Inlägg 2.696: 13 maj 1972

Föräldrasamvarokontaktomedelbarheten

Så var jag äntligen ‘hemma’. Det var verkligen roligt att träffa mina föräldrar personligen och inte bara brevledes. Mamma hade skrivit i sitt sista brev till mig att vi kanske inte alls skulle kunna föra en vanlig konversation när vi träffades: ”Det kan ju hända att när vi träffas efter en relativt lång tid, samtalet kommer kanske inte att flyta så som vi tror. Man kommer ifrån varandra, hur tråkigt det än är. Hela levnadssättet, rytmen, jargongen är nog annorlunda. Du måste betänka att vi numera utvecklas i två helt olika riktningar. Du går framåt och vi lite sakta bakåt. Ja ja, du tror att jag är sentimental, men du kommer att märka det själv, och då hoppas jag att du är bussig och talar om det för mig. Jag märker så väl att Pa har åldrats. Att jag ser gammal ut skvallrar spegeln om, men jag vet inte hur gammal jag verkar ‘inuti’. Ska bli roligt att ta del av din åsikt. Men den bör vara ärlig, inte ‘medhårs’.

Så blev det inte alls. Mina föräldrar hade inte alls åldrats, och framför allt var de inte alls fulla av förmaningar och goda råd, som jag ju avskydde tidigare. Det var också fint att för en gångs skull komma till Örebro ensam och inte i sällskap med någon vän. Det hade ju alltid varit viktigt för mig att hjälpa min resekompis, oavsett vem det var, tillrätta och att trivas så gott som möjligt med allting. Därmed blev naturligtvis denne gäst huvudpersonen under hela besöket.

Nu däremot skulle mina föräldrar ha mig för hela slanten, och vi skulle kunna prata om allting. Familjeangelägenheter, mina nya arbetsuppgifter, våra krämpor, huset, ingenjörsbyrån, släkten och vännerna, trädgården, finanserna, faster Lily, framtidsplanerna, Mustangen. Och framför allt kunde vi nu tala svenska med varandra. När jag hade någon amerikanare med mig kunde vi naturligtvis slänga in några svenska ord här och där, men att föra en ordetlig konversation på svenska hade ju varit helt oartigt. Nu kunde vi berätta om allt det som inte lätt kunde sägas i brev. Det lustiga med det var dock att när det kom till kritan, så hade vi redan i våra brev behandlat allting såpass väl att det inte fanns mycket kvar som var osagt.

Så trots att jag var trött och sömnig efter natten i en flygplansfåtölj så satt vi och storpratade halva kvällen efter min ankomst. Det var både som om vi inte hade setts på ett decennium och som om jag hade varit bortrest över en vecka eller så. Allting var helt välbekant från breven och samtidigt helt nytt. Vem som hade mest att berätta vet jag inte, men jag misstänker att de gjorde det mesta pratet, därför att i stort sett alla som de nämnde redan var mig bekanta.

Annonser
Published in: on 2016/03/29 at 01:08  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: