Inlägg 2.680: 27 feb – 2 mar 1972

Gyttorpspromemoriaskriveriet

Det var underbart att ha Ed hemma igen, och vi hade så mycket att berätta för varandra. Jag blev förvånad över att höra att det hade varit barmark i S:t Anton och att han hade fått sig ganska litet ordentlig skidåkning – så olikt ett år tidigare, när det hade varit massor med snö överallt. Och Ed fick nu höra att faster Lily hade dött – han kände ju henne från vårt besök i Ålsten – och han hade inte heller hört ett ord om att president Nixon var i Kina på visit hos sin kompis Mao Tse Tung.

När Ed och jag var ute och reste i främmande land gjorde vi likadant – vi kopplade avsiktligt bort alla nyhetsorgan och lät världen ta hand om sig själv. Nu hade Ed gjort detta fast helt oavsiktligt.

Som alltid efter en Atlantkorsning blev Ed sömnig tidigt på kvällen, och vi sov många timmar båda två. Och på måndagsmorgonen var det som vanligt frukost, och så gav sig Ed iväg och efterhand jag själv. Vardagen hade nu återvänt till oss bägge med sin fulla kraft.

På torsdaen fick jag ett tre sidor långt, tättskrivet brev från pappa, den längsta epistel jag någonsin hade fått från honom i hela mitt liv. Oj, vad han berättade! Som jag tidigare har nämnt hade han på eget bevåg utarbetat en detaljerad promemoria om allting som han tyckte att Gyttorp skulle kunna förbättra i sin tillverkningsprocess, och den had han sänt till Gyttorp tillsammans med en drös ritningar i ämnet. Han hade ju arbetat en del för dem fram tills de plötsligt hade tvingats att lägga alla investeringsplaner på is på grund av det ekonomiska läget, och nu fick de ändå en hel hop med bra uppslag från pappa. De hade inte begärt och inte betalat för något av allt detta. Vad skulle de göra? Jo, de inbjöd honom till ett sammanträffande i mitten av mars!

I samband med detta hade pappa också gjort två patentansökningar. De kostade honom 400 kronor styck, och arbetet som han hade lagt ner på dem var ju ingenting värt eftersom han inte hade något annat inkomstbringande uppdrag att utföra. Pappa njöt av att inte ha några kostnader för sin firma nu när han inte längre hade några fast anställda ritare att avlöna – nu kunde han göra så mycket eller så litet som han själv ville. Han hade tänkt ut att, då och då när det behövdes, leja en pensionerad ritare – men det gick inte alls. För att måna om pensionärerna hade de svenska statsmakterna i sin godhet bestämt att dessa skulle ha förmånen av 6 månaders uppsägningstid, och det betydde att pappa inte ens kunde tänka sig att vid behov tillfälligt använda någon äldre ritare  .

Annonser
Published in: on 2016/03/17 at 06:53  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: