Inlägg 2.783: 6 sep 1972

Linbaneutflyktsreseinterludiet

Ed gick omkring en stund i staden och slank också in på ett lunchhak för få litet mat, men sedan gick han tillbaka till linbanestationen för att åka tillbaka till Caracas.

”Detta var en utflykt där själva resandet var bättre än målet för resan”, sade han till sig själv och hoppade in i den lilla kabinen. Snart nog fick han veta att han hade gjort denna bedömning litet för tidigt.

Och så fick han ånyo se det blåa Söderhavet resa sig strax bortom stadsbyggnationen. Från kabinen kunde han inte urskilja några ordentliga sandstränder, och det var egentligen bara bra, för det betydde att han inte skulle ha hittat någon badstrand om han hade sökt efter en därnere. Någonting i linje med räven och rönnbären, inte sant?

Efter några soliga minuter blev det plötsligt grått och mörkt. Kabinen hade gått in i ett moln, och molnigt förblev det ända upp till toppen av Avila. Tjock dimma och riktigt kall blåst när han steg ur gondolen. Medpassagerarna var alla lokala och visste precis vart de skulle gå och Ed följde dem till den andra linbanestationen och in i dess gondol. Där satt de och väntade på avfärden. Och väntade. Och väntade. Då kom det en konduktör och talade om någonting på spanska, och så stängde han kabindörren och gick sin väg igen.

Vad hade han sagt? En herre förbarmade sig över stackars Ed, som på bruten engelska fick veta att det var strömavbrott och att det skulle ta en stund, men kabinen kunde ge sig av utan förvarning, så alla skulle stanna på sina platser. Jaha!

Det var rått och vått därinne i molnet och inte alls mjukt som i en dimma. Vinden ven och vaggade den hängande farkosten, och några gånger var det ett hål i molnet med sol och utsikt över andra moln i en minut, och sedan molnade det till igen.

Men hela tiden blev det allt kallare, i kabinen och säkert också utanför den. Alla satt och huttrade och beklagade sig för vem som ville höra på – och som begrep spanska. Ed bara bet ihop tänderna och hade det långtråkigt i sin språkliga ensamhet.

”Varför är jag här?” undrade han för sig själv utan att få ett vettigt svar.

Det tog två hela timmar innan strömmen kom tillbaka, och precis som konduktören hade sagt satte sig gondolen i rörelse och gled sakta ner mot Caracas. Snart nog var man under molnet och fick se huvudstadens tinnar och torn tills kabinen landade vid en plattform fylld med resenärer på språng.

Detta hade varit Eds största äventyr på hans egen Sydamerikaresa – men bara hittills. Han hade ingen aning om vad annat elände som skulle inträffa innan han kom tillbaka till Nya York.

Annonser
Published in: on 2016/07/26 at 03:57  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: