Inlägg 2.859: 14 – 17 dec 1972

Decemberbestyren

Pappa gick också in på sin kära Mustangbil. Han sade att nu, när en antydan till arbetsuppgifter för hans ingenjörsfirma kunde spåras, så tänkte varken han eller mamma längre på att sälja den. Bortsett från hans gamla välbekanta skäl – att Mustangen var bekväm för hans körningar till kunder långt uppe i Bergslagen och att den röda, sportiga bilen gav honom en viss grad av prestige hos nya kunder – så gav han nu också ett skattetekniskt skäl för att behålla både den och Amazonen. Genom att ha två bilar i familjen kunde han utan vidare dra av alla kostnader för Mustangen som firmautgifter, eftersom Volvon kunde användas för vartenda privatärende.

I verkligheten använde de förstås Mustangen till det mesta – mamma körde sin Amazon bara då och då för sina egna ärenden – men det var ju en detalj som inte angick Skatteverket. Jag tror för resten att mamma aldrig någonsin körde Mustangen.

Pappa berättade också litet om Nobelfestligheterna den 10 december, som han såg på TV just innan han skrev sitt brev till mig. Den gamle kungen hade klokt nog låtit den unge kronprinsen dela ut Nobelpriserna i konserthuset, och han var inte heller med på Nobelmiddagen i Stadshuset. Hans livmedikus hade nämligen tillrått honom att inte gå ut i vintervädret med en förkylning. Han var dock inte värre däran än att han dagen därefter skulle ha alla pristagarna med sina familjer på lunch på slottet. Och efter lunchen skulle kungen själv leda sina gäster på en rundvandring i slottet.

Kronprinsen delar ut ett Nobelpris till en rullstolsbunden pristagare, Konserthuset, Stockholm, 1972 (internet)

Kronprinsen delar ut ett Nobelpris till en rullstolsbunden pristagare, Konserthuset, Stockholm, 1972 (internet)

Pappa avslutade brevet med en julhälsning och ett hopp om att under det följande året kunna komma över till Nya York för att fira julen.

Punkt och slut. Detta var pappas allra mest innehållsrika brev någonsin. Och det författade han 74 år gammal, en imponerande ålder, minsann!

På söndagen den 17 december kom jag på att jag ju hade tagit med mig hem den vackra korallbiten från stranden i S:ta Korset i avsikt att skicka den till Örebro. Det hade jag glömt bort, och nu packade jag den i en kartong som jag skulle ha skickat iväg med en gång på söndagen, om bara posten hade varit öppen. Men den var stängd, kanske för att det var mellan 5 och 10 grader kallt ute och blåste alldeles ohemult. Under natten före hade det nämligen snöat i sådana mängder att det var alldeles vitt i springorna mellan gatustenarna och även på läsidan om bakhjulen på parkerade bilar – jag hade nog inte kunnat plöja mig till posten ändå om den hade varit öppen. Det var vinterns första attack för året, och den var alltså rätt våldsam.

 

Annonser
Published in: on 2016/10/13 at 00:48  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: