Inlägg 2.807: 1 okt 1972

Tjuvskicklighetsrättviseorgansotillräcklighetsutklassandet

Som jag flera gånger har framhållit, så följer jag, så långt möjligt, en rent kronologisk ordning i allt som jag berättar. Det betyder inte att mitt eget huvud följer samma regel. Jag tänker ofta på saker och ting som har hänt i mitt liv för länge sedan, och jag skriver då genast in det i min minneslista för framtida behov. Därför är det till stor glädje för mig att nu äntligen få skriva om mitt livs roligaste pingvinupplevelse.

Efter pygmévalen gick Ed och jag alltså över till pingvinerna. Dessa hade en stor inhägnad till sitt förfogande, en ‘bergvägg’ med mängder av små grotthål att bo i, en damm att simma i, och massor med stenhällar att traska runt på.

Några av pingvinerna, Coneyön, Nya York (internet)

Några av pingvinerna framför sina grotthålshem, Coneyön, Nya York (internet)

Det var väl ett tjugotal pingviner där, och de promenerade alla omkring, i en flock, än till den ena änden av sin inhägnad, än till ett annat hörn. Och så vidare. De stannade inte mera än någon minut när de hade kommit fram någonstans, innan de vände och vandrade vidare. De märkte nog inte att en av dem i stället höll sig för sig själv nära alla deras hem i grotthålen i bergväggen. Han såg sig noga om och kröp sedan in i ett av hålen. Han kom strax ut igen, nu med näbben full av kvistar och annat bomaterial. Med det kröp han in i ett annat hål, troligen hans eget hem. Så kom han ut igen, utan något i näbben, tittade sig noga omkring, kröp in igen till grannen och kom ut därifrån med näbben full. Och så vidare …

Så ville det sig att flocken hade vänt åt klippväggen till, och när vår vän då kom ut från grannhålet med näbben full av stöldgods, så stod han öga mot öga med alla de tjugo pingvinerna. Han tappade några kvistar, tog ett steg framåt, råkade tappa litet mer, och snart hade han omärkligt tappat allt som han hade burit på. Sedan stod han där, flaxade litet med vinglapparna som om det regnade, och om han hade kunnat vissla litet hade han säkert gjort det också.

Men pingvinerna lade inte ihop två och två, och snart var flocken på väg igen åt ett annat håll. När de hade kommit tillräckligt långt bort, såg sig vår vän om, kröp in till grannen, tog sig en näbbfull och gick hem till sig med det. Och så fortsatte han promenaden, fram och tillbaka, fram och tillbaka …

Ed och jag stod bara och gapade. Vi hade aldrig förut sett något så mänskligt i djurvärlden. Hundar äter ibland upp maten i medhundens skål, men med det demonstrerar han bara sin makt och ställning. Pingvinen snattade i lönndom som en tjuv och lurade sina medpingviner, när hans brott var nära att upptäckas.

Annonser
Published in: on 2016/08/21 at 05:22  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: