Inlägg 2.743: 3 jul 1972

Postmekaniseringsgradshäpnaden

Vi kom ut från posten framemot 13-tiden. Jag var helt omtumlad av alla tekniska underverk som jag hade gjort bekantskap med därinne. Vem hade trott att posten i Chicago var så oändligt mycket mera mekaniserad än vår lilla post på 10:e gatan hemma i Nya York? Och detta tyckte jag trots att jag själv sysslade med elektroniska datamaskiner som var mycket mera avancerade än vad posten hade visat upp. Det var naturligtvis min tokiga inbillning att posten till sin natur var långsam, noggrann och gammaldags som fick mig att häpna över varje mekanisering av arbetet därinne.

Posten var ju något som jag hade känt till redan som liten unge i Stockholm. Den bestod då av en affär på Kungsholmstorg, och där hade jag ett eget sparkonto och egen postsparbanksbok. Om jag kom dit med några kronor att sätta in, så klistrade den snälla tanten bakom disken in en färgglad kupong eller två i min lilla bok. Bilden här är från internet – jag hade aldrig 10 kronor att sätta in. Det var bara 2 eller 3 kronor i taget.

Postsparbanksbokssida med tre insättningar (internet)

Postsparbanksbokssida med tre insättningar (internet)

Sådan var posten i mitt medvetande även nu i Chicago, så undra på att jag var helt tagen av hur modern och mekanisk posten nu hade blivit. Inga inklistringskuponger längre nu på 1970-talet. När jag ojade mig över den fina utrustningen som posten i Chicago hade, så höll Ed förstås med mig, men han var inte alls lika imponerad. Han levde säkert inte i en minnesvärld av färgglada postsparbankbokskvitton.

Det tog inte lång tid för oss att hitta ett trevligt lunchställe inne bland skyskraporna. Vi fann ett som hette Benihana från Tokyo. Jag tror inte att jag har berättat något om dessa små restauranger tidigare, så detta var troligen min första upplevelse av dem.

Restaurangen Benihana från Tolyo, Chicago, 1971 (broschyr)

Restaurangen Benihana från Tolyo, Chicago, 1971 (broschyr)

Den gjorde inte mycket väsen av sig för oss fotgängare – om vi inte hade sökt efter ett matställe, så hade vi troligen passerat Benihana utan att märka det. Som dagliga gäster hade de säkert en skara kontorsslavar från byggnaderna däromkring, så de behövde förstås inte våra tillfälliga slantar i kassan. Men det gjorde ingenting – vi kände oss välkomna ändå.

Ed utanför restaurangen Benihana från Tokyo, Chicago (1972)

Ed utanför restaurangen Benihana från Tokyo, Chicago (1972)

Alla gäster satt vid bardiskar, byggda i fyrkanter, med upp till nio personer runt varje japansk kock. Han grillade och förberedde allting själv. Medan köttet bryntes arrangerade han grönsakerna på allas tallrikar. När köttet var helt färdigt lade han till det, och måltiden kunde begynna. Och hela tiden pratade han om vad han gjorde – det var en enmansföreställning av hög standard. Maten var mycket god. Visst ville man återvända dit.

Pappersservett från restaurangen Benihana från Tokyo, Chicago (1973)

Pappersservett från restaurangen Benihana från Tokyo, Chicago (1973)

Annonser
Published in: on 2016/05/16 at 05:31  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: