Inlägg 2.761: 14 jul 1972

Telefonsamtalskomihågandet

Nu skall jag berätta om ett telefonsamtal som jag inte kom ihåg att berätta om i sitt rätta sammanhang – det ägde rum en dag omkring den 27 juni. Jag kunde nu alltid ha klämt in detta samtal på sin kronologiskt rätta plats i mina gamla inlägg från slutet av juni, men eftersom den exakta tidpunkten för samtalet inte har någon större betydelse, så får det bli här i stället.

Du kommer kanske ihåg hur det ösregnade hela juni månad 1972 i Nya York, och hur Ed och jag den 18 juni var ute på en liten stadspromenad, när det äntligen bara duggade. Då fick vi på Femte avenyn se en renhållningstankbil med alla sprutventilerna öppna för att verkligen tvätta gatan ren, och detta på en söndag med dubbel timpenning under ett duggregn omedelbart efter flera dagar av ständigt störtregn. Jag satte mig då ner och skrev ett ironiskt brev till borgmästaren om detta slöseri med stadens medel (se inlägg 2.714). När jag berättade om detta skrev jag att jag inte hade fått något svar på mitt brev.

Men det kom faktiskt ett svar efter en vecka i form av ett telefonsamtal – jag hade också lagt in mitt nummer i brevet, för myndigheter tycker det är både lättare och säkrare att ringa än att skriva. Det var chefen för Manhattans gaturenhållning – eller åtminstone den som planlade renhållningbilarnas körningar. Han var bedrövad. Han hade varit på semester, och när han kom tillbaka stoppade han all gatubevattning. Men de som var på post hade felat , och nu skulle han se till att det hela omorganiserades så att detta misstag inte skulle kunna upprepas. Han frågade mig om jag kände att jag kunde lita på honom, när han sade att det inte skulle hända igen, och det sade jag naturligtvis att jag kunde göra.

Och det gjorde jag faktiskt. Jag var dessutom rörd av att det även i en 8-miljonersstad kan löna sig för en vanlig liten medborgare att skriva en rad till botgmästaren och påpeka något som är fel. Och att ibland till och med få veta att det har haft en effekt.

Men nu var det inte blött längre. Efter den genomvåta junimånaden hade Nya York fått en mycket varm julimånad – det var som mest 34 grader. Men Sverige hade 27 som högst, och det var ännu varmare, för där fanns det ingen luftkonditionering. Där fick man sova och arbeta i 27 grader, medan vi i Nya York kunde sova och arbeta i 22 grader och bara uppleva de 34 graderna om vi valde att vara ute däremellan – även tunnelbanorna hade börjat bli luftkonditionerade. Det gick minsann ingen nöd på oss.

Annonser
Published in: on 2016/07/01 at 05:17  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: