Inlägg 2.820: 21 – 27 okt 1972

Nattsysselsättningssamordningstillfälligheten

På lördagen var det igen dags för Logen, och som planerat gick vi dit klockan 22.00, litet senare än den första gången, för att nu få liv i luckan för oss litet fortare. Det var risk för regn och rätt svalt, så vi var tvungna att sätta på oss vindjackor – att gå ut lätt klädda bara för att se tuffa ut var inte värt att bli förkylda för. Vi visste att Logen hade en ‘garderob’ med en ‘garderobiär’ som tog hand om ytterkläder och annat sådant som hörde till vinter- och våtväder.

Det visade sig fortfarande vara för tidigt, och det var nu som vi beslöt att nästa gång i stället sova fram till midnatt och därefter gå till Logen. Vi hade förstås trevligt ändå, fast inte direkt kul förrän efter midnatt, när de spralliga ‘ungarna’ dök upp. Och när vi drog oss hemåt vid 04-tiden kom det minsann duggregn på våra vindjackor!

Som jag tidigare har nämnt kom jag att under hela den följande veckan arbeta med förberedelserna för en stor TCS-installation, och det betydde att jag var i arbete från klockan 20.00 och ibland ända till klockan 04.00 eller 05.00. Som hittat för min kropp, som ju på lördagen därefter automatiskt skulle vara invand vid nattvaka och därför inte, som stackats Eds, behöva tvingas att försöka sova klockan 18.00, för att klara av Logens sena aktiviteter. Allt som sker är inplanerat av högre makter.

Som du redan vet, köpte jag automatiskt in IBM-aktier genom avdrag på lönen var 14:e dag. Jag brukade vanligen sälja dem när jag hade samlat på mig tre eller fyra, för jag tyckte att det var roligare – men oftast inte alls mera lönande – att använda dessa pengar på andra, mera hoppiga aktier. Nu hade jag utan någon särskild anledning samlat på mig hela nio IBM-aktier, och dem sålde jag på tisdagen för 16.560 kronor. När tio procent av min bruttolön försvann varje gång jag fick min avlöningscheck, så  märktes det inte alls, men när en summa på hela sexton tusen kronor kom dimpande på det här sättet, lita då på att det vekligen kändes. Gott. Det var förstås bara en känsla – i verkligheten vore det ju samma sak att få hela lönen varje gång. Nåja, på det här viset fick jag faktiskt en femton procents rabatt på aktiernas inköpspris, så en del av den goda känslan var faktiskt verklighet.

På fredagen kom det två riktiga brev igen. Ett från pappa och ett från – nej, inte från mamma utan från Pelle Nilsson, maken till Marianne Forssell (se inlägg 2.358), som i sin tur var dotter till Forssells, som jag alldeles nyss nämnde (se inlägg 2.817). Han skrev att han skulle komma till Nya York den 4 november och bo på Belmont Plaza hotell på Lexingtonavenyn i hörnet av 50:e gatan.

Hotel Belmont Plaza New York

Vykort av Hotel Belmont Plaza, New York (internet)

Annonser
Published in: on 2016/08/28 at 22:40  Kommentera  

Inlägg 2.819: 19 – 20 okt 1972

Argumentslagträpoesitillgripandet

På torsdagen den 19 oktober, alltså mindre än en månad efter det att sommarens hetta officiellt hade övergått till höstens angenämt friska luft, snöade – jag upprepar: ‘snöade’ – det i Nya York! Stora vita pladuskor landade rätt på min näsa när jag var på min väg till tunnelbanan på morgonen. Visserligen blev det omedelbart vatten av dem, men det var snö som träffade mig och trottoaren framför mina fötter. Så skall det bara inte vara! Vi var på väg rätt in i en ny istid – inte bara politisk utan även rent meteorologisk. Usch! Var fanns skidorna? Jovisst, de låg i säkert förvar uppe på den nya, stora hyllan över entréhallen.

Snön var bara en tillfällighet, för när jag gick från tunnelbanan till mitt kontor, så var det bara regn. Men minsann, när jag kastade en blick ut genom fönstret på eftermiddagen, så var der snö igen. I stället för luft fyllde stora svarta snöflingor – genom fönstret såg de faktiskt svarta ut – korsningen av 56:e gatan och Sjätte avenyn vid en årstid där de absolut inte hörde hemma.

Det började äntligen att gå framåt för Ed. Han hade vid det här laget fått flera napp men ännu inget konkret erbjudande. Jag såg mig tvungen att besvara mammas anklagelse mot Ed för att ha varit lättsinnig genom att lämna sitt arbete på Allied Chemical utan att ha något annat arbete på gång. Därför citerade jag för henne i ett brev några rader ur Rudyard Kiplings dikt ‘Om…’:B2819,INT,KiplingsDiktOm

‘If you can make one heap of all your winnings
and risk it on one turn of pitch and toss,
and lose and start again at your beginnings
and never breathe a word about your loss,
yours is the Earth and everything that’s in it,
and which is more, you’ll be a man, my son!’

Jag vet inte hur jag lyckades översätta detta mästerverk och behålla dess vackra kadens. Jag fick offra rimmen på köpet, men det må vara hänt – Kipling var den bättre av oss två.

‘Om du kan samla alla dina vinster
och chansa dem på udda eller jämnt.
förlora allt och börja om från början
och aldrig ge ett knyst om din förlust,
din blir vår Värld med allt som finns uppå den,
och mer än så, du blir en man, min son!’

Fint präntad på en träplatta fick jag en gång den dikten av tant Ebba de Broen, kanske som studentpresent, men jag lämnade kvar den i Örebro när jag flyttade till Amerika, eftersom jag inte kunde enas med Kipling om vad han uttryckte med dessa ord. Och som argument gentemot mamma om vad Ed hade gjort, använde jag nu samma rader! Hur inkonsekvent får man lov att vara?

Published in: on 2016/08/27 at 22:52  Kommentera  

Inlägg 2.818: 16 okt 1972

Ekonomigemenskapsanslutningspolitiksbedömningen

Mamma skrev i sitt brev också en rad om den europeiska ekonomiska gemenskapen, också benämnd EEC. Den hade vid grundandet år 1958 bestått av Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Holland och Västtyskland, men i flera omgångar skulle ytterligare sex länder komma att ansluta sig. Det var Danmark, Irland och Storbritannien år 1973, Grekland år 1981 och Portugal och Spanien år 1987.

Karta över EEC, 1958 - 1993 (internet)

Karta över EEC, 1958 – 1993 (internet)

Under år 1972 var det en vild debatt i Sverige om landet skulle ansluta sig till EEC. Genom att hålla fast vid sin neutralitetspolitik kom Sverige att avstå från att ansöka om medlemskap. Norge sade också ‘nej’, medan Danmark sade ‘ja’, och mamma berättade att ‘massmedia’ – med vilket hon måste ha avsett radio, television, Svenska Dagbladet och Nerikes Allehanda – bara talade om hur klokt Norge var och hur hemskt det skulle komma att bli för Danmark i framtiden.

”Men”, som hon skrev, ”danskarna bara skrattar och säger att utan EEC skulle det vara en katastrofsituation hos dem, för de har en enorm export av livsmedel till England.”

Hon skrev också att de inte alls var förvånade över att Ed inte hade fått något arbete. De tyckte att det var lättsinnigt av honom att sluta sin plats utan att ha något annat, bara för att få tre månaders lön. Och nu skulle han kanske komma att sitta arbetslös länge – hon hade trott att han var klokare.

Jag hade i mitt stilla sinne tänkt i samma riktning, men det hade jag förstås inte sagt till Ed. Däremot var jag helt övertygad om att han snart skulle komma att få ett bra jobb inne i Nya York.

Och så sprättade jag upp pappas brev – vad roligt det här var, att överösas med post!

Hans brev bestod till största delen av en bön att jag skulle övertala mamma att komma över till Nya York ensam för att fira julen, nu då han inte kunde komma ifrån. Han var av uppfattningen att det var viktigt för honom att vara hemma om och när han skulle få ett positivt svar från något företag beträffande hans uppfinning av en metod för tillverkning av ‘sprängdosor’. Mamma tyckte att när han nu inte längre hade någon personal att ansvara för – och inte heller något enda uppdrag på gång – så var det ett gyllene tillfälle att kunna resa bort i lugn och ro. Jag sade inte till dem att jag stod på mammas sida, för den debatten fick de sköta på egen hand utan min inblandning. Men jag kunde förstå att det hade utvecklats ett spänt förhållande på Skyttegatan mellan dem i detta avseende, så jag försökte vifta bort debatten med att de precis lika väl kunde komma vid ett annat, lämpligare tillfälle.

Published in: on 2016/08/27 at 18:37  Kommentera  

Inlägg 2.817: 16 okt 1972

Utlandsreseäventyrligheterna

När jag kom hem från arbetet på måndagskvällen, låg det två brev och väntade på mig, båda från Skyttegatan i Örebro. Jag rev upp mammas brev först, för hennes var vanligen de mest underhållande. Hon berättade att de den 4 oktober hade slagit sig lösa och åkt utomlands. De hade kommit på idén med resan på tisdagsmorgonen, gjort arrangemangen under dagen och gett sig av på onsdag morgon. De hade redan tidigare gjort upp med Pontus och Resi Forssell (se inlägg 1.893) i Göteborg att en dag träffas nere i Viken i Skåne hos Marianne Wieslander, änka efter Axel Wieslander efter att de i många år hade bott på Java, där han hade varit konsul och chef för SKF-fabriken. Hela gänget hade varit vänner alltsedan ASEA-åren i Västerås – där jag själv helt apropå råkade födas vid den tiden.

Mina föräldrar stannade till vid Hedbergs stora möbelaffär i Vinslöv intill Kristianstad. Avsikten med att ta omvägen dit var att finna lämpliga möbler för den blivande studentdubletten i pappas före detta kontor. Men mamma skrev att de nu moderna möblerna var hemskt låga, mjuka och utan stöd för ryggen – och dessutom var de alla randiga och konstiga i modellen. Det fanns alltså ingenting för dem att köpa där.

Hedbergs Möbelaffär, Vinslöv (internet)

Hedbergs Möbelaffär, Vinslöv (internet)

De fortsatte som de hade planerat till pappas favorithärbärge Fleninge motell strax före Hälsingborg (se inlägg 1.110). Deras dubbelrum där kostade 68 kronor allt som allt.

Ni parkerar bekvämt Er bil utanför Ert rum, Fleninge Klassiska Motell, Ödåkra (internet)

Ni parkerar bekvämt Er bil utanför Ert rum, Fleninge Klassiska Motell, Ödåkra (internet)

Nästa morgon fortsatte de till Danmark, fast bilen lämnade de i Hälsingborg, för den skulle kosta 30 eller 40 kronor för överfarten, och de hade ändå inte tänkt resa längre än till Helsingör.

Danmarks billiga dagar för svenskar var nu förbi – för att spara kunde man inte bara köpa vad som helst. Mamma fann två kilo kassler för 15 svenska kronor kilot – 25 i Sverige – och tre kilo ost för halva priset och en del konserver. Hon spenderade 100 svenska kronor och sparade in 80. Sedan kånkade de med lasset till färjan och bilen och körde tillbaka till Fleninge. De sov middag och var sedan i Viken klockan 15.00. När de satt och drack kaffe kom Forssells från Göteborg.

Efter en middag med mycket dryckjom hade bara pappa hållit sig nykter, så på kvällen var det han som fick köra alla till motellet i Fleninge. På morgonen körde han alla till Viken. där Forssells kunde ta sin bil för att köra tillbaka till Göteborg. Mina föräldrar åkte i kortege med dem till Halmstad, där Forssells fortsatte hemåt och pappa – som var uppvuxen i Halmstad – kunde till sin evärdliga nesa inte hitta ut ur staden. Men det gick till slut, de åt lunch i Torup, körde helt vilse i Jönköping och kom hem till Örebro efter sin äventyrliga färd till det vilda Utlandet.

Published in: on 2016/08/27 at 05:04  Kommentera  

Inlägg 2.816: 15 – 16 okt 1972

Riisparksbeskrivningsmetodsefterapningen

Som du säkert märkte. gick jag från att ha beskrivit miljön på Logen vid vår första kväll över till att nämna enstaka händelser vid några av våra många följande besök där. Jag hade många skäl till detta, och de flesta återspeglar skälen till att inte gå in på varenda tripp ut till Riisparken om somrarna. En detaljerad redogörelse för vartenda besök skulle vara (1) tjatigt, för det skulle bli i stort sett samma sak för varje besök, (2) omöjligt, för jag minns inte alla dessa likadana besök och inte rapporterade jag heller mycket om dem i brev till Örebro, och (3) ifråga om Logen, ännu mera omöjligt, för jag skrev förstås inte ett ord till Örebro om några besök på gaybarer.

Som jag redan har antytt kom Logen att bli vår ständiga replipunkt för vartenda ledigt veckoslut efter att så modigt ha gett oss in i leken – ett par år efter det att ‘faran över’ hade blåsts för åtminstone de mindre uppenbara yttringarna av homosexualitet i Nya York. Vi anpassade oss snällt till gaylivets insistens på att mellan lördag och söndag vara vaken och hålla igång mellan klockan 23.00 och 05.00, när man förstås borde ha sovit. Detta visar att människan kan lära sig att uthärda det mesta. Kroppen – och även själen – vande sig snart vid att ersätta nattsömnen mellan lördag och söndag med en kortare kvällssömn på lördagen och en kortare morgonsömn på söndagen.

Jag hade konsulterats mycket i samband med en stor installation av TCS hos en större mäklare – jag kan inte minnas vilken det nu var. Kan det ha varit själva Merrill Lynch? Mina kolleger på mäklarkontoret hade gått igenom dessa installationer så många gånger, att det förvånar mig att min ‘expertis’ fortfarande skulle krävas. Detta talar för att det kan ha varit frågan om Merrill Lynch, som ju hade en flera gånger större omsättning än alla de andra mäklarna, något som kan ha varit en källa för vissa kapacitetsproblem. Hur som helst, jag var helt beredd på att vara i farten mellan klockan 20.00 och 04.00 varje veckodagsnatt under veckan från den 23 oktober. Nattarbete igen? Nej, inte så som det var förr om åren – det ville jag inte ens tänka på längre – men någon vecka då och då var jag inte omöjlig med. Det hörde fakriskt till min sorts arbete.

På måndagen sålde jag mina 60 aktier i Zions Utah Bank. Efter ett halvår hade de slutat att gå upp, och jag nöjde mig med en rätt blygsam vinst. Jag fick 9.522 kronor för aktierna, och då jag ett halvår tidigare hade köpt dem för 7.798 kronor (se inlägg 2.682) blev det 1.724 kronor på plussidan.

Published in: on 2016/08/27 at 01:28  Kommentera  

Inlägg 2.815: 15 okt 1972

Logenlördagkvällsutvecklingssummeringen

Trots att det duggade så smått på vår väg hem från Logen, så var vi glada i hågen efter vår trevliga kväll. Sedan vaknade vi inte förrän frampå söndagens förmiddag. Vi var fast beslutna att gå till Logen igen nästa lördag, men då en bra bit senare. Efter midnatt hade det nämligen strömmat in massor av unga killar, medan vi gamla – Ed och jag var ju 36 och 38 – började tänka på refrängen och gå hem. Logen hade varit trevlig hela kvällen, men med detta nytillskott blev det en mera livlig stämning i salen.

Och så blev det. Vid vårt nästa besök kom vi dit klockan 22.00 och stannade till klockan 03.00. Efter en tid förändrade vi vår veckoslutstillvaro till att krypa till sängs klockan 18.00 på lördagen med alarmklockan ställd på 23.00. Då var vi utsövda, åt litet frukost eller vad-det-nu-var, och sedan var det dags för en släng till Logen. Då behövde vi inte sitta där och vänta på att ‘det’ skulle börja, för efter midnatt var det redan fullt liv på gång. När det vid 05-snåret hade lugnat ner sig på Logen gick vi hem och sov tryggt igen, nu utan väckarklocka, fram till klockan 08.00 eller så och hade då hela söndagen framför oss.

Precis som vi hade förutsett, lättades med tiden klädseln på Logen. Skjortorna åkte av på många – men lyckligtvis inte på alla – fast det kom aldrig så långt som till nakna kroppar eller ens till Riisparkens bikinibadbyxor. Detta förhindrade inte att man litet diskret kunde sitta och släppa ut sina undanstuckna kroppsdelar för en beundrare som gärna ville se och smaka på godsakerna. Det gick såpass långt att jag själv en gång låg på rygg på golvet, mitt i sågspånet, medan en ung kille ivrigt arbetade på att få mig till skottlossning. Det slutade med att jag traskade hem till hans bostad – och där försvann hela den upphetsade stämningen från Logen och förvandlades till ett trist varför-är-jag-här.

Några gånger gjorde polisen mitt i natten en razzia på Logen. Plötsligt började starka strålkastare i taket att blinka, och det behövdes inga instruktioner – alla begrep omedelbart vad det var frågan om och vad de skulle göra. Medan poliserna var på väg upp i den långsamma hissen hade alla gott om tid att rätta till klädseln och sätta sig ner, fromma som lamm. Poliserna brydde sig inte ett dyft om oss gäster – de sysslade enbart med barpersonalen.

En gång beordrade dock polisen alla gästerna att ge sig av, och då använde vi oss av nödutgången och brandtrappan som satt utanpå väggen mot Hudsongatan. Jag minns som i går hur jag stod tvärs över gatan och tittade på denna rad av myror, som sakta rörde sig i nattmörkret utmed den kvarterslånga husväggen.

 

Published in: on 2016/08/25 at 20:26  Kommentera  

Inlägg 2.814: 14 okt 1972

Gaybarlogebesöksinitieringen

Ed och jag satte oss ner vid ett bord och beställde vår första omgång av drinkar, lemonad för mig och troligen samma sak för Ed. Detta var vårt första besök på en gay bar med positiv stämning, och nu gällde det hur vi skulle bete oss för att utnyttja det på bästa sätt. Vi skulle naturligtvis inte hänga ihop, så vi enades om att först sitta kvar med våra drinkar en stund och studera hur killarna betedde sig här, och att sedan ge oss ut i salen, var och en för sig, för att slå oss i slang med andra killar och se vad som skulle komma att hända. Litet som på Stan Cumberpatchs sex parties, alltså (se inlägg 363-373).

Vi såg snart att man betedde sig mycket annorlunda här än på en bar nere i gatuplanet. Detta var på sitt sätt en privat tillställning, och man kunde därför tillåta ens vilda natur att återspegla sig i vad man gjorde. I motsats till på de vanliga, trista gaybarerna dansades det en hel del till diskomusiken, och för dans var det gott om plats mellan borden. Jag satt och hoppades att det skulle komma en stilla slowfox, för då skulle ju dansen bli mera sensuell – men så blev det nu inte alls.

Att pussa en kille på munnen var något som man absolut inte kunde tänka sig att göra därnere, men här pussades det – och även djupkysstes – till höger och vänster. Vi såg också många händer nerstuckna i byxfickorna, vilket ju var tillåtet överallt, bara det att här var det frågan om någon annans byxfickor. Det enda sättet som vi såg detta göras var bakifrån. Det gällde ju att hitta vad man sökte i fickan, och skulle man händelsevis finna en kuk därnere så måste man ju nå dit för att kunna greja med den. Vi var riktgt imponerade av denna diskreta teknik.

Det här var spännande. Vi gav oss upp på golvet, och jag själv fann att jag var alldeles för reserverad för att ge mig på någon i skumma avsikter. Jag hade formats i för många år med allting förbjudet för att plötsligt kunna ignorera samhällets dittills gällande beteenderegler. Men nog var det trevligt att utan påföljd kunna stå och trycka med en kille av samma storlek och låta kukarna känna av varann genom alla lager tyg dem emellan. Men någon puss i påsk blev det inte för min del. Inte den här gången.

Jag stannade på Logen till en bit efter midnatt. Dittills hade jag aldrig lyckats förmå mig att stanna på en gay bar i mer än en timme, så fyra timmar här var ett nytt personligt rekord. Den stora skillnaden mellan Logen och de tidigare sexpartyna var att här var man inte naken, vare sig helt eller partiellt. Kanske det skulle komma med tiden? I varje fall gick Ed och jag hem tillsammans, när vi hade fått nog av denna publika form av könsfrestelse för den här gången.

Published in: on 2016/08/25 at 07:09  Kommentera  

Inlägg 2.813: 14 okt 1972

Gaybarlogeinträdandet

Byggnaden med Triangelbaren var fem våningar hög och hade Hudsongatan åt öster, Nionde avenyn åt nordväst och 13:e gatan åt sydväst. Jo, den hade också 14:e gatan åt nordost, men det räknades liksom inte, för åt det hållet var det bara en smal, tre meter lång vägg med utrymme för ett enda fönster. Huset var alltså egentligen inte trekantigt, men det var så nära det som man kunde komma.

Bortsett från den lilla Triangelbaren i hörnet mot Hudsongatan och 13:e gatan fanns det vad jag minns inga andra butiker i gång på gatunivån i hela huset. Inte ett enda fönster var upplyst. För den oinitierade – vilket Ed och jag faktiskt var, trots att vi många gånger hade gått där förbi – såg byggnaden så övergiven ut att den bara stod och väntade på rivningsbollen. Men vi visste att det skulle finnas en ‘aktiv’ dörr i gatuplanet mot Nionde avenyn – och den fann vi. Det var en mycket bred hissdörr, för det var en varuhiss med plåtgolv och, minsann, en hisskötare – som också fyllde rollerna av utkastare (eng. bouncer) och kassör.

Vi betalade honom en vettig avgift för att få komma in, och i utbyte fick vi två drinkbiljetter var. Och så gav sig varuhissen sakta iväg uppåt, knarrande och knakande, utan att stanna någonstans på vägen upp till femte våningen, där den stannade med ett ryck. Vi möttes av en helt oväntad värld däruppe.

Vi steg in i en jättestor sal med bara 2½ meter till taket. Nu, så här efteråt, förstår jag att salen inte kunde ha varit lika stor som hela byggnadens bottenyta, men då trodde jag faktiskt det. Mitt i hade den här och där små korta väggbitar, inte mycket bredare än pelare och med samma funktion – att hålla upp hustaket. Salen var inredd som en restaurang med små barbord glest utspridda, med stolar och soffor omkring. Allt var mycket rustikt i stilen, och det låg sågspån överallt på golvet. Diskoteksmusik hamrade oavbrutet, men den var, tack och lov, rätt dämpad.

Mellan 50 och 150 män i sin bästa ålder – från 18 till 70 – befann sig däruppe, och om detta antal förefaller att vara en ren gissning, så är det faktiskt just det. Låt mig säga att det var mitt emellan att vara öde och trångt, och de flesta stod i små grupper och pratade. Några satt, mest ensamma, vid ett bord och läppjade på sin drink. Ingen satt vid den långa svarta bardisken i ena änden av salen, för den var inte försedd med några barpallar att sitta på.

Published in: on 2016/08/25 at 07:07  Kommentera  

Inlägg 2.812: 10 – 14 okt 1972

Handelshögskoleutbildningsupprepandet

På tisdagen började den kurs i Princeton som jag var inbjuden till. Jag hade rest dit med buss på kvällen före och fick där mitt delade rum på Nassau Värdshus tillsammans med en annan kursdeltagare. Man kunde tro att vi pratade kurs på rummet, men vi fick nog av det därnere.

Kursen var precis så förnämlig som den hade låtit i mitt inbjudningsbrev (se inlägg 2.802). Vi var inte flera än 20 deltagare, och föredragshållarna var spirituella och underhållande. Det var förståndigt av dem, för ämnena var rätt avancerade för de flesta och det gäller som alltid att hålla publiken vaken och pigg – om åhörarna slumrar till eller kopplar ifrån hjärnan, så spelar det ingen roll hur förnämlig man än är i sin framställning och hur väl man än lägger ut texten för dem. För mig var de flesta ämnena rätt bekanta, men det var trots allt femton hela år sedan jag hade suttit i Göteborg och låtit mig matas med lika svårsmält mentalföda.

Vi utspisades med tre mål om dagen i en separat del av matsalen för att inte skrämma iväg de vanliga turisterna, men vi betedde oss tyst och diskret, så jag var övertygad om att vi kunde ha vistats i vilken omgivning som helst utan att väcka uppståndelse.

Veckan gick fort, och på fredagseftermiddagen var det hela över. Jag tog tåg tillbaka till Nya York. Denna korta sträcka på bara 65 kilometer krävde tre byten mellan fyra tåg och tog i allt 75 minuter. Jag tyckte ju att det var en intressant liten resa, men man kan knappast undra på att folk föredrar att sitta stilla på en buss trots trängseln.

För veckoslutet hade Ed och jag alls inga planer. Detta hände ofta men löstes alltid på något sätt. Riisparken sommartid, bilutflykter någonstans höst och vår, och skidåkning på vintern. Men nu var det ett grått veckoslut på hösten, och det var som gjort för att äntligen ta oss för att bryta vår motvilja mot gaybarer och liknande inrättningar. Vi hade ju flera gånger blivit anmodade av våra mera utgående vänner att ge oss på en av de diskreta gaybarerna som hade börjat fylla Greenwichbyn utan att märkas om man inte sökte efter dem. På dessa barer skulle det vara kul att vistas – inte tyst och dystert som på de vanliga gaybarerna av den gamla sorten.

Så på lördagskvällen vid 20-tiden gav vi oss iväg till den rekommenderade baren, Logen (eng. the Barn). Den låg högst upp i en trekantig byggnad som för gayögon dominerades av Triangelbaren (eng. the Triangle Bar), en liten oansenlig gaybar i ett av husets tre hörn.

Published in: on 2016/08/25 at 07:06  Kommentera  

Inlägg 2.811: 10 okt 1972

Inbrottsamerikasrikssstyrelsebakomliggandekännedomen

Redan tidigare hade det antytts i pressen att mängder av olagligheter hade begåtts runt omkring president Nixon och att denne inte alls var omedveten om det, vilket han själv ville göra gällande (se inlägg 2.803). Nu på tisdagen den 10 oktober kunde den federala polisorganisationen FBI officiellt rapportera att inbrottet i Vattenporten utgjorde en del av en massiv kampanj med politiskt spioneri och sabotage på Nixons återvalskommitté CREEP:s vägnar. Dessa avslöjanden till trots verkade kampanjen för Nixons återval aldrig att ha hamnat i farozonen.

Sambandet mellan inbrottet och CREEP hade starkt markerats i mediabevakningen – i synnerhet i den undersökande journalistiken i veckotidskriften Tid och dagstidningarna Washingtonposten och Nya Yorks Tidender. Denna rapportering bidrog dramatiskt till offentliggörandet av vad som försiggick, vilket i sin tur fick politiska efterverkningar. Med anonyma källor som grund kunde Washingtonpostens reportrar Bob Woodward och Carl Bernstein presentera detaljer som antydde att kännedom om inbrottet och försöken att skyla över det existerade djupt inne i de högre räjongerna av justitiedepartementet, den federala polisorganisationen FBI, den centrala underrättelsebyrån CIA, och Vita Huset. Woodward och Bernstein intervjuade Nixons bokhållare, som för dem avslöjade hur felaktigt finanserna hade skötts och hur hänsynslöst viktiga dokument hade förstörts.

Den viktigaste av Washingtonpostens anonyma källor var en individ som Woodward och Bernstein hade gett öknamnet ‘Djupa Strupen’ (eng. Deep Throat). Trettiotre år senare, år 2005, blev denna informant identifierad som Mark Felt, biträdande chef för FBI under denna period av 1970-talet, något som Woodward senare bekräftade.

Mark Felt (internet)

Mark Felt (internet)

Felt mötte upprepade gånger i hemlighet samman med Woodward. Det var han som klargjorde Howard Hunts roll i Vattenportsinbrottet och också meddelade att Vita Husets personal betraktade inbrottet som en mycket viktig uppgift. Felt varnade Woodward att FBI ville veta varifrån han och andra reportrar fick sin information, eftersom dessa hade avslöjat en bredare bana av brott än FBI först hade rapporterat. Alla de hemliga mötena mellan Woodward och ‘Djupa Strupen’ ägde rum i ett underjordiskt garage någonstans i stadsdelen Rosslyn mellan juni 1972 och januari 1973. Innan han avgick från FBI läckte Felt också anonymt ut detaljer om Vattenportsinbrottet till tidskriften Tid, tidningen Washingtons Dagliga Nyheter och andra publikationer.

Published in: on 2016/08/24 at 07:20  Kommentera  

Inlägg 2.810: 6 okt 1972

Kontorsinredningsutbyteskostnadsomplaceringen

På fredagen kom det ett brev från mamma med en upplevelse och ett fotografi. Först tar vi fotot, för det är snabbt avklarat. Det föreställer en verkligt välbalanserad och stark mor plockande svåråtkomliga päron ute i sin trädgård. Hon kunde stå högt uppe på en vinglig stege genom att hålla ett fast grepp i garagetaket, på vilket hon också bekvämt hade placerat sin korg för päronen. Allt gick bra!

Mamma skördar svåråtkomliga päron, Skyttegatan, Örebro (1972)

Mamma skördar svåråtkomliga päron, Skyttegatan, Örebro (1972)

Lågt hängande frukt plockas ju alltid först, för det är lättast. Här på bilden gällde det alltså att få tag i de päron som hade placerat sig högst upp i trädets topp för att inte kokas för konservering utan för att ätas av kråkor. Dessa skulle nämligen efterhand lämna efter sig de osmältbara päronkärnorna och därmed möjliggöra en ny generation av päronträd – där kråkorna bodde och inte de konserveringskokande människorna.

Nu till den beskrivna upplevelsen. Deras hyresgäst i lägenheten på övre botten, gubben Montgomery, hjälpte dem med den nödvändiga omändringen av pappas tidigare kontorsrum, som han nu hade övergett och som skulle förvandlas till en liten tvårumslägenhet att hyras ut till universitetsstudenter. Han hjälpte pappa finansiellt utan att veta om att han gjorde det. En dag glömde han nämligen att stänga av duschen, och vattnet rann tvärs genom golvet ner i det större kontorsrummet. Där såg det nu alldeles förfärligt ut i taket och på väggarna och överallt.

Pappas försäkring hade en självrisk på 100 kronor, så det var i och för sig inte så förskräckligt. Men detta inträffade just då hela rummet ändå skulle repareras för att efter alla dessa år inte längre se ut som ett kontorsrum. Taket var fullt med strömuttag och lysrör, och väggarna hade haft hyllor och skåp hängande i stora krokar överallt. Väggarna skulle tapetseras om, och taket skulle målas om. Och nu kom allt det arbetet att utföras av försäkringsbolaget mot en betalning av 100 kronor från pappa.

Detta var absolut inte något försäkringsbedrägeri, bara en rättidig, hjälpsam, omedveten gest av deras hyresgäst, för vilket de var honom oändligt tacksamma. De talade naturligtvis inte om för honom att rummet ändå skulle ha reparerats, bara hur förfärligt det hade sett ut efter översvämningen. Ovanpå alla de besparingar, som Montgomery hade försett dem med, så hade de också fått sin hyresgäst att i all framtid vara extra försiktig med att inte glömma att stänga av dusch och spis och vadhelst annat efter sig däruppe.

Published in: on 2016/08/23 at 06:40  Kommentera  

Inlägg 2.809: 2 – 3 okt 1972

Pilotlågeåtertändningspåstötningsbehovet

Vi var nu inne i oktober månad med sina mörka kvällar. Mörka kvällar är ju något som ger höstkänning var man än befinner sig på jordklotet – utom möjligen nära ekvatorn, där man inte känner av hösten på minsta sätt. Det var egentligen rätt lustigt att jag i Nya York, på samma breddgrad som Neapel, skulle få en sådan höstkänning i början av oktober, medan jag under mitt tidigare liv i Sverige fick samma känsla vid kräfttiden i början av augusti. Detta trots att augustikvällarna i Sverige är mycket ljusare än i Nya York. I oktober drar ju tankarna i Sverige iväg mot jul. Bara en liten reflektion som kom över mig år 1972.

De mörka kvällarna i Nya York var dock olika dem i Sverige genom att de var sammetsmjuka. Det vill säga att ‘de brukade vara’ det – under två av de första nätterna i oktober detta år gick temperaturen ner till 7 och 8 grader. Av den anledningen hade man värmeelement inomhus, bara det att vi som bodde i 351:an av erfarenhet visste att våra element inte skulle komma att värmas upp ett dyft under höstens första plötsliga köldknäpp. Huset hade en termostat som slog till vid 10 grader, som den vaksamma hustomte den var, och då gällde det för pilotlågan i källaren att få gasen att flamma upp och värma elementen i huset.

Helt klargörande illustration av husets pilotlågas funktion (internet)

Helt klargörande illustration av husets pilotlågas funktion (internet)

Emellertid kunde man inte begära att den lilla stackars pilotlågan skulle kunna hålla sig vid liv under många långa månader av overksamhet i väntan på termostatens första livstecken. Så gasen i elementen strömmade som den skulle, klankande och klonkande som om hustomten hamrade på rören med en skiftnyckel – men gasen förblev ouppvärmd, för den hade inte antänts därnere i källaren av den avslocknade pilotlågan.

Så Ed och jag huttrade litet och drog täcket tätare om oss och kröp samman på vår bäddsoffa för att motverka avsaknaden av pilotlåga. Det gick bra under de två kyliga nätterna, och efter demarscher av mig och säkert också en del av de andra temperaturveklingarna i huset så återtände man pilotlågan – fast efter de två kalla nätterna var det åter varmt och sammetsmjukt i många veckor framöver, så ingen visste eller ens brydde sig om ifall det hade gjorts. Med 25 grader på dagen och 12 på natten flyter livet rätt väl utan ingripanden med mekaniska manipulationer, minsann!

Bank- och obligationskontot för mina föräldrar visade vid årets början 30.546 kronor. Under jan-sep hade jag lagt till 8.663 kronor, bankränta uppgick till 424 kronor och obligationsränta till 1.354 kronor. Den 1 oktober var kontot alltså uppe i 40.987 kronor. De hade inte ännu velat röra vid sitt konto.

Published in: on 2016/08/23 at 04:59  Kommentera  

Inlägg 2.808: 2 okt 1972

Immunvetenskapsnamnmultipelkopplingsmöjligheten

På måndagens morgon ringde jag upp min mäklare och bad honom att köpa för mig 100 aktier i Immuno-Science, ett företag som hade hoppat upp till toppen av min önskelista. När jag i dag sökte upp Immuno-Science på internet för att få litet bakgrund för min presentation, så fick jag en mindre men väl kontrollerad chock. Immuno-Science av i dag är ett bioteknologiskt företag, som framställer produkter för behandling av aids- och hiv-infektion. Enligt vad jag läser mig fram till, så erbjuder Immuno-Science i dag bland annat ett medel benämnt Contre Vir, ett ‘försvagat terapeutiskt vaccin’ för behandling och bot av aids och hiv. Detta är minsann till att visa framfötterna – enligt gängse källor finns det ännu i skrivande stund inget botemedel. Förklaringen till företagets succé i dag vilar kanske på dess val av länder för sin distribution: Amerika, Ryssland, Litauen, Lettland, Estland, Belarus, Ukraina, Georgien, Armenien, Azerbaijan, Turkmenistan, Tajikstan, Kyrgyzstan, Uzbekistan. Kazakhstan, Japan, Dominikanska Republiken, Ghana, Nigeria, Tanzania, Uganda, Kenya, Sydafrika, Sverige, Kina, Indien, Bangladesh, Sri Lanka, och Mauritius, i just den ordningen.

Nåja, nu köpte jag ju mina aktier långt före upptäckten av aids. Internet verkar inte att erbjuda någon som helst upplysning om Immuno-Science före aids-epoken. Vad jag hittar om Immuno-Science i mina egna gamla aktiekataloger är att det var ett kanadensiskt företag som sysslade med ‘plasma centrer och kontrollprodukter’. Det verkar att möjligen ha varit ett helt annat företag än det nuvarande.

Vad det nu än var som gjorde det så framgångsrikt år 1972, så fick jag mina 100 aktier i Immuno-Science för 7.621 kronor och hoppades som alltid på det bästa.

Samma dag inträffade något som jag inte blev medveten om förrän ett kuvert med ett aktiebrev damp ner i min brevlåda. Det innehöll 35 gratisaktier i Bowmar Instrument, ett företag, som jag verkligen trodde på när jag köpte 35 aktier i det i slutet av juli, bara två månader tidigare (se inlägg 2.764). Men trots att ha lanserat världens första lilla bärbara räknedosa – som kallades Bowmarhjärnan och såldes för 1.230 kronor – så hade Bowmar Instrument sedan min investering lyckats få sina aktier att falla nästan till halva värdet, och nu delade de ut en ny aktie till alla oss aktieägare för varje aktie vi ägde.Detta var så konstigt att jag inte fattade ett enda dugg!

Published in: on 2016/08/22 at 02:06  Kommentera  

Inlägg 2.807: 1 okt 1972

Tjuvskicklighetsrättviseorgansotillräcklighetsutklassandet

Som jag flera gånger har framhållit, så följer jag, så långt möjligt, en rent kronologisk ordning i allt som jag berättar. Det betyder inte att mitt eget huvud följer samma regel. Jag tänker ofta på saker och ting som har hänt i mitt liv för länge sedan, och jag skriver då genast in det i min minneslista för framtida behov. Därför är det till stor glädje för mig att nu äntligen få skriva om mitt livs roligaste pingvinupplevelse.

Efter pygmévalen gick Ed och jag alltså över till pingvinerna. Dessa hade en stor inhägnad till sitt förfogande, en ‘bergvägg’ med mängder av små grotthål att bo i, en damm att simma i, och massor med stenhällar att traska runt på.

Några av pingvinerna, Coneyön, Nya York (internet)

Några av pingvinerna framför sina grotthålshem, Coneyön, Nya York (internet)

Det var väl ett tjugotal pingviner där, och de promenerade alla omkring, i en flock, än till den ena änden av sin inhägnad, än till ett annat hörn. Och så vidare. De stannade inte mera än någon minut när de hade kommit fram någonstans, innan de vände och vandrade vidare. De märkte nog inte att en av dem i stället höll sig för sig själv nära alla deras hem i grotthålen i bergväggen. Han såg sig noga om och kröp sedan in i ett av hålen. Han kom strax ut igen, nu med näbben full av kvistar och annat bomaterial. Med det kröp han in i ett annat hål, troligen hans eget hem. Så kom han ut igen, utan något i näbben, tittade sig noga omkring, kröp in igen till grannen och kom ut därifrån med näbben full. Och så vidare …

Så ville det sig att flocken hade vänt åt klippväggen till, och när vår vän då kom ut från grannhålet med näbben full av stöldgods, så stod han öga mot öga med alla de tjugo pingvinerna. Han tappade några kvistar, tog ett steg framåt, råkade tappa litet mer, och snart hade han omärkligt tappat allt som han hade burit på. Sedan stod han där, flaxade litet med vinglapparna som om det regnade, och om han hade kunnat vissla litet hade han säkert gjort det också.

Men pingvinerna lade inte ihop två och två, och snart var flocken på väg igen åt ett annat håll. När de hade kommit tillräckligt långt bort, såg sig vår vän om, kröp in till grannen, tog sig en näbbfull och gick hem till sig med det. Och så fortsatte han promenaden, fram och tillbaka, fram och tillbaka …

Ed och jag stod bara och gapade. Vi hade aldrig förut sett något så mänskligt i djurvärlden. Hundar äter ibland upp maten i medhundens skål, men med det demonstrerar han bara sin makt och ställning. Pingvinen snattade i lönndom som en tjuv och lurade sina medpingviner, när hans brott var nära att upptäckas.

Published in: on 2016/08/21 at 05:22  Kommentera  

Inlägg 2.806: 30 sep – 1 okt 1972

Pygmévalsstrandningsoffersdottersakvarieuppvisandet

När jag såg hur svårt det var för Ed att få arbete, jämförde jag år 1972 med år 1963. Jag anlände till Amerika i precis rätt tid. Allt var då så fint, och framtidsutsikterna var goda och fortsatte att bli bättre och bättre – fram till år 1968! Då vände alltsammans, arbetslösheten fördubblades och inflationen rusade åstad – börsen råkade i panik och gick ner med en tredjedel – och den allmänna stämningen blev missmodig. Och så hade det förblivit under alla de fyra åren sedan dess.

Sverige hade inte undgått de dåliga tiderna – företagen satte stopp för nyinvesteringar, och därmed fick pappas ingenjörsbyrå inga beställningar och fick slå igen. Jag själv hade ju fått höra direkt från Örebro hur dåliga tiderna var i Sverige, men jag kände mig personligen så säker i sadeln hos IBM att jag inte kände att Amerika också led ekonomiska kval. Visst hörde jag det på nyheterna, men där var det ju bara ‘dom andra’ det gällde, så det betydde inte mycket. Genom Eds arbetslöshet blev jag nu snabbt klar över att det inte bara var Sverige som led ekonomiska kval.

Genom att uppleva George McGoverns urusla valkampanj ansåg både Ed och jag att vi säkert skulle få dras med Richard Nixon i fyra år till efter valet i november. Jag själv kunde förstås koppla bort alla onödiga tankar på den stora, rysliga världen därute och koncentrera mig på små nätta ting, men stackars Ed var ju tvungen att gå ut och tampas med den varenda dag, ända tills han lyckades få tag i ett jobb.

Nu på söndagen kunde Ed dock inte göra ett dugg åt saken, så vi for ut till Coneyön i härligt väder, friska fläktar och strålande sol. Akvariet därute hade nämligen börjat släppa in folk för att beskåda sitt senaste tillskott, en pygméval som tillsammans med sin mamma hade strandat bara ett par veckor tidigare. Både mamman och lillvalen hade fraktats till akvariet. Där hade mamman dött efter ett par dagar – skador från en båtpropeller hade troligen varit anledningen till att hon hade låtit sig strandas. Man hade gett lillungen små chanser att överleva, men med tvångsmatning – vispgrädde, makrillmos, och torskleverolja – var fjärde timme hade det nu vänt till det bättre, och det såg ut som om hon skulle kunna överleva strapatserna.

En annan pygmévalsunge, Florida, 2000 (internet)

En annan pygmévalsunge, Florida, 2000 (internet)

Mot detta talade dock att hon var den enda pygméval i världen som inte levde ute i det fria – alla andra hade dött efter en kort tid i fångenskap. Man hoppades dock på att den här skulle kunna klara sig, baserat på att hon hade kommit dit så ung – hon var bara en meter lång.

Och minsann, där var pygmévalen! Nåja, efter tio minuter hade Ed och jag sett oss mätta på den. Hur länge kan man titta på en nästan orörlig fisk i en vattentank?

Pygmévalen i akvariebassängen. Coneyön, Nya York (1972)

Pygmévalen i akvariebassängen. Coneyön, Nya York (1972)

Published in: on 2016/08/20 at 22:40  Kommentera  

Inlägg 2.805: 30 sep 1972

Djurparksbesöksbarndaltandesvårighetsundantaget

Men framemot klockan 13.00 höll regnet upp, och då kunde vi kuta in. Eftersom (1) det var så dåligt väder, eller (2) det var så sent på säsongen, eller (3) båda orsakerna i kombination, så fick vi en stämpling på våra biljetter att de skulle gälla för ett återbesök när som helst under det följande året.

Djuren var förstås våta men lika intresserade. Lamadjuren puffade och knuffade för att få en skorpa, och de minsta av våra småungar, som skrämdes från vettet när den första horden kom klafsande, blev snart djärva och promenerade då lugnt omkring bland getter och rådjur som ingenting. Vi hade riktigt roligt åt ungarna, fast vi fick vid ett tillfälle skyla i en kvart för ett kortvarigt skyfall – regnet duggade inte den här dagen.

Med regnet kom det en kallfront, och temperaturen föll med 10 grader medan vi var i djurparken. På vägen tillbaka var det skönt med litet värme i bilen. Jag lade märke till att skogsträden hade börjat skifta i gult däruppe i Kingstontrakten, men i Nya York var allt sommargrönt och skulle så förbli i flera veckor framöver.

Jag hade haft riktigt roligt, fast jag hade ett rätt begränsat tålamod med ungar och hundar. Om det var jag själv som skulle vara ansvarig för dem och sköta dem – bevare sig väl, mata dem och rasta dem och sussa dem – då klarade jag det väl med litet ansträngning i tjugo minuter, men om det bara gällde att vara tillsammans med dem och någon annan skötte allt det andra, ja, då kunde jag nog hålla måttet så länge som det väntades av mig. Nu var det ju gammelmor Lindquist som var den ansvariga parten, och hon hade vanan inne. Hemma hos henne på Ritterplatsen i Bronx var huset ofta fullt med småbarn som sprang omkring väsnades och höll hela familjen igång med matning och lekar dagen i ända. Nej, jag ändrar nog på vad jag just skrev – en timme av detta huslarm, och sedan var jag även som oansvarig helt utmattad.

Ed hade upptäckt att tiderna var svåra på arbetsmarknaden. Inte därför att de arbetssökande hade för många arbetsgivare att välja mellan utan därför att arbetsgivarna hade för många arbetssökande att välja mellan. Det blev ingenting med firman som hade sin verksamhet uppe i fjällen i Colorado och sitt kontor på Manhattan, hos vilken han ansökte om arbete innan han reste till Venezuela. Nu hade han varit tillbaka i Nya York i nästan en månad, och från att ha sysslat litet slött med sina ansökningar var han nu fullt upptagen från morgon till kväll. Just nu hade han tre ansökningar på gång, och han var klient hos ett tiotal arbetsförmedlingsfirmor.

Arbetslöshetstillvaron (internet)

Arbetslöshetstillvaron (internet)

Published in: on 2016/08/20 at 22:37  Kommentera  

Inlägg 2.804: 30 sep 1972

Catskillsdjurparkshågkomstanvändningen

Som du kanske minns, blev jag omhändertagen av en genomtrevlig kille vid namn DaNi så gott som omedelbart efter min ankomst till Amerika år 1963. Det var genom hans försorg som den vinddrivna utländska ynglingen snabbt anammade alla de knep som erfordrades för att växa upp i Amerika och växa in i den homosexuella gemenskapen i Nya York. Vi bodde ihop i ett par års tid, han lärde mig vad kärlek var, och han hade massor av den att ge mig men uppenbarligen inte nog för mig att kunna ge honom mycket av den tillbaka. Det blev för mig efterhand nödvändigt att slita mig ut ur den ombonade vaggan, och som du kanske kommer ihåg så skapade detta en erbarmlig tid för oss båda. Om den berättade jag här (se inlägg 253-394),  inflätad under många månader i alla mina andra göranden.

Om jag hade kunnat med att vara barsk och brysk hade det nog gått lättare, men jag var så illa tvungen att dras med mitt hjärta och mitt samvete, och det gjorde att jag föreföll att inte vara riktigt säker på min sak. Vilket jag inte heller var. Och även efter den slutliga brytningen levde min känsla av skuld kvar. Det var därför som jag efter någon månad inbjöd DaNi till en avskedsutflykt över ett veckoslut. Jag körde med honom till Catskillsbergen och sedan in i Pennsylvanien, där vi bodde över i Scranton, och sedan svängde vi tillbaka till Nya York (se inlägg 409-413).

Vi började den lilla avskedsresan med ett besök på Catskills Djurpark, och det var det som fick mig att nu föreslå att Ed och jag en dag skulle ta mamma Lindqust och så många av hennes barnbarn som ville komma med, på en biltripp upp till Catskills Djurpark. Jag kom ihåg att det där fanns stora ängar för barn i alla åldrar att gå omkring på och klappa de små rara getterna och rådjuren. Det hade DaNi och jag gärna gjort, men det var ju något som var avsett för barn. så det nöjet fick vara för oss.

Entrén till Catskills Djurpark, Kingston, 1972 (internet)

Entrén till Catskills Djurpark, Kingston, 1972 (internet)

Vi hyrde en bil i en helt annan storleksklass än vår vanliga för lördagen den 30 september, och in i bilen klättrade mamma Lindquist med fem småbarn i förskoleåldern. Ed satt med mig i framsätet med en unge i knät – till att börja med, innan den ville vara tillsammans med de andra och gammelmor i baksätet.

Och så började det regna. Det hade varit uppehållsväder i två veckor – bortsett från en stund medan Ed och jag var på bio – och nu skulle förstås allt det insamlade vattnet hällas ut över oss. Vi satt kvar i bilen på parkeringen i en och en halv timme medan det vräkte ner, och där åt vi vår medförda picknicklunch, och sedan kunde gammelmor alla sorters fingerlekar att roa ungarna med.

Published in: on 2016/08/19 at 06:06  Kommentera  

Inlägg 2.803: 26 – 29 sep 1972

Underrättelseverksamhetsfinansieringskontoexistensen

Om det inte hade varit så dåligt väder på söndagen, så hade vi troligen gjort något annat än att sätta oss på en biograf i september månad. Biobesök hörde mera till november och december, när det var grått och kallt ute och alla människor var sysselsatta med att köpa julklappar. Men tack vare vädret fick Ed och jag nu se den fina svenska filmen. Och det var tursamt, för så snart söndagen var slut, så blev det varmt igen, rent ut sagt ovanligt varmt i Nya York. På tisdagen fick vi 28 graders värme, och på onsdagen steg temperaturen till hela 30 grader. Att det redan låg två decimeter snö på marken borta i delstaten Montana betydde ju ingenting för oss.

Jag hade under åren fortsatt att få svenska tidskrifter tillsända mig av mina föräldrar – ett fint sätt för dem att försäkra sig om att jag skulle behålla ett hörn i mitt hjärta för mitt gamla land. Och jag läste faktiskt dessa tidskrifter rätt noga. Av rent intresse och inte alls pliktskyldigt. Just vid denna tid läste jag i Veckojournalen hur det låg till med Sveriges högskattepolitik.

Veckojournalen nummer 41, 1972 (internet)

Veckojournalen nummer 41, 1972 (internet)

Landet behövde höja skatterna ytterligare, trots att de redan tio år tidigare – när jag beslöt att ge mig av till Amerika – var så höga att ingen trodde att de kunde höjas ett enda dugg mera. Jag kunde redan då inte fatta att staden Örebro gjorde av med hela tre kronor för varje tia som varenda invånare i staden tjänade. Hur kunde reningsverket och medborgarhuset och tjänstemannakåren och alltihop kosta tillnärmelsevis så mycket pengar? Jag höll med mamma om att de skulle fortsätta med att söka efter någon lämplig plats utomlands att bo på, men pappa var så nöjd och glad åt sitt källarkontor, som han hade fått alldeles gratis i sitt hus hemma i Sverige. Och deras titt på Marbella tillsammans med mig ledde ju till ett absolut nej beträffande Spanien.

På fredagen den 29 september rapporterade pressen att John Mitchell under sin tid som justitieminister personligen förfogade över ett hemligt bankkonto, tillhörande det Republikanska partiet (se inlägg 2.794). Avsikten med detta konto var att finansiera partiets olagliga verksamhet med insamling av information om det Demokratiska partiets förehavanden. Existensen av detta konto under kontroll av president Nixons justitieminister, kom att utgöra ett viktigt belägg för att presidenten var medveten om de många olagligheter som begicks för hans räkning under höstens omvalskampanj. Men inte förrän den 10 oktober kunde den federala polisorganiationen FBI rapportera några detaljer om detta.

John Mitchell (internet)

John Mitchell (internet)

Published in: on 2016/08/18 at 07:42  Kommentera  

Inlägg 2.802: 24 – 26 sep 1972

Immigrantemigrantfilmsupplevelsedjupet

Lördagen hade varit finfin för att ta en rask långpromenad och sedan vila ut i parkgräset och ha det skönt. Men söndagen var helt annorlunda – det var blåsigt och mulet och riktigt svalt – jag borde ha sagt ‘höstkallt’. Det kom till och med en stund med strilande regn på eftermiddagen, fast det fick Ed och jag inte uppleva, för då satt vi i säkerhet inomhus på en biograf. Vi använde den här dagen till att se den svenska filmen ‘Utvandrarna’, baserad på Vilhem Mobergs bok. Den hade redan gått i många veckor med strålande kritik. Jag hade från början bestämt mig för att visa Ed vad som fick mig att resa till Amerika och hur resan hade gått till – fast det här var allt att ta till det litet grann.

Det var Max von Sydow och det var Liv Ullman, och sedan var det en hel massa svenska skådespelare av det mindre formatet som jag efter nio års frånvaro inte kände igen, vare sig till namn eller utseende. Filmen var utmärkt och mycket realistisk, och  bilderna från den småländska skogsbygden fick mig att riktigt känna igen mig. Resan från Karlshamn till Nya York på briggen Charlotta var förfärlig att uppleva på vita duken, och jag fick flera gånger tänka på att jag inte alls hade gått igenom samma kval ombord på Kungsholm.

Liv Ullman och Max von Sydow imbord på Charlotta i filmen Utvandrarna, 1971 (internet)

Liv Ullman och Max von Südow ombord på Charlotta i filmen Utvandrarna, 1971 (internet)

Jag tror att jag var mera omtumlad än Ed när vi kom ut från bion. Jag tänkte mig så starkt in i filmens handling att Ed senare sade till mig att jag inte gick att prata med alls på vår väg hem. Jag bara gick och gick och kände att jag just hade kommit till Amerika. När vi kom hem till 351:ans alla branta trappor, så var jag i stället i Ellisöns avsiktligt byggda branta trappor, där hälsokontrollanter stod och bedömde vilka fysiskt svaga immigranter som genast skulle skickas tillbaka med nästa skepp.

En verkligt stark film för mitt psyke den dagen. Det hade känts gott att riktigt leva mig in i hur det skulle ha varit att emigrera till Amerika bara hundra år tidigare än jag gjorde det.

På tisdagen damp det i min postlåda på kontoret ner en officiell inbjudan till ett ‘Avancerat Mäklarseminarium’, som skulle hållas på Nassau Värdshus i Princeton i Nya Jersey mellan den 10 och 13 oktober. Rum hade reserverats för mig där på värdshuset för fyra nätter.

Nassau Värdshus, Princeton, 1972 (internet)

Nassau Värdshus, Princeton, 1972 (internet)

Ekonomiprofessorn, doktor Paul Nadler, var kursens ordförande, och han hade samlat ihop en hel rad av förnämliga lärare och företagsledare. Utbildningen skulle omfatta ekonomi, mäklarbranschen, forskning, planläggning och kapitalbehov, plus företagsfinansiering, -fusioner och -förvärvanden. Detta var för mig handelshögskolan en gång till!

Published in: on 2016/08/17 at 06:58  Kommentera  

Inlägg 2.801: 23 – 25 sep 1972

Kärleksresenärsmatochhusrumserbjudandet

På samma lördag som Ed och jag tillbringade i Utsiktsparken i Brooklyn kom Ingrid Lindström ensam på besök till mina föräldrar i Örebro. Hon brukade alltid dyka upp under mamma Helena Nybergs beskydd, för det behövde hon (se inlägg 1.865). Genom att hon inte hade försetts med alla de förståndsgåvor som alla vi andra är lyckliga att ha, så hade hon aldrig kunnat ge sig ut i livet på egen hand. Vid det här laget var hon väl en 50 år gammal, och nu hade hon minsann tagit en buss direkt från Nyköping till Örebro.

När hon för första gången i historien ringde upp mamma för att höra sig för om hon finge bo över natten på Skyttegatan, hade hon nämnt att orsaken till hennes resa var att hon skulle besöka någon som låg på Örebro lasarett på remiss från lasarettet i Nyköping. Detta var något som mamma inte då lyckades få klarhet i, men, som hon skrev till mig, ”det är inte så lätt att fatta vad Ingrid har på hjärtat, men det spelar ju ingen roll. Säng och mat finns, och det blir roligt att hjälpa henne.”

När hon kom till Örebro på lördagen klarnade situationen. Det var hennes blivande fästman Rune, som låg på lasarettet, och det var en konstig historia, vilket enligt mamma var fallet med allting som rörde Ingrid Lindström. Rune var en 67 år gammal snickare, som var pensionerad från NK:s möbelfabrik i Nyköping. Ingrid hade kommit i kontakt med honom i april, när hon hade hjälpt honom som sjuksamarit. Han var sockersjuk med svår ischias och hade dessutom kanske haft en liten hjärnblödning. Detta hade inte Nyköpings lasarett klarat av, så de hade remitterat honom till det stora sjukhuset i Örebro.

Ingrid var kär, så som hon alltid blev i varje karl som kom i hennes väg – hon hade pignoveller som litteratur, så hon visste precis hur det går till. Hon hade tjatat sig till att de skulle förlova sig till julen, trots att Rune hade tyckt att de borde vänta med det hela. Ingen visste hur det skulle gå. Ingrid hade ju ingen aning om vad livet kostade – hon hade i alla tider gått till dukat bord och spenderat mellan 1.200 och 1.500 kronor varje år bara på julklappar. Helena var inte glad åt det hela, mest för att Rune var så klen att han knappast kunde gå utan bock att stödja sig på. Om de fullföljde planerna skulle det bli synd om Rune, som var liten och rund och flintis och hade löständer. Allt detta enligt mamma.

Ingrid bodde över hos mina föräldrar, sov på den alltid användbara dyschan i hallen – som jag själv hade sovit i många gånger – och här på bilden sitter hon och pratar med mamma i vardagsrummet.

Mamma och Ingrid Lindström, Skyttegatan, Örebro (1972)

Mamma och Ingrid Lindström, Skyttegatan, Örebro (1972)

Ingrid Lindström reste med bussen tillbaka hem till Nyköping på måndagen.

Published in: on 2016/08/16 at 05:27  Kommentera  

Inlägg 2.800: 21 – 23 sep 1972

Matematikersättningsskolämnet

En sista liten kommentar om pappas födelsedagsbrev måste komma med så här på sladden. Han skrev att ”sökandena till de tekniska skolorna – alltså efter grundskolan – kunna inte ens multiplikationstabellen. De har läst ‘mängdlära’ som det så vackert heter, vilket medför att de ingenting kan i matematik i alla fall.”

Något som har med mängdlära att göra (internet)

Något som har med mängdlära att göra (internet)

När jag läste detta i hans brev år 1972 tänkte jag väl ”jaha” och gick vidare, för jag visste förstås inte vad ‘mängdlära’ var för något. Nu när jag i dag läste samma brev blev jag nyfiken, och eftersom jag nu hade internet som hjälp kunde jag ju kolla begreppet.

Oj oj oj! Jag begrep ingenting av internets koncisa inledning till en verkligt avancerad beskrivning av begreppet ‘mängdlära’: ”Zermelo-Fraenkels mängdteori med urvalsaxiomet – förkortat ZFC – är ett axiomatiskt system för mängder, formaliserat i första ordningens logik med hjälp av ett språk som består av en icke-logisk symbol som betecknar elementrelationen, xxxx. ZFC betraktas allmänt som en adekvat axiomatisk grund för i stort sett all matematik.”

Denna beskrivning på internet innehöll en matematisk symbol som i viss mån liknade dagens symbol för den europeiska valutan. Den kunde mitt tangentbord inte klara av, så den har jag härovan ersatt med ‘xxxx’.

Min utbildning på högskolenivån innefattade sådana ämnen som statistik och sannolikhetsberäkning, men när jag nu läser definitionen av ‘mängdlära’, så fattar jag inte ett jota. Och detta är vad ungarna i den svenska skolan år 1972 fick syssla med i stället för multiplikationstabellen? Och det är vad lärarna i matematik alltså själva hade fått lära sig att i grunden förstå för att sedan kunna instruera ungarna? Jag är glad att jag inte gav mig in på någon brevdiskussion med pappa om detta – vi skulle ha hållit på att debattera detta ämne ännu i dag.

Lördagen var vacker och varm, och då gav jag mig tillsammans med Ed ut på en av vår långpromenader. Vi gick i lugn takt över Brooklynbron och hamnade efterhand i Utsiktsparken (eng. Prospect Park), med sina 237 hektar Brooklyns största park.

Pittoresk del av Utsiktsparken (internet)

Pittoresk del av Utsiktsparken (internet)

Där satt vi gräset och bara slöade och såg på bollspel och drakar och hundar, hundar, hundar. Vi räknade upp till 28 hundar av alla raser och storlekar när vi lät blicken svepa över fältet framför oss. Det var skönt att kunna få njuta av en sådan dag utan att ha några som helst planer på ärenden som måste utföras.

Published in: on 2016/08/13 at 18:43  Kommentera  

Inlägg 2.799: 21 sep 1972

Brevskrivningsavslöjandelättheten

Det var den första gången som jag hade hört honom säga detta, men jag hade ju märkt det under årens lopp, och det var huvudsakligen detta som fick mig att vid min anställningsintervju på IBM anhålla att inte behöva avancera till en chefspost, något som alla mina vänner tyckte vara det dummaste jag kunde ha gjort. Men jag kom aldrig att ångra att jag hade gjort det. Det hör till att ständigt sträva uppåt tills man uppnår en ställning just ett steg över sin kompetens, men är man medveten om detta och dessutom vågar säga nej, så skapar man sig arbetsuppgifter som man utan vidare kan ro i land med.

Efter detta intressanta avslöjande om sig själv fortsatte pappa med ett lika intressant avslöjande av en helt annan sort: ”Nu efteråt kan jag säga att jag faktiskt trodde att du skulle bli så betagen i den lilla Anna att du hade tagit över henne till USA och bildat ett hem. Det var verkligen en rar flicka, och nog kunde man se att hon var intresserad av dig, alltid.”

Detta var alltså en komplikation av det faktum att man på den tiden inte kunde göra sig omöjlig genom att klargöra att man av naturen inte var något giftmaterial. Alla visste ju att sådana figurer existerade här i världen, och om man upptäckte att man själv var en sådan figur, så var man allt tvungen att förbarma sig över släkt och vänner och göra det enda möjliga, nämligen att låtsas som om det regnade och inte tillåta sig att släppa ut den hemska sanningen. Ergo, mina föräldrar kan ha misstänkt vad de ville, men det var ett absolut nödtvång för dem att spela rollen av helt ovetande, och för mig att klara av min livssituation bäst jag kunde på egen hand. Vilket jag många år senare gjorde tillsammans med Ed, som var i precis samma situation. När man nu efteråt tänker tillbaka på alla dessa bortkastade år av förställd tillvaro och falsk existens, så är det inte att undra på att man inte kan hänga med i allt tomt prat om ‘den gamla goda tiden’ – den var kanske god, men inte för alla människor.

I sitt brev berättade pappa en massa om sin nya tillvaro i den nyinrättade kontorslokalen i källaren. Det hade varit ett hårt arbete att inreda den och att dit flytta allt som hörde till hans affärsvärld, men nu hade han ett ställe att dra sig tillbaka till. Och samtidigt kunde de räkna med en 3.000 kronors årlig inkomst från den planerade uthyrningen av de två före detta kontorsrummen till studenter vid högskolan. Till råga på allt vore en sådan uthyrningsinkomst skattefri – vilket den inte skulle ha varit i Amerika.

Published in: on 2016/08/11 at 23:08  Kommentera  

Inlägg 2.798: 21 sep 1972

Födelsedagslyckönskningsdubbelbrevsmottagandet

Så var det min tur att fylla år, 38 för att vara petnoga. På morgonen var det inte mycket tid för firande, så jag skuttade runt och stack iväg tillbaka till min vanliga arbetsplats 999 husnummer uppåt på Sjätte avenyn från vårt hus räknat. Där var det konstigt nog mera av ‘Välkommen tillbaka’ än det brukade vara efter en semesterresa, men jag gissade att det var för att mina medarbetare visste att jurytjänst var något helt nytt för mig, van som jag var vid att nämndemän och domare kunde klara av straffarbetet effektivare än en aldrig så flink jury. Kanske inte rättare, men det vore ju svårt att avgöra.

Hemma väntade ett tjockt brev från Örebro och efter det en härlig middag med Ed ute på någon restaurang, vilken det nu blev. Men det är mera givande att här berätta om brevet, för dels var det två brev i ett kuvert – för att spara frimärken lade mamma och pappa sina epistlar i samma kuvert – och dels hade de en massa att skriva om, stort som smått.

Mamma, som alltid var rädd att hennes avkomma skulle förgås, började med en innerlig förhoppning att jag inte skulle få en släng av Eds Venezuelasjuka: ”Varför ska ni alltid resa till dessa fattiga länder med hemskt klimat och konstiga epidemier?” undrade hon i klarspråk. Jag fick lugna henne i mitt svarsbrev med att jag hade haft litet låg feber i ett par dagar över sista veckoslutet, men att den nu hörde till historien.

Deras hyresgäst William Gabriel Orosco Montgomery-Cederhielm i lägenheten på övre botten hade varit hemskt ovettig mot pappa i telefon efter att han hade fått veta att hyrorna skulle gå upp med tio procent den 1 oktober. Han klagade på allt möjligt och slutade med att slänga på luren. Efter detta nekade pappa att ta honom i hand, vilket hade till följd att gubben bad om ursäkt och lade bort sina fina titlar med pappa, en stor uppoffring.

Pappa som tidigare inte hade skrivit till mig så ofta och framför allt inte så vidare innehållsrikt – han hade alltid haft så mycket att göra med sitt arbete – skrev nu ett födelsedagsbrev som på två hela tättskriva sidor handlade och mångt och mycket.

Han skrev att de båda var glada över att det hade gått mig så väl i händer i mitt nya land. Han skrev att det var allt ett gott beslut som jag tog ”att emigrera från våra numera verkligen småskurna förhållanden”. Han fortsatte: ”Jag tycker att det har gått dig väl. Du har ekonomiskt sett haft större framgång än den gamble. Vid din nuvarande ålder var jag visserligen VD hos Wallbergs på Slottsmöllan, men sedan dess har jag endast haft jobb och bekymmer – ja, det följer ju sådana platser.”

Published in: on 2016/08/11 at 23:06  Kommentera  

Inlägg 2.797: 18 – 20 sep 1972

 

Vanefylleristbarinbrottsrättsfallsbehandlingen

Mitt andra rättsfall hade före veckoslutet bara lett fram till att en jury, med mig som medverkande, hade lyckats att bli tillsatt (se inlägg 2.794), men nu på måndagen kunde själva rättegången starta. Jag visste inte vad det kunde ha varit i mina svar på juristernas frågor som vid båda tillfällena bevarade mig från skammen att bli ratad som jurymedlem. Kanske jag verkade förtroendeingivande – bara det att jag inte visste om det var ett plus eller ett minus att vara förstoendeingivande för att vara med i en jury. Nåja, nu satt jag i min stol på scenen, ridån kunde gå upp och föreställningen kunde börja.

Det gällde en alkoholist som hade brutit sig in i en bar samma dag som han hade släpps ut ur fängelse efter att ha avtjänat ett av dussintals månadslånga straff som han under åren hade genomgått för liknande brott. Han hade krossat en fönsterruta i baren, och när han greps stod han vid kassaapparaten, i vilken under natten endast mynt förvarades. Han hade då 22 kronor och 56 öre, allt i småmynt, i sina fickor.

Han hade druckit och spelat kort hela dagen och mindes ingenting om något inbrott. Detta fall var antingen mycket enkelt eller mycket svårt, beroende på hur man såg på det. Det pågick i tre dagar, med vittnesmål av poliser och barägare och baranställda och ögonvittnen och psykologer och filosofer och till och med fängelsepersonal. Vartenda ord som sades från vittnesbåset analyserades av åklagaren och förklarades av försvarsadvokaten, som om fyllons liv hängde på en tråd. Och vi i juryn satt och lade allt detta på minnet, åtminstone under de stunder då vi lyckades hålla ögonen öppna.

Detta pågick från måndagens morgon klockan 10.00 till onsdagens eftermiddag klockan 16.00, varje dag med en timmes avbrott för lunch, fram tills alla hade haft sitt att säga – utom den anklagade som i Amerika aldrig behöver vittna i eget mål – och vi i juryn kunde diskutera vårt utslag efter lunchen på onsdagen. För oss att komma överens om att han var skyldig tog bara 20 minuter, nåja, det kanske tog 40 minuter, för tiden går fort när man ha roligt. Det enda knepiga, innan vi kunde enas om ‘skyldig’, var att han egentligen inte alls hörde hemma i en rättssal eller i ett fänglse utan på ett sjukhus.

Och efter det var min jurytjänst över för det här året. Jag var glad att ha fått vara med om den, och samtidigt var jag glad att den var över. Nu kunde jag återgå till mitt vanliga arbete, som krävde en helt annan sorts koncentration.

Published in: on 2016/08/11 at 10:18  Kommentera  

Inlägg 2.796: 15 – 16 sep 1972

Livsödesbedrövlighetssjälvvaldheten

Eftersom Miro Baresic inte har berört mitt liv ett enda skvatt borde jag egentligen sluta att här följa upp hans fortsatta liv nu efter flygkapningen, men det är alltför spännande för att bara släppa taget. I Paraguay bytte han namn till Toni Saric och blev i sinom tid kapten i Paraguays krigsmakt. Han tränade sina soldater i närstrid och ägnade sig mycket åt kampsporten karate.

År 1977 anställdes han av Paraguays utrikesdepartement som livvakt åt Paraguays ambassadör i Washington. Men när Amerika efter något år upptäckte hans riktiga bakgrund tvingades han att snabbt återvända till Paraguay. En tid därefter uppdagades det att han under sin tid i Amerika hade haft samröre med utpressningsligor, riktade mot kroatiska invandrare, och för att stå till rätta för detta blev han nödsakad att åter bege sig till Amerika. Vid rättegången blev Baresic frikänd, men i stället utlämnade Amerika honom till Sverige i maj 1980 för att där fortsätta att avtjäna sitt livstidsstraff för mordet på ambassadör Rolovic.

Hans dom reducerades år 1985 från livstid till 18 år.

Miro Baresic när hans svenska livstidsstraff reducerades till 18 år, Sverige, 1985 (internet)

Miro Baresic när hans svenska livstidsstraff reducerades till 18 år, Sverige, 1985 (internet)

Men redan två år senare, i december 1987, frigavs han och skickades till Paraguay tillsammans med hustru och två barn. Där startade han en kampsportklubb och en bilreparationsverkstad.

När kriget för Kroatiens oavhängighet bröt ut år 1991 återvände Miro Baresic till Kroatien och ledde där en enhet som utförde mängder av sabotage emot den jugoslaviska folkarmén. Han dödades av serbiska soldater den 31 juli 1991. Den kroatiska staten reste år 2016 i byn Drage en staty av Miro Baresic ”som en av Kroatiens största patrioter, vars arbete och självuppoffring vi måste respektera”.

Invigningen av statyn av Miro Baresic, Drage, Kroatien, 2016 (internet)

Invigningen av statyn av Miro Baresic, Drage, Kroatien, 2016 (internet)

Som helhet måste Miro Baresics liv ha varit ganska förfärligt, med svenskt fängelse i ett år från år 1971 till 1972 och sju år från år 1980 till 1987 – i stället för sitt tilldömda livstidsstraff – för att ha mördat den jugoslaviske ambassadören. Plus 19 månader i spanskt fängelse, utvisning till Paraguay, och kanske framför allt den ständigt malande ovissheten om sin framtid – trots att han själv hade valt att leva på det sättet. Men måhända han kände sig i någon mån kompenserad när han 25 år efter sin död kom att leva vidare som staty i en liten by i sitt hemland. Vad som börjar med ett mord på en ambassadör kan alltså sluta med en postum officiell hedersbetygelse!

En utmärkt video på svenska språket om Miro Baresics verksamhet – fast tyvärr endast fram till flygkapningen – får du genom att klicka här.

 

Published in: on 2016/08/05 at 19:41  Kommentera  

Inlägg 2.795: 15 -16 sep 1972

Sasplanskapningssammanhanget

Under det här årtiondet inträffade det oupphörligen att flygplan kapades över hela världen. Orsakerna var många och olika – att flyga till Kuba var en vanlig anledning. Bortsett från några anmärkningsvärda missöden slutade så gott som alla sådana kapningar utan förlust av människoliv.

Den 15 september 1972 inträffade den enda kapning som under alla dessa år drabbade Scandinavian Airlines. Det var på ett plan av typen DC-9, som just hade lyft för en tur från Göteborgs Torslanda flygplats till Stockholm med 86 passagerare, som tre beväpnade jugoslaviska kroater tog över och meddelade över planets högtalare att de hade en bomb ombord, men att så länge alla följde deras order och tog det lugnt, så skulle de inte spränga planet i luften.

De beordrade planet att flyga till Bulltofta flygplats i Malmö, där det landade klockan 17.14. Med besättningen och passagerarna som gisslan krävde kaparna att sju kroater i svenska fängelser skulle friges. En av dessa, Miro Baresic, vad dömd för mord på den jugoslaviske ambassadören Vladimir Rolovic vid en politiskt motiverad attack på dennes ambassad i Stockholm den 7 april 1971, och de övriga för ockupation av Jugoslaviens konsulat i Göteborg i februari 1971 och samverkan vid attacken på ambassaden i Stockholm.

En man hoppar ut ur flygplanet för att fly, Bulltofta flygplats, Malmö, 1972 (internet)

En man hoppar ut ur flygplanet för att fly, Bulltofta flygplats, Malmö, 1972 (internet)

Justitieminister Lennat Geijer förhandlade med kroaterna om deras krav via radio från kontrolltornet på Bulltofta.

Kontrolltornet som förhandlingsbas, Bulltofta flygplats, Malmö, 1972 (internet)

Kontrolltornet som förhandlingsbas, Bulltofta flygplats, Malmö, 1972 (internet)

Justitieminister Lennart Geijer, 1972 (internet)

Justitieminister Lennart Geijer, 1972 (internet)

Efter några fruktlösa timmars förhandlingar lät han föra de sju kroatiska fångarna till planet. En grupp av 30 passagerare utväxlandes mot 3 kroatiska fångar. Därefter igen 30 passagerare mot 3 kroatiska fångar. Den siste av de sju fångarna vägrade att gå ombord. Kaparna krävde då en miljon kronor i utbyte för de återstående 25 passagerna – en hade hoppat ut ur planet och flytt. När kravet klockan 08.00 den 16 september hade sänkts och en halv miljon kronor i en väska hade placerats utanför planet sattes de 25 fria.

Löpsedel jublar över att alla passagerarna har räddats, 1972 (internet)

Löpsedel jublar över att alla passagerarna har räddats, 1972 (internet)

Planet – med samma besättning – kunde sedan lyfta klockan 08.54 med kurs på Madrid. Där visade det sig att det inte alls fanns någon bomb på planet. Kroaterna begärde politisk asyl i Spanien, där de alla dömdes för flygkapning till 12 års fängelse. Under fängelsetiden kom ambassdörmördaren Miro Baresic i kontakt med Paraguays ambassadör Rodney Acevedo och fick av denne tillstånd att flytta till Paraguay. Efter 19 månader i spanskt fängelse frikändes då Baresic från sin spanska dom för flygkapning och skickades till Paraguay. Under dessa 19 månader hade Sverige inte en enda gång begärt att någon av de inblandade, vare sig de sex frisläppta fångarna eller de tre flygkaparna, skulle utlämnas till Sverige.

Published in: on 2016/08/05 at 09:54  Kommentera  

Inlägg 2.794: 13 – 15 sep 1972

Påbudsmotsatsorduppfinnandet

Mitt lilla tillägg om smittkoppsvaccineringen rörde sig om att påbudet om sådan vaccinering helt och hållet hade tagits bort och ersatts av en varning mot smittkoppsvaccinering. Den var nämligen förknippad med vissa faror, något som aldrig förut hade nämnts. En mycket liten del av dem som hade blivit vaccinerade blev nämligen sjuka av den, och en ännu mindre del av dessa avled. Men nu hade världen blivit befriad från denna farliga pest – med undantag för några få, väl kända, undanskymda ställen – och Amerika kunde plötsligt förvandla sitt påbud om vaccinering mot smittkoppor till ett avbud. Order ‘avbud’ existerade hittills inte, men nu uppfann jag det. Innan jag här just skapade ordet ‘avbud’ fanns det inget svenskt ord för motsatsen till påbud, men genom mitt skriveri här har jag nu berikat det svenska språket med ett nytt ord.

Mamma nämnde också i sitt brev att hon och pappa hade fått en vykortshälsning från Ed i Venezuela. Hon blev rörd över detta och jag blev stolt över Ed. Tänk, så många känslomässiga reaktioner som Ed gav upphov till genom denna vänliga gest! Nu fick jag en god anledning att ge honom en helt oplanerad kram.

På torsdagen satt jag i en bekväm fåtölj i jurypoolens sal och läste tidningar och kanske en bok hela dagen. En gång i halvtimmen lyssnade jag efter om mitt namn skulle ropas ut, men det kom aldrig. Det gjorde det emellertid på fredagen, och nu var det ett inbrott i en bar som skulle behandlas. Precis som förra gången blev det ingenting mera uträttat än att en jury tillsattes – med mig inkluderad – varefter vi fick gå hem för att komma tillbaka på måndagens morgon för rättegången. Det var bra att den inte hade hunnit sätta igång på fredagen, för nu behövde jag inte hålla tyst för Ed om någonting under ett långt veckoslut.

I nyheterna på fredagskvällen fick vi veta att en jury hade beslutat att de fem inbrottstjuvarna i det Demokratiska rikshögkvarteret i Vattenporten (se inlägg 2.777) skulle åtalas för sammansvärjning, för inbrott, och för illegal avlyssning enligt de federala bestämmelserna. Och det var inte bara de fem tjuvarna som åtalet gällde. Man hade också funnit skäl till att åtala två representanter för CREEP, nämligen G. Gordon Liddy och en av hans underlydande män, E. Howard Hunt (se inlägg 2.769).

President Nixon riktade ett tack till sin jurist John Dean för hans skickliga sätt att klara av denna historia. Varje gång något skvaller började läcka ut hade han stuckit in ett finger i flödet och på så sätt fått stopp på det.

Published in: on 2016/08/03 at 23:16  Kommentera  

Inlägg 2.793: 13 sep 1972

Självinformationsspridningsunderlåtenhetsorsakerna

Detta att Ed hade varit tyst om mycket av sitt liv för mig var ingenting nytt men förvånade mig varje gång då någonting av en händelse uppdagades. Ed höll antagligen inte någon information hemlig för mig – mycket berodde nog på att jag till min natur inte tycker om att fråga ut mina medmänniskor utan låter dem av egen vilja berätta för mig vad om sig själva de tror kunna vara av intresse. För min egen del är jag mycket mera öppen om allting beträffande mig själv – se bara vad jag berättar i tusentals inlägg här i dessa rader.

Det lustiga var att det faktum att Ed hade bott i Harlem knappast kom att nämnas igen mellan oss. Och så var det med varje annan detalj som kröp fram. I detta sammanhang skall jag nu berätta om en annan hemlighet, som inte uppdagades för mig förrän efter Eds död många år framöver i tiden. Jag fick då veta att hans biologiska far hade närvarit, sittande långt bak i kyrkan, vid Eds minnesgudstjänst. Ed hade ju två olika efternamn – och ibland båda två sammanfogade med ett bindestreck – nämligen Lindquist och Broome. Hans mamma hade skilts från Broome efter två barn – Ed var nummer två – och gift om sig med Lindquist och med honom fått de andra fem.

Jag hade inte hört ett dyft om detta under alla de år, och de var många, som Ed och jag levde våra liv så nära varandra som några människor kan göra. Inte för att denna vetskap skulle ha ändrat någonting för oss, men när jag tänker på saken skulle jag omöjligen ha kunnat förmå mig att hålla en så synbarligen viktig detalj om mig själv hemlig för den man som jag älskade mera än mig själv. Jag håller inte detta emot Ed eller mot hans minne i min själ – det är bara en egenhet som jag nu låter dig och resten av världen känna till.

Den dag då mitt livs första rättsfall pågick med rättegång följd av jurydiskussion fram till klockan 21.00, damp det ner ett brev från mamma. Det klargjorde något som vi hade bollat med i oräkneliga brev fram och tillbaka: De tänkte komma till Nya York för att fira jul här. Det viktigaste i brevet var en fråga om smittkoppsvaccinering, som Amerika ju krävde av alla som anlände från det stora, vilda utlandet. Hon undrade om deras intyg från år 1969 fortfarade gällde. I mitt svarsbrev var jag tvungen att tala om för henne att en vaccinering gällde bara i tre år, så deras intyg skulle inte komma att gälla. Men jag hade litet mera att berätta för henne om smittkoppsvaccineringen.

Published in: on 2016/08/01 at 16:23  Kommentera  

Inlägg 2.792: 12 – 13 sep 1972

Jurydomslutsuppläsningen

För min del tyckte jag att detta rättsfall var otroligt intressant. Först och främst naturligtvis för att det var mitt livs första rättsfall, men också för att det visade att alla i juryn verkligen försökte att komma fram till ett gemensamt beslut. De gjorde detta genom att påverka varandras tänkande med goda sakskäl och att samtidigt genom att inte låta sig bli påverkade utan att vara helt övertygade. Ingen av oss verkade att från början ha fattat ett orubbligt beslut att antingen fälla eller fria Jones, och under våra många timmar tillsammans behandlade och ältade vi varenda detalj som dök upp i sammanhanget. De flesta hade väl från början haft sin egen idé – så som jag själv hade – men alla var klara på att den kunde ändras, ifall de andra poängterade vissa detaljer. Detta var i sanning både givande och berikande.

Alla andra som hade med vårt rättsfall att göra, från domaren till vaktmästaren, hade gått hem, när vi klockan 21.00 var klara med vårt gemensamma beslut. Vi bara skrev under ett papper som intygade att så var fallet och fick sedan ge oss iväg hem för att komma tillbaka nästa morgon. Jag var fortfarande helt tillknäppt om fallet för Ed, men han förstod mig och pockade inte på att få veta. Men jag talade om för honom hur imponerad jag var över hur idoga alla medlemmar av juryn hade varit under den långa diskussionen.

Precis som i otaliga Perry Masonrättegångar fick vår förman – det var en äldre herre som hade råkat hamna på stol nummer 1 – resa sig och läsa upp vårt beslut från ett papper, som domaren först hade fått ta del av. Det blev ingenting av vad som ofta hade visats på TV, nämligen att vi alla tolv, en i taget, blev tillfrågade huruvida vi samtyckte till beslutet. Men det här var ju på riktigt och inte ett TV-drama.

Efter denna lilla stunds ‘arbete’ var vi fria för dagen, men nästa morgon skulle vi återigen gå till vår jurypool för att vara tillgängliga för andra juryuppgifter. Jag kunde naturligtvis ha låtit mig dyka upp på jobbet, men det gjorde jag inte – jag försvarade mig inför mig själv med att jag ju arbetade ända till klockan 21.00 under gårdagen och därför nu behövde vila.

Nu kunde jag ju berätta för Ed allting om mitt livs första rättsfall. Jag själv kände inte väl till Harlem – det var en stadsdel där många vita människor instinktivt kände ett visst obehag och en del var direkt rädda. Därför hade gatuadresserna i rättsfallet inte betytt något för mig. Men Ed visste precis var allt hade hänt – nu fick jag veta att han hade växt upp som liten grabb i Harlem, innan familjen hade köpt sitt hus i Bronx.

Published in: on 2016/08/01 at 13:51  Kommentera  

Inlägg 2.791: 12 sep 1972

Jurybeslutfattningsprocessen

Utan att låsa mig fast i min uppfattning genom att skriva eller tala med någon om fallet hade jag genast i huvudet gått igenom vilket straffalternativ som passade in på Jones, och det var ‘vållande av mindre kroppsskada’. Även om Jones i klara ord hade hotat att mörda Barnes, så tog jag inte det så som om han verkligen hade menat det, särskilt som han i så fall skulle ha tillgripit något mera effektivt medel än ett hagelgevär. Samma sak gällde om Jones hade velat ge Barnes ett livslångt lidande av allvarlig natur. Att få kroppen bombarderad med hagel föll däremot väl in under rubriken ‘mindre kroppsskada’, så det blev min utgångposition. Och som saken utvecklades under våra långa diskussioner blev detta till slut juryns val.

Jones hade inte blivit vän med någon i  huset under de år som han hade bott där, och det måste ha fått honom att känna sig utesluten av och underlägsen gentemot sina bostadsgrannar. När han nu hade försett sig med ett gevär för att med det kunna konfrontera en tjuv, så hade han plötsligt ett medel med vilket han kunde visa sina grannar vilken karl han var. Ett tillfälle till detta kom redan samma dag. Hans gevär var avsiktligt laddat med en relativt ofarlig ammunition – hagel använde man vanligen vid jakt på småvilt, sådant som fåglar och råttor – och han sköt inte heller Barnes förrän denne hade sprungit iväg en bra bit, omkring 30 eller 50 meter, så att han inte skulle bli träffad av alltför många hagel.

Det satt hårt åt att få alla tolv av oss att komma till samma beslut. För att kunna ge ett utslag var ju juryn tvungen att vara helt enig i sin uppfattning, och några av jurymedlemmarna höll in i det sista fast vid sin åsikt att Jones verkligen hade avsett att åtmistone allvarligt skada Barnes. För att få dessa att ändra sin mening fick vi andra använda ett uttryck som vi hade fått oss itutat av domaren, innan juryn skickades att fatta sitt beslut. Det var att man måste kunna stå för sin uppfattning ‘bortom rimligt tvivel’ (eng. beyond a reasonable doubt), och det var först efter att ha tvingats att tänka igenom hurpass säkra de egentligen var på Jones elaka avsikter som de insåg att de inte var tillräckligt säkra på sin sak.

Att Barnes hade fått nio hagel i kroppen av Jones var det däremot ingen som hade något som helst rimligt tvivel om, och därför kunde vi till slut andas ut och känna att vi hade fattat rätt beslut. Och om uppfattningen att Jones också hade innehaft ett otillåtet vapen hade vi aldrig haft delade meningar.

Published in: on 2016/08/01 at 13:49  Kommentera