Inlägg 2.722: 1 jul 1972

Mittinattiankomstförehavandenödvändigheten

Bussen till Jeffersonparken (eng. Jefferson Park), tunnelbanans ändstation, gick i halvtimmes trafik och kostade 3,55 kronor per person. Den hade gammaldags stoppade säten, som dagens knivbestyckade ungar i Nya York hade skurit till remsor och därmed tvingat folk att i stället sitta på hård plast.

I Jeffersonparken köpte vi förstås våra biljetter till tunnelbanan.

Våra första tunnelbanebiljetter, Chicago (1972)

Våra första tunnelbanebiljetter, Chicago (1972)

Vi fick också en stiliserad karta över Chicagos ‘snabbtransitnät’. Den blev till hjälp enbart sedan vi hade frågat kassören hur vi skulle åka för att komma till Södra Wabashavenyn (eng. South Wabash Avenue) 826, KFUM-hotellets adress. Jo, vi skulle åka till stationen Jacksongatan (eng. Jackson Street) och där byta till Röda linjen söderut, åka bara en station, stiga av på stationen Harrisongatan (eng. Harrison Street) och sedan gå 400 meter därifrån.

Tunnelbanenätet, Chicago (1972)

Tunnelbanenätet, Chicago (1972)

Vi tog ingen bild av tåget i nattens mörker, så här är en bild av det i dagsljus ur en broschyr.

En tunnelbanevagn i dagsljus, Chicago, 1972 (broschyr)

En tunnelbanevagn i dagsljus, Chicago, 1972 (broschyr)

Det var märkt som Blåa tåget. och dessa färgnamn på Chicagos tunnelbanelinjer fick mig att tänka tillbaka på Göteborgs spårvagnar, som också använde färgnamn – som alternativ till sina nummer. Där kom jag lätt ihåg den Blåa linjen nummer 3 och den Röda linjen nummer 5.

Tåget in till centrum tog sin rundliga tid – precis som det tog tid att komma in från Nya Yorks flygplatser – och vi kom till Jackson någon gång framemot klockan 02.00. Där fick vi en lång promenad genom en tunnel till spåret för den Röda linjen, och Ed tog där en bild av den urtrista plattformen. Den var mycket smalare än de i New York – men Chicago var ju en mycket mindre stad.

Tunnelbanestationen Jackson, Chicago (1972)

Tunnelbanestationen Jackson, Chicago (1972)

Det Röda tåget kom snabbt, och lika snabbt kom vi med det till Harrison. Kassören där visade oss hur vi skulle gå, och det tog inte mer än några minuter att komma till KFUM.hotellet på de folktomma gatorna.

Hotellet var en enorm byggnad med 16 våningar, vardera med 19 gästrumsfönster vettande mot gatan och 24 fönster på djupet – och inuti en sådan fyrkant fanns det också mängder av rum med fönster mot lufthål. Allt detta vilade ovanpå två våningar med festlokaler och annat som krävde högt i tak. Och så underjordiska utrymmen. Kort sagt – KFUM-hotellet var stort, mycket stort. Du kan se det själv på det här vykortet.

Vårt KFUM-hotell, Chicago, 1972 (vykort)

Vårt KFUM-hotell, Chicago, 1972 (vykort)

Incheckningen klockan 02.00 gick fort. Trots att Ed och jag delade på ett dubbelrum skulle vi betala två skilda räkningar – antagligen från den tid då då KFUM verkligen vände sig enbart till unga män. Vi betalade därmed  106 kronor per person för de fyra nätterna framöver – eller 53 kronor för rummet per natt. Det var hyggligt för att vara mitt i en storstad, tyckte vi.

Två kvitton för fyra nätter, KFUM-hotellet, Chicago (1972)

Två kvitton för fyra nätter, KFUM-hotellet, Chicago (1972)

Vi tog oss till vårt rum och stupade i säng. Vi hade varit på resande fot i hela tio timmar och var dödströtta.

Annonser
Published in: on 2016/04/26 at 04:18  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: