Inlägg 2.710: 4 jun 1972

Hemreseblixtochdundret

Jag vaknade på söndagen klockan 08.00 med fortsatt rossel i röret men fast besluten att inte oroa mig för sådant som jag inte kunde göra något åt. Jag kom med bussen ut till flygplatsen vid 10.tiden och tillbringade där tre timmar uppe på terminalbyggnadens tak med fin utsikt över alla charterplanen.

Mitt Iberiaplan var en ‘osträckt’ DC-8. Vid den tiden var man så van vid att alla flygplan var sträckta och förlängda och utbuktade, att ett Atlantkorsande flygplan av originalstorleken såg ynkligt litet ut. Men det räckte gott till för Malagas behov – och för mitt eget behov likaså.

Iberias lilla originalmodell av DC-8 (internet)

Iberias lilla originalmodell av DC-8 (internet)

Det lyfte från marken klockan 15.45, och följde en helt annan bana än den som jag var van vid. Eftersom Malaga ligger så långt söderut fanns det ingen möjlighet för piloten att visa upp Island, Grönland, Nyfunnetland och Nya Skottland för sina passagerare. Inte ens Boston fick vi se – vi flög över en nästan helt molnfri ocean hela vägen från Portugals västkust tills vi var framme i själva Nya York med alla sina landningbanor.

Men just när vi gick in för landning blixtrade det till. Den vackra dagen förbyttes plötligt till becksvart mörker. Efter landningen kopplades vårt plan ihop med terminalbyggnaden med ett rör för oss resenärer att gå igenom. På det viset behövde vi inte alls gå ut i det hemska vädret för att komma till tullkontrollen – inne i röret kunde vi höra hur det störtregnade på plåten. Jag undrade om detta var arrangerat just på grund av vädret, men bekvämt var det minsann.

Ed mötte mig med sitt stora breda leende. Tänk så länge vi hade varit åtskilda! Vi satt i ett hörn inne i terminalen och pratades vid i säkert en halvtimme innan regnet lugnade sig, och sedan var det som vanligt bussen och tunnelbanan. Hem till 351:an kom vi någon gång mellan klockan 20.00 och 21.00. Nu kunde vi äntligen krama om varandra ordentligt.

Ed och jag gick förstås igenom allting som hade skett under våra respektive veckor. Det blev inte mycket av den saken på tunnelbanan, för där fick man ju ropa för att bli hörd, men väl därhemma gick tungorna som lärkvingar. Och snart nog kom Ed med den viktigaste nyheten.

Han hade på fredagen den 2 juni slutat sitt arbete på Allied Chemical ute i Morristown. Han hade ofta klagat över den otroliga tid som gick åt för att komma till och från, och det var hans enda krux. Han trivdes utmärkt med vad han sysslade med, han var bra på det han gjorde, och han trivdes med chef och medarbetare. Men tvåtimmarsresorna morgon och kväll blev bara värre och värre med tiden. Så nu när Amerikas ekonomi verkade att vara på uppsving tog han sitt steg. Och nu tänkte han leva ett slag utan att arbeta, för han skulle bli betald sin fulla lön ända fram till den 22 augusti.

Annonser
Published in: on 2016/04/16 at 06:07  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: