Inlägg 2.730: 1 jul 1972

Besökarkorridorvisningsarrangemanget

Besöket på vattenfiltreringsverket var som ett fabriksbesök, vilket jag hade gjort flera gånger tillsammans med pappa. Han såg då på allt med kännarögon, och antingen begrep han vad det var till för eller också frågade han guiden för att få veta. Jag tyckte alltid att det hela var urtråkigt.

Det här besöket kunde ha varit lika tråkigt, men det var det inte – och jag vet varför. Redan när anläggningen byggdes under åren 1960-1968 tänkte man på att det skulle komma mängder av intresserade besökare dit, och för att inte vara i vägen fick dessa därför en helt åtskild ‘vandringsled’ genom maskinparken. Dessa besökarkorridorer gick ibland som broar över verksamheten inunder, så att besökarna fick en god överblick av allting och samtidigt undvek att störa – och bli störda av – dem som arbetade därnere.

Överallt på väggarna satt det stora anslag, som i text och bild förklarade vad som skedde i de olika avdelningarna. Här på bilden står vår guide i en besökarkorridor vid något av intresse för oss alla på andra sidan glasrutan.

Vår guide med sina besökare, Vattenfiltreringsverket, Chicago (1972)

Vår guide med sina besökare, Vattenfiltreringsverket, Chicago (1972)

Och här har vi samlats framför en informativ kartskiss över Chicago med huvudrörledningarna för dricksvattnet inlagda, och tre bilder av den filtreringsprocess som står näst i tur för oss att få beskåda.

Vår grupp framför en förklarande vägg, Vattenfiltreringsverket, Chocago (1972)

Vår grupp framför en förklarande vägg, Vattenfiltreringsverket, Chicago (1972)

Fastän vi bara var sju personer i vår lilla grupp av nyfikna besökare, så växlande vi inga ord sinsemellan. Det var helt enkelt för mycket som hände hela tiden för att ha tid till småprat. Och när visningen var över tackade vi alla guiden och gick hem.

Ed och jag hade bara gått några hundra meter i riktning inemot staden, när en stor vit bil stannade vid vår sida. Den kördes av damen i blått från besökargruppen, och hon sade till oss att hoppa in om vi ville ha en skjuts med dem in till staden.

Visst ville vi det – vi hade ju inga bestämda planer på vad vi skulle göra härnäst. Det blev litet trångt för oss fem i bilen, men nog fick vi plats. Damen i blått – hon hette Carmen Pappas – började med att berätta att hon och hennes väninna höll på med att visa Chicago för den unge mannen från Afghanistan. Just nu var de på väg till televisionsstationen CBS, där väninnans man arbetade som programproducent. Ville vi komma med dem dit – det kunde väl  vara intressant att få se hur ett TV-program kom till?

Annonser
Published in: on 2016/04/29 at 02:24  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: