Inlägg 2.792: 12 – 13 sep 1972

Jurydomslutsuppläsningen

För min del tyckte jag att detta rättsfall var otroligt intressant. Först och främst naturligtvis för att det var mitt livs första rättsfall, men också för att det visade att alla i juryn verkligen försökte att komma fram till ett gemensamt beslut. De gjorde detta genom att påverka varandras tänkande med goda sakskäl och att samtidigt genom att inte låta sig bli påverkade utan att vara helt övertygade. Ingen av oss verkade att från början ha fattat ett orubbligt beslut att antingen fälla eller fria Jones, och under våra många timmar tillsammans behandlade och ältade vi varenda detalj som dök upp i sammanhanget. De flesta hade väl från början haft sin egen idé – så som jag själv hade – men alla var klara på att den kunde ändras, ifall de andra poängterade vissa detaljer. Detta var i sanning både givande och berikande.

Alla andra som hade med vårt rättsfall att göra, från domaren till vaktmästaren, hade gått hem, när vi klockan 21.00 var klara med vårt gemensamma beslut. Vi bara skrev under ett papper som intygade att så var fallet och fick sedan ge oss iväg hem för att komma tillbaka nästa morgon. Jag var fortfarande helt tillknäppt om fallet för Ed, men han förstod mig och pockade inte på att få veta. Men jag talade om för honom hur imponerad jag var över hur idoga alla medlemmar av juryn hade varit under den långa diskussionen.

Precis som i otaliga Perry Masonrättegångar fick vår förman – det var en äldre herre som hade råkat hamna på stol nummer 1 – resa sig och läsa upp vårt beslut från ett papper, som domaren först hade fått ta del av. Det blev ingenting av vad som ofta hade visats på TV, nämligen att vi alla tolv, en i taget, blev tillfrågade huruvida vi samtyckte till beslutet. Men det här var ju på riktigt och inte ett TV-drama.

Efter denna lilla stunds ‘arbete’ var vi fria för dagen, men nästa morgon skulle vi återigen gå till vår jurypool för att vara tillgängliga för andra juryuppgifter. Jag kunde naturligtvis ha låtit mig dyka upp på jobbet, men det gjorde jag inte – jag försvarade mig inför mig själv med att jag ju arbetade ända till klockan 21.00 under gårdagen och därför nu behövde vila.

Nu kunde jag ju berätta för Ed allting om mitt livs första rättsfall. Jag själv kände inte väl till Harlem – det var en stadsdel där många vita människor instinktivt kände ett visst obehag och en del var direkt rädda. Därför hade gatuadresserna i rättsfallet inte betytt något för mig. Men Ed visste precis var allt hade hänt – nu fick jag veta att han hade växt upp som liten grabb i Harlem, innan familjen hade köpt sitt hus i Bronx.

Annonser
Published in: on 2016/08/01 at 13:51  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: