Inlägg 2.884: 29 jan 1973

Uppassningsbetjäningspersonalssnorkigheten

Någon dag under den följande veckan gick jag på min lunchrast över till adressen där den gamle mannen bodde. Det var ett lägenhetshotell, naturligtvis bara ett kort gångavstånd från där han hade blåst omkull utanför mitt kontor – inte särskilt grandiöst men med en särdeles snorkig betjäningspersonal. Jag ville bara höra hur det hade gått med honom både efter att ha förlorat allt det blod, som jag hade tvättat av från händerna inne på kontorstoaletten, och efter att ha legat på den kalla marmorn i uppemot en halvtimme, antagligen med en hjärnskakning.

Nehej, detta var ett fint hotell, och de kunde verkligen inte nedlåta sig till att svara på nyfikna frågor från gemene man utifrån gatorna. Och så pekade de på dörren ut därifrån.

Jag visste att ingen god gärning går obestraffad här i världen, så jag var inte det minsta förvånad. Men jag har i alla tider sedan dess hoppats på att han hade fått överleva pärsen.

Jag var rätt uppskakad hela dagen efter äventyret – även när jag begav mig hem på kvällen. Det blåste fortfarande ordentligt, men jag var väl förberedd på det, så jag kom fint till tunnelbanan och sedan hem till lyan. Ed fick mig att ta några antibiotikatabletter som han hade liggande. Jag hade ju själv suttit nedhukad under halvtimmen, och Ed ville inte ha mig sjuk att ta hand om. Och det gick bra – jag höll mig frisk och sund.

Därhemma väntade ett långt brev från mamma. Hon hade fyllt år den 22 januari och hade då fått tänka efter hur saken låg till när hennes väninna Resi Forssell i Göteborg hade frågat henne i sitt gratulationsbrev: ”Det är väl inte 70 år du fyller?” – Nej, hon räknade fram att det hade bara gällt det lilla obevända 68-året.

När hon tågade till matsalsbordet på morgonen stod det finaste porslinet uppdukat med kaffe och levande ljus och blommor. Det låg ett paket från pappa med härliga pälsfodrade stövlar – för den händelse att det skulle bli vinter om inte under år 1973 så kanske året därefter. Där låg också flera brev och så ett litet tillplattat paket från Nya York. Pappa hade hämtat ut det, och tullen brydde sig inte om att titta på det. Jag hade skickat en brosch i form av ett lönnblad i guld, som enligt mamma var hennes enda moderna smycke, och hon blev mycket glad över det. Det kunde användas på en klänning och likaväl utomhus på hennes fina päls. Jag skickade henne också en Parkerpenna, som jag hade fått som belöning från IBM – jag har tidigare berättat att IBM tyckte om att ge belöningar under applåder från kollegerna för sådant som man hade gjort bra. Och jag hade absolut ingen användning för en Parkerpenna.

Annonser
Published in: on 2016/11/11 at 06:36  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: