Inlägg 2.830: 10 nov 1972

Harlempromenadstumpen

Precis som vi hade kommit upp på den lilla ‘bergstoppen’ tog vi oss ner därifrån på små, kurviga gångstigar – fint asfalterade – rakt genom rent lantlig lövskogsnatur. Tack vare årstiden låg det mesta av löven på marken och multnade – detta var helt klart en del av Centralparken som inte krattades och skyfflades utan lämnades åt Moder Narur att ta hand om vad hon var bäst på att göra.

De mera otuktade delarna av Centralparken, Nya York (internet)

De mera otuktade delarna av Centralparken, Nya York (internet)

”Jag hade inte trott att det fanns så mycket orörd natur mitt på Manhattan”, sade Pelle förundrad. ”Det borde ha varit för tätt med folk överallt för det, men här ser man ju knappast en kotte.”

Jag var själv rätt förundrad, när jag nu för första gången såg dessa bergiga delar av parken. Men jag hade ju bott på Manhattan i nio år och borde ha känt till allting, så jag erkände inte att här bortigenom var jag lika ny som Pelle. När vår stig delade sig, litade jag på solen för att snabbt orientera mig för att kunna fortsätta åt nordost utan att han märkte mitt bryderi.

Jag hade tur – vi kom ner till 110:e gatan, vilken utgjorde den norra kanten av Centralparken, bara några minuters väg väster om foten av Lenoxavenyn (eng. Lenox Avenue). Denna utgjorde en direkt geografisk fortsättning på Sjätte avenyn, bara det att biten mellan 59:e och 110:e gatorna fattades på grund av den väldiga parken. Lenoxavenyn var en mycket bred, delad gata, välskött och med en del affärer och restauranger här och där. Bostadshusen hade oftast en yttertrappa, och på den satt det överallt folk som använde den som balkong.

Det var ingenting att fotografera här – allt såg för ‘vanligt’ ut. Alla människorna var svarta, men om man inte tänkte på den saken, så märkte man det inte ens. Faktum är att jag inte hade brytt mig om att ta med mig min kamera, men turisten Pelle hade förstås sin med sig över axeln. Vi småpratade – och så plötsligt blev jag stoppad av någon som höll en stor kökskniv mot min hals: ”Stå still, säg ingenting! Allt kommer att gå bra”, mumlade han mellan tänderna. Och så försvann han. Det hela tog fem sekunder, och jag hann inte ens att reagera det allra minsta. Inte rädd, inte arg, inte nyfiken, ingenting.

”De tog min kamera”, sade Pelle och tittade på den tunna läderremmen som hängde kvar över hans axel. ”De skar av den på två ställen och tog kameran.”

”Var är de?” undrade jag. ”Vart försvann de?” lade jag ut texten. Pelle hade inte sett vart de blev av.

Jag gick fram till en familj som satt på en trappa alldeles intill oss på trottoaren och frågade om de visste vem det var som hade tagit vår kamera. Ibland kan man ställa de dummaste frågor tänkbara. Nej, vem då? De hade inte sett någonting. Var jag OK? Lönlöst – de bodde ju här.

Annonser
Published in: on 2016/09/09 at 06:24  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: