Inlägg 2.749: 3 jul 1972

Uppsomensolochnersomenpannkaka

Gästgivargården, där Ed och jag nu satt och väntade på vår väl tillagade biff, var den absoluta motsatsen till slakteriernas vedervärdiga arbetsmiljö. I likhet med alla charkuterifabrikerna runt boskapsfållorna hade gästgivargården också byggts av utomstående företagare för att tjäna en kova på Förenade Boskapsfållornas verksamhet. I detta fall var det genom att skapa en behaglig replipunkt för de storboskapsägare som hade kommit till Chicago för att avyttra sin hjord och naturligtvis även för potentiella köpare av deras boskap.

Här fick de den livskvalitet som män i deras ställning krävde i form av mat, samvaro och sömn. De var inte nätta och förfinade företagschefer, vana vid den propra lyxen av ett kontor högt uppe i en skyskrapa – nej, de var kreatursskötare av födsel och gammal vana, med en bred och ljudlig personlighet som mera hörde samman med boskap än med människor.

Kanske matsalens inredning pch totala brist på ljudnivå borde ha skvallrat för Ed och mig om vad som var på gång, men nu var vi inte ett dugg insatta i hur allt detta hade byggts upp och inte heller om att det nyligen hade börjat avvecklas. Genom den alltmer framskridande tekniska utveckligen av kyltransporter på såväl landsväg som järnväg hade efterhand metoden med gemensamma boskapsfållor i Chicago blivit allt mindre lönsam, och slutet på det hela blev att Förenade Boskapsfållornas verksamhet år 1971 helt och hållet upphörde. Punkt och slut. Och därmed samma sak för charkuterifabrikerna.

Detta hade alltså skett alldeles nyss, förra året, 1971.

Vi två avnjöt naturligtvis den väl tillredda biffen, när vi äntligen hade den framför oss på bordet – men den var ändå inte ett enda dugg bättre än vad vi kvällen före hade fått hos George Diamond. Med tanke på att gästgivargården inte längre hade tillgång till slakterierna nästgårds var detta egentligen inte alls underligt.

Med hela avsikten med sin existens bortraderad förlorade Boskapsfållogästgivargården naturligtvis genast det mesta av sitt dagliga levebröd. Men tack vare nyfikna turister och lokala läckergommar och dessutom de återkommande evenemangen på amfiteatern kom den ändå att hålla sig flytande, sisådär. Denna situation skulle komma att hålla fram till år 1975, då man plötsligt en dag sålde ut alla gästgivargårdens dyrgripar och sedan rev det vackra huset – i likhet med allt annat i grannskapet som på minsta sätt hade haft med boskap att göra.

Annonser
Published in: on 2016/05/22 at 10:08  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: