Inlägg 2.732: 1 jul 1972

Gemensamhetsreligionshelgedomsbesöket

Svängen genom Chicagos centrum var till större nytta för den afghanske gästen än för Ed och mig, för vi hade nyss traskat genom just dessa kvarter. Men sedan styrde Carmen bilen hemåt, förbi hennes stadsdel Lincolnskogen (eng. Lincolnwood) och vidare norrut till Wilmette, en liten kuststad 10 kilometer norr om Chicago. Att sitta i en fullpackad bil på väg någonstans norrut genom Chicago gav mig en egendomlig känsla av déjà vu – den enda skillnaden var att bilföraren den här gången visste var vi var och vart vi var på väg (se inlägg 63).

Därföe kom vi nu lätt till vart vi skulle, och Carmen parkerade bilen för en liten promenad. Intill oss hade vi en kupolbyggnad som visade sig vara en helgedom tillhörande Baháisamfundet.

Bahàihelgedomen, Wilmette, 1972 (broschyr)

Bahàihelgedomen, Wilmette, 1972 (broschyr)

Det var en religion som jag aldrig hade hört talas om, men efter detta besök hade jag snappat upp det följande: ”Genom tiderna har Gud sänt mänskligheten en serie av gudomliga lärare – benämnda Manifestationer av Gud – med läror som understödde civilisationens framgångar. Dessa Manifestationer har innefattat Abraham, Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus och Muhammed. Baháulláh, den senaste av dessa Manifestationer, har klargjort att världens religioner alla stammar från samma källa och egentligen utgör successiva kapitel i Guds enda religion. Baháisamfundet anser att den viktigaste uppgiften för mänskligheten är att finna ett gemensamt framtidsmål för samhället, naturen och livets mening.”

Carmen sade att hon inte alls var religiös, men att hon tyckte att Bahái hade ett underbart budskap till alla människor av varje tro och utan tro.

Helgedomen inuti den ståtliga byggnaden liknade vilken stor kyrka som helst – det var deras lära som var vacker i mitt tycke. Men den omvände mig inte på något sätt, och detta besök förblev min enda kontakt med Baháiröreslsen för resten av mitt liv, hittills. Här står vi alla ute på trappan efter besöket.

Vi alla efter besöket i Baháihelgedomen, Wilmette (1972)

Vi alla efter besöket i Baháihelgedomen, Wilmette (1972)

 Vi gick sedan omkring litet i parken omkring helgedomen, och den här bilden knäppte vi helt uppenbart från småbåtshamnen intill.

Baháihelgedomen sedd från småbåtshamnen, Wilmette (1972)

Baháihelgedomen sedd från småbåtshamnen, Wilmette (1972)

Vi körde sedan tillbaka till Lincolnwood, och där lämnade vi av Carmens väninna utanför sin villa – hon tänkte titta in till Carmen på kvällen tillsammans med sin man, men det blev inte av – och sedan körde vi till den afghanske killens värdfolk. Harice Leavitt var en intressant människa. Inte bara hade hon i sitt hem hyst utlänningar av alla schatteringar, hon var också en ivrig tidningsskribent, både i brev till redaktören för de stora tidningarna och som huvudskribent i ett litet nyhetsblad för Lincolnskogen.

Annonser
Published in: on 2016/05/03 at 23:21  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: