Inlägg 2.797: 18 – 20 sep 1972

 

Vanefylleristbarinbrottsrättsfallsbehandlingen

Mitt andra rättsfall hade före veckoslutet bara lett fram till att en jury, med mig som medverkande, hade lyckats att bli tillsatt (se inlägg 2.794), men nu på måndagen kunde själva rättegången starta. Jag visste inte vad det kunde ha varit i mina svar på juristernas frågor som vid båda tillfällena bevarade mig från skammen att bli ratad som jurymedlem. Kanske jag verkade förtroendeingivande – bara det att jag inte visste om det var ett plus eller ett minus att vara förstoendeingivande för att vara med i en jury. Nåja, nu satt jag i min stol på scenen, ridån kunde gå upp och föreställningen kunde börja.

Det gällde en alkoholist som hade brutit sig in i en bar samma dag som han hade släpps ut ur fängelse efter att ha avtjänat ett av dussintals månadslånga straff som han under åren hade genomgått för liknande brott. Han hade krossat en fönsterruta i baren, och när han greps stod han vid kassaapparaten, i vilken under natten endast mynt förvarades. Han hade då 22 kronor och 56 öre, allt i småmynt, i sina fickor.

Han hade druckit och spelat kort hela dagen och mindes ingenting om något inbrott. Detta fall var antingen mycket enkelt eller mycket svårt, beroende på hur man såg på det. Det pågick i tre dagar, med vittnesmål av poliser och barägare och baranställda och ögonvittnen och psykologer och filosofer och till och med fängelsepersonal. Vartenda ord som sades från vittnesbåset analyserades av åklagaren och förklarades av försvarsadvokaten, som om fyllons liv hängde på en tråd. Och vi i juryn satt och lade allt detta på minnet, åtminstone under de stunder då vi lyckades hålla ögonen öppna.

Detta pågick från måndagens morgon klockan 10.00 till onsdagens eftermiddag klockan 16.00, varje dag med en timmes avbrott för lunch, fram tills alla hade haft sitt att säga – utom den anklagade som i Amerika aldrig behöver vittna i eget mål – och vi i juryn kunde diskutera vårt utslag efter lunchen på onsdagen. För oss att komma överens om att han var skyldig tog bara 20 minuter, nåja, det kanske tog 40 minuter, för tiden går fort när man ha roligt. Det enda knepiga, innan vi kunde enas om ‘skyldig’, var att han egentligen inte alls hörde hemma i en rättssal eller i ett fänglse utan på ett sjukhus.

Och efter det var min jurytjänst över för det här året. Jag var glad att ha fått vara med om den, och samtidigt var jag glad att den var över. Nu kunde jag återgå till mitt vanliga arbete, som krävde en helt annan sorts koncentration.

Annonser
Published in: on 2016/08/11 at 10:18  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: