Inlägg 2.866: 29 – 31 dec 1972

Årsslutskamelryggsinvigningsskidresan

När jag hade ögnat igenom nästan hela den lilla boken, så trillade det ut ett litet julkort som hade legat någonstans mellan bladen. Bilden på kortet föreställde ‘Församlingshemmet i Floda’. I Floda??? Det var ju där som Pelle Nilsson bodde. Så vände jag på kortet, och minsann, det var skrivet av Pelle, som på det här fina sättet tackade mig för all min hjälp under hans besök i Nya York i november (se inlägg 2.823-2.833). När jag en gång hittar den boken, säkerligen väl bevarad någonstans i mina gömmor, så skall jag naturligtvis visa upp några sidor ur den här.

Och jag fick åter vänta på julpaketet från mina föräldrar. Jag lät dem veta att det inte gjorde ett dugg att paketet hade tagit litet längre tid. Det skulle snart komma fram, för de hade skickat det den 17 november och Pelles bok var avstämplad den 16 november.

Och så kom årets sista veckoslut. Ed och jag funderade ordentligt på saken – vad skulle vi göra? Kalendern var lika konstig som vid det förra veckoslutet, det med julaftonen på en söndag. Nu skulle det bli samma sak igen med nyårsaftonen på en söndag. Vi skrev helt av Logen, så tomt som det var där på natten före julaftonen. Hur skulle det vara om vi i stället påbörjade vår skidsäsong?

Det var jag som uttalade dessa ord, och Ed formligen exploderade av glädje. Vi var strax på väg upp till vår lilla sportaffär på 14:e gatan för att höra oss för. Skulle de ha en skidbuss nu på söndagen? Jo, minsann, och de sade att det var utmärkt före uppe i Poconosbergen i Pennsylvanien, en hel del snö redan nu och mera på väg. De behövde inte övertala oss. Vi gick hem och sysslade under resten av dagen med att se över vår utrustning, som hade legat och väntat uppe på den stora hyllan under nästan ett år med ständigt töväder. Ingenting behövde köpas – allt var redo för en härlig dag på laggarna.

En hes korp i radion kraxade att ett regnområde var på väg in, men han hade förstås fel. Nu skulle vi ut på säsongpremiär, och klockan 07.00 på söndagsmorgonen satt vi på bussen tillsammans med våra obekanta skidvänner. Bussen slingrade sig upp till George Washingonbron och lade sig på motorväg 80 och susade iväg. Efter en timme började det bli dimmigt, och snart efter det började det regna. Men det var nere på plattlandet i Nya Jersey, och det betydde snö uppe i Pennsylvanienbergen.

Men när vi efter en två timmars färd kom till Kamelryggens (eng. Camelback) skidparadis, så stod regnet som spön i backen. Vi steg av bussen, ställde upp våra skidor och gick in under tak. Det regnade inte alltför hårt och skulle snart hålla upp.

Kamelryggens skidbackar 40 år fram i tiden (internet)

Kamelryggens skidbackar ett 40-tal år fram i tiden (internet)

Annonser
Published in: on 2016/10/18 at 19:26  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: