Inlägg 2.784: 6 sep 1972

Söderhavsflygningsankomstovanlighetshydraulikorsaken

Bortsett från Eds timmar uppe i Avilabergets tjocka dimma var hans väder mycket varmt och fuktigt. Men inte värre än vissa sommardagar i Nya York, så det bekom honom inte alls. Och på söndagen var det dags att byta vistelseort till en liten ö, Margaretaön (spa. Isla de Margarita), 30 kilometer från fastlandet och 300 kilometer från Caracas. På den lilla skisskartan som jag lade in här tidigare (se inlägg 2.770) ligger Margaretaön intill bokstaven ‘s’ i ‘Caracas’.

Gruppen åkte buss ut till Caracas flygplats i Maiquetia, och därifrån flög de med ett DC-3 propellerplan för 20 eller 30 passagerare, tillhörande flygbolaget Avensa. Flygtiden till Margaretaön var en timme, och allt var väl tills det meddelades, på spanska och engelska, att det hade blivit något fel på hydrauliken och att man skulle sitta säkert fastspänd, då det kunde bli en del oväntade rörelser på planet.

Det blev inte mycket av den sorten. Tvärtemot, det blev en mycket jämn flygning. Landningen på flygplatsen på Margaretaön kändes normal – men sedan blev allt mera ovanligt. Rullande i hög fart på startbanan svajade planet i sicksack från den ena kanten till den andra tills det slank av betongen och ut på ett lerfält där det abrupt blev stående.

Inga passagerare blev skadade på något sätt, men de var förstås uppskärrade. En flygplatstrappa kunde inte rullas ut från betongbanan, men planet hade en utfällbar rullbana för bagage, och den kunde användas av passagerarna för att komma ut ur planet. Personal både från planet och från flygplatsen hjälpte alla passagerare, och då särskilt kvinnor i högklackade skor, att vingla sin väg ner på det smala rullbandet.

Passagerarna hjälps av planet på dess bagagerullbana, S:ta Margareta (1972)

Passagerarna hjälps av planet på dess bagagerullbana, Margaretaön (1972)

Sedan stod alla i skuggan under planets vinge och väntade på att bli transporterade till flyghallen. Det tog bättre delen av en timme innan en buss kunde ackvireras från staden Porlamar och köras ut till flygplatsen och hämta dem.

Passagerarna väntar i skuggan av flygplansvingen på en hämtande buss, S:ta Margareta (1972)

Passagerarna väntar i skuggan av flygplansvingen på en hämtande buss, Margaretaön (1972)

Efter denna något ovanliga ankomstprocedur blev Eds dagar på ett badhotell i Porlamar precis sådana som han hade väntat sig. Här på bilden står han på språngbrädan redo att dyka på huvudet i hotellets simbassäng – vilket han förstås inte alls gjorde.

Ed på språngbrädan till hotellets simbassäng, Porlamar (1972)

Ed på språngbrädan till hotellets simbassäng, Porlamar (1972)

Återresan till Caracas flygplats med ett väl fungerande plan av samma typ gick så som den skulle, och där gällde det bara att byta till det stora Viasaplanet tillbaka till Nya York. Ed hade all anledning att vara stolt över att ha tagit del i den enda flygolycka som vår lilla familj hade upplevt, och han fortsatte med att inneha det rekordet i all sin framtid.

Annonser
Published in: on 2016/07/26 at 13:44  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: