Inlägg 2.883: 29 jan 1973

Hjälpsamhetsmytskollapsen

Jag rusade naturligtvis över till honom. Jag hade ju sett hur han föll, men allt hade skett så kvickt att jag inte hade haft en chans att komma dit i tid. Nu lyfte jag försiktigt upp hans huvud från marken och höll det i min vänstra hand, medan jag med den högra försökte sträcka ut hans rock för att få honom skyddad mot kölden så mycket som möjligt. Inte ett ögonblick tänkte jag på att få honom in i värmen någonstans, för jag visste att man inte flyttar på en svårt skadad människa – det måste göras av dem som vet hur man bär sig åt.

Nu måste han få en ambulans och det kvickt. Det var bara några steg till dörren in till banken – jag tror att det var en bank – i bottenvåningen av mitt kontorshus, men jag kunde ju inte släppa hans huvud, så det fick någon annan göra. Då upptäckte jag att ingen annan hade stannat till – det var massor av folk runt omkring, men de alla bara fortsatte att kämpa sig fram mot blåsten. Underligt!

Så jag fick hojta och vifta med min lediga arm: ”Ring efter en ambulans! Var snäll och gå in på banken och be dem ringa efter en ambulans!”

Ingen reagerade. Detta var ju inte klokt! Det talades ju vitt och brett om hur underbart hjälpsamma Nya Yorkarna är när det verkligen behövs, men det tycktes inte stämma alls.

Nåja, någon måste ju ha gjort det, för efter en evighet – det var nog tio eller femton minuter – kom det faktiskt en ambulans. Mannen var vid liv, fast inte mycket, och jag sade några lugnande ord om att allt skulle ordna sig, han skulle bli omhändertagen – allt bara ord, för jag visste ju ingenting om hur det skulle gå. Jag ville täcka över honom med min egen överrock, men med vänstra handen fastlåst under hans huvud gick det ju inte alls. Och under denna långa väntan visste jag ju ingenting om att någonting var på gång – jag visste bara att jag måste skydda hans stackars huvud mot den iskalla marmorn.

Men sedan gick det kvickt. Ambulansmännen visste precis vad de skulle göra, och de fick honom in i sin bil, hur det nu gick till. I den vevan fick jag höra mannens namn och adress – jag antar att de hittade det i hans plånbok. De frågade mig om jag var med honom, och nej, det var jag inte. Och så körde de sin väg. Jag lade inte märke till om någon annan är jag hade ens stannat till ett ögonblick, fast det måste  helt enket ha varit några nyfikna ögon omkring oss – fullt så nonchalanta kan folk helt enkelt inte vara.

När jag åkte upp i hissen till mitt kontor höll jag vänstra handen väl åt sidan för att inte komma nära några kläder. Handen var helt bloddränkt, och jag måste ha sett ut som en mördare på väg från sitt dåd.

Annonser
Published in: on 2016/11/05 at 18:31  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: