Inlägg 2.736: 2 jul 1972

Strandvandringsledsuppsökandet

Ed och jag diskuterade en hel del om våra intryck av Chicagos museum för vetenskap och industri redan medan vi var där. Att det var annorlunda än alla andra museer var vi helt överens om, men Ed kom snabbare fram till uppfattningen att det var en skillnad i rätt riktning. Vi var bägge mottagliga för nytt av alla slag, mera än de flesta andra människor, men jag var faktiskt litet mera än Ed bunden till vad jag hade varit van vid. Och inte att undra på – Ed var ju hela två år yngre än jag och hade därför inte ännu uppnått samma nivå av fossilisering som jag.

Men när vi steg ut från museet efter flera timmar – eller århundraden – därinne, så var jag helt med om att detta var ett mycket skickligt sammansatt museum. Mycket lärdom hade på ett lätt sätt pumpats in i mitt huvud, och av det kände jag mig ganska överväldigad. Den allra mest lärorika salen därinne hade troligen varit den biologiska, och den sakta roterande kycklingkläckningsmontern är vad jag bäst kommer ihåg därifrån. De nya hönsen föddes nästan exakt samtidigt just när vi var där, och hur de olika kycklingarna reagerade inför den nya världen utanför äggskalet påminde i mycket om de olika typerna av människor omkring oss i vår egen värld.

Hönsfödsel på museet för vetenskap och industri, Chicago (1972)

Hönsfödsel på museet för vetenskap och industri, Chicago (1972)

Trots att vi till en början hade haft samma negativa reaktion mot alla knapparna att leka med därinne på museet, så kom intrycket av att det ändå var en effektiv undervisningsmetod att dominera minnesintrycket från de timmar som vi hade tillbringat där.

I stället för att ta bussen och tunnelbanan tillbaka till staden gick vi ut till den näraliggande sandstranden genom en gångtunnel under den stora trafikleden som följde sjön in mot Chicago. Det var nu mitt på dagen, och vädret påminde konstigt nog om en svensk mulen och litet blåsig sommardag. Vi var båda klädda i kortärmade bomullströjor, vilket var i tunnaste laget – men vi hade klätt oss för sommarvädret i Chicago och inte i Göteborg.

När vi höll i gång var det inte kallt, så vi började gå mot Chicago i vår vanliga raska långpromenadtakt. Vi visste att staden låg där bortigenom någonstans, och om vi följde stranden så kunde vi ju inte missa den och av misstag hamna uppe i Kanada. Det var en välansad, lätt asfalterad ‘stig’ att gå på längs stranden, och den låg så isolerad i den smala parkremsan mellan bilvägen och sjön, att den inte kunde utnyttjas av andra människor än sådant långpromenadbitet folk som Ed och jag.

Annonser
Published in: on 2016/05/07 at 05:07  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: