Inlägg 2.928: 31 maj 1973

Armaditaggiafritidsresevardagslivet

Att jag var sömnig vid hemkomsten på onsdagen kan bevisas av att jag gick och lade mig för att sova utan att ens sprätta upp mammas brev som Ed hade tagit upp från postlådan och lagt mitt på min tallrik. Jag flyttade förståndigt nog undan det när Ed serverade mig sin goda middag, och den glufsade jag förstås i mig – äta bör man, annars dör man – men brevet fick ligga oöppnat tills jag läste det på torsdagsmorgonen.

Brevet handlade förstås om allting i Italien – bortsett från vad hon redan hade berättat i sitt förra brev därifrån (se inlägg 2.920). Deras lägenhet hade, som lovat, utsikt över havet – men för att kunna se den måste man veta precis varthän man skulle titta.

Mina föräldrars 'utsikt över havet', Arma di Taggia (1973)

Mina föräldrars ‘utsikt över havet’, Arma di Taggia (1973)

Under de två veckorna hade de åkt buss till det gamla, bekanta San Remo många gånger. Det tog bara en kvart att komma dit och kostade bara 70 öre. Där besökte de sina gamla smultronställen, fast det mesta hade blivit mycket dyrare nu, så de köpte inte mycket. Utom skor – de var så billiga att de köpte flera par, både billiga och ännu billigare. Pappa fick två par tofflor i skinn – med skinnfoder – för 25 och 20 kronor. Mamma fick i en billighetsaffär ett par vita skor i skinn alltigenom för 24 kronor. I en ‘fin’ affär köpte hon också ett par för 150 kronor, men även det var billigt.

De satt gärna på en trottoarservering och drack te och åt sandwichar och petit fourer, och en gång åt de en braklunch på sitt före detta favorithak med världens bästa lasagna – massor med kalorier men god som en dröm.

I Arma di Taggia hittade de en kyrka som var byggd i en uthuggen grotta i bergväggen.

Pappa framför grottkyrkan, Arma di Taggia (1973)

Pappa framför grottkyrkan, Arma di Taggia (1973)

Och i grannstaden Imperia, dit de en dag åkte med buss, häpnade mamma över att hela altarringen i katedralen var prydd med cirka 1.400 nejlikor. Just då började orgeln spela, och in trädde ett brudpar med en följe av anhöriga och vänner. Då satte sig mina föräldrar ner och fick se en italiensk vigsel.

På söndagen den 13 maj ringde det på dörren, och där stod en av deras fem ‘fritidspojkar’ med fem röda rosor till mamma. Det stod på kortet att de var från Arma di Tagggias kommun med anledning av dagens ‘Fiesta de Mamma’, d v s Mors dag.

En kall och blåsig dag gick en elektrisk propp för dem, och utan elkaminerna blev det genast kallt. Fritidspojkarna var snälla men inte tekniska, så de kallade på en montör. Men innan han kom tittade pappa in i ett metallskåp nere i hallen och sade: ”Jag är nästan säker på att pinnen som sticker ut där ska tryckas ner, men jag törs inte.”

Hans vilda fru svarade: ”Tryck du bara, och sen springer vi!”

Det gjorde han, och när de kom tillbaka upp till sin lägenhet så brann taklampan igen!

Annonser
Published in: on 2016/12/20 at 06:28  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: