Inlägg 2.801: 23 – 25 sep 1972

Kärleksresenärsmatochhusrumserbjudandet

På samma lördag som Ed och jag tillbringade i Utsiktsparken i Brooklyn kom Ingrid Lindström ensam på besök till mina föräldrar i Örebro. Hon brukade alltid dyka upp under mamma Helena Nybergs beskydd, för det behövde hon (se inlägg 1.865). Genom att hon inte hade försetts med alla de förståndsgåvor som alla vi andra är lyckliga att ha, så hade hon aldrig kunnat ge sig ut i livet på egen hand. Vid det här laget var hon väl en 50 år gammal, och nu hade hon minsann tagit en buss direkt från Nyköping till Örebro.

När hon för första gången i historien ringde upp mamma för att höra sig för om hon finge bo över natten på Skyttegatan, hade hon nämnt att orsaken till hennes resa var att hon skulle besöka någon som låg på Örebro lasarett på remiss från lasarettet i Nyköping. Detta var något som mamma inte då lyckades få klarhet i, men, som hon skrev till mig, ”det är inte så lätt att fatta vad Ingrid har på hjärtat, men det spelar ju ingen roll. Säng och mat finns, och det blir roligt att hjälpa henne.”

När hon kom till Örebro på lördagen klarnade situationen. Det var hennes blivande fästman Rune, som låg på lasarettet, och det var en konstig historia, vilket enligt mamma var fallet med allting som rörde Ingrid Lindström. Rune var en 67 år gammal snickare, som var pensionerad från NK:s möbelfabrik i Nyköping. Ingrid hade kommit i kontakt med honom i april, när hon hade hjälpt honom som sjuksamarit. Han var sockersjuk med svår ischias och hade dessutom kanske haft en liten hjärnblödning. Detta hade inte Nyköpings lasarett klarat av, så de hade remitterat honom till det stora sjukhuset i Örebro.

Ingrid var kär, så som hon alltid blev i varje karl som kom i hennes väg – hon hade pignoveller som litteratur, så hon visste precis hur det går till. Hon hade tjatat sig till att de skulle förlova sig till julen, trots att Rune hade tyckt att de borde vänta med det hela. Ingen visste hur det skulle gå. Ingrid hade ju ingen aning om vad livet kostade – hon hade i alla tider gått till dukat bord och spenderat mellan 1.200 och 1.500 kronor varje år bara på julklappar. Helena var inte glad åt det hela, mest för att Rune var så klen att han knappast kunde gå utan bock att stödja sig på. Om de fullföljde planerna skulle det bli synd om Rune, som var liten och rund och flintis och hade löständer. Allt detta enligt mamma.

Ingrid bodde över hos mina föräldrar, sov på den alltid användbara dyschan i hallen – som jag själv hade sovit i många gånger – och här på bilden sitter hon och pratar med mamma i vardagsrummet.

Mamma och Ingrid Lindström, Skyttegatan, Örebro (1972)

Mamma och Ingrid Lindström, Skyttegatan, Örebro (1972)

Ingrid Lindström reste med bussen tillbaka hem till Nyköping på måndagen.

Annonser
Published in: on 2016/08/16 at 05:27  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: