Inlägg 2.892: 20 – 25 feb 1973

Hostattacksundvikningsföreläsningsmetodförändringen

På måndagskvällen började jag hosta. fast bara litet grann, och jag skyllde på den sena kvällen på lördagen – till klockan 05.00 på söndagen – och den tyvärr litet rökiga luften på Logen. Det satt små anslag litet överallt runt väggarna med ‘Rökning inte tillåten’ – vilket lät litet snällare än ‘Rökning Förbjuden!’ – men det betydde ingenting för inbitna rökare. På tisdagsmorgonen hostade jag ännu mera och kände mig vissen på alla sätt. Och i dag skulle jag undervisa en ny grupp om TCS!

Jag trodde inte att jag skulle kunna hålla min presentation, men jag hankade mig dit ändå. Det var i samlingssalen på mitt kontor – alltså inte fullt så höga herrar den här gången – och mellan hostattackerna klämde jag ur mig att jag inte var säker på att kunna klara av att tala i tre timmars tid. Ingen reste sig för att gå därifrån, och det var ett tecken på att jag skulle sätta igång.

Jag fann att så snart jag hade börjat predika så slutade jag hosta. och så snart någon gav mig en fråga så fick jag omedelbart ett hostanfall medan jag teg och lyssnade. Jag märke det och ‘eleverna’ märkte det också, och efter ett tag slutade de ställa frågor för att spara min hals. När hela lektionen ett par timmar senare var över, sade jag att jag nu skulle sätta mig ‘nere’ hos dem – ett trappsteg lägre än pulpeten – och svara på deras frågor i vanligt röstläge. Eftersom det bara var ett tiotal av dem, så gick det bra att arrangera stolarna i en cirkel, och jag klarade av alla frågorna utan att hosta allvarligt.

Men när det var över så gick jag hem och lade mig. Jag hade då en 38,5 graders feber och den höll i sig under onsdagen. Jag hade beslutat att inte tillgripa aspirin och hosttabletter och kamomillté, trots att doktor Noseda med säkerhet skulle ha ordinerat mig det, och på torsdagen var jag mycket bättre. Men jag mådde fortfarande bäst med att sova mörkt med gardinerna fördragna, och så låg jag ända till lördagsmorgonen med Ed som hjälp med mathållningen, det lilla jag behövde.

När veckoslutet kom och vädret såg lovande ut, så sade jag med bestämdhet att Ed skulle boka en plats på skidbussen för söndagen, och det gjorde han utan att kämpa emot alltför mycket. När han kom hem på söndagskvällen berättade han att det hade varit en härlig dag, just under noll grader och lagom med nysnö, en sådan dag som han hade upplevt bara en enda gång under hela vintern, och det var när vi åkte tillsammans en söndag i januari. Genom att jag själv på egen hand gick ut en stund under dagen för att röra på mig, visste jag redan att han hade haft en skön dag däruppe.

Annonser
Published in: on 2016/11/16 at 02:41  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: