Inlägg 2.687: 19 mar 1972

Tidsfristinläggningsarbetstaktsintensifieringsorsakandet

Tänk vad det hjälper att ha en fastställd tidsfrist, vad man än har för sig! För min dokumentering för TCS-programmet hade jag suttit och behagligt fyllt sida efter sida, kapitel efter kapitel, med regler och goda råd som hjälp när man använde vårt program. Visst kände jag till att vi alla strävade efter att få det hela färdigt och ute på marknaden så fort som möjligt. Men nu blev vi en morgon påminda om att det var den 31 mars som tidsfristen utlöpte för oss att få programmet att fungera helt utan fel och brister och med en fullödig dokumentering tillgänglig.

Tidsfristssymbol (internet)

Tidsfristssymbol (internet)

Oj då! Det var mindre än två veckor kvar dit. och nu blev det fart på hela gruppen. Nu gällde det!

Jag undrade om president Nixon var medveten om att han också hade en tidsfrist. Inte till den 31 mars, bevars, utan till den 7 november. I motsats till oss i TCS-gruppen gällde tidsfristen hans egen anställning – om han inte gjorde sig omtyckt igen av folket före den 7 november, så skulle han obönhörligen bli avskedad och försvinna från scenen efter en 2½ månaders uppsägningstid. Inte för att jag skulle tycka illa vara, men han själv borde tänka på den saken.

Han hade skött sin utrikespolitik hyggligt på sistone efter sina upprepade fadäser i Vietnam, men hans skötsel av sitt eget land var katastrofal. Inte bara hade han fått valutan devalverad med tio procent gentemot omvärlden – han hade också skapat ett otroligt budgetunderskott som måste leda till flera ekonomiska ledsamheter. Inte för att jag skulle kunna tala om för honom vad han borde göra åt saken om han ringde upp mig och bad om hjälp – men han hade ju medhjälpare som var bevandrade i finansiella frågor, och de borde väl kunna ge honom litet goda råd, inte sant?

Nåja, det fick han väl klara av bäst han ville – bara han inte hittade på att låsa fast mina pengar i Amerika just nu när jag skulle ut i omvärlden och rulla hatt. Det skulle faktiskt bli mera hattrullande än jag planerade, men det anade inte jag och, för den delen, inte heller Nixon.

Ett ohägn, som jag känner av just nu i skrivande stund, orsakades av att jag under mer än en hel månad stod beredd att resa till Örebro. Varken jag själv eller mina föräldrar fortsatte att skriva till varandra fullt så ofta som vanligt, när vi ändå snart skulle träffas och muntligen byta ord. Eftersom det är våra brev som för detta skriveri håller reda på vad som hände i mitt liv – även om det egna minnet bidrar med detaljerna – så kanske det märks att jag nu inte har tillräckligt mycket material för att hålla händelserna igång lika livligt som vanligt.

Annonser
Published in: on 2016/03/21 at 03:58  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: