Inlägg 2.918: 11 – 14 maj 1973

Ögonsmolksavlägsnandeprofessionalismen

På fredagen fick jag något i ena ögat. Det händer ju var och varannan dag, och då fingrar man litet klumpigt på ögonlocket, så att ögat irriteras litet grann och tåras ännu mindre, vilket automatiskt sköljer bort eländet. Men den här gången skedde det ovanliga att det var stört omöjligt för mig att få bort det. Jag kunde själv se det när jag tittade noga på ögat i en spegel – det var en liten svart prick nästan mitt i pupillen.

Smolket satt fast mitt i pupillen i ett öga som detta (internet)

Smolket satt fast mitt i pupillen i ett öga som detta (internet)

Jag försökte förstås skölja bort pricken, men det gick inte alls. En arbetskollega, Gus Mallios. sade att hans fru en gång hade fått något liknande i ögat, och de hade då genast gått till en ögonläkare för att få bort det.

Gus gick med mig ut till en glasögonaffär och fick där adressen till en ögonläkare i närheten. Två kvarter från jobbet – det var som hittat! Läkaren var utgången, men en sköterska sade att hon själv troligen kunde klara av saken. Hon droppade något i ögat: ”Bedövning”, sade hon, och jag dog omedelbar av skräck.

Därpå tog hon en liten pinne med en tuss bomull på spetsen, och med den petade hon bort pricken utan att jag kände det minsta. Hon tog sedan fram en liten, liten tub med antibiotika, klämde ut litet på bomullsspetsen på en annan pinne, lyfte på ögonlocket och lade in antibiotikan under det.

Små pinnar som dessa att lägga antibiotika under ögonlocket (internet)

Små pinnar som dessa att lägga antibiotika under ögonlocket (internet)

Jag fick tuben att ta med mig och dessutom ett paket med några av samma sorts pinnar för att själv under ett par dagar framåt lägga in antibiotika där flera gånger om dagen. När jag här beskriver proceduren låter den faktiskt svårare än det var.

Jag gick dit igen på måndagen för att betala och för att låta ögonläkaren titta på ögat. Han sade att det syntes inte ett spår vare sig av pricken eller något sår eller spår på hornhinnan. Men jag skulle ändå fortsätta med antibiotikan i ytterligare en dag. Hela äventyret kostade mig 110 kronor – av vilket IBM:s sjukförsäkring så småningom skulle ge mig 88 kronor tillbaka. Jag arbetade för ett bra företag!

Jag var så tacksam för att det fanns privat sjukvård. Men det var nära ögat att den privata sjukvården hade gått hem för dagen – det vill säga ‘för veckan’ – och då hade jag förstås fått anlita sjukhusakuten. Jag var också väldigt tacksam för att Gus Mallios kunde använda sin egen familjs erfarenhet till att bistå villrådiga lilla mig i mitt bryderi.

Annonser
Published in: on 2016/12/13 at 05:24  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: