Inlägg 2.848: 26 – 27 nov 1972

Silvertyngdlyftningsvärldsmästartitelsdrömmeriet

Vi sade adjö till Madame Petit – troligen skulle vi dyka upp igen för en liten séjour hos henne någon gång vid den här årstiden. Och så gick vi – till fots! – in till Gamla San Juan. Det var längre dit än jag hade kommit ihåg – men jag höll väl på att bli gammal! Faktum är att jag satte mig ner på en bänk för att göra några anteckningar innan vi hade nått ända fram – men det var nog mest för att vila benen ett tag.

Gör reseanteckningar, San Juan (1972)

Gör reseanteckningar, San Juan (1972)

Det hade verkligen byggts en massa höga hus längs vägen in – jag visste med bestämdhet att de alla hade kommit till under de senaste åren, för jag kände inte längre igen mig där. San Juan hade blivit mycket mera storstad sedan sist. När Ed ställde upp sig för ett foto framför ett träd som hade vuxit till sig ordentligt, så fick han stiga litet åt sidan för att inte skymma det.

Ed framför ett litet träd, San Juan (1972)

Ed framför ett litet träd, San Juan (1972)

Vi åt ett gott mål mat på en liten restaurang mitt emot lyxhotellet Klostret (se inlägg 1.943), där vi i våra tanktoppar absolut inte hade blivit insläppta – man sparar pengar på många sätt när man inte är stilriktigt klädd. Och sedan tog vi bussen tillbaka till flygplatsen, där vi tog min väska ur förvaringsskåpet och bytte tillbaka till flygklädseln inne på toaletten. Vi fick förstås sedan köa för att checka in igen, inte oss själva men väl väskan.

Klockan 23.30 bar det av, och vi landade i Nya York klockan 02.15 i stället för 04.15 som jag – och även Ed en vecka senare – hade anlänt till San Juan på vägen ut. Där ser man hur stor skillnad en timmes tidssjustering skapar. Vi kom inte hem till vår lilla bostad förrän klockan 04.30 och fick därför bara tre timmars sömn. Men vi sov desto längre nästa natt efter en rätt sömnig dag på våra respektive jobb.

Min tio dagars frånvaro från världen hade fått allehanda oknytt att samlas på matbordet, och när jag kom hem från jobbet på måndagen tog jag itu med det. Först öppnade jag ett brev från UBS, min bank i Schweiz. Det innehöll ett kvitto på att de hade mottagit min insättning på 24.393 kronor och satt in detta på mitt konto. Sedan hade de den 13 november för min räkning köpt 80 kilogram silver i tackor för 22.429 kronor och lagt in dem för förvaring i deras valv.

Då jag sedan tidigare redan hade 139,529 kilo silver liggande i valvet, räknade jag ut att jag nu hade sammanlagt 219,529 kilo i UBS:s valv i Zürich.

Det var egentligen en förfärlig massa silver. Jag jämförde med de största skivstångsvikterna som de hade haft på mina gym. Dessa runda vikter vägde vardera 20,4 kilo. Jag hade nu, liggande i min schweiziska banks djupa källarvalv, nästan lika mycket rent silver som hade behövts för att tillverka elva sådana tunga vikter! Detta kändes både skönt och rätt spännande.

Skivstångsvikt på 20,4 kilo (internet)

Skivstångsvikt på 20,4 kilo (internet)

Annonser
Published in: on 2016/09/26 at 21:29  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: