Inlägg 2.911: 16 apr 1973

Penningsituationsförbättringsrapporten

När jag kom hem på måndagen låg det ett brev och väntade på mig. Pappa hade tagit sig tid att skriva två sidor till mig mellan alla de konstruktionsarbeten som han höll på med. Han skrev att han hade skickat en räkning – inte ‘fått betalt’ ännu för ‘Karlstad’ – med vilket jag tror att han menade ‘Solbergs i Karlstad’ – på 7.200 kronor för vad han hade totat ihop för dem på sitt ritbord. Samtidigt hade han börjat arbeta på en beställning för 15.000 kronor från ‘en plats utanför Falun’ – med vilket jag vet att han menade ‘Långshyttan’. Han var dessutom säker på att de 15.000 kronorna snart skulle komma att väsentligt överskridas, genom att ‘aptiten växer medan man äter’ – något som jag själv, tack och lov, aldrig har märkt – och att de kommer att vilja ha mera automatiserat.

I och med detta uttryckte pappa en viss reservation mot att tjäna så mycket pengar, därför att marginalskatten skulle kosta så mycket. Men han tänkte att han så småningom skulle diskutera med dem ifall en del av faktureringen kunde göras under nästa kalenderår. Men han tillade, vad jag tyckte vara det bästa av allt, nämligen att han nu allvarligt skulle planera att fira sin födelsedag på främmande ort, var det nu skulle vara. Hmmm, Nya York eller Miami?

Pappa berättade också i sitt brev att Olof Palme hade lagt fram en proposition i riksdagen om att av den statliga pensionsfonden, som var avsedd för alla löntagares pensioner, en del skulle få användas till att i stället köpa in aktier ute på marknaden för statens räkning. Om staten på det viset köpte in alla företag – eller bara majoriteten i dem – så skulle socialiseringen vara fullständig och slutet på den svenska företagsamheten vara nått. Han räknade med att socialdemokraterna med kommunisternas hjälp lätt akulle kunna få igenom detta förslag, men att det skulle ta så lång tid för det att passera alla instanser att han och mamma då skulle vara ur leken. Han gladde sig emellertid över att jag inte längre tillhörde ”fårahuset Sverige”.

Pappa skrev för första gången om sitt lån på huset – jag hade ju alltid varit den lille pojken som inte hade med pengar att göra. Nu nämnde han att han hade flyttat sina två lån från Sparbanken och Handelsbanken till Stadshyptekskassan – vad det nu var för något – men att han fortfarande hade samma 7,2-procents ränta, bunden i 49 år, som tidigare. Jag hade aldrig någonsin hört talas om en sådan hög räntefot och en såpass lång avbetalningstid. Amorteringsdelen av lånet hade nu krympt från 2. 000 kronor per år till bara 250 kronor. Han menade förstås precis tvärtom, vilket hans slutsats att detta var till en fördel för honom klargjorde.

Annonser
Published in: on 2016/12/06 at 00:42  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: