Inlägg 2.713: 11 – 13 jun 1972

Fyradagarsledighetsresplansobegripligheten

Någon gång kring söndagen och de följande veckodagarna blev Ed och jag medvetna om att oavhängighetsdagen det här året skulle infalla på en tisdag, och i det sammanhanget kom jag ihåg att IBM vid årets början hade bestämt att stänga alla sina verksamheter på den lilla lealösa måndagen däremellan. Jag hade inte ens tänkt på den saken sedan dess, men nu blev detta till ett överhängande problem – vad skulle vi göra under dessa fyra dagar? Ed var ju nu permanent ledig, så han kunde använda alla sina dagar hur som helst.

Vad vi genast tänkte på var att åka bort någonstans. Nya England hade vi fått nog av på ett tag, Och Delawares Åminnelsebro hade vi klämt oss över tillräckligt många gånger. Skulle vi flyga någonstans? Vi tittade på resebilagan i söndagens Nya Yorks Tidender, och där hade de en artikel om Chicago.

”Usch”, sade jag. ”Kommer du ihåg det Demokratiska partikonventet där år 1968? Det där Humphrey roffade åt sig nomineringen under näsan på McGovern bara för att Robert Kennedy var borta? Nej du, den staden kan Nya Yorks Tidender få ha för sig själv!”

Vas Ed sade till svar kommer jag inte ihåg, men han höll ju med mig i det mesta, så jag antar att han tänkte likadant om Amerikas näst största stad. Så hur kom det sig att vi strax därefter var inbokade för att flyga med United Airlines till Chicago på kvällen den 30 juni och tillbaka på kvällen den 4 juli?

Jag tror att jag har svaret på den frågan: Därför att det fanns platser lediga på dessa plan för oss. Så enkelt var det. Och vi var fast beslutna att inte träffa Hubert Humphrey när vi var där.

På tisdagskvällen satt vi hemma och hade det lugnt. Min snuva var så gott som försvunnen, och nu var det Eds tur, fast han hade magknip och 39½ graders feber i stället. Det var mörkt ute och lagom varmt, så vi hade en glisa av fönstret öppet. Därute någonstans en bit bort från vår brandtrappa satt papegojan och skrek hjärtskärande: ”Ta hand om mig, ta hand om mig!” Vi hade just hört på TV-nyheterna att George McGovern den här gången hade lyckats hålla sin ledning i partiet, och att bara ett urdåligt resultat för honom i det Demokratiska primärvalet i delstaten New York följande tisdag skulle kunna få honom att inte bli Demokraternas kandidat gentemel president Nixon.

Senator George McGovern, 1972 (internet)

Senator George McGovern, 1972 (internet)

Nixons resa till Kina hade gjort presidenten populär igen, men jag tyckte att det verkade som om det nu var dags för en president McGovern. Åtminstone jag skulle då rösta på honom nästa vecka!

Annonser
Published in: on 2016/04/17 at 08:19  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: