Inlägg 2.746: 3 jul 1972

Gästgivargårdsanländandet

Vi steg in i detta väl underhållna gamla värdshus som i sin korsvirkeslagda Tudorstil så distinkt avvek från allt annat i den omedelbara omgivningen, där hälften var modernt och resten vanvårdat på gränsen till förfall. Vi fann nu att detta inte bara var en restaurang utan också ett hotell med 175 gästrum. Det förvånade oss, för från gatan sett var det enbart en trevåningsbyggnad med rätt begränsad fasad. Därför måste det på baksidan ha sträckt sig långt in på tomten. Och det visade sig att den gjorde det med besked, och att de bakom allt också hade en stor parkeringsplats för gästernas alla bilar.

Här är en bild från gästgivargårdens baksida, tagen vid ett tillfälle år 1958, när president Eisenhower anlände dit.

President Eisenhower anländer till gästgivargården, Chicago, 1958 (internet)

President Eisenhower anländer till gästgivargården, Chicago, 1958 (internet)

Det fanns tre olika matsalar därinne – vilken skulle vi föredra? Vi mumlade något om biff, och då fördes vi till vilken det nu blev. Det var en stor men ändå trivsam sal med matbord kors och tvärs. I taket satt det bjälkar – litet ljusare i färgen än i vår lya i Nya York – och runt väggarna stod det en hel del rustika prydnadsföremål, från statyer till golvklockor. Detta var en helt annan sorts lokal än på det intetsägande George Diamonds stekhus kvällen före.

Jag skall nu snabbt gå över litet om denna gästgivargårds bakgrund, vilken innefattas i det större begreppet ‘Chicagos boskapsfållor’. Ed och jag visste ingenting om allt detta, där vi satt och väntade på våra biffar att bli bultade och brynta.

När de amerikanska järnvägsnäten byggdes i mitten av 1800-talet fick de snabbt en viktig uppgift, nämligen att transportera lantbruksprodukter från vidderna ute i väster till den tättbefolkade östern. Chicago blev av rent geografiska skäl en viktig knutpunkt mellan nio olika järnvägsföretag i väst och öst. I Chicago var alla resenärer såväl som alla godsvagnar tvungna att byta från ett företags tåg till ett annat. Passagerarna klarade av sitt tågbyte med hjälp av goda hotell i Chicago, men rangeringen av godsvagnar var så tidsödande att de flesta djur inte överlevde strapatsen.

Därför slog sig de nio järnvägföretagen samman bakom idén att frakta boskap från centrala och västra Amerika till den gemensamma knutpunkten Chicago för att därifrån efter behov sändas vidare till sina olika destinationer i östra Amerika. År 1864 köpte de gemensamt ett träskmarkområde på 130 hektar sydväst om Chicago att användas till boskapsfållor.

Annonser
Published in: on 2016/05/22 at 06:28  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: