kanten, och den streckade dubbellinjen tvärs över kartan visar järnvägstunneln i berget inunder, som om den betydde ett skvatt för skidåkarna högt ovanpå den. Eds två replipunkter, Gampen och Galzig, är klart utmärkta. Till Gampen gick det en linbana med soffor, och en liknande fortsatte sedan upp till Kapalltoppen. Till Galzig gick det en linbana med stora kabiner, och en liknande linbana fortsatte sedan upp till Vallugaåsen, varifrån en liten kabinlinbana tog en upp till Vallugatoppen, som var så brant att man knappast kunde skida ner därifrån. Det fanns också en linbana med soffor upp till Galzig från den lilla skidorten S:t Kristoffer. Jag repeterar detta här för dem med kort minne, för jag redogjorde för allt detta i samband med Eds förra resa.

Dessa två bilder lyckades Ed mycket bra med att först fotografera och sedan montera i sitt album. De visar linbanan upp till Galzig när en kabin passerade alldeles intill hans kamera.

Montage av två egna bilder som Ed tog av kabinlinbanan till Galzig, S:t Anton (1972)

Montage av två egna bilder som Ed tog av kabinlinbanan till Galzig, S:t Anton (1972)

Inne i liftkabinen såg det så här ledigt ut – när det inte var packat med skidåkare.

En av kabinerna på Galziglinbanan med konduktören och en enda skidåkare, S:t Anton (1972)

En av kabinerna på Galziglinbanan med konduktören och en enda skidåkare, S:t Anton (1972)

Nog räckte snön till för ordentlig skidåkning, när man väl kom upp ur dalens djup. Den här bilden tog Ed uppe på Galzigtoppen.

Utsikten från Galzigtoppen, S:t Anton (1972)

Utsikten från Galzigtoppen, S:t Anton (1972)

Skidskolegruppen har alltså kommit upp till Galzigtoppen, och alla är upptagna med att justera sina bindningar.

Eds skidskolegrupp har just nått Galzigtoppen, S:t Anton (1972)

Eds skidskolegrupp har just nått Galzigtoppen, S:t Anton (1972)

Jag föreställer mig att det var sin skidskolelärare som Ed fotograferade här på samma plats.

Troligen läraren för Eds skidskolegrupp, S:t Anton (1972)

Troligen läraren för Eds skidskolegrupp, S:t Anton (1972)

Vid Eds tvåveckorsvistelse i S;t Anton år 1970 var det just på tisdagarna som hans skidskoleklass blev fotograferad ute i backarna. Eds första dag i skidskolan nu år 1972 var en tisdag, så jag förmodar att det var just denna dag som hans grupp blev plåtad uppe i trakten av Galzigtoppen. Han står här i mitten av sin tolv elever stora skolklass.

Den officiella skidskoleklassbilden, S:t Anton (1972)

Den officiella skidskoleklassbilden, S:t Anton (1972)

Bortsett från gruppbilden är dessa två bilder de enda med Ed på som fanns i hela hans album. Det blir lätt så när man själv fotograferar, men det är glädjande att någon tog två bilder av honom på skidor. Och de blev riktigt bra.

Ed klädd i grått och svart på skidor ute i backarna, S:t Anton (1972)

Ed klädd i grått och svart på skidor ute i backarna, S:t Anton (1972)

Ed i närbild vid samma tillfälle, S:t Anton (1972)

Ed i närbild vid samma tillfälle, S:t Anton (1972)

Detta vykort visar soldyrkande skidåkare på den stora terrassen på Galzigtoppen.

Solterrassen på Galzig med Schindlertoppen i bakgrunden, S:t Anton, 1972 (vykort)

Solterrassen på Galzig med Schindlertoppen i bakgrunden, S:t Anton, 1972 (vykort)

Ed tog inte en enda bild uppe på Vallugatoppen, så jag gissar att han inte brydde sig om att åka dit upp den här gången. Men i sitt album klistrade han pliktskyldigast in en broschyrbild av den hisnande utsikten därifrån.

Utsikten från Vallugatoppen, , S:t Anton, 1972 (broschyr)

Utsikten från Vallugatoppen, , S:t Anton, 1972 (broschyr)

Published in: on 2016/03/01 at 08:12  Kommentera