Inlägg 2.750: 3 jul 1972

Boskapsfållobesöksavslutningssummeringen

Baserat på min beskrivning av vårt middagsmål på Boskapsfållornas gästgivargård, kan det förefalla att ha tagit hela kvällen i anspråk. Men det var absolut inte så – visserligen tog det en mäkta lång tid innan våra huvudrätter stod färdiga, men ändå satt vi nog inte där i mycket mera än två timmar. Det är förstås mitt sammandrag av fållornas historia som gav intrycket av en utdragen måltid – och ändå valde jag att inte ge mig på några onödiga detaljer, som till exempel att allting brann upp i en explosiv brand i juni 1934 och var återuppbyggt före slutet av samma år.

Det finns en liten 2-minuters video om denna brand, och jag rekommenderar dig att klicka här och se den. Medan du ändå är i farten bör du också klicka här för att få se en annan, litet längre video som täcker hela historien om boskapsfållorna och de omgivande charkuterifabrikerna, med en tonvikt på arbetsförhållandena där. Jag såg den inte förrän nu i skrivande stund – med ett leende på läpparna, för jag fick höra och se en snabb upprepning av alla de historiska uppgifter som jag just hade presenterat i dessa rader.

Alltnog, när Ed och jag var mätta och belåtna gav vi oss iväg hemåt. På vår väg ut ur matsalen fotograferade jag en enorm golvklocka, vilken lär ha vägt ett helt ton, med den avgjort lättare Ed som jämförelseobjekt. Och som du ser på bilden stod den inte gömd i ett hörn utan pampigt i en monter som på ett museum, omgiven av två tända kandelabrar, och alltihop skyddat av en elegant ruta av falsat glas.

Ed invid en golvklocka, Gästgivargården, Chicago (1972)

Ed invid en golvklocka, Gästgivargården, Chicago (1972)

Vad det kändes kallt därute! Visserligen huttrar man lättare under smältningen av ett ordentligt mål mat – det värmande blodet är då upptaget av andra göromål – men 10 eller 12 grader en högsommarkväll i Chicago var för oss något helt oväntat. Ed sade ifrån att han skulle ta med både yllehalsduk och öronmuffar när han kom hit en annan gång.

”Det blir säkert mycket varmare i morgon”, sade jag hurtfriskt och uppmuntrande.

Tack och lov kom vår buss nästan omedelbart, och det var riktigt roligt att se de mörka förstäderna passera utanför bussfönstren, särskilt som vi ju inte kunde känna igen ett enda dugg av vad vi såg. Vid bussbytet fick vi stå och huttra i säkert en kvart innan vi fick åka vidare. Men varje resa har sitt slut, och vi var i säkerhet på vårt lilla rum ungefär klockan 22.30. Det var varmt och skönt därinne. Vi hade haft en välfylld dag, och när vi tänkte framåt till morgondagen, nationaldagen, kunde vi inte komma på någonting som vi hade kvar att se i Chicago. Var detta möjligt? Nåja, när den dagen kom skulle vi säkert hitta på något att göra.

Annonser
Published in: on 2016/05/22 at 23:42  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: