Inlägg 2.940: 23 jun 1973

Limacentrumsnabbåterseenderundvandringspromenaden

Vi höll väl till på Vapentorget i en halv timmes tid. Tyvärr hade alla de vackra blommande träden på torget huggits bort, och det hade därmed förvandlats till en stenöken, dock med en del små gräsmattor här och där. Men utan träden hade de vackra byggnaderna med sina typiska bruna träburspråk runt torget nu kommit mera till sin rätt. Och framför allt var vi glada över att Vapentorget inte – ännu – hade förvandlats till en bilparkering så som många andra vackra torg runt om i världen.

Efter detta vandrade Ed och jag runt på de bekanta gatorna i centrala Lima. Först sökte vi oss till den magnifika postbyggnaden ett kvarter från presidentpalatset. Här står Ed mitt i postkorridoren med sitt välvda glastak över vad som i gamla tider hade varit en gata mellan två byggnader.

Den magnifika postkorridoren med välvt glastak, Lima (1973)

Ed i den magnifika postkorridoren med välvt glastak, Lima (1973)

Här kommer jag ut från museet för post och filateli, som vi fann i postkorridoren. Vi var ju båda, och då särskilt Ed, intresserade av att samla frimärken, så det hade varit roligt att gå in där, men det skulle kräva en halv dag, och det hade vi ju inte tidsmässigt råd med.

Jag är på väg ut från museet för post och filateli, Lima (1973)

Jag är på väg ut från museet för post och filateli, Lima (1973)

Vid de bruna skrivpulpeterna runt väggarna i förgrunden på den här bilden stod Ed och jag och skrev namn, adresser och fem ord på några vykort som vi hade köpt i postkorridoren. Först trodde jag att det var mig som Ed hade fotograferat där läsande ett brev. Men jag hade inte fått något brev och det var inte heller jag som läste det, så där hade jag fel. Men våra vykort postade vi där i postkorridoren.

Någon som inte är jag läser ett brev i postkorridoren, Lima (1973)

Någon som inte är jag läser ett brev i postkorridoren, Lima (1973)

Vi gick vidare, och på en smal liten gata gick vi förbi den här byggnaden med sina två vackra träburspråk från 1700-talet. Vi köpte ett vykort av det och fann på det att huset hette Torre Taglepalatset.

Torre Taglepalatset, Lima, 1973 (vykort)

Torre Taglepalatset, Lima, 1973 (vykort)

Den kompletterande bilden av palatsets inre borggård – som vi inte kom att få se – har jag hämtat från internet.

Inre borggården, Torre Taglepalatset, Lima (internet)

Inre borggården, Torre Taglepalatset, Lima (internet)

Vi svängde också förbi vårt andra stora torg från 1969, nämligen S:t Martinplatsen. Av det lägger jag här in ett köpevykort och en broschyrbild, båda mycket bättre än de bilder som vi själva kunde ha tagit.

S:t Martinplatsen, Lima, 1973 (vykort)

S:t Martinplatsen, Lima, 1973 (vykort)

S:t Martinplatsen, Lima, 1973 (broschyr)

S:t Martinplatsen, Lima, 1973 (broschyr)

Längre bort från Vapentorget kom vi inte – vi hade ju ett plan att passa klockan 11.00 – så vi svängde tillbaka mot det ställe där vi hade stigit ut ur minibussen. Vi skulle ju enligt reglerna kunna haffa en minibuss var som helst, men vi kunde inte ta risken att bli kvar i Lima av misstag, så vi tog det säkra före det osäkra. På vår väg till Vapentorget tog Ed mig ovetande dessa två bilder.

Eds gatubild nummer 1, Lima (1973)

Eds gatubild nummer 1, Lima (1973)

Eds gatubild nummer2, Lima (1973)

Eds gatubild nummer 2, Lima (1973)

Men när Ed plötsligt upptäckte Olivettikontoret, igenbommat för veckoslutet som det var, då var det jag som  fick min bild.

Ed framför det lördagsstängda Olivettikontoret, Lima (1973)

Ed framför det lördagsstängda Olivettikontoret, Lima (1973)

”Hade du gått in och sagt ‘Hej!’ om det hade varit öppet?” undrade jag.

”Naturligtvis!” sade Ed och menade det verkligen.

Published in: on 2016/12/24 at 07:57  Kommentera  

Inlägg 2.939: 23 jun 1973

Perucentralpunktsåtervisiten

Vi kunde inte hitta busshållplatsen – hade de flyttat den? Men hur vi än sökte kunde vi inte finna den, så vi gick tillbaka in i terminalen och bad en hjälpsam själ om råd.

Nej, bussen in till Lima gick inte längre. I stället fanns det nu minibussar (spa. collectivos) som gick samma väg som bussen hade gått. Men var fanns hållplatsen för dem? Var som helst – vi skulle bara vifta till minibussarna att stanna. Så om vi stod och viftade där den gamla hållplatsen hade legat …? Det skulle nog gå bra, men det vore bättre att stå rätt utanför terminalporten, för där var de vana vid att stanna. Muchas gracias!

Därute stod det flera människor med resväskor och väntade – så som man gör vid en busshållplats – och de viftade alla när en liten Volkswagenbuss – helt utan några skyltar – sakta gled förbi. Jag vet ju inte om det var en Volkswagen eller något annat märke, men här är en internetbild av en sådan från år 1965, och vår såg ungefär så ut.

Volkswagenbuss, 1965 (internet)

Volkswagenbuss, 1965 (internet)

Eller ännu bättre: En sådan minibuss kan du finna här på en av mina egna bilder med texten ‘Privatbil som tjänstgör som inofficiell buss, Lima (1969)’ (se inlägg 1.694), tagen vid vårt förra besök fyra år tidigare.

Jag frågade föraren ‘Vapentorget?’ och han nickade och tog 10 soles – eller en krona – per person i avgift. Vi var väl ett dussin personer plus bagage i knät i minibussen och det var trångt, men den gick bra mycket snabbare och smidigare än bussen.

Under dagens lopp fick jag veta att dessa minibussar var helt privata och kunde likaväl utgöras av vanliga större personbilar med plats för minst fem passagerare. De behövde inte tjänstgöra som minibussar om de inte fick ihop fem passagerare – då fick de i stället tjänstgöra som taxibilar med en mycket högre taxa.

Vi släpptes av framför presidentpalatset vid Vapentorget och kände oss omedelbart som hemma igen. På fyra år hinner man inte glömma så mycket. Presidentpalatset kryllade med sina paradklädda högvakter precis som då, och med den korta tid som vi nu hade till förfogande var vi lyckliga att få skåda deras bensträckande marsch över yttre borggården i två omgångar, den första för Eds kamera ….

Högvakten, Presidentpalatset, Lima (1973)

Högvakten, Presidentpalatset, Lima (1973)

 … och den andra för min kamera. Jag tyckte att de sprätte högre för min än för Eds.

Högvakten, Presidentpalatset, Lima (1973)

Högvakten, Presidentpalatset, Lima (1973)

Här på bilden bevakar högvakten palatsets huvudingång.

Högvakten, Presidentpalatset, Lima (1973)

Högvakten, Presidentpalatset, Lima (1973)

Och här övervakas Vapentorget av högvakten på post innanför stängslet runt yttre borggården.

Högvakten, Presidentpalatset, Lima (1973)

Högvakten, Presidentpalatset, Lima (1973)

Utanför stängslet stod den här ynglingen och drömde om den dag när han skulle vara gammal nog för att vara en av dessa ståtliga soldater i presidentens tjänst.

Yngling som drömmer om att en dag bli en av högvakten, Lima (1973)

Yngling som drömmer om att en dag bli en av högvakten, Lima (1973)

På den här Vapentorgsbilden sammanfattades den peruanska samhällsstegen: skoputsaren på knä, borgaren på stolen, och presidenten inne i sitt hus i bakgrunden.

Presidentpalatset, Vapentorget, Lima (1973)

Presidentpalatset, Vapentorget, Lima (1973)

Published in: on 2016/12/24 at 01:06  Kommentera  

Inlägg 2.938: 23 jun 1973

Limaankomstflygplansavstigningsprocedurerna

Väl nere på plattan kunde vi äntligen se hur flygplanet såg ut – det som hade tjänstgjort som vårt hem under de senaste nio timmarna. Nu i dagsljuset såg vi att det hade en röd topp och en ljusbrun botten – snyggt! Vi fotograferade varandra med det som bakgrund. Först tog Ed sin bild med mig i mitten – och med flygplansnosen bakom. Eftersom han fotograferade, stod jag där med bägge tygpåsarna, som hade utgjort vårt handgepäck i kabinen.

Jag själv efter nerstigningen från planet, Lima (1973)

Jag själv efter nerstigningen från planet, Lima (1973)

Sedan tog Ed över tygpåsarna, och vi flyttade oss för att få ett annat perspektiv på planet. På bilden syns han långt ute till höger. Folksamlingen nedanför trappan utgjordes mest av släkt och vänner som hade kommit ut till flygplatsen för att ta emot resenärerna. Men jag hade minsann aldrig förr sett en mottagningskommitté ute på plattan alldeles intill flygplanet.

Ed till höger efter nerstigningen från planet, Lima (1973)

Ed till höger efter nerstigningen från planet, Lima (1973)

Vi visste att vi hade fyra timmar på oss här i Lima, innan vårt nästa plan skulle avgå till La Paz. Om vi ville, kunde vi sitta i en transithall utan att gå igenom pass- och tullformaliteterna. Detta hade vi redan tänkt på, och det ville vi absolut inte göra. Eftersom vi hade varit i Lima tidigare, så visste vi att vi lätt kunde komma in till staden på en halv timme, så det valde vi förstås att göra.

Efter att ha valt ‘immigration’ – motsatsen till ‘transit’ – så kom vi till en upplysningsdisk, som gav oss mycket mera än upplysningar. Vi hade gjort upp att Ed skulle växla in en av sina minsta resecheckar för småutgifter under förmiddagen, och det kunde minsann upplysningdisken göra. Ed gav dem en resecheck på 43,70 kronor – eller 10 dollar – och fick 431 peruanska soles i utbyte. En sol var alltså värd en svensk tioöring.

Ed vid upplysningsdisken, Flygplatsen, Lima (1973)

Ed vid upplysningsdisken, Flygplatsen, Lima (1973)

De gav oss också var sin blankett från Perus riksbank för att redovisa hur mycket pengar vi hade med oss till Peru, i resecheckar och i kontanter. När jag tog fram min portmonnä för att se för att se hur mycket jag hade i amerikanska slantar, så sade de att vi bägge lika så gott kunde skriva 53,44 kronor – eller 12 dollar – och då blev det mycket enklare.

Riksbanksblanketten med våra medförda rikedomar, Flygplatsen, Lima (1973)

Riksbanksblanketten med våra medförda rikedomar, Flygplatsen, Lima (1973)

Tygpåsarna var ändå enklare. De tittade inte ens i dem utan klistrade genast på den här lilla tullappen som bevis på att allt var i sin ordning.

Tullkontrolletikett, Flygplatsen, Lima (1973)

Tullkontrolletikett, Flygplatsen, Lima (1973)

Vi ställde in tygpåsarna i ett förvaringsskåp för att bli av med dem under de här timmarna, och sedan gick vi ut för att ta bussen in till Lima.

Published in: on 2016/12/23 at 07:08  Kommentera  

Inlägg 2.937: 22 – 23 jun 1973

Limaflygplanstransporten

Braniffs plan skulle inte ge sig av från Kennedyflygplatsen förrän klockan 22.00, så vi hade gott om tid för att ta ett tårdränkt farväl av våra respektive arbetskamrater på fredagseftermiddagen. Vi hade redan packat våra pinaler i tre väskor, som var lätta att bära på i länder, där det ibland fanns en uppsjö av bärare och oftast inga alls. Väskorna vägde inte tillnärmelsevis så mycket som var tillåtet på planet. I dem hade vi med oss allt som vi behövde, även tvättklämmor och plastpåsar för oförutsedda behov.

Med tunnelbana och buss kom vi snabbt ut till flygplatsen, och det första vi gjorde var att gå till tullavdelningen för att registrera innehavet av sådant som kunde bli problematiskt att vid hemkomsten ‘importera’ från utlandet: vår kikare och våra schweiziska armbandsur – som inte var några dyrbarheter – och min Nikonkamera – som jag ansåg vara det. Eds två små kameror ville de inte befatta sig med utan strök ut dem från hans blankett.

Tullens intyg av vad vi tog med oss ur från Amerika (1973)

Tullens intyg av vad vi tog med oss ur från Amerika (1973)

Trots att vi var tidiga hade alla våra medresenärer gjort som vi, och därför var det en hel det köande för att få incheckningen ombesörjd. Här står jag i tålmodig väntan på min tur.

Med huvudet högre än alla medpassagerarna köar jag för incheckning (1973)

Med huvudet högre än alla medpassagerarna köar jag för incheckning (1973)

Jag brukar spara på bagagelapparna, men de kom nog bort i allt stöket. Detta är allt som jag lyckades rädda undan.

Det lilla jag har kvar av bagagelappen (1973)

Det lilla jag har kvar av bagagelappen (1973)

Eftersom vi skulle sitta i den 25:e stolsraden, så gav oss Braniff 25 centimeter långa ombordstigningskort. Jag var tvungen att lägga dem på tvären för att de skulle få plats på bilden.

Våra ombordstigningskort fick bara plats liggande så här (1973)

Våra ombordstigningskort fick bara plats liggande så här (1973)

Och här står Ed i nästa kö, den för att komma ombord på planet, som vid avgången knappast ens var halvfyllt.

Ed köar för att gå ombord på planet (1973)

Ed köar för att gå ombord på planet (1973)

Vi fann i stolsfickorna fyra tändsticksförpackningar. De såg för trevliga ut för att inte bli uppsnappade.

Våra fyra tändstickspaket från flygplanet (1973)

Våra fyra tändstickspaket från flygplanet (1973)

På planet serverades det inte någon middag såpass sent, men vi fick ändå en påse ätbart. Där drunknade vi i en sjö av små paketerade tilltugg. Här är salt och peppar och pappersremsan runt pappersservetten, och för säkerhets skull fick vi också en kräkpåse.

Salt, peppar, servett och kräkpåse från planet (1973)

Salt, peppar, servett och kräkpåse från planet (1973)

Och här är sockret och tvålen, som inte fick plats på den förra bilden.

Socker och tvål från planet (1973)

Socker och tvål från planet (1973)

När planet mellanlandade i Miami efter midnatt satt vi båda och småslumrade. Vi var bara halvt medvetna om allt stök och spring runt omkring oss. Och bara några minuter därefter serverades det en liten frukost. Vi var förvånade över att vårt plan nu var nästan helt fullpackat med passagerare, som måste ha stigit på i Miami. Efter frukosten landade vi i Lima i Peru. Klockan var då 07.00 på lördagen. Vad man missar när man sover! Och jag brukade ju aldrig sova ombord på flygplan.

Published in: on 2016/12/22 at 20:01  Kommentera  

Inlägg 2.936: 20 – 22 jun 1973

Sydamerikareseförberedelsenödvändighetsinköpen

Innan jag skickade iväg brevet till mina föräldrar, möjligen det sista som de skulle få från mig innan jag blev uppäten av en tiger och samtidigt stungen till döds av en spindel, lade jag till ett par ovidkommande observationer. Om jag skulle lyckas återvända levande, så kunde det hända att jag skulle få flyga i affärer till Winnipeg i Kanada. Jag tillade att även om det kanske kunde låta som skryt, så var att flyga i affärer inte fullt så glamoröst och roligt som det lät. En långresa, som man annars gjorde för egna pengar under sin egen knappa semester, förvandlades då till en sysselsättning som luktade arbete. Efter mina tre resor till S:t Ludvig stannade jag hellre kvar på Manhattan än flög iväg någonstans. Detta lät väl som överord, men det var faktiskt vad jag kände.

Jag slutade mitt brev med att mina föräldrar skulle få träffa mig på kvällen den 18 november och att de skulle utnyttja alla de 45 dagar som deras flygbiljetter erfordrade. Vas jag nu menade med det.

Och så gick det ytterligare två arbetsdagar. Tankarna var helt absorberade av den stundande ledigheten på ett sätt som de aldrig kunde bli av en strandsemester.

Den här broschyrkartan tycker jag om, för den saknar helt sådana dumheter som landgränser. Den visar flygplatserna i La Paz och Rio de Janeiro, för dem behövde vi ju för att komma dit och därifrån. Och även några av de platser som vi hade i våra planer, vare sig vi skulle lyckas komma dit eller inte.

Kartan över Sydamerika utan landgränser (broschyr)

Kartan över Sydamerika utan landgränser (broschyr)

Vår resa hade naturligtvis föregåtts av sådana trivialiteter som inköp av flygbiljetter och resecheckar. Biljetterna köpte vi förstås tillsammams på en lördag flera veckor i förväg på Braniffs kontor på Femte avenyn i Rockefellercentret.

Ed framför kontoret på Femte avenyn där vi köpte våra flygbiljetter (1973)

Ed framför kontoret på Femte avenyn där vi köpte våra flygbiljetter (1973)

Jag har inte kvar själva biljetterna att visa upp  – bara något som skulle ha kunnat vara ombordstigningskort om de bara hade haft ett datum på sig.

Vad vi fick ihop med våra flygbiljetter (1973)

Det som vi fick ihop med våra flygbiljetter (1973)

Resecheckarna köpte vi på själva avresedagens lunchtimme. Vad praktiskt det var att vi nu båda arbetade mitt i staden på gångavstånd till allting! Vi köpte vardera precis samma antal av samma valörer av resecheckar, nämligen  2 à 437 kronor, 4 à 218,50 kronor, 4 à 87,40 kronor och 2 à 43,70 kronor. Samma totalsumma på 2.185 kronor för var och en av oss eller 4.370 kronor tillsammans.

Kvittona på våra resecheckar (1973)

Kvittona på våra resecheckar (1973)

Published in: on 2016/12/22 at 06:54  Kommentera  

Inlägg 2.935: 20 jun 1973

Sydamerikareserapportssnabbläsningsversionen

(fortsättning)

”Vi har två dagar på oss till S:ta Korset, som ligger österut och på bara 400 meters höjd över havet. Det lär vara tropisk värme där. På onsdag morgon får vi ta en buss från Cochabamba till S:ta Korset. Den lär ta 11 timmar , och om den går varje dag, så är vi i S:ta Korset redan på måndag kväll och har alltså en hel dag plus två nätter där. Det är en stad på 100.000 människor, så det går nog att fördriva tiden på ett angenämt sätt. På onsdag går det ett tåg österut till Corumbá, just innanför Brasiliens gräns. Det tåget tar en hel dag och kommer till Corumbá vid 17-tiden, och det går ett tåg på torsdag också. Så vi räknar med att vara i Corumbá på onsdag kväll. Sedan är planerna i kaos. Första tjingen är att ta en flodångare nerför Paraguayfloden till Asunción i Paraguay, och den resan skall ta tre dagar. Men vi har inte den blekaste aning om när den båten går. Om den går inom, säg, två dagar efter det att vi kommer till Corumbá så väntar vi. Annars får vi hitta på ett annat sätt. Enligt tabellen går det ett plan från Corumbá till Londrina – som ligger åt sydost halvvägs mot havet – på torsdagen och från Londrina till Iguassufallen – som ligger där Brasilien, Paraguay och Argentina möts – på lördagen. Jag har fått bekräftelse på den senare turen, men Corumbá-Londrina ser ut som om den inte skulle finnas till längre. Om det inte blir av så finns det andra sätt. Det finns en järnväg med dagliga tåg till S:t Paulus från Corumbá, och det finns ju vägar med bussar åt alla håll, så vi får väl se. Om vi kommer med en flodångare så kommer vi till Asunción tidigast på lördag kväll, fast det vore ju nästan att räkna med för mycket tur. Resan från Asunción till Iguassu tar en knapp dag med buss. Man kan flyga, men vad ser man då? Jag hoppas att vi har tid att stanna i Iguassu över en hel dag, för det skall vara sevärt med besked. Sedan resan till S:t Paulus som kan företas med flyg på ett par timmar eller med buss och tåg som tar två dagar. Om vi har tid föredrar vi landvägen. Buss från S:t Paulus till Rio, och nu är vi i civilisationen med luftkonditionerad buss varje halvtimme på en sexfilig väg på sex timmar. Flyget från Rio går klockan 22.00 på söndagen den 7 juli, och vi är i Nya York med Pan Am på måndag klockan 06.30 i tid för en jobbig dag på våra respektive arbetsplatser.”

Så mycket om vår resa i förskott. Nu finns det väl ingen anledning att öda tid på att läsa vad jag kommer att berätta om vår resa, eller hur? Åjo, ett och annat kunde ju tänkas gå annorlunda än enligt planerna, och det är faktiskt det största nöjet med en resa.

Published in: on 2016/12/22 at 02:58  Kommentera  

Inlägg 2.934: 20 jun 1973

Sydamerikaresestormaktspresidentavgångsammanhanget

I samband med alla dessa blodprov passade jag på att verifiera att jag hade blodtyp B+, vilket jag fick veta vid sjukhusbesöket efter min skoterolycka 15 år tidigare (se inlägg 179) och inte hade blivit påmind om sedan dess. Ed hade gett blod för inte länge sedan, så han visste mycket väl att han hade den användbara blodtypen O+. Detta betydde att jag inte kunde ge honom blod, även om det skulle behövas, medan hans blod skulle kunna rädda livet på mig. Lyckligtvis kom vi aldrig att hamna i en situation där detta faktum skulle bevisas – trots att vi nu var på väg ut till Sydamerikas djungler med sina blodtörstiga tigrar och giftiga spindlar och vad annat oknytt vi skulle råka ut för där.

Vi var också medvetna om att vår resa kunde leda till storpolitiska omvälvningar. När Ed och jag förra gången var i Sydamerika tvingades president de Gaulle att avgå. Detta inträffade klockan 12.00 fransk tid den 28 april 1969, den dag då Ed och jag klockan 06.00 lokal tid låg djupt sovande i Cuzco i Peru (se inlägg 1.743). I det ögonblicket var de Gaulle säkert trött på sitt jobb, och vi var trötta efter två långa bussresor dagen före. Nu, fyra år senare, gällde frågan om president Nixon skulle följa president de Gaulles exempel.

Presidenterna Charles de Gaulle och Richard Nixon, Paris, 1968 (internet)

Presidenterna Charles de Gaulle och Richard Nixon, Paris, 1968 (internet)

Allt var nu klart för oss att ge oss iväg på fredagskvällen. Pass, flygbiljetter, resecheckar, dollarkontanter, skröplig karta, pennor och papper i fickorna på oss och kläder och slikt i väskorna med oss, allt redo.

Jag har funderat mycket över huruvida jag här skulle beskriva våra detaljerade planer nu före avresan. De skulle hjälpa dig genom att få samma begrepp om geografin som vi hade – men samtidigt ville jag inte beröva dig de överraskningsmoment som säkert skulle komma. Men om jag bara inte släpper in någon okänd framtida verklighet i vad jag skriver, så kommer du ju att få avnjuta samma överraskningar som vi själva. Vad som nu följer är en kopia ur mitt brev, daterat den 20 juni 1973, till Örebro och visar alltså exakt vad våra planer var före vår avresa. På så sätt blir våra överraskningar dina överraskningar.

”På fredagen klockan 22.00 går Braniffplanet till Miami och vidare till Lima, där vi skall vara klockan 06.30 på lördagen. Efter fyra timmar där fortsätter vi till La Paz, igen med Braniff. Vi kommer dit vid 14-tiden och tillbringar sedan natten där. Vi skall där acklimatisera oss på 3.500 meters höjd över havet. På söndag morgon tidigt tar vi ett tåg till Cochabamba, vilket ligger österut på 2.600 meters höjd. Tåget kommer dit vid 17-tiden, och vi kommer att stanna i Cochabamba bara över natten. Sedan blir det mera obestämt.

(fortsätter)

Published in: on 2016/12/22 at 01:09  Kommentera  

Inlägg 2.933: 20 jun 1973

Matsmältningsunderlighetsundersökningsproblemsnixet

Efter min på något sätt onödiga resa till S:t Ludvig hände det ingenting alls under de följande 11 dagarna. Naturligtvis gjorde det det, men mina tankar var fyllda av den förestående resan till den vilda kontinenten, trots att det inte skulle bli den första visiten där. Ed och jag hade ju varit i Peru på vår allra mest lyckade resa till främmande land, och när vi helt oplanerat lade till Bolivien den gången så förvandlade vi ju besöket i Peru till en halv kontinentkorsning. Nu skulle vi helt enkelt fortsätta kontinentkorsningen där vi ‘avbröt’ den förra gången. I mina drömmar såg jag för mig lika mycket oplanerade äventyr som det blev förra gången.

Jag var glad att jag nu kände mig mycket bättre än under mer eller mindre hela den senaste vintern. Jag har inte redogjort för detta, för det var inte mycket att tala om – förrän mitt problem åtminstone verkade att ha förändrats till det bättre. Problemet hade varit min mage, som vanligen var fallet med mig. Symptomet dök upp exakt tre timmar efter varje gång jag hade ätit mat. Jag blev då jättesömnig under ungefär en halv timme. Magen blev gasig och underlig klockan 11.00  och 16.00 varenda dag, och då satt jag och gäspade och kände mig lealös. Inte direkt sovsömnig, bara övermåttan lat och ointresserad. Sedan efter halvtimmen var jag i fin form igen och hade ingen lust alls att gnälla eller ens tala om saken.

Jag gick till doktor Noseda för detta många gånger, och han tog alla sorters prov. Min första tanke var att det var levern eller gallan som krånglade igen, fast på ett annat sätt – men där var allt bara fint. Blodsockret var också fint, och jag lät honom – se bara hur sjuklig jag kände mig, när jag tillät honom att ta så många blodprov för allting – till och med ta ett prov för sköldkörteln med tanke på att mamma hade haft problem med sin ett kvarts sekel tidigare. Nej, det var inget fel med den heller, och det trots att jag hade intalat mig att jag hade känt något som verkade vara ett svagt tryck i halsen som kunde vara en föregångare till kvävning, men det var säkert bara en inbillning.

Han fann alltså ingenting och nu hade det mesta av mina symptom försvunnit av sig själva – det bästa botemedlet. Jag fick fortfarande lätt gas i magen, men sömnighetsanfallen var helt borta. Jag testade mig själv nu genom att dricka ett glas mjölk ett par gånger i veckan, och det klarade jag alltid utan problem. Yogurt var jag van vis att äta varje dag. Det hade varit en påfrestande vinter, men nu var jag faktiskt nästan helt kurant igen.

Published in: on 2016/12/21 at 07:05  Kommentera  

Inlägg 2.932: 8 jun 1973

Tredjeresangilltfullbordandet

Det blev en dagstripp till S:t Ludvig och McDonnell/Douglas igen på fredagen. Orsaken till denna tredje resa dit var att det var några TCS-relaterade frågor som företaget hade ställt, när IBM:s förslag presenterades och som IBM:arna inte kunde ge något säkert svar på. Av någon anledning ansågs det tvunget att jag kom till dem i stället för att förklara dessa saker i telefon. Det försökte jag förstås göra, men trots det ville de se mig i egen hög person. Den här gången var det i IBM-lokalerna hos kunden som vi träffades. Och nu kunde jag förstå varför det var där som vi skulle träffas.

De hade nämligen redan satt upp för mig att bli förevisad för företagsledningen som den guru som de hade gjort mig till. Nåja, inte mig emot, och jag räknade kallt med att inte bli målet för någon pajkastning. Det blev jag heller inte, men ändå gick det här lurendrejeriet inte riktigt hem så som IBM:arna hade räknat med. Företagets datadirektörer var ytterst älskvärda, och så satte vi oss alla ner runt ett stort konferensbord.

Där kom den första frågan för mig. Det var något mycket enkelt, inte ens tekniskt, och så snart jag hade förklarat sammanhanget vände de sig till mina IBM:kolleger och undrade varför de hade krånglat till sitt svar så förfärligt när de hade gett det till dem tidigare. ‘Krånglat till’? Det blev en längre debatt om vad deras svar hade varit, och till och med jag, som ju inte hade haft en aning om vad de hade sagt, fick träda in och försöka få det till att jag hade sagt samma sak som de, kanske bara med litet andra ord.

Och så fortsatte det, fråga efter fråga. Jag spred inte någon ytterligare kunskap om TCS-programmet. IBM:arna hade hela tiden förstått hur allting fungerade, men de hade inte varit så flinka i att formulera lättförståeliga svar på kundens frågor. Och dessutom var det ingenting som djupt inne kunden inte hade förstått heller. Jag insåg nu att innan vi träffade samman med kunden skulle jag ha satt mig ner med dem och fått höra hur de hade svarat kunden när de förklarade sammanhangen. Då skulle jag ha kunnat se vad de inte hade förklarat på ett, får jag säga så, pedagogiskt riktigt sätt.

Nettot av min resa var att McDonnell/Douglas var nöjda, TCS-programmet var accepterat, IBM-gruppen var litet generad, och jag kände att jag hade gjort nytta där utan att egentligen göra någonting alls. Jag hade mycket gott om tid efter det hela och kom tillbaka till Nya York med ett tidigare plan än jag hade varit inbokad för.

Published in: on 2016/12/21 at 04:16  Kommentera  

Inlägg 2.931: 5 jun 1973

Semesterresesilvervattenportssåpoperan

Alltsom tiden för vår avresa snabbt närmade sig började jag så smått att fundera på hur livet skulle arta sig utan att ha drömmen om en flodångare nerför Paraguayfloden fast inplanerad. När jag tänkte efter, så kunde jag inte erinra mig när denna resedetalj plötsligt hade blivit så oundgänglig. Jag hade aldrig rest med en flodångare någonstans, så varför var det ett sådant måste på den här resan?

Vi hade klara papper på att vi skulle flyga tillbaka till La Paz i Bolivien  – ingenting dumt som att söka upp vinterväder i Santiago. Och sedan var det tåg eller buss utför bergen till S:ta Korset i Boliviens lågland, tåg till Corumbá i Brasilien vid Paraguayfloden. Sedan flodångare eller buss till Iguassufallen, buss eller flyg till S:t Paulus och så buss till Rio och sedan hem med flyg. Allt detta på en två veckors semester. Tanken svindlade.

Tanken svindlade också beträffande mitt silver, som jag 17 månader tidigare hade låtit banken i Schweiz köpa och som nu hade fördubblats i värde. Det stod nu i 38,64 kronor kilot, vilket var precis dubbelt så mycket som jag hade betalat för det. Utan att trumpeta ut det här med stora bokstäver så hade jag för många månader sedan i stort sett dragit mig tillbaka från aktiemarknaden, där jag tyckte mig förlora pengar år efter år, och i stället följa silvermarknaden som inte hoppade upp och ner varje dag. Och en fördubbling på 17 månader var då inte så dåligt. Men det behövdes, för inflationen var förfärlig – upp emot 10% per år – och hade varit det alltsedan Nixon övergav guldmyntfoten som den kallades. Guld fick man inte lov att köpa, men silver, som också kallades ‘fattigmansguld’, verkade följa guldpriset i dess uppgång.

Att Nixon var ute i blåsväder för vad han hade gjort efter inbrottet i Vattenporten tyckte jag var bra, även med tanke på att han i dessa dagar inte hade tid över för någonting annat än att finna ett hållbart försvar mot allt som han anklagades för. Det betydde att han inte kunde aktivt försämra dollarns värde mer än han redan hade gjort. Hur lång tid var det som han hade kvar på ‘tronen’? Det rätta svaret på den frågan var: ‘Alldeles för länge’.

På TV serverade de vid den tiden på dagtid massor med såpoperor, vilket var oändliga följetonger, fyllda med familje- och arbetsplatskomplikationer. I en skämtteckning fick man se en husmor som dammsög medan hon lyssnade på sin TV: ”Kommer Dick att få behålla sitt välbetalda jobb och sitt eleganta hus? Hur mycket vet egentligen Martha om John? Det får ni se här i morgon vid samma tid!” Vattenporten hade nu hållit på så länge att den hade själv blivit en såpopera.

President Dick Nixon (internet)

President Dick Nixon (internet)

John Mitchell, justitieminister fram till den 1 mars 1972, med sin beryktade hustru Martha, 1971 (internet)

John Mitchell, justitieminister fram till den 1 mars 1972, med sin beryktade hustru Martha, 1971 (internet)

Published in: on 2016/12/21 at 02:06  Kommentera  

Inlägg 2.930: 31 maj – 5 jun 1973

Sommarvärmeinbrottstankeslöseriet

Alltsedan dess hade Gamla Bussana utvecklats till en ren konstnärsby, som levde på att sälja sina konstnärliga verk till turister. På sin utflykt köpte mamma på ett konstgalleri en present till pappa på hans stundande 75-årsdag. Hon blev nämligen förtjust i en keramiktavla av engelskan Dora Prower – och den kom att hamna på väggen över flygeln i Örebro rätt efter hemkomsten. Pappa tyckte mycket om konstverket, och det spelade ingen roll att det hängdes upp redan nu, så att de kunde glädja sig över det även under de månader som återstod fram till födelsedagen. Som mamma uttryckte det: ”Man vet så litet om vad som kan komma att hända i morgon”.

Och så stod det ett handskrivet tillägg i marginalen på mammas i övrigt maskinskrivna brev. Salt såldes i Italien endast i tobaksaffärerna. Dessutom tog saltet en dag slut i Arma di Taggia och fanns inte att köpa någonstans under en hel vecka. Då lånade alla salt av varandra, även mina föräldrar för sina morgonägg. Men med en god nypa humor tyckte mamma att detta med saltet var rent festligt att uppleva.

I söndagstidningen läste jag att John Dean hade talat om för Vattenportsutredningen, att enligt hans egna dagboksanteckningar hade han själv diskuterat mörkläggningen av Vattenportsinbrottet med president Nixon minst 35 gånger.

Efter litet regn på måndagsmorgonen bröt sommarvärmen in över Nya York med dagliga temperaturer på över 30 grader. Jag tyckte som alltid att det var helt underbart – men det gällde att vara rätt klädd för att kunna njuta av värmen. Att gå till jobbet i den sortens fuktig värme var inte så lyckat, fast det gick an i en tunn bomullskostym även om man inte råkade få i en luftkonditionerad vagn på tunnelbanan. Kläder var billiga, för nu importerades de från alla sorters lågavlönade länder runt om i världen. För fritidsbruk hade Ed just köpt sig en sommarblazer från Polen hos Alexanders för 130 kronor – och jag hade nyligen köpt mig ett par dubbelstickade byxor för bara 65 kronor.

Uppe på taket var det nu igen härligt att sitta i kvällssolen och läsa tidningen eller skriva brev. Men det var inte många i husen runtomkring som utnyttjade den förmånen. Jo, ovanpå ett grannhus hade någon anlagt en veritable trädgård med kryddväxter och små grönsaker och till och med ett äppelträd, som växte ur en vattentunna. Nåja, en smal sticka på en meter med tre ännu smalare ‘grenar’. Vi undrade om det skulle ge några äpplen. Allt detta var förstås bara en hobby – i affären kunde man ju köpa alltihop för ett par kronor.

Published in: on 2016/12/20 at 20:07  Kommentera  

Inlägg 2.929: 31 maj 1973

Tågpassionsläggningsärftlighetsavslöjandet

I sitt brev berättade mamma att deras lägenhet i Arma di Taggia låg ganska nära järnvägen, och hennes beskrivning av detta berörde hennes tågtokige son, alltså mig, såpass nära att jag helt enkelt måste relatera hennes ord verbatim:

”Till närmaste granne hade vi tåget. Det är nog så, att bor man på Rivieran, så bor man ihop med tåget, för spåret följer hela kusten. Dessutom hade vi stationsbyggnaden inte långt från vårt hus. Och det kom tåg! Långa och korta, persontåg och godståg. Snälltågen bara visslade och susade förbi, andra stannade, väntade på möte och satte sig sedan suckande i rörelse.

Mina föräldrars utsikt över stationen, Arma di Taggia (1973)

Mina föräldrars utsikt över stationen, Arma di Taggia (1973)

”Jag trodde att vi skulle ligga vakna i fjorton dagar, men ingalunda så. Snart sov vi som barn, medan det tutades och ropades i högtalarna och dånades iväg. Men på dagarna, när pappa vilade på balkongen, hade han så roligt med att följa tågen att jag förstod varifrån din tågpassion stammade. Den fanns tydligen latent hos pappa, och nu blommade intresset upp för fullt. Jag tror att pappa nu saknar sin vän tåget.”

En dag i Arma di Taggia blev ett av pappas ögon blodigt. Det fanns en läkare med på resan, men pappa ville inte konsultera honom. Ögat blev bara värre, blodigt omkring hela pupillen, och under den syntes det en blodig klump. Då gick pappa till doktorn, som faktiskt blev imponerad av kärlbristningen men sade att det var ingenting farligt och gav honom några droppar.

Det kom att ta flera veckor för pappa innan rodnaden i ögat försvann, men han kände inget obehag och synen  förblev oförändrad under hela historien.

En dag åkte pappa tillsammans med en annan rotarian i resegruppen till en Rotarylunch i San Remo, och då deltog mamma i en utflykt till en näraliggande by som hette Gamla Bussana (ita. Bussana Vecchia). Den hade legat där på en bergstopp sedan andra hälften av det 9:e århundradet, men de flesta byggnaderna stammade från 1400-talet. Vid en kraftig jordbävning den 23 februari 1887 dödades där över 2.000 människor och de flesta husen skadades svårt. Det beslöts då att en ny by, kallad Nya Bussana (ita. Bussana Nuova), skulle byggas nere vid havet och att de överlevande skulle flytta dit.

Gamla Bussana förklarades obeboeligt och låg sedan öde, tills flyktingar från södra Italien år 1947 olagligt bosatte sig där. Därför sprängde polisen på 1950-talet sönder alla trappor och tak i byn. Icke desto mindre beslöt i början av 1960-talet ett antal konstnärer från runtom i Europa att där skapa en internationell konstnärsby. De lappade ihop några av husen och förde ett ideellt konstnärsliv i den gamla byn utan elektricitet, vatten och avlopp.

Typisk gata i Gamla Bussana (internet)

Typisk gata i Gamla Bussana (internet)

Published in: on 2016/12/20 at 07:16  Kommentera  

Inlägg 2.928: 31 maj 1973

Armaditaggiafritidsresevardagslivet

Att jag var sömnig vid hemkomsten på onsdagen kan bevisas av att jag gick och lade mig för att sova utan att ens sprätta upp mammas brev som Ed hade tagit upp från postlådan och lagt mitt på min tallrik. Jag flyttade förståndigt nog undan det när Ed serverade mig sin goda middag, och den glufsade jag förstås i mig – äta bör man, annars dör man – men brevet fick ligga oöppnat tills jag läste det på torsdagsmorgonen.

Brevet handlade förstås om allting i Italien – bortsett från vad hon redan hade berättat i sitt förra brev därifrån (se inlägg 2.920). Deras lägenhet hade, som lovat, utsikt över havet – men för att kunna se den måste man veta precis varthän man skulle titta.

Mina föräldrars 'utsikt över havet', Arma di Taggia (1973)

Mina föräldrars ‘utsikt över havet’, Arma di Taggia (1973)

Under de två veckorna hade de åkt buss till det gamla, bekanta San Remo många gånger. Det tog bara en kvart att komma dit och kostade bara 70 öre. Där besökte de sina gamla smultronställen, fast det mesta hade blivit mycket dyrare nu, så de köpte inte mycket. Utom skor – de var så billiga att de köpte flera par, både billiga och ännu billigare. Pappa fick två par tofflor i skinn – med skinnfoder – för 25 och 20 kronor. Mamma fick i en billighetsaffär ett par vita skor i skinn alltigenom för 24 kronor. I en ‘fin’ affär köpte hon också ett par för 150 kronor, men även det var billigt.

De satt gärna på en trottoarservering och drack te och åt sandwichar och petit fourer, och en gång åt de en braklunch på sitt före detta favorithak med världens bästa lasagna – massor med kalorier men god som en dröm.

I Arma di Taggia hittade de en kyrka som var byggd i en uthuggen grotta i bergväggen.

Pappa framför grottkyrkan, Arma di Taggia (1973)

Pappa framför grottkyrkan, Arma di Taggia (1973)

Och i grannstaden Imperia, dit de en dag åkte med buss, häpnade mamma över att hela altarringen i katedralen var prydd med cirka 1.400 nejlikor. Just då började orgeln spela, och in trädde ett brudpar med en följe av anhöriga och vänner. Då satte sig mina föräldrar ner och fick se en italiensk vigsel.

På söndagen den 13 maj ringde det på dörren, och där stod en av deras fem ‘fritidspojkar’ med fem röda rosor till mamma. Det stod på kortet att de var från Arma di Tagggias kommun med anledning av dagens ‘Fiesta de Mamma’, d v s Mors dag.

En kall och blåsig dag gick en elektrisk propp för dem, och utan elkaminerna blev det genast kallt. Fritidspojkarna var snälla men inte tekniska, så de kallade på en montör. Men innan han kom tittade pappa in i ett metallskåp nere i hallen och sade: ”Jag är nästan säker på att pinnen som sticker ut där ska tryckas ner, men jag törs inte.”

Hans vilda fru svarade: ”Tryck du bara, och sen springer vi!”

Det gjorde han, och när de kom tillbaka upp till sin lägenhet så brann taklampan igen!

Published in: on 2016/12/20 at 06:28  Kommentera  

Inlägg 2.927: 28 – 30 maj 1973

Sänggåendeförseningsupprepningskompensationen

Här och där flög det bromsar omkring vår båt, och de var stora som elefanter. De anföll oss dock inte, och efter ett tag blev vi goda vänner med dem. De brydde sig inte om vårt blod – de föredrog vår saft, som troligen var gjord på blodapelsiner.

Efter båtnöjet bytte vi till våra eleganta reskläder, vilket gjorde det nödvändigt att i bilen stänga fönstren och sätta på luftkonditioneringen. I sval komfort gled vi så sakteliga fram på den konstigt kurviga vägen tillbaka till Hemmanet, där vi nu åt en lätt middag – efter en hel dags apelsinsaftsdiet – och fortsatte sedan norrut till Miamis flygplats. Vårt National Airlines plan hem klockan 22.00 kom igång klockan 23.00 efter ett tekniskt fel, och vi kom till Nya Yorks Kennedyflygplats klockan 01.00 och i säng klockan 03.00. Gamla vanor sitter i.

Åter på jobbet på tisdagen efter 4 timmars sömn piggades jag upp av alla avundsjuka kommentarer om min fina solbränna – de själva hade haft trist väder med åska och regn under hela veckoslutet. På eftermiddagen fick jag på en dispensär på Östra 23:e gatan 341 vaccineringen mot smittkoppor inför Sydamerikaresan. Amerika krävde den inte längre, men den behövdes fortfarande för Brasilien. Jag mådde illa bara i tio minuter – men efter några dagar fick jag en stor, hemsk koppa på armen. Hemskt!

Jag lyckades inte komma till sängs förrän klockan 23.30, och på onsdagen var jag tvungen att stiga upp klockan 05.30 för att komma med ett plan till Boston från La Guardia klockan 07.30. På planet – American Airlines den här gången – halvslumrade jag hela vägen, men så gjorde alla andra affärsmän runt omkring mig. 07.30 är en omänsklig avgångstid.

En natt med 4 och en natt med 6 timmars sömn uppvägs inte av en timmes halvslummer i en flygplansfåtölj, så jag trodde under hela min presentation att jag skulle kollapsa när som helst. Jag åt lunch på ett mycket elegant ställe i spansk stil i en modern hotellbyggnad. Där valde jag tartarstek, vilket är ett fint ord för en rå hamburgare utan bröd.

Tartarstek i sin prydno (internet)

Tartarstek i sin prydno (internet)

På en sådan maträtt sparar restaurangen in hela uppvärmningskostnaden och kan dessutom höja dess pris avsevärt på matsedeln. Den stackars kyparen fick själv blanda till köttet vid ett sidobord och sedan älta det för hand under fem arbetsamma minuter – vilket förstås ledde till en alldeles oproprtionellt hög dricks ovanpå alltihop.

Jag kom tillbaka till La Guardia med Eastern Airlines klockan 19.00 och kröp sedan genast till sängs för att äntligen få avnjuta en mycket lång, välbehövlig nattsömn.

Published in: on 2016/12/17 at 22:41  Kommentera  

Inlägg 2.926: 27 – 28 maj 1973

Vägkurvsystemsprincipsbegriplighetsomöjligheten

När vi hade fullbordat alla broarna mellan alla öarna hade vi fått nog, trots att det fortfarande var tidig eftermiddag, och svängde in på ett motell i Hemmanet. Det var Eds andra och mitt tredje motell att bo på i Hemmanet. Simbassängen här var mycket liten, särskilt efter den i Västra Revet, men den räckte till, bara inte för oss båda samtidigt – för då finge vi inte plats. Men ett dopp behövdes efter en heldag ute vid havet och inne i bilen. Denna hade visserligen luftkonditionering, men den hade vi inte använt mer än under den första nattens körning från flygplatsen till Hemmanet. Sedan öppnade vi i stället bilfönstren och njöt av att låta elementen spela. De höll ner värmen, men vi kom fram såpass svettiga att det var härligt svalkande med ett litet dopp.

I närheten av motellet åt vi en ordentlig stekmiddag som vårt första mål sedan frukosten i Västra Revet. Med gående salladsbord och mättande ‘banana split’ – jag upptäckte just nu att svenskarna under alla dessa år har varit för lata att hitta på ett hederligt svenskt namn på den desserten – blev det ett mål som skulle komma att hålla oss i gång tills vi var hemma i Nya York igen på tisdagen. Trodde vi.

På måndagen, som ju var helgdag och utgjorde själva anledningen till att vi hade kunnat göra denna resa till Florida, åkte vi in i en helt annan del av Everglades nationalpark än där jag tidigare hade varit. Vägen dit gick nära kusten i sydvästlig riktning från Hemmanet. Man såg inget hav från vägen, som var byggd i form av sammanbyggda kurvor – en 2 kilometer lång vänsterkurva följd av en 3 kilometer lång högerkurva och så en lika lång vänsterkurva igen – antagligen för att dölja att naturen var den mest enformiga som tänkas kunde. Och ingenstans såg vi den minsta alligator!

Vägen slutade i någonting som hette Flamingo, av vilka det inte heller fanns en enda. Det fanns bara en massa campingplatser.

Campingplats i Flamingo (internet)

Campingplats i Flamingo (internet)

Vi kände till att man kunde hyra en kanot i Flamingo, och det hade vi tänkt göra. Men när vi fick veta att man måste ta kanoten på biltaket och köra till en viss bro för att där sjösätta den, så tittade Ed och jag på varandra och sade med en mun att detta för oss var ett alldeles för åbäkigt tillvägagångssätt.

I stället förfrågade vi oss om en motorbåt, och då blev vi antastade av en pojke och en flicka som erbjöd sig att dela en motorbåt med oss. Vilket verkade kul, och så blev det av. Vi försåg oss med solhattar, en del läsk och fyra liter apelsinsaft, och med det körde vi runt mellan klockan 12.00 och 16.00, mestadels ute på sjöar öppna mot havet.

 

Published in: on 2016/12/17 at 22:08  Kommentera  

Inlägg 2.925: 26 – 27 maj 1973

Västrarevetsåterupplevelsestingrockstillägget

Trots att klockan säkert hade varit 03.00 innan vi hade kunnat krypa till sängs kvällen före, vaknade vi pigga som mörtar redan vid 08-tiden på lördagsmorgonen. Vi körde i behagligt mak över kedjan av korallöar ända ut till Västra Revet. Det var förstås samma upplevelse för mig som det hade varit år 1963 (se inlägg 82-83), men nu var det ännu roligare, för nu var vi två. Det tycktes ha blivit mycket mera bebyggelse längs vägen  sedan förra gången.

Naturligtvis körde jag raka vägen till Atlantsträndernas motell. Under min vecka 1963 hade detta varit min hemvist, men nu var det tyvärr fullbelagt. Inte så konstigt, för nu var det ju en långhelg – men glädjande nog hade motellet vägg-i-vägg rum lediga. För bara 55 kronor fick vi ett med två jättesängar och dusch – som vi inte använde, för det fanns uteduschar intill den enorma simbassängen. Precis som på Atlantstränderna hade det på tomten en brygga med en trätrappa ner i vattnet, och på våra luftmadrasser kunde vi nu skvalpa omkring i timmar i den härligt varma Atlanten. Förra gången hade denna sorts badliv för en nyanländ svensk varit en obeskrivligt underbar upplevelse. Nu hade jag emellertid under årens lopp upplevt samma varma vatten på andra ställen, som till exempel S:ta Korset, så nu var det inte lika fantastiskt som då. Men visst hade vi det skönt.

Ed och jag promenerade runt i Västra Revet, som fortfarande var samma rara lilla stad, och med mina nu tio år mera erfarna ögon upptäckte jag att det var en påfallande gay atmosfär överallt – inte bara i den avskilda solbadssektionen för herrar uppe på Atlantsträndernas tak (se inlägg 85). Och i kvällningen åt vi en härlig middag på en fiskrestaurang.

Jag hade planerat att vi skulle bo i Västra Revet under två nätter, men vi hade mera eld i stjärten och gav oss därför iväg redan tidigt nästa morgon. Mitt bland öarna såg vi från vägen en trevlig badstrand, och där stannade vi i flera timmar. Den påminde om vår strand i S:ta Korset, fast här var vi inte ensamma och var därför tvungna att svepa in oss i textilier. På stranden fick jag syn på en decimeterstor bit av ett bildäck skvalpa omkring i strandkanten. Jag var nog litet misstänksam, för jag använde ett hörn av min luftmadrass till att knuffa gummibiten upp ur vattnet.

Stingrocka (internet)

Stingrocka (internet)

Det visade sig att jag hade gjort rätt i att vara försiktig – det var en liten stingrocka, något som jag aldrig förut hade sett och ännu mindre vetat vad det var. Ed visste att det var en fisk som var giftig i stjärten – jag skulle akta mig för att röra vid den! Vi återförpassade den snabbt till Atlanten.

Published in: on 2016/12/17 at 05:40  Kommentera  

Inlägg 2.924: 24 – 25 maj 1973

Gravsmyckningshelgsvästrarevetutflyktsstarten

Jag hade lömskt tänkt sova ut ordentligt nästa morgon efter den verkligt långa arbetsdagen, men jag var ändå uppe och åt frukost med Ed i vanlig ordning – och sedan brydde jag mig inte om mera sömn. Därför dök jag oväntat upp på mitt kontor i vanlig ordning, och innan jag ens hann titta in till Ed Michels för att rapportera om hur det hade gått i S:t Ludvig så ringde min telefon – från S:t Ludvig. De hade förstås redan fått ihop ännu flera frågor för mig.

Det var då som jag lärde mig att om man är alltför tillmötesgående och hjälpsam så skapar man något som inte alls underlättar livet för mottagaren – man ger honom hjärnlättja. Den gör att han i stället för att låta sitt eget huvud lösa livets små gåtor så frågar han helt enkelt någon som redan vet svaret. Och efterhand blir han oförmögen att klara av ens de enklaste problem på egen hand.

Jag tror att jag fick tre samtal från S:t Ludvig bara den dagen. Inte för att jag misstyckte – dels var de alla så rara och trevliga och dels reste sig kammen på mitt huvud över hur duktig jag var.

Men torsdagen och fredagen gick fort, och sedan kom den långa gravsmyckningshelgen, som Ed och jag hade gjort upp att fira med att köra ut till Västra Revet i Florida. Ed hade aldrig varit där, men jag själv hade varit där hela tio år tidigare under en sagolik vecka (se inlägg 83-86).

Jag hade bokat oss på ett plan från Kennedyflygplatsen klockan 21.00 på fredagen till Miami med National Airlines. Det var den som hade försinkat oss och sedan fått stå för våra två nätter och måltider i Miami år 1969 (se inlägg 1.680-1.683). Nu hade väl deras sexiga annonsering på TV – ”Jag är Cheryl, flyg mig!” – vilken, som avsikten var, sublimerats i form av två flygbiljetter. Och lika gott det – ett flygplan är ett flygplan, vem det än tillhör. Klicka gärna här för ett par mjuka minuter med Cheryl och National Airlines.

Annons för National Airlines (internet)

Annons för National Airlines (internet)

Medan Ed och jag packade det lilla vi behövde, inklusive våra två luftmadrasser, hade vi TV:n på och hörde då att den nyutnämnde fast inte ännu tillsatte justitieministern Elliot Richardson hade utnämnt den tidigare kronjuristen Archibald Cox till att vara den specielle åklagaren i Vattenportsärenden (se inlägg 2.917).

Archibald Cox (internet)

Archibald Cox (internet)

Så bar det iväg till flygplatsen. Vi kom dit en god timme före avgången. Att den blev en timme försenad på grund av ett tekniskt fel gjorde ingenting. Klockan 22.00 fick vi luft under vingarna, och klockan 01.00 var vi i Miami, fick vår hyrbil och körde söderut. Vi åt en hamburgare på vägen och tog sedan in på ett motell i Hemmanet, dock inte samma motell som jag anlitade på sommaren 1963 (se inlägg 83). Omväxling förnöjer.

Published in: on 2016/12/16 at 01:58  Kommentera  

Inlägg 2.923: 23 maj 1973

Programinarbetandebesiktningsresedagsutsträckandet

Så jag bokade plats för att flyga till S:t Ludvig igen på onsdagen. Det blev TWA i båda riktningarna den här gången, och jag chansade på att kunna resa tillbaka redan på onsdagskvällen – jag kunde ju alltid boka om ifall jag skulle behöva stanna kvar längre. Och skulle det bli så mycket för mig att styra med i S:t Ludvig att jag bleve fast där ända till fredagen – vilket gud förbjude – så tänkte jag flyga direkt därifrån till Miami. För den situationen hade jag gjort upp alla detaljer med Ed om hur han skulle ta sig dit ner på egen hand och möta mig på Miamis flygplats på fredagskvällen. Allt går att klara av – om man bara är litet förberedd.

För att få en någorlunda full arbetsdag tillsammans med mina kolleger i S:t Ludvig tog jag det första morgonflyget dit. Det gick från La Guardia klockan 07.40, och när stiger man upp för att utan att rusa kunna komma i riktigt god och säker tid till La Guardia klockan 07.40? Jo, då stiger man upp klockan 05.00. Tack och lov att det redan fanns en gnutta dagsljus då, trots sommartidens klockförskjutning.

 Jag kom till La Guardia redan klockan 07.15, och då hade jag även fått i mig litet frukost därhemma tillsammans med min älskade Ed – som steg upp i ottan bara för min skull. Planet landade i S:t Ludvig omkring klockan 09.00, och den här gången skulle jag ta mig till IBM:s eget kontor, vilket låg i förstaden Clayton – inte i S:t Ludvig.

Litet geografigeometri skadar inte. Flygplatsen låg 20 kilometer nordväst om S:t Ludvig. Clayton låg 14 kilometer väster om S:t Ludvig. Därför gissar jag att min taxi fick köra mig 14 kilometer från flygplatsen till Clayton. Som bevis för denna gissning använder jag Pytagoras teorem. Det säger att kvadraten på längden av hypotenusan i en rätvinklig triangel är identisk med summan av kvadraterna på de respektive längderna av de två övriga sidorna i triangeln. Alltså: 14 i kvadrat är 196. 196 plus 196 är 392. Kvadratroten ur 392 är 19,8. 19,8 är samma som 20 eller bara en aning kortare. Quod erat demonstrandum.

Utsträckning av Pytagoras teorem (internet)

Utsträckning av Pytagoras teorem (internet)

Mina vänner i Clayton hade arbetat in TCS-programmet så väl i sitt stora förslag, att det faktiskt inte fanns någonting som jag behövde justera. Jag hade gott om tid att gratulera dem till ett gott arbete och att önska dem lycka till med förslaget för McDonnell/Douglas, innan jag gav mig iväg klockan 16.30 i god tid för samma plan klockan 17.45 tillbaka till Nya York som jag tog en vecka tidigare. Det mellanlandade fortfarande i Pittsburgh. Jag var i Nya York vid 22-tiden och hemma där Ed väntade på mig vid 23-tiden.

Published in: on 2016/12/15 at 11:57  Kommentera  

Inlägg 2.922: 17 – 22 maj 1973

Vattenportsundersökningskommittéigångsättandet

Man kunde kanske tro att jag skulle ha låtit något så futtigt som en affärsresa till S:t Ludvig komma i vägen för mig att ta del av riksdagssenatens offentliga utfrågningar om detaljerna i den så kallade Vattenportaffären.

Senatens Vattenportskommitté. 1973 (internet)

Senatens Vattenportskommitté. 1973 (internet)

Den rörde sig om det inbrott som ett år tidigare hade förövats i det Demokratiska partiets högkvarter i byggnadskomplexet Vattenporten i Washington. Ack nej, så snart jag kom till mitt hotellrum i S:t Ludvig satte jag på televisionsapparaten och fick då höra en av de uppspelningar av dagens händelse, det 12 minuter långa öppningsanförandet av kommittés ordförande, Senator Sam Erwin.

Vattenportskommitténs ordförande Sam Ervin, 1973 (internet)

Vattenportskommitténs ordförande Sam Ervin, 1973 (internet)

Det var väl inte så väldigt givande i fråga om detaljer, men det satte tonen för vikten att tränga in på djupet i alla de frågor om bevarandet av Amerikas demokrati som stod på spel i detta sammanhang. Du kan själv få höra detta anförande om du klickar här.

Jag kommer att framledes här redovisa detaljer i utfrågningen, om och när de bleve aktuella – och intressanta. Kanske till och med underhållande. Vem vet? Jo, jag vet – men jag säger ingenting nu.

Under veckoslutet traskade Ed och jag omkring i vår intressanta storstad. Vädret var härligt, litet över 15 grader och soligt hela lördagen, fast på söndagen började det mulna över, men så skall det ju vara på våren. Vi gick inte alls på Logen – vi hade blivit rätt trötta på den, för det hände ingenting nytt efter den första tidens upphetsningar över den nya frihet som hade drabbat det tidigare så förtryckta ungkarlslivet. Vi fick väl i allsin dar söka upp något annat – något som inte nödvändigtvis krävde hela natten och dominerade hela veckoslutet.

I början av veckan stod jag i nästan oavbruten telefonkontakt med mina kolleger i S;t Ludvig. Ju mer de lärde sig om TCS-programmet, desto mer upptäckte de hur litet de kände till det – och att jag var den ende som kunde svara på deras frågor. Vid det här laget gällde det bara att få in TCS i IBM:s formella förslag, inte att installera programmet. Det skulle komma senare, men bara om de hade lyckats sälja hela potten. Kunde inte jag komma över till dem för att se till att de hade lagt in det i förslaget på rätt sätt?

Jag frågade Ed Michels vad han tyckte. Skulle jag? Ja, absolut, nu gällde det ju att få McDonnell/Douglas att bli intresserade. Och, tillade han, inte bara av att köpa TCS, utan av att också köpa allt det andra som vårt gäng därute hade fått ihop för dem. Det var viktigt att jag for dit ut, så att ingenting skulle gå fel när de presenterade sitt förslag.

Published in: on 2016/12/15 at 05:40  Kommentera  

Inlägg 2.921: 17 – 18 maj 1973

Sanktludvigförslagsammanjämkningsdiskusionerna

Det kom rätt plötsligt på, men mitt på torsdagen flög jag iväg till S:t Ludvig (eng. St Louis) i Missouri mitt i landet. Där låg den stora flygplanstillverkaren McDonnell/Douglas – det var de som hade tillverkat alla de DC-8:or, DC-9:or och DC-10:or som jag hade flugit med under årens lopp – och IBM höll just på med att tota ihop ett stort förslag till en rejäl köporder för dem att skriva under, naturligtvis efter att de också hade fått ha ett ord med i laget. IBM i S:t Ludvig hade inte hört talas om vårt TCS-program förrän två veckor tidigare, och mitt uppdrag var nu att hjälpa mina kolleger där borta att avgöra om TCS skulle passa ihop med deras stora förslag. Nu var det bråttom, för förslaget skulle lämnas över inom bara några veckor.

Jag fick själv ringa upp och boka mitt plan, och American Airlines hade ett direkt flyg till S:t Ludvig nu rätt efter lunch – medan min återresa fick bli med TWA. Hopp in i en taxi, och iväg bar det till La Guardia. I S:t Ludvig var det förstås också taxi, till fabriken, som låg rätt nära flygplatsen. Detta verkade vara praktiskt – när de hade fått ett plan färdigbyggt så kunde de helt enkelt rulla över det till den flyglinje som hade köpt planet. Det kunde då sättas in i trafik vid nästa avgång från S:t Ludvig.

Internetbild tagen på S:t Ludvigs flygplats 7 dagar innan jag var där, 1973 (internet)

Internetbild tagen på S:t Ludvigs flygplats 7 dagar innan jag var där, 1973 (internet)

McDonnell/Douglas hade försett IBM med ett eget litet försäljningskontor rätt i deras egen jättestora kontorsbyggnad, något som var bra för båda parterna.Och där kunde alla vi IBM:are diskutera TCS för att tillsammans avgöra om det skulle vara bra att ta med TCS i det stora förslaget – eller om det vore bättre att göra TCS till ett separat förslag.

Vi höll på med detta till en bit in på kvällen. Då insåg vi att vi måste fortsätta att nosa runt i detaljerna en bit till och slog därmed igen butiken för att åter träffas på fredagen. Jag fick ett rum på ett stort hotell – Hilton eller vad det nu var – och nästa morgon var jag tillbaka hos dem. När vi tillsammans hade avgjort att vi skulle baka in TCS i deras stora förslag, så kunde jag ge mig av hemåt. Mitt plan skulle gå klockan 17.45, och för att nå det krävdes farten av en gepard eller en Ed Michels. Jag satt i en skruttig taxi i rusningstrafiken, hoppade ur taxin klockan 17.40, fann ut var planet stod, rusade genom den välsignade säkerhetskontrollen och sedan till avgångsporten – som var stängd. Tjänstemannen tittade ut och såg att jag hade en chans om jag tog trappan ner till plattan och sedan trappan upp till planet. Ombord hamnade jag omedelbart bakom första klass. Stolen var vräkig första klass men middagen var sober ekonomiklass. Planet mellanlandade i Pittsburgh på sin väg till Nya York.

Published in: on 2016/12/15 at 00:29  Kommentera  

Inlägg 2.920: 15 – 16 maj 1973

Föräldraitalienresenotabilitetshopstötningen

För att välja tre teckningar ur Torvald Gahlins 1972 års bok har jag valt att göra det enkelt för mig. Här är de tre sista av bokens sammanlagt 123 teckningar. Bildtexterna är Gahlins egna, och de utgörs av vad Gahlin lade i munnen på sina respektive gubbar. Ifråga om lustighet lämnar de, enligt min uppfattning, en hel del att önska. Men det var ju enbart för att kunna utnyttja hans teckningsstil som jag använde Gahlins bok – inte för att sitta och ha roligt åt figurernas kommentarer.

Min nya TV-antenn är av den medelstora sorten, den som rymmer ungefär fmton kråkor, Torvald Gahlin (1972)

”Min nya TV-antenn är av den medelstora sorten, den som rymmer ungefär femton kråkor.” Torvald Gahlin (1972)

Det var ett jäkla kaffe på det här stället! Har krögaren vunnit det på bingo? Torvald Gahlin (1972)

”Det var ett jäkla kaffe på det här stället! Har krögaren vunnit det på bingo?” Torvald Gahlin (1972)

De där polotröjorna med kragar ända upp till öronen ser lite obekväma ut, men fyller kanske en uppgift. Det ges ju tillfällen i livet när man behöver stöd för öronen, så dom inte slokar. Torvald Gahlin (1972)

”De där polotröjorna med kragar ända upp till öronen ser lite obekväma ut, men fyller kanske en uppgift. Det ges ju tillfällen i livet när man behöver stöd för öronen, så dom inte slokar.” Torvald Gahlin (1972)

För tillfället var min chef Ed Michels, som planerat, i Los Angeles för att presentera TCS-programmet för någon kund, och han hade ett tjockt, hoprullat blädderblock med sig. Två Gahlingubbar hade redan smugit sig in i den rullen. Jo, de var verkligen bra att ha med på ett hörn för att lätta upp stämningen.

Dagen efter det att jag postade brevet till mina föräldrar i Örebro kom det ett livstecken från mamma i Italien. Brevet var förstås handskrivet, och det var daterat den 12 maj, halvvägs genom deras vistelse där. Kusin Märta och hennes man Lasse hade tittat in till dem över lunch på sin väg mot Bryssel. De hade verkligen haft otur med vädret under sina två veckor i Italien – det hade regnat så gott som vareviga dag. Mamma hade en träffande kommentar om dem som ‘ett ganska omaka par’: ”Märta kör hela vägen. Märta har kassan och betalar. Märta pratar italienska, och Märta är huvudet längre än Lasse. Stackars Lasse verkar knävovve på något sätt.”

Mina föräldrars resa söderut började med en natt på Fleninge motell och full storm på Kastrups flygplats. De kom iväg klockan 16.45 i stället för 15.30 på grund av något fel, och sedan flög de genom otaliga luftgropar till Nizza. Där på flygplatsen stötte de ihop med det nygifta paret Estelle Bernadotte – änkan efter greve Folke Bernadotte – och hennes nye make Erik Ekstrand. Hur mamma i trängseln kunde känna igen någon som hon aldrig hade sett i levande livet begriper då inte jag. Kanske hon hade läst Veckojournalen mera ingående än jag hade brytt mig om att göra.

Greve Folke Bernadotte med hustrun Estelle, 1948 (internet)

Greve Folke Bernadotte med hustrun Estelle, 1948 (internet)

Efter bussfärden kom de till Arma de Taggia klockan 23.00, och det var så iskallt och fuktigt i deras lägenhet att de sov i sina gångkläder under den första natten. På morgonen läste mamma lagen för Fritidsresor, som då kom med två stora elektriska element som fick stå på oavbrutet i två dygn för att få lägenheten torr och varm. För 7 kronor hade mamma köpt 50 skära rosor att ha på matbordet.

Mina föräldrars matbord med de 50 skära rosorna, Arma de Taggia (1973)

Mina föräldrars matbord med de 50 skära rosorna, Arma de Taggia (1973)

Published in: on 2016/12/14 at 15:45  Kommentera  

Inlägg 2.919: 14 – 15 maj 1973

Gahlingubbsblädderblocksanvändbarheten

Eftersom jag nu var så otroligt fixerad på att silver var den slutgiltiga lösningen på alla mina finansiella problem, följde jag silverpriset på marknaden med ögonen av en hök. På endast ett par veckor eller så hade priset på silvertackor stigit från 29,75 kronor per hekto till 34,50 kronor – det hade gått upp med hela 16 procent. Jag började känna mig odräglig, inte bara för att ha funnit nyckeln till finansiell salighet, utan även för att ha använt denna nyckel till att låsa upp porten till verkliga penningplaceringar. Att silver kunde gå ner i pris var något som helt enkelt inte existerade i min tillvaro.

Jag nämnde naturligtvis denna positiva utveckling i det brev som jag skrev till mina föräldrar den 15 maj för att välkomna dem hem från Italien på lördagen den 19 maj. I det berättade jag också om hur roligt jag hade haft med den lilla bok med skämtteckningar av Torvald Gahlin som de tidigare – troligen till julen året före – hade skickat mig.

Omslaget till Torvald Gahlins bok (1972)

Omslaget till Torvald Gahlins bok (1972)

Inte för skämten, roliga som en del av dem än var, utan för Gahlins personliga teckningsstil, som var helt okänd i Amerika. I och med det kunde jag lugnt använda – det vill säga stjäla eller plagiera eller kopiera – några av hans tecknade figurer i de blädderblock som jag använde mig av vid mina presentationer av TCS-programmet.

Jag tror att det nu är hög tid att förklara vad ett blädderblock (eng. flip chart) var för något. Det var ett block av stora, kraftiga pappersark, vilket kunde hängas upp på en speciell ställning så att åhörarna kunde se ett ark i taget. På det kunde jag rita och skriva medan jag talade – på samma sätt som om jag hade använt krita på svarta tavlan i ett dåtida klassrum fast utan möjligheten att sudda ut något som jag hade gjort fel. När jag var färdig med ett ark, kunde jag gå till nästa ark genom att helt enkelt vika bort det använda arket. Om jag så ville kunde jag helt eller delvis i förväg ha gjort mitt rit- och skrivjobb i blädderblocket.

Blädderblock på sin ställning (internet)

Blädderblock på sin ställning (internet)

När jag använde Torvald Gahlins gubbar, så hade jag naturligtvis ritat in dem i förväg. De hjälpte inte direkt till med att förklara några invecklade programfunktioner, men de lättade upp alla de tekniska uppgifter som jag hade fyllt mina ark med. Allt har sin funktion här i livet.

Gahlins teckningar bestod alltid av ett par figurer som sinsemellan sade det roliga. De var alla rätt lika varandra, så det var lätt att finna den figur eller det par som precis passade in. Jag tänker här visa upp tre teckningar, som är typiska för de 123 i hans bok från år 1972.

Published in: on 2016/12/13 at 22:15  Kommentera  

Inlägg 2.918: 11 – 14 maj 1973

Ögonsmolksavlägsnandeprofessionalismen

På fredagen fick jag något i ena ögat. Det händer ju var och varannan dag, och då fingrar man litet klumpigt på ögonlocket, så att ögat irriteras litet grann och tåras ännu mindre, vilket automatiskt sköljer bort eländet. Men den här gången skedde det ovanliga att det var stört omöjligt för mig att få bort det. Jag kunde själv se det när jag tittade noga på ögat i en spegel – det var en liten svart prick nästan mitt i pupillen.

Smolket satt fast mitt i pupillen i ett öga som detta (internet)

Smolket satt fast mitt i pupillen i ett öga som detta (internet)

Jag försökte förstås skölja bort pricken, men det gick inte alls. En arbetskollega, Gus Mallios. sade att hans fru en gång hade fått något liknande i ögat, och de hade då genast gått till en ögonläkare för att få bort det.

Gus gick med mig ut till en glasögonaffär och fick där adressen till en ögonläkare i närheten. Två kvarter från jobbet – det var som hittat! Läkaren var utgången, men en sköterska sade att hon själv troligen kunde klara av saken. Hon droppade något i ögat: ”Bedövning”, sade hon, och jag dog omedelbar av skräck.

Därpå tog hon en liten pinne med en tuss bomull på spetsen, och med den petade hon bort pricken utan att jag kände det minsta. Hon tog sedan fram en liten, liten tub med antibiotika, klämde ut litet på bomullsspetsen på en annan pinne, lyfte på ögonlocket och lade in antibiotikan under det.

Små pinnar som dessa att lägga antibiotika under ögonlocket (internet)

Små pinnar som dessa att lägga antibiotika under ögonlocket (internet)

Jag fick tuben att ta med mig och dessutom ett paket med några av samma sorts pinnar för att själv under ett par dagar framåt lägga in antibiotika där flera gånger om dagen. När jag här beskriver proceduren låter den faktiskt svårare än det var.

Jag gick dit igen på måndagen för att betala och för att låta ögonläkaren titta på ögat. Han sade att det syntes inte ett spår vare sig av pricken eller något sår eller spår på hornhinnan. Men jag skulle ändå fortsätta med antibiotikan i ytterligare en dag. Hela äventyret kostade mig 110 kronor – av vilket IBM:s sjukförsäkring så småningom skulle ge mig 88 kronor tillbaka. Jag arbetade för ett bra företag!

Jag var så tacksam för att det fanns privat sjukvård. Men det var nära ögat att den privata sjukvården hade gått hem för dagen – det vill säga ‘för veckan’ – och då hade jag förstås fått anlita sjukhusakuten. Jag var också väldigt tacksam för att Gus Mallios kunde använda sin egen familjs erfarenhet till att bistå villrådiga lilla mig i mitt bryderi.

Published in: on 2016/12/13 at 05:24  Kommentera  

Inlägg 2.917: 30 apr – 8 maj 1973

Bryllingflyttningsbestyrrapporteringen

På samma dag som Nixon satte eld på denna gigantiska valborgsmässobrasa, så utnämnde han också sin försvarsminister Elliot Richardson till att bli den nye justitieministern och gav honom som hans första uppgift tillsättningen av en advokat enkom för att ta hand om den pågående utredningen av inbrottet i Vattenporten. Det var viktigt att denne advokat skulle stå helt utanför justitiedepartementets gängse hierarki.

Mamma och pappa flög iväg till Italien på lördagen den 5 maj. Jag visste bara att det skulle ske, men jag gladde mig med dem över att det blev av nu när pappas verksamhet hade kommit igång igen. Post från Italien väntade jag mig inte, i varje fall inte på en lång tid framöver.

Ett par dagar senare fick jag däremot ett brev från min brylling Anna Ernemark – fast hon hette egentligen Anna Kendall numera. Jag fick veta att hennes man Howard hade fått ett jobb på ett företag som hette Computer Peripherals. Detta konstiga namn betydde egentligen ‘Datamaskinkringutrustning’, vilket för mig lät ännu konstigare men innefattade alla de grunkor som man kunde koppla till en datamaskin för att dra verklig nytta av den. Det betydde att hennes man nu sysslade med saker och ting som direkt konkurrerade med min firma. Fast ingen rädsla här – jag tror inte att IBM ens brydde sig om Computer Peripherals.

Hur som helst så låg Howards firma i närheten av Detroit, och de skulle bosätta sig i den lilla staden Rochester. Den hade byggts samman till att bli en förstad till Detroit, från vars centrum det tog 30 minuter att köra. Hon berättade att de hade hyrt en lägenhet med heltäckande mattor och med tvättmaskin i källaren – ja, det var just dessa två detaljer som hon lade fram – och jag får väl anta att det var i samma stad som Howard skulle arbeta. I sitt brev lät hon glad över att ha fått en fast punkt i tillvaron, men mellan raderna tyckte jag mig ana en gnutta av hemlängtan till Sverige. Jag kunde bara hoppas att hon snabbt skulle komma in i sin nya tillvaro.

Jag rådde henne – jag råder alltid alla människor om allting – att ta ett arbete och inte gå hemma och sköta hushållet hela dagarna, för det skulle säkert driva en ung svensk aktiv dam tokig. Jag hade förstås Lisbeth Karlssons erfarenhet i tankarna (se inlägg 295).

I Detroit var det ju som DaNi och jag år 1963 stannade till på vår väg hem från Chicago för att hälsa på Lisa Volk, min medpassagerare på Kungsholm (se inlägg 63-64). Mitt årliga julkort till henne hade ett år returnerats, då adressaten hade avflyttat utan att lämna eftersändningsadress – men nu hade jag minsann fått nya vänner i Detroit!

Published in: on 2016/12/13 at 00:17  Kommentera  

Inlägg 2.916: 30 apr 1973

Vattenportsinbrottshäxjaktsofferutkastningstvånget

Domaren John Sirica hade, som jag tidigare har nämnt, i slutet av januari dömt till fängelsestraff de fem män, som av uppenbart politiska skäl hade brutits sig in i det Demokratiska partiets högkvarter i byggnaden Vattenporten i Washington (se inlägg 2.885). Därmed borde denna sorgliga episod i amerikansk politik ha varit avslutad, men så var ingalunda fallet. Den 23 mars fick nämligen John Sirica ett brev från en av de dömda männen, James McCord, som i det hävdade att mened hade begåtts under den rättegång som hade lett till domen och att alla de tilltalade hade utsatts för påtryckningar att tiga om detta.

I sina försök att få E Howard Hunt och två av de fem inbrottstjuvarna att diskutera detta, gav då John Sirica dem upp till 40 års fängelse i provisoriska domar.

Allt detta följdes i minsta detalj av president Nixon och hans närmaste män, och den vilda häxjakt som följde fick presidenten att alltmer se sig nödsakad att få ett stopp på sina uppenbart misslyckade försök till att mörklägga sin egen inblandning. Han var helt enkelt tvingad till att tillgripa en annan, mera effektiv form av mörkläggning och begärde därför sina båda två mest förtrogna medarbetare, H R Haldeman och John Ehrlichman, att lämna in sina avskedansökningar – de blev senare båda dömda till fängelsestraff.

H R Haldeman, 1971 (internet)

H R Haldeman, 1971 (internet)

John Ehrichman, 1969 (internet)

John Ehrichman, 1969 (internet)

Nixon begärde också justitieminister Richard Kleindiensts avgång för att göra det helt klart att dennes helt oskyldiga vänskap med Haldeman och Ehrlichman inte skulle kunna tolkas som en konfliktkälla.

Richard Kleindienst (internet)

Richard Kleindienst (internet)

Dessutom avskedade presidenten sin egen advokat John Dean.

John Dean (internet)

John Dean (internet)

Efter att ha gjort allt detta skulle ingen kunna säga att Richard Nixon hade haft ett dugg med Vattenportsinbrottet att göra.

I sitt televisionstal till det amerikanska folket i samband med dessa avskedanden sade president Nixon att accepterandet av Haldemans och Ehrlichmans avsked hade varit hans två svåraste beslut någonsin att fatta. De var två av de allra finaste tjänstemän som han hade haft privilegiet att känna. Och trots att justitieminister Kleindienst var en utmärkt statstjänsteman, Nixons vän sedan 20 år tillbaka, och inte hade haft den minsta personliga inblandning i inbrottet, så hade han dock varit en nära personlig och professionell vän till några av de inblandade – därför hade både Kleindienst och Nixon sett det nödvändigt att en ny justitieminister skulle utses. Presidenten tillade i sitt tal att hans egen advokat, John Dean, också hade avgått.

Published in: on 2016/12/11 at 05:53  Kommentera  

Inlägg 2.915: 29 apr 1973

Sistadagsviaduktbanetågreseobemärktheten

Hur ‘firade’ vi då nedläggandet av denna 95-åriga viaduktbana? Jo, vi tog vårt vanliga tunnelbanetåg nummer 2 upp till 149:e gatan och Tredje avenyn, klättrade upp till gatuplanet och vidare upp till viaduktbanans plattform. Jag har mina egna bilder från den här dagen i ett album, som jag nu i skrivande stund inte har lyckats hitta i allt mitt bråte. Men en dag skall jag väl få fram dem, och till dess får några internetbilder duga.

Tredje avenyns viaduktbanas plattform på 149:e gatans station, Nya York, 1965 (internet)

Tredje avenyns viaduktbanas plattform på 149:e gatans station, Nya York, 1965 (internet)

Det kanske verkar som om jag var en kännare av denna viaduktbanelinje. Icke så! Vad jag kan komma ihåg, så hade jag under nära tio år i Nya York aldrig varit någonstans i Bronx bortsett från åtskilliga besök hos Eds familj, och då blev det bara Frimansgatans viaduktbanestation – en ‘vanlig’ station på tunnelbana linje 2 – och gatorna därifrån till Ritterplatsen (se inlägg 799) och kanske litet runt om i den trakten. Den nu utdömda viaduktbanan på Tredje avenyn i Bronx blev jag först bekant med nu på dess avslutningsdag.

Om jag hade väntat mig en blåsorkester på plattformen denna dag, så hade jag blivit grymt besviken. Det var en vanlig viaduktbaneplattform som alla andra. Jämfört med en vanlig söndag var där kanske några flera passagerare och kanske dessa granskade de gamla svartbruna vagnarna litet extra. Men det fanns ingenting som avslöjade att detta var sista dagen för allting häruppe.

Vi satte oss i den främsta vagnen för att under färden norrut kunna se viaduktbanan framför oss. Och så gav sig vårt tåg iväg. När jag skriver detta, låter det kanske som om vi åkte med det allra sista tåg som någonsin kom att gå på den banan. Men nej, det var bara ett av de reguljära tågen på en söndag. Cirka tio minuter senare skulle det gå ett till, och så skulle det fortlöpa under hela dagen. Jag kan inte säga ‘till dagens slut’, för även om trafiken på alla Nya Yorks spårbundna trafikmedel tunnades ut under småtimmarna, så fortsatte den oavbrutet under natten. Men något visst klockslag måste i alla fall ha fastställts som slutet på den 29 april 1973 vad Tredje avenyns viaduktbana anbelangar. Det var då som det obevekligen sista tåget skulle gå – och Ed och jag var inte därute såpass sent.

Ett tåg söderut sett från Tredje avenyns viaduktbanas Williamsbridges station, Nya York, 1965 (internet)

Ett tåg söderut sett från Tredje avenyns viaduktbanas Williamsbridges station, Nya York, 1965 (internet)

Mycket litet har jag att berätta om vår resa fram och tillbaka. Ed underhöll mig med gamla minnen av sådant som passserade oss utanför tågets fönster. När vi kom till Gevärskullevägens ändstation gick vi ut på plattformen ett tag tills det var dags att göra återresan. Ed hade försäkrat mig om att det inte fanns någonting alls av intresse att se på om vi hade gått ner på Gevärskullevägen och vandrat omkring där.

Tredje avenyns visduktbana sedd söderut från 169:e gatans station, Nya York, 1965 (internet)

Tredje avenyns viaduktbana sedd söderut från 169:e gatans station, Nya York, 1965 (internet)

Published in: on 2016/12/10 at 06:25  Kommentera  

Inlägg 2.914: 23 – 29 apr 1973

Transportmedelsskrammelsavlägsningscelebrerandet

Även om jag inte fann kursen i Kingston särskilt användbar för mitt arbete så var den  åtminstone intressant. Jag stannade glatt kvar på kursen hela veckan, och sedan återvände jag till verkligheten och satte genast igång med att glömma bort vad jag hade snappat upp i Kingston. Jag tror att alla mina kurskolleger gjorde sammaledes.

På den sista söndagen i april sade Nya York farväl till en ‘gammal vän’ – om man nu får vara så vänlig mot en 95-åring, som en gång i kvarten varje natt under alla sina år hade skramlat förbi på bara några meters avstånd från många sovrumsfönster för att åter väcka dem som hade lyckats somna om sedan sist. Det var straffet för att ha sovrummet vettande mot vilt trafikerade avenyer och andra genomfartsgator.

Den vän som nu gick hädan var en av Nya Yorks många 1800-talsbyggda viaduktbanor, vilka hade varit billiga att byggas och underhållas men som inte brydde sig ett skvatt om det gnissel och oväsen som de dag och natt förorsakade till men för sina närmaste grannar. Under de senaste decennierna hade de på Manhattan ersatts med dyrare men mycket effektivare – och tystare – tunnelbanor och, så hjälp mig, bussar.

Viaduktbanan som nu gick hädan kallades ‘Tredje Avenyns Viaduktbana’ (eng. Third Avenue El, där ‘El’ stod för ‘Elevated’). Den hade en gång i tiden löpt ovanför Tredje avenyn hela vägen från Manhattans sydspets till Bronx och där fortsatt ovanför samma Tredje aveny nästan hela vägen till stadsgränsen. Bronxdelen av linjen hade fortsatt att väsnas – fram till denna söndag – medan resten hade rivits redan på 1950-talet som den sista av sin sort på Manhattan. Nåja, en kort sträcka på ett tjugotal kvarter fanns fortfarande kvar på Manhattans västsida i trakten av 125:e gatan, när jag år 1991 flyttade ut till Kalifornien. Och i de andra stadsdelarna skramlade de överallt vidare av hjärtans lust.

Det som återstod av Tredje avenyns viaduktbana hade sin södra ändstation rätt över gatukorsningen av Tredje avenyn och 129:e gatan. Där kunde man byta till den från en tunnelbana, belägen oändligt många trappsteg nedanför. I norr slutade viaduktbanan ovanför Gevärskullevägen (eng. Gun Hill Road) nästan ute på landet. Den här kartskissen visar banan som nu skulle stängas för alltid – ett evenemang som Ed och jag var där för att fira tillsammans med en massa andra transporthistoriskt intresserade Nya Yorkbor, av vilka kanske några var bronxare, som efter detta äntligen skulle kunna sova ordentligt.

Karta över Tredje avenyns viaduktbanas återstående sträcka och stationer, Bronx, Nya York, 1971 (internet)

Karta över Tredje avenyns viaduktbanas återstående sträcka och stationer, Bronx, Nya York, 1971 (internet)

Published in: on 2016/12/09 at 06:56  Kommentera  

Inlägg 2.913: 22 apr 1973

Aprilsommarsöndagsconeyöbesökarträngseln

Så snart jag hade hämtat mig från chocken att stiga upp klockan 05.00 nästa morgon och att ovanpå det köra ut till Kingston, och Ed hade vant sig vid tanken att vara av med mig ända till fredagen i nästa vecka, så begav vi oss ut i det underbara sommarvädret. Vi beslöt oss för att göra påskdagen till årets första stranddag för oss, utan att för ett ögonblick antyda något om ett dopp i havet. Det var 8 grader i havsvattnet intill Nya Yorks stränder, och sådant var det inte ens hjältemodigt att ge sig ut i – det var rent våghalsigt.

Vi valde att åka ut till Coneyön, för vi hade ingen anledning att krångla oss ut till Riisparken, när det inte skulle finnas en levande själ därute. Och genom att det tog en timme för tåget att komma ut till Coneyön, så borde moder Natur ha fått en extra timme på sig att värma upp stranden till något närmare storstadsgatornas 25 grader – vi visste ju inte då på morgonen att det skulle bli 30 inne i Nya York på eftermiddagen.

På tunnelbanan var det trångt som i rusningdags på en vardagsmorgon, och när vi kom ut på den träbelagda strandpromenaden fann vi den packad med promenerande påskfirare. Den enorma stranden därutanför var också välbelagd, och en del till och med solbadande. Kanske det ändå skulle ha varit en del gaypojkar i farten i Riisparken? Men vi var inte mentalt förberedda för det, så det fick förbli en tokig tanke att byta strand utan att ens veta vilka bussar det fanns för att ta sig från den ena till den andra.

Coneyöstranden (internet)

Coneyöstranden (internet)

När en man med officiellt utseende passerade oss, hörde vi honom säga att det var över en halv miljon människor runt omkring oss där i Coneyön. Jag tyckte inte att det verkade vara ens i närheten av ett sådant antal, men jag accepterade att det fanns folk som kunde bedöma sådant bättre än jag.

Jag mådde gott hela dagen i Coneyön, och jag visste varför. Tänk, vilken skillnad det nu gjorde för mig att ha upptäckt vad jag skulle avhålla mig från att äta! Jag hade begränsat min mjölk till vad jag behövde för morgongröten, bytt om till att bara äta en strut med glass då och då i stället för att glufsa i mig en kiloförpackning och att hellre äta vanlig limpa än fullkornsbröd. Jag hade själv tutat i mig vad som var ‘nyttigt’ och dittills koncentrerat min mathållning på det. Det kändes först liksom ett bedrägeri att överge dessa specialiteter – men jag kände mig oändligt mycket friskare i magen på det här sättet. Man skall absolut lyssna på vad kroppen har att säga och sedan försöka följa dess råd. Även om det tar emot.

Published in: on 2016/12/06 at 23:14  Kommentera  

Inlägg 2.912: 17 – 22 apr 1973

Påskveckosilverprisutvecklingsutnyttjandet

Nästan varje dag som passerade kom med uppgifter om att priset på silver hade stigit, oftast med en liten ynka slant men då och då med ett jätteskutt. Och alltid uppåt – aldrig neråt. Jag var nu helt betagen av silvertankar, och de hade helt tagit över mitt tänkande från aktiemarknaden. Och nu under påskveckan gjorde jag slag i något som jag hade planerat att göra under flera veckors tid men inte vågat mig på tidigare.

För 70.000 kronor köpte jag ett antal amerikanska kvartdollarmynt från den tid då de var tillverkade av nästan rent silver. Jag fick 40.000 av dem i stora tygpåsar – men inte att ta hem med mig.

En liten hög av kvartsdollarmynt (internet)

En liten hög av kvartsdollarmynt (internet)

Det hela var väldigt spännande, för jag betalade bara 17.500 kronor för mynten – resten av betalningen, 52.500 kronor, gjorde jag i form av ett lån, på vilket jag naturligtvis måste betala ränta. Detta låter ju inte klokt, och det kanske det inte heller var, men med det otroliga prisuppsving som silver vid den tiden hade, såg jag ingen risk i att ge mig in på detta spännande äventyr. Världens ekonomi var överallt ytterst konstig, och det gällde att hänga med i valsen. Som jag såg det skulle silverpriserna fortsätta att gå upp vare sig dagens röra skulle sluta med depression eller inflation – eller kanske bägge delarna.

Så kom påsken, mycket försenad av den iskalla våren. På påskaftonen hoppade temperaturen upp, och det var riktigt varmt när man var ute i solen och i lä från den byiga blåsten – för den var riktigt kall. Och på påskdagen den 22 april nådde värmen upp till exakt 30 grader, och då blåste det inte alls. Så betedde sig  vädret alltid i Nya York på våren, fast inte så våldsamt som detta år. Det verkade som om det var ett samröre mellan vädret och ekonomin – jätteskutt upp och ner, fram och tillbaka, utan förklaring.

Tidigt på själva påskdagens morgon ringde telefonen. Det var Ed Michels, min chef, och han bad mig att köra upp till Kingston (se inlägg 265-266) klockan 06.00 nästa morgon. Han hade bokat in mig på en veckolång kurs i någonting, som jag då inte visste ett skvatt om – och inte gör nu heller, för den delen. Hotellrum för mig hade han redan ordnat, fast bil fick jag beställa på egen hand.

Ed Michels sade att när jag var däruppe fick jag själv bedöma om kursen passade mig. Om den inte gav mig något, så skulle jag köra tillbaka hem till kontoret. Eftersom jag var van vid att ha regelbundna vanor, blev jag som alltid överraskad, men precis som med silvermynten gällde det bara att hänga med på bästa sätt.

Published in: on 2016/12/06 at 19:31  Kommentera  

Inlägg 2.911: 16 apr 1973

Penningsituationsförbättringsrapporten

När jag kom hem på måndagen låg det ett brev och väntade på mig. Pappa hade tagit sig tid att skriva två sidor till mig mellan alla de konstruktionsarbeten som han höll på med. Han skrev att han hade skickat en räkning – inte ‘fått betalt’ ännu för ‘Karlstad’ – med vilket jag tror att han menade ‘Solbergs i Karlstad’ – på 7.200 kronor för vad han hade totat ihop för dem på sitt ritbord. Samtidigt hade han börjat arbeta på en beställning för 15.000 kronor från ‘en plats utanför Falun’ – med vilket jag vet att han menade ‘Långshyttan’. Han var dessutom säker på att de 15.000 kronorna snart skulle komma att väsentligt överskridas, genom att ‘aptiten växer medan man äter’ – något som jag själv, tack och lov, aldrig har märkt – och att de kommer att vilja ha mera automatiserat.

I och med detta uttryckte pappa en viss reservation mot att tjäna så mycket pengar, därför att marginalskatten skulle kosta så mycket. Men han tänkte att han så småningom skulle diskutera med dem ifall en del av faktureringen kunde göras under nästa kalenderår. Men han tillade, vad jag tyckte vara det bästa av allt, nämligen att han nu allvarligt skulle planera att fira sin födelsedag på främmande ort, var det nu skulle vara. Hmmm, Nya York eller Miami?

Pappa berättade också i sitt brev att Olof Palme hade lagt fram en proposition i riksdagen om att av den statliga pensionsfonden, som var avsedd för alla löntagares pensioner, en del skulle få användas till att i stället köpa in aktier ute på marknaden för statens räkning. Om staten på det viset köpte in alla företag – eller bara majoriteten i dem – så skulle socialiseringen vara fullständig och slutet på den svenska företagsamheten vara nått. Han räknade med att socialdemokraterna med kommunisternas hjälp lätt akulle kunna få igenom detta förslag, men att det skulle ta så lång tid för det att passera alla instanser att han och mamma då skulle vara ur leken. Han gladde sig emellertid över att jag inte längre tillhörde ”fårahuset Sverige”.

Pappa skrev för första gången om sitt lån på huset – jag hade ju alltid varit den lille pojken som inte hade med pengar att göra. Nu nämnde han att han hade flyttat sina två lån från Sparbanken och Handelsbanken till Stadshyptekskassan – vad det nu var för något – men att han fortfarande hade samma 7,2-procents ränta, bunden i 49 år, som tidigare. Jag hade aldrig någonsin hört talas om en sådan hög räntefot och en såpass lång avbetalningstid. Amorteringsdelen av lånet hade nu krympt från 2. 000 kronor per år till bara 250 kronor. Han menade förstås precis tvärtom, vilket hans slutsats att detta var till en fördel för honom klargjorde.

Published in: on 2016/12/06 at 00:42  Kommentera