Inlägg 2.890: 14 feb 1973

Datamaskinrumsträngselproblemslösnngen

Efter en hel del förberedelser höll jag – jag ensam, klappa mig gärna på ryggen – en presentation på onsdagen för en grupp mycket höga befattningshavare i en mäklarfirma här i Nya York. Så höga herrar kom inte till våra moderna, praktiska, lågtakade och vitväggade lokaler i samma hus som guvernör Rockefeller höll till i när han inte vistades i huvudstaden Albany. Nej, det var jag som fick ta med mig en tingbärare och tillika skioptikontekniker och hemsöka gruppens varmt mahognyklädda direktionsvåning i ett gammalt bostadshus nere på Manhattans sydspets. Där installerade vi oss och våra hjälpmedel i en sal med skyhögt till taket och satt sedan och väntade. De blev faktiskt två timmar mera väntan än jag hade räknat med – jag borde ha tagit med mig en god bok.

Till slut strömmade gruppen in i salen, något reducerad till antalet – det blev två herrar i stället för tre, men det gjorde det hela bara mera intimt. Jag kunde börja min föreläsning – nej, kalla det föreställning, eftersom vi ju hade ljusbilder och till och med ljudeffekter – klockan 11.00, och det hela var inte över förrän klockan hade nått 18.00. Vi fick lunchsmörgåsar uppskickade – med räkor och ägg och majonnäs och dillkvistar. Jag minns lyxen än i dag. Enligt herrarnas önskan kopplade vi av helt under den lilla förtäringsstunden.

Jag höll svadan igång under alla timmarna, men jag ‘talade’ inte alls hela tiden. Kanske under två eller högst tre av timmarna, men sedan var ämnet uttömt från min sida. Det var då som de började fråga, och frågorna ledde till planering, och då satt vi tre runt mahognybordet och drog streck på halvt genomskinliga ritningspapper för att baxa in de stora datamaskinerna och deras separata attiraljer på härsen och tvärsen i den alltför lilla före detta matsalen. Hur vi än bar oss till så blev det två små maskiner som inte fick plats. Inte förrän en av herrarna ur sin portfölj tog fram ett litet extra krypin, ett före detta serveringsrum, som de efterhand promoverade till assisterande datautrymme, och då, klockan 18.00, fick allting plats och vi kunde gå hem.

På kvällen såg jag på TV en intervju med Olof Palme, och den bandade jag. Jag hade tidigare märkt att han alltid var så söt och rar när han uppträdde här i Amerika, helt annorlunda än den stridiga bombkastare han var på hemmaplan. Bandet skickade jag hem till Örebro redan nästa morgon, för jag ville visa dem vilken skillnad det var i hans uppträdande. President Nixon måste ha hört genom sin ambassadör i Stockholm hur Palme var i Sverige, för han avskydde Palme lika mycket som vi avskydde Nixon.

Annonser
Published in: on 2016/11/15 at 05:20  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: