Inlägg 2.768: 14 aug 1972

Stockholmsbefolkningsförkätteriet

Det var en förfärlig massa böcker och kataloger och annat kontorsmaterial som skulle bäras dit ner, och det var en lång vandring för varje lass. Den enda nedgången till källaren var en trappa utifrån gården intill garaget, så pappa fick gå ut på gatan och in på gården, ner för trappan och sedan med böjt huvud söka sig i källaren till sitt nya kontorsrum i andra änden av huset. Det var gott för honom att han fick en hel del hjälp med detta av en montör, som i gengäld fick en hel del belysningattiraljer som pappa inte längre behövde.

Ett annat obehag som han kunde tänkas råka ut för därnere var källarfuktighet. I normala fall var det inte unket eller kvavt därnere, men varje källare kan ha sina dåliga dagar – det är alltid omständligt att vädra en källarlokal. Därför tjatade jag på pappa om att skaffa sig en hygrometer och ställa den mitt på skrivbordet, så att han av den lätt kunde bli larmad när fuktig luft krävde att han tog sig upp därifån för att rädda livhanken.

Det hade inte kommit något svar på hans detaljerade patentbeskrivning från firmorna i Amerika.

Mamma fick en dag mitt i augusti lust att se mera liv och rörelse omkring sig och beslöt att på egen hand pröva på en av de bussar som gick till Stockholm för bara 15 kronor tur och retur. Hon steg upp redan klockan 05.45, för bussen skulle gå på pricken klockan 07.00. Hon tyckte att det var riktigt kul att komma till storstaden, men efter fyra timmar där hade hon fått nog. Hon berättade i sitt brev att ”det var allt så beklämmande. Massor av folk av alla raser, alla lika långhåriga och ovårdade som svenskarna. Och alla bara hängde och drack, och polisen gjorde stötar titt och tätt och schasade iväg dem och kollade då papperspellarna – så kallades offentliga papperskorgar vid den tiden – för gömd narkotika. På kondiset satt det 16- och 17-åriga mammor med sina små barn och förde ett språk som var fantastiskt. Alla var illa klädda, både turister och stockholmare, unga och gamla.”

Jag var tvungen att härovan citera en bit av hennes berättelse för att visa hur människor i hennes ålder upplevde de nya, ledigare tiderna med det mindre propert beteende som präglade den unga generationen – vilken jag i hennes ögon säkert ansågs tillhöra. Hon klagade aldrig över detta när hon var ute med mig, men nu kom det fram i ett skrivet brev. Antagligen är det min tillvaro från 29 års ålder i det otroligt blandbefolkade Nya York som har fått mig att på äldre dagar undgå detta elegiska tänkande visavi mina yngre och annorlunda medmänniskor.

Annonser
Published in: on 2016/07/09 at 14:11  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: