Inlägg 2.970: 28 jun 1973

Färdiglagadbältdjursmiddagsätbarhetstveksamheten

Efter ett stationsuppehåll mitt på dagen med gott dagsljus hoppade Ed upp och tog den här översiktsbilden inne i vår halva del av förstaklassvagnen med alla sina passagerare någorlunda på sina vanliga platser – mig själv mitt på bilden. Genom dörren ser man litet av den andra vagnshalvan.

Vår tågvagnshalva med mig i mitten, Bolivien (1973)

Vår tågvagnshalva med mig i mitten, Bolivien (1973)

De flesta stationsuppehållen var rätt tidskrävande, då de också tjänade som mötesplater på den enkelspåriga järnvägen. Av dem alla var Roboré det största samhället på linjen, och där vill jag minnas att vi satt i en halv timmes tid. Dessa två bilder visar vårt tåg där och bebyggelsen på behörigt avstånd från spåren, precis som i S:ta Korset. Byggnaderna var inte öppenväggiga skjul som i S:ta Korset, så jag vet inte om de också var restauranger här i Roboré, men en av dem hyste enligt skylten ett pensionat.

Vårt tåg vid stationsuppehållet, Roboré (1973)

Vårt tåg vid stationsuppehållet, Roboré (1973)

Bebyggelsen 50 meter från vårt tåg, Roboré (1973)

Bebyggelsen 50 meter från vårt tåg, Roboré (1973)

På den här tågresan kom det på varje station försäljare med stora korgar fyllda med olika varor att sälja till oss tågpassagerare. Det intressantaste var att varorna på varje enskild station tenderade att vara likartade. På en station sålde alla köttpajer, på en annan apelsiner, eller kaffe, eller kakor, eller – vad sägs om det? – bältdjur. För en bild på detta nattdjur får jag be internet om hjälp.

Bältdjur (internet)

Bältdjur (internet)

Bältan kunde man köpa, halstrad i sitt eget skal över eld under flera timmar, genom tågfönstret på en station för 4,37 kronor – 20 bolivianska pesos – och det gjorde två killar i sittgruppen framför oss. De fick bältan i sitt hårda skal, färdig att ätas på direkten. De höll länge på med att diskutera om och hur de skulle äta den, och till slut hamnade den uppe på bagagehyllan. Den luktade kanske litet mat, men det enda vi märkte av den under resten av resan var att sotflagor från skalets brända yta sakta svävade ner i vagnen så som de små sotpartiklarna på vårt tak hemma i Nya York.

Innan mörkret föll på vid 18-tiden hade Ed och jag knäppt ytterligare fem bilder av nybyggarlivet i vad som skulle ha varit en regnskog om det bara inte hade varit så välsignat torrt.

Nybyggarmiljö fotograferad från vårt tågfönster, Bolivien (1973)

Nybyggarmiljö fotograferad från vårt tågfönster, Bolivien (1973)

Nybyggarmiljö fotograferad från vårt tågfönster, Bolivien (1973)

Nybyggarmiljö fotograferad från vårt tågfönster, Bolivien (1973)

Nybyggarmiljö fotograferad från vårt tågfönster, Bolivien (1973)

Nybyggarmiljö fotograferad från vårt tågfönster, Bolivien (1973)

Nybyggarmiljö fotograferad från vårt tågfönster, Bolivien (1973)

Nybyggarmiljö fotograferad från vårt tågfönster, Bolivien (1973)

Nybyggarmiljö fotograferad från vårt tågfönster, Bolivien (1973)

Nybyggarmiljö fotograferad från vårt tågfönster, Bolivien (1973)

Så var det enligt tidtabellen ytterligare några timmar kvar till ankomsten till Corumbá klockan 20.30. Men vi var förstås försenade, och först klockan 22.00 stannade tåget vid en station – som inte var Corumbá. Vi blev tillsagda att stiga av där och inte åka längre, för tågets slutstationen hade ingen förbindelse till Corumbá.

”Men”, sade jag till konduktören, ”vi har ju köpt biljetter till Corumbá.”

”Gränsen stängs klockan 18.00 och det vet ju alla”, svarade han förnärmat, ”och då kan tåget självklart nog inte köra dit så här dags, det förstår ni väl.”

Annonser
Published in: on 2017/01/22 at 21:57  Kommentera  

Inlägg 2.969: 28 jun 1973

Tågmötesmorgontvagningstillfällesmöjligheten

Jag minns inte mycket mera av tågresan under alla de timmar då vi åkte utan mer att se genom fönstret än kilometerskyltarna – lampljuset i vagnen lyste upp dem men inte mycket annat därute – så jag måste ha sovit bort det mesta av natten. Tänk, att kunna sova så här sittande rätt upp och ner! Ed satt mitt emot mig och jag minns att jag såg honom sitta där, så jag måste ha vaknat till då och då och sedan somnat om igen.

Jag vaknade upp ur min slummer i dagsljus av att tåget stod stilla på en station. Alldeles intill oss på min sida stod det ett godståg med en kreatursvagn just där jag satt. Jag öppnade fönstret och fann att några passagerare på vårt tåg hade stigit av på den smala plattformen mellan tågen för att få en nypa luft.

Några passagerare ute på den smala plattformen mellan tågen, Bolivien (1969)

Några passagerare ute på den smala plattformen mellan tågen, Bolivien (1969)

Genom fönstren på den högra sidan av tåget kunde jag se några av våra medpassagerare syssla med morgontvagning och motion och sådant.

Morgontvagning och motionering vid ett stationsuppehåll, Bolivien (1969)

Morgontvagning och motionering vid ett stationsuppehåll, Bolivien (1969)

Efter en stund blåstes det i en visselpipa och då skyndade alla att hoppa på tåget igen innan det lämnade godståget åt sitt öde och satte igång. Ed var då också vaken och vi kunde föra ett mörbultat samtal. Han hade sovit sittande precis som jag och vaknat till några gånger och då sett mig sitta och sova. Vi kände båda att vi inte hade fått tillräcklig nattvila, men vi var ändå inte sömniga.

Solen sken över platta åkrar och ängar tidigt på morgonen, men snart kom vi till ett bergigt område med backar och kurvor, och det hade då mulnat till och blivit regndigert. Den här bilden från mitt fönster får illustrera detta.

Mulet bergslandskap med nöt och häst sett genom mitt tågfönster, Bolivien (1969)

Mulet bergslandskap med nöt och häst sett genom mitt tågfönster, Bolivien (1969)

Tack vare det kuperade landskapet fick vi här äntligen se den främre delen av vårt tåg. Från mitt fönster tog jag denna bild, som visar att vår vagn verkligen drogs av ett diesellok. Det hade en vanlig personvagn efter sig, gissningsvis för lokpersonalens avkoppling mellan passen. Sedan kom det ett tjugotal godsvagnar följda av de sex personvagnarna för alla oss resande. Och allra sist en restaurangvagn.

Främre delen av vårt eget tåg sett från mitt tågfönster, Bolivien (1969)

Främre delen av vårt eget tåg sett från mitt tågfönster, Bolivien (1969)

Jo, minsann! Vid det laget hade jag på något sätt fått veta att det fanns en sådan med i tåget. Antingen hade vi haft den med hela tiden från S:ta Korset eller också hade den kopplats till någon gång tidigt på morgonen. Men där fick vi acceptabla måltider under resten av tågresan och behövde inte alls använda våra medförda konservburkar.

Vid alla tågmötesstationer steg nästan alla passagerarna av tåget. Även Ed och jag började efterhand att göra det.

Vid alla stationer med tågmöte steg alla resande av tåget, Bolivien (1969)

Vid alla stationer med tågmöte steg alla resande av tåget, Bolivien (1969)

Men på möteesspåret där alla då höll till, kom efter en stund det mötande tåget, och mina mardrömmar om vad som då kunde hända förföljde mig under många oroliga nätter därefter.

Efter en stund kom alltid det mötande tåget på det andra spåret, Bolivien (1969)

Efter en stund kom alltid det mötande tåget på det andra spåret, Bolivien (1969)

Published in: on 2017/01/22 at 06:23  Kommentera  

Inlägg 2.968: 27 jun 1973

Mörksensdiktaturgärningsupplevelserna

Och så höll det på hela timmen fram till klockan 18.00. Bilar med resande anlände långt efter den på biljetten stipulerade tidpunkten, klockan 17.00, och det tycktes inte betyda någonting alls.

Klockan fortsatte att ticka. Den blev 18.30, och de små försäljarna gjorde bättre affärer ju längre tåget stod kvar och ingen hade något bättre att göra än att tugga på någonting. Solen gick abrupt ner, så som den gör på låga breddgrader. Det tog 10 minuter från gott dagsljus till mörkt som i en säck. I och med det slutade Ed och jag att fotografera – nåja, det blev en bild till, och resultatet blev därefter.

Omkring klockan 19.00 klämtade en klocka och det hojtades någonting på utrikiska. Alla som tänkte resa med tåget hoppade in i närmaste vagnsdörr, och så satte sig tåget långsamt i rörelse. Vi var på väg!

Vi satte oss ner och beredde oss på 24 timmars avkoppling. Vi fick 10 minuter. Då inträffade något som var som hämtat från Nya Yorks razzior på gaybarerna på 1960-talet. Det studsade in ett gäng på tre kulsprutebeväpnade bolivianska gränspoliser med vita hjälmar – en av dem verkade att kanske vara tågets konduktör, men han betedde sig som en gränspolis. Och de kom inte in diskret och lurt på minsta sätt – de blåste visselpipa och anmälde någonting för hela vagnen, och alla passagerarna började klia sig över hela kroppen. Ed begrep genast vad det gällde – alla måste identifiera sig. Och jag kom då att tänka på att i diktaturländeer var det ju en högeligen misstänkt sysselsättning att förflytta sig från ett län till ett annat. Och det var ju precis vad alla här i vagnen höll på med att göra. Gud nåde dem som inte hade lagliga papper på sig!

Gränspolisens nattattack på oss tågpassagerare, Bolivien (1973)

Gränspolisens nattattack på oss tågpassagerare, Bolivien (1973)

Ed och jag hade ju våra fina pass, amerikanska bägge två, så det skulle säkert gå bra. Och det gjorde det ju, på sitt sätt åtminstone – vi blev inte häktade. Men de behöll våra pass. De tog våra pass med sig! Jo, de försäkrade oss att vi skulle få dem tillbaka när vi kom till gränsen. Försäkrade? Men vad skulle vi göra om vi inte fick dem tillbaka? Vi skulle få dem tillbaka, sade de med ett elakt flin. Men de lät oss behålla våra tågbiljetter, och det var ju snällt av dem.

Efter detta intermezzo blev det igen tyst och stilla. Vagnen var väl upplyst – det var ljust nog att utan svårighet läsa, men jag var inte i Sydamerika för att läsa, så jag bara satt. Vid några tillfällen mätte jag tiden mellan två kilometerstolpar utmed spåret. Jag räknade då ut att vid marschfart gjorde tåget 25 kilometer i timmen, och vid galoppfart gjorde det 35. Man kan korsa kontinenten i vilken fart som helst – det tar bara färre år när tåget galopperar än när det marscherar.

Published in: on 2017/01/21 at 08:42  Kommentera  

Inlägg 2.967: 27 jun 1973

Tågavgångsinväntningsiakttagelserna

Vår förstaklassvagn var brunmålad och rentvättad, och den var placerad så långt bak i tåget att plattformen inte räckte dit. Inte för att Ed och jag hade något nämnvärt besvär med att klättra upp på den, fast jag undrade i mitt stilla sinne hur små bräckliga tanter skulle klara av det. Inredningen i vagnen bestod av stoppade tvåmanssoffor, ställda i grupper av två soffor vända mot varandra, med en grupp till vänster och en till höger. Komforten var något bättre här än i  Sveriges tredjeklassvagnar under 1940- och 1950-talen. Här fick man nämligen också litet stöd bakom nacken. Jag skulle komma att känna mig helt komfortabel på det här tåget.

Vi fann våra numrerade platser mitt emot varandra vid vart sitt fönster på tågets vänstra sida. Men jag stannade inte nu därinne – jag skulle få tillfälle till det under mera än 24 timmar framgent. Jag bad Ed att hänga ut genom sitt fönster, så att jag kunde ta en bild utifrån. Och här är den. Ed står i fönstret vid sin sittplats, medan mitt fönster fylls av en man som hade sin sittplats tvärs över gången på högersidan – där det inte fanns något folkliv utanför att titta på.

Ed i fönstret vid sin sittplats på tåget, StaKorset (1973)

Ed i fönstret vid sin sittplats på tåget, StaKorset (1973)

Ungefär 50 meter rätt ut från Eds tågfönster här i S:ta Korset kunde han tvärs över ett brett sandfält se en hel rad restauranger. De var inrymda i små öppna skjul vägg i vägg med varamdra och erbjöd sina gäster ett enda bord med några stolar omkring, och därbakom hade de en öppen spis och andra köksattiraljer. Jag hade förtänksamt nog redan i Cochabamba inhandlat litet konserver för denna tågresa – annars hade vi troligen just nu ätit middag på en av dessa restauranger. Jo, det skulle säkert ha gått bra – det gällde bara att undvika råa grönsaker och annat som lätt blir skämt, men det är förstås alltid säkrare att medföra egna konserver.

Raden av restauranger i skjulen vid stationen, S:ta Korset (1973)

Raden av restauranger i skjulen vid stationen, S:ta Korset (1973)

Avsikten med nästa bild är att på en gång visa upp stationen, i mitten, tillsammans med vår bruna järnvägsvagn, ute i själva högerkanten, och raden av restauranger, till vänster på bilden. Lägg märke till hur långt bort restaurangskjulen sträcker sig! De fungerade förstås bara när det gick ett tåg tre gånger i veckan, men då var det konkurrens på kniven mellan dussintals likadana restauranger. Jag beklagar igen att en del av mina bilder bitvis har förlorat sin gröna färgton.

Stationens sandplan med restaurangskjulen och vårt tåg, S:ta Korset (1973)

Stationens sandplan med restaurangskjulen och vårt tåg, S:ta Korset (1973)

Intill tåget, bland alla avvinkare, sprang det små ungar omkring och sålde diverse ting, mestadels ätbara, glass, läskedrycker och sådant.

Unga försäljare vid tåget, S:ta Korset (1973)

Unga försäljare vid tåget, S:ta Korset (1973)

Liten flicka som säljer någonting vid tåget. S:ta Korset (1973)

Liten flicka som säljer någonting vid tåget. S:ta Korset (1973)

Den här glassförsäljaren med sin kylvagn känner du nog igen från den första bilden i detta inlägg.

Glassförsäljaren verkar vara litet äldre, S:ta Korset (1973)

Glassförsäljaren verkar vara litet äldre, S:ta Korset (1973)

Published in: on 2017/01/21 at 05:43  Kommentera  

Inlägg 2.966: 27 jun 1973

Sanktakorsvistelseavslutningsproceduren

Portieren hade vår räkning färdig när vi kom ner med vårt pick och pack, redo att ge oss av. Det var ett stort evenemang – i portierlogen befann sig tre personer för att vinka av oss.

Portierlogen, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Portierlogen, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Jag hade inte tidigare lagt märke till alla vykorten som var till salu hos portieren, men det berodde väl på att jag redan i La Paz hade skrivit och skickat iväg alla hälsningar jag kände mig kallad att gottgöra släkt och vänner med. Men Ed hade ju köpt flera frimärken på posten tidigare på dagen, och han måste ju skicka iväg dem medan vi fortfarande var kvar i Bolivien, så han köpte väl ett dussin medan jag klarade av hotellräkningen.

Vår hotellräkning, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Vår hotellräkning, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Ack, den var så detaljerad och snyggt handskriven att det var en fröjd. Rummet kostade oss 31 kronor, våra fyra restaurangnotor gick på sammanlagt 33 kronor, den tioprocentiga skatten tog 6,40 kronor, och lika mycket gick betjäningsavgiften på. Totalsumman för vår vistelse på La Poza del Bato blev 76 kronor.

När jag hade betalat räkningen, gav mig portieren hotellets reklamlapp av den sort som hotellen då för tiden gav till resenärer att klistra på sina resväskor. Min lapp hamnade dock inuti väskan.

Reklam fär hotellet att klistra på resväskan, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Reklam fär hotellet att klistra på resväskan, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Och så steg vi ut på gatan, klev nästan genast upp i en taxijeep och for iväg i flygande fläng i ett dammoln, som jeepen själv skapade på den helt obelagda gatan. Här på Eds bild sitter jag i taxijeepens framsäte med högra handen i ett krampaktigt tag i handtaget framför mig för att inte kastas som en boll hit och dit inne i bilen.

Jag håller mig stadigt fast under taxiresan till stationen, S:ta Korset (1973)

Jag håller mig stadigt fast under taxiresan till stationen, S:ta Korset (1973)

Vi kom till stationen en bra bit före den bestämda inställningstiden klockan 17.00 – men som du väl vet tyckte jag alltid om att vara ute i god tid när det gällde flyg och tåg och bussar. Inte taxijeepar, för de kom så snart man viftade med handen. Här står jag och gräver i portmonnän efter den rätta växeln bland de fortfarande ganska obekanta sedlarna och mynten för att ge till vår chaufför. Ed själv kom oförhappandes också med på bilden i form av en skuggsilhuett från den nedgående solen rätt i väster.

Jag betalar för taxiresan utanför stationen, S:ta Korset (1973)

Jag betalar för taxiresan utanför stationen, S:ta Korset (1973)

Och så gick vi in på stationen, som nu var mycket livligare än på morgonen. Där var många resenärer och ännu flera avvinkare i avsikt att ta ett tårdränkt farväl av dem. Och när vi gick ut till vårt tåg som stod vid den smala plattformen utanför, så kunde vi knappast komma fram genom trängseln. Tåget hade sex personvagnar som gick längst bak i tåget efter en oändlig massa godsvagnar och troligen ett diesellok såpass långt fram att vi aldrig kom att se det.

Published in: on 2017/01/20 at 21:36  Kommentera  

Inlägg 2.965: 27 jun 1973

Tågreseförberedelsehotelleftermiddagen

Så kom vi tillbaka till vårt hotell. Den extra tidiga frukosten, allt vårt biljettköande på stationen, och den långa promenaden tillbaka till hotellet hade fått mig att se fram emot litet mat. Efter att ha tvättat av oss på rummet gick vi raka vägen upp till matsalen för litet lunch, sen men välkommen. Ed valde en skål buljong, medan jag behövde en ordentlig omelett – i motsats till Ed hade jag ju fått kuta hela vägen runt sjön. Men vi båda hade aptit nog för var sin efterrätt. Notan för vår lunch gick på 9,94 kronor.

Notan för onsdagens lunch, La Posa del Bato, S:ta Korset (1973)

Notan för onsdagens lunch, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Efter lunchen tog vi en liten sväng genom hotellets parkanläggning. Eftersom vi bodde på ett bad- och kurhotell fanns det mera än en simbassäng – jag har tappat räkningen, men de var inte fullt så många som mina bilder lätt kunde ge intryck av. Det rörde sig om två, kanske tre.

Min första bild visar faktiskt mera av hotellets restaurang där vi just hade ätit – den låg på övervåningen i denna byggnad – medan man bara ser ett hörn av den stora simbassängen och hälften av den lilla runda.

Två simbassänger och så restaurangen däruppe, allt på en bild, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Två simbassänger och så restaurangen däruppe, allt på en bild, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

”Gå och sätt dig här någonstans”, bad jag Ed, ”så att det blir litet liv i bilderna av dessa bassänger”. Han satte sig då framför den stora bassängen, och den blev därmed bakgrunden till denna bild av honom.

Ed satte sig intill en simbassäng såsom jag bad honom att göra, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Ed satte sig intill en simbassäng såsom jag bad honom att göra, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Nu lyfter jag in två bassängbilder ur hotellets egen broschyr. Den ena är ‘en partiell bild av simbassängerna’.

Partiell bild av simbassängerna, La Poza del Bato, S:ta Korset  (1973)

Partiell bild av simbassängerna, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Och på den andra ser man mellan träden den stora simbassängen och en mindre njurformad bassäng. Men om att det var bassänger där nämnde broschyren ingenting – bara att det var ‘en partiell bild av hotellets trädgårdar’.

Partiell bild av hotellets trädgårdar, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Partiell bild av hotellets trädgårdar, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Här kommer en fin bild av två bassänger, båda av vilka vi lätt känner igen. Men icke desto mindre kallade broschyren den ‘en partiell bild av dansgolvet’. Jaha, och hotellets officiella broschyr kan ju inte ha gjort ett såpass grovt fel.

Partiell bild av dansgolvet, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Partiell bild av dansgolvet, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Efter detta lämnade vi simbassängerna åt sitt öde och begav oss till vad som i broschyren beskrevs som ‘en partiell bild av bilparkeringen’.

Partiell bild av bilparkeringen, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Partiell bild av bilparkeringen, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

De exotiska djuren i hotellets parkanläggning inskränkte sig till i huvudsak två fåglar, en papegoja och en toucan. Jag hade väntat mig sådana djur som en smidig leopard eller en krokodil med tandvärk, och därför var dessa två pippifåglar litet av en besvikelse. Men rara och tama var de i alla fall.

Papegoja, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Papegoja, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Toucan, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Toucan, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Klockan började dra sig mot 16.00, och det var dags att börja tänka på avskedet. Vi drog oss tillbaka till vårt rum, duschade oss rena och tog på oss kläder lämpade för en nattresa i en vanlig sittvagn. Jag var själv utstyrd i liknande mundering. Jag tog Ed med mig ut på hotellgården för en bild – som om det inte skulle bli gott om fotograferingstillfällen under den långa tågresan.

Ed klädd för sin resa i sittvagn, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Ed klädd för sin resa i sittvagn, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Published in: on 2017/01/20 at 00:11  Kommentera  

Inlägg 2.964: 27 jun 1973

Sandparksömuseiväggmålningdubbeluppenbarelsen

För att komma till hotellet från 24:e Septemberparken var det bara frågan om att ha en kompass och att med dess hjälp gå rätt norrut. Men i stället valde vi att göra en liten sväng in i den litet östligare delen av S:ta Korset. Kunde staden måhända där visa upp ett annat ansikte, månntro? Så vi gick ett kvarter åt öster på en av tvärgatorna innan vi fortsatte vidare norrut. Men skiftet österut förde inte med sig några synbarliga skillnader – staden var lika rentvättad och charmfull där som annorstädes.

Men hoppsan! Efter några kvarter blev det helt plötsligt annorlunda. Vår gata slutade tvärt inför en stor, inhägnad park. Den hette Sandparken (spa. Parque el Arenal) och bestod nästan uteslutande av en insjö – utan något vatten. Den var nog för oväsentlig att ens finnas med på hotellets karta. Sjön var helt konstgjord och mitt i vintern höll den just nu på att genomgå en ordentlig underhållsreparation. Man kunde dock komma in i parken och vandra omkring som vanligt runt sjön trots det pågående arbetet.

! normala tider hade parken sett ut som på det här vykortet. Inte för att det syns på bilden, men sjön skulle vanligen ha varit fylld med paddelkanoter som folk här mitt på kontinenten kunde hyra för att under en timmes tid få uppleva öppet hav.

Sandparken, S:ta Korset, 1973 (vykort)

Sandparken, S:ta Korset, 1973 (vykort)

Sjön var i stort sett oval till formen, 150 meter lång och 50 meter bred. Mitt i sjön låg det en ö, till vilken man kunde komma på en gångbro. På ön låg det ett litet museum, vars båda långväggar bestod av förlängda betongskivor, prydda med murmålningar av en lokal konstnär, Lorgio Vaca. Det är ön med sitt museum som syns på vykortet härovan.

Vi gick omkring i parken en stund och tittade, och så tog vi själva tre fotografier. På det första står Ed ute på ön med samma murmålning bakom sig som på vykortet. Halva bilden saknar tyvärr grön färgton, vilket måste ha skett vid efterbehandlingen av filmrullen.

Ed ute på ön i Sandparken, S:ta Korset (1973)

Ed ute på ön i Sandparken, S:ta Korset (1973)

Vi hade gjort upp att jag skulle ta en bild av honom också från den andra sidan av sjön för att få bilder av båda murmålningarna, så jag påbörjade min promenad runt sjön, och då passade Ed på att ta en bild av mig.

Jag promenerar längs sjön i Sandparken, S:ta Korset (1973)

Jag promenerar längs sjön i Sandparken, S:ta Korset (1973)

När jag hade kommit på plats på den motsatta sidan av sjön, hade Ed förstås också flyttat sig därute på ön, och nu knäppte jag en bild av honom framför den andra murmålningen.

Ed ute på ön i Sandparken, S:ta Korset (1973)

Ed ute på ön i Sandparken, S:ta Korset (1973)

Resten av vår promenad gick fort undan. Vi tittade in i ett litet utomhusvaruhus med diverse hushållsförnödenheter. Vår bild därifrån domineras av lerkrukor av den typ – fast glaserade – som mamma använde i min barndom för att lägga in självkokt lingonsylt och äpplemos för ett års användning.

Utomhusvaruhus för hushållsartiklar, S:ta Korset (1973)

Utomhusvaruhus för hushållsartiklar, S:ta Korset (1973)

Published in: on 2017/01/19 at 02:54  Kommentera  

Inlägg 2.963: 27 jun 1973

Dagsljussantakorsetgenomgångspromenaden

Medan vi stod i kö hade vi haft rundlig tid att planera vad vi skulle göra under resten av dagen, och nu när vi äntligen hade fått våra biljetter visste vi det i minsta detalj. Ha! Pyttsan heller! Ed och jag stod nu mitt i väntsalen utan minsta plan. Vi satte oss ner på en bänk och resonerade.

Där kom vi fram till att vi skulle vandra genom S:ta Korset tillbaka till hotellet, fast mera lättjefullt än i mörkret under gårdagskvällen – och helst på andra gator för omväxlings skull – Ed tyckte att utbytet av kvällsmörkret mod dagsljuset borde vara tillräcklig omväxling, och han hade nog rätt i det. På vägen genom staden skulle vi se och fotografera allt som vi råkade passera – Ed tyckte att detta var självklart, och det var det förstås. På hotellet skulle vi äta lunch, bekanta oss med parken och de exotiska djuren, packa våra tillhörigheter och ta en jeeptaxi tillbaka hit till tåget före klockan 17.00.

Klockan var nu 10.30, så vi hade sex timmar på oss för allt detta, så sagt och gjort. I stället för att söka oss till den raka huvudgatan norrut genom centrum gick vi på måfå i sicksack in mot den centrala parken som här hette ’24:e Septemberparken’ (spa. Plaza 24 Septiembre)– kommer du ihåg Cochabambas motsvarande park i centrum och att den hette ’14:e Septemberparken’? Vi borde nog ha studerat Boliviens historia för att få litet mera kött på benen av alla dessa geografiska datumnamn.

De flesta byggnaderna, även längs gatorna, var bara envåningslängor, fast här och där låg det ett nytt kontorshus på två eller tre våningar. Allt var otroligt rent och välhållet, det påminde om Holland i det avseendet. Och precis som i Cochabamba var gatorna, även huvudgatorna, smala och alldeles för trånga även för S:ta Korsets glesa biltrafik och de var därför alla enkelriktade.

I stället för att bara berätta vill jag nu lägga in några bilder, både våra egna och några vykort. Jag börjar med postkontoret med Ed på väg ut genom porten efter att ha köpt ännu flera frimärken. Lägg märke till den långa kön av folk hela vägen runt hörnet.

Ed kommer ut från postkontoret med en lång kö runt hela hörnet, S:ta Korset (1973)

Ed kommer ut från postkontoret med en lång kö runt hela hörnet, S:ta Korset (1973)

Så kom vi till 24:e Septemberparken. I motsats till de flesta gatorna var gångarna i parken lagda  med mosaiksmå stenar. Här kommer tre vykort därifrån, ett av själva parken, ett annat av ett av dess gatuhörn – lägg märke till den låga bebyggelsen bortom fyravåningshuset – och ett tredje av Sekelkatedralen (spa. Centenaria Catedral) vid en av gatorna runt parken.

Inne i 24:e Septemberparken, S:ta Korset, 1973

Inne i 24:e Septemberparken, S:ta Korset, 1973 (vykort)

Ett hörn av 24:e Septemberparken, S:ta Korset, 1973

Ett hörn av 24:e Septemberparken, S:ta Korset, 1973 (vykort)

Sekelkatedralen invid 24:e Septemberparken, S:ta Korset, 1973

Sekelkatedralen invid 24:e Septemberparken, S:ta Korset, 1973 (vykort)

Published in: on 2017/01/18 at 09:15  Kommentera  

Inlägg 2.962: 27 jun 1973

Järnvägsbiljettinförskaffningstidsåtgången

Ed hade fel – porten öppnades inom ett par minuter, och som en orm slingrade sig kön in till biljettluckan i ett av väntsalens hörn. Den skulle öppna först klockan 08.15. Nåja, så är det att resa i främmande land – väntan är vår arvedel, och när man väntar ser man mycket, bara man tittar.

Alla i kön stod nu längs fönsterväggen i precis samma ordningsföljd som de hade stått i kön utanför porten, tyst och stilla. Resten av väntsalen var helt tom. Ed och jag beundrade ködisciplinen. På bilden syns jag i kön längst till höger genom att jag är huvudet högre än alla de andra. Ed tog bilden sedan biljettluckan hade öppnats – läs vidare för att se vad som då hände.

Jag står längst till höger i kön till biljettluckan, Jörnvägsstationen, Sta Korset (1973)

Jag står längst till höger i kön till biljettluckan, Jörnvägsstationen, Sta Korset (1973)

När den vita rullgardinen bakom biljettluckan med en smäll åkte upp klockan 08.15, blev väntsalen platsen för en orgie i fusk och lurendrejeri. Alla resenärerna som stod i kön framför oss förblev kvar på sina platser, och ingen annan försökte heller att tränga sig in i kön framför oss. Men de resenärer som stod efter oss i kön – och det var många – lämnade kön och sprang i stället fram till andra resenärer framför oss i kön och fick dem att gå med på att också köpa biljetter för dem. På så sätt hade snart alla resenärer som stod före oss i kön inte bara sina egna biljetter att köpa i luckan utan också en hel massa biljetter för andra, helt främmande resenärer. När de i kön kom fram till luckan stod det inte alltid klart för dem exakt vilka biljetter deras uppdragsgivare ville köpa, och då fick de föra en viskande konversation med varandra för att klargöra detaljerna i deras önskemål. Oj, vad tid det tog! Och röran på bilden ovanför utgjordes av alla dem som hade gett dem framför oss i kön i uppdrag att köpa biljetter för dem.

Vi kröp framåt i kön i snigelfart. Tjugo personers biljettköp tog nära två timmar att klara av, därför att många av dem i kön framför oss hade många biljetter att köpa, mestadels för främlingar som hade ställt sig intill dem och teaterviskade vad de ville ha. Om Ed och jag inte hade börjat frukta att finna alla platser på tåget redan tagna, hade vi kunnat avnjuta denna underbara cirkus tillfullo. Vi var nervösa för att bli utan biljetter, men till slut var det vår tur – två enkla första klass biljetter till Corumbá, tack – och så var det gjort. Det tog en minut och hade krävt många timmars förberedelser under två dagar!

Här syns biljetterna. De är av den gamla modellen, tryckta på tjock kartong, och de kostade 26 kronor styck. På dem stod det nogsamt handskrivet vagnsnumret ‘C69’ och sittplatsnumren ‘A27’ och ‘A29’.

Våra förstaklassbiljetter till tåget till Corumbá, StaKorset (1973)

Våra förstaklassbiljetter till tåget till Corumbá, StaKorset (1973)

Published in: on 2017/01/18 at 04:29  Kommentera  

Inlägg 2.961: 26 – 27 jun 1973

Järnvägsbiljettinförskaffningsplanläggningsarbetet

Här är  litet hjälp på traven med kartan (se inlägg 2.960): (1) Finn vårt hotell, La Poza del Bato, som en röd punkt upptill på kartan. (2) Mitt i en stor gatukorsning strax till höger om hotellet syns på kartan Kristusstatyn. (3) Följ gatan med många olika namn rätt neråt, tvärs genom staden, tills den korsar den stora Iralaavenyn. (4) Följ denna till höger på kartan till dess slut, och finn där stationen.

Vi var helt ense om att ge oss in på ett litet nattligt äventyr i vad som kallades Boliviens Vilda Västern. Det tog oss bortemot två timmar att komma till stationen till fots. Det var bra att vi hade grova skor, för körbanan på nästan alla gatorna bestod av obelagt grus eller fin sand, även om trottoarerna ofta var belagda med något hårt att gå på. Stationen var som väntat igenbommad, och en skylt upplyste oss om just vad vi ville veta – porten skulle öppnas klockan 07.00.

”Och det tror du på?” mumlade Ed med tydligt tvivel i rösten.

Jag försökte inte ens att bevisa för honom att vi inte hade något val. Med en taxijeep kom vi fort tillbaka till hotellet – vi hade redan traskat långt nog för att kompensera stillasittandet på bussen. Portieren var fortfarande vaken, och vi köpte med oss ett par flaskor mineralvatten att ha på rummet – vi var ju i Sydamerika. De kostade oss 1,31 kronor.

Notan på mineralvatten att ta med oss till vårt rum, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Notan på mineralvatten att ta med oss till vårt rum, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Och sedan sov vi så härligt gott som enbart dödströtta resenärer kan.

(Bild) På morgonen väcktes vi klockan 06.00 av vår medförda alarmklocka – nu gällde det att ta oss tillbaka till stationen. Vi steg snabbt upp, duschade och klädde oss, och inom tjugo minuter var vi redo att inmundiga vår frukost uppe i restaurangen. Vi schasade på betjäningen – nu var det bråttom-bråttom-bråttom, och det var det ju – och det blev faktiskt fart på dem. Vi fick vår mat riktigt fort, och till och med notan för oss att skriva på kom på momangen. Den löd på 7,21 kronor.

Notan fär onsdagsfrukosten, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Notan fär onsdagsfrukosten, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Klockan 06.45 kunde vi ge oss ut på gatan – skulle vi lyckas få tag i en taxi? Ingen fara, gatan vimlade av taxijeepar, och en av dem tog oss i våldsam fart till stationen. Vi kom dit ungefär klockan 07.00. Porten var stängd precis som på gårdagskvällen, och den enda skillnaden var att i stället för att vara helt öde var gatan framför stationen nu fylld av ett tjog människor som stod i en välordnad kö för att komma in.

Ed sken i hela ansiktet: ”Vad var det jag sa? De öppnar först nån gång på förmiddan.”

Och så ställde vi oss snällt längst bak i kön.

Published in: on 2017/01/17 at 11:42  Kommentera  

Inlägg 2.960: 26 jun 1973

Boliviensmåstadseftermörkretsinbrottsupplevelserna

Vi var båda hungriga efter hela dagen på vår buss, och när portieren sade att de hade en restaurang för hotellets gäster på andra våningen, så gick vi förstås dit upp. Detta är en partiell bild av restaurangen, återigen hämtad ut hotellets broschyr.

Partiell bild av restauangen, La Poza del Bato, S:ta Korset, 1973 (broschyr)

Partiell bild av restauangen, La Poza del Bato, S:ta Korset, 1973 (broschyr)

Vi åt en härlig stekbit grillad på argentiskt sätt och delade på en stor flaska öl från Brasilien.

Etiketten på vår stora flaska öl från Brasilien, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Etiketten på vår stora flaska öl från Brasilien, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Och sedan avslutade vi det hela med en fruktsallad. Hela måltiden för oss bägge gick på sammanlagt 15 kronor, och vi blev verkligen mätta.

Notan från onsdagens kvällsmål, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Notan från tisdagens kvällsvard, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Efter kvällsvarden tog vi en liten sväng ut i hotellparken bland simbassänger och skrikiga burpapegojor, men allt var så skumt i mörkret att vi beslöt att i stället gå ut dit i dagsljus. Men nu fick vi se parken i nattmörkret så som den såg ut i broschyren – här är dess partiella bild av trädgårdarna.

Partiell bild av hotellets trädgårdar, La Poza del Bato, S:ta Korset, 1973 (broschyr)

Partiell bild av hotellets trädgårdar, La Poza del Bato, S:ta Korset, 1973 (broschyr)

Jag nämnde för portieren att när jag steg ur taxin, så skymtade jag stadens upplysta staty av Kristus Frälsaren (spa. Cristo el Redentor) uppe på en bergstopp. Den liknade den bekanta statyn i Rio de Janeiro. Han sade att den här stod inte på en bergstopp utan i en trafikrondell bara 200 meter från hotellet: ”Gå dit nu när det är mörkt!” uppmanade han oss och stack till oss ett av hotellets kort för oss att hitta tillbaka om vi gick vilse.

Hotellets reklamkort, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Hotellets reklamkort, La Poza del Bato, S:ta Korset (1973)

Vi begav oss genast ut för att titta på den där upplysta Kristusstatyn i grannskapet. Det var lätt att hitta den – nu kunde jag se att den inte stod på en bergstopp många kilometer bort. Jag brydde mig inte om att be Ed att hoppa över till rondellen och ställa sig bredvid statyn, så som jag vanligen hade ovanan att göra. Jag bara knäppte bilden, och här är resultatet.

Statyn av Kristus Frälsaren, S:ta Kordet (1973)

Statyn av Kristus Frälsaren, S:ta Kordet (1973)

Det var säkert för sent att kunna köpa biljetter till vår tågresa så här på kvällen, men jag tänkte att det kunde vara bra att veta exakt när de öppnade biljettluckan på morgonen, så att vi inte hamnade längst bak i en oändlig kö och inte fick några biljetter. Ed tyckte att det rentav kunde vara kul att gå dit nu i mörkret. Gå dit? Till fots? Ja, det kunde vi väl göra – jag hade en massa energi nu efter den näringsrika måltiden. Jag hade ingen aning om var stationen låg, men jag hade sett en liten schematisk karta i hotellbroschyren, och den hade jag i fickan.

Hotellets karta över staden, S:ta Korset, 1973 (broschyr)

Hotellets karta över staden, S:ta Korset, 1973 (broschyr)

Där stod vi två Nya Yorkare på en nattlig gata i Sta Korset och sökte efter järnvägsstationen på en karta i ljuset av en gatlykta! Och minsann hittade jag inte den – i kartans nedre högra del under namnet ‘Estación Central F.F.C.C.’.

Published in: on 2017/01/16 at 05:42  Kommentera  

Inlägg 2.959: 26 jun 1973

Santakorsethotellankomstincheckningen

Litet senare på eftermiddagen kom vi till en busshållplats på ett obelagt bytorg, där det virvlade finkornig sand överallt utan någon märkbar blåst. Vi ville inte gå av bussen och andas in detta bruna puder, så vi satt snällt kvar och tittade på eländet inifrån. Men vi räknade med att detta bara var tillfälligt – vi hade nu lärt oss att runt nästa hörn skulle allting troligen vara helt annorlunda.

Framemot 17-tiden gjorde bussen sitt sista uppehåll före S:ta Korset, Bolibien (1973)

Framemot 17-tiden gjorde bussen sitt sista uppehåll före S:ta Korset, Bolivien (1973)

Och det var det. Växtligheten i dalgången övergick till enbart kaktus, och det var en fascinerande upplevelse. Dessa kaktusar var av samma typ som vi hemma i Nya York odlade i små krukor i fönstren mot söder för att ge dem ordentligt med sol – och ändå tog det dem tio år av kärleksfull vård för att växa till en decimeters storlek.

Nu blev naturen otroligt torr, men det passade kaktusarna alldeles utmärkt, Bolivien (1973)

Nu blev naturen otroligt torr, men det passade kaktusarna alldeles utmärkt, Bolivien (1973)

Vägen svängde åt nordost och upp ur dalen, och där tog regnskog vid. Det var inga drypande trädgrenar och inte heller någon tryckande värme, åtminstone inte inne i bussen. Men det fanns inga kaktusar heller – denna sorts natur var helt fel för dem. Men för oss var den vansinnigt intressant.

Vi åkte den sista timmen i helmörker, och helmörkret i en regnskog är mörkare än allt annat helmörker. Men sedan kom stadsbebyggelsen, och nästan exakt enligt tidtabellen rullade vår buss klockan 19.00 in på busstationen i S:ta Korset. Det hade varit en lång dag, men oj, så mycket vi hade fått se av Bolivien. Och vi hade faktiskt haft det rätt bekvämt på köpet. Fast nog kändes det i stjärten att vi hade suttit på den i nära tolv timmar.

En öppen jeep, som tjänstgjorde som taxibil, tog oss till ‘stadens bästa hotell’. Det hade det lustiga namnet ‘La Poza del Bato’, vilket jag ännu inte har lyckats förstå och därmed inte heller översätta. Det var rätt nybyggt men påminde inte ett dugg om vårt moderna hotell i Cochabamba. Det visade sig efterhand vara inte bara ett vanligt hotell utan också ett bad- och kurhotell med exotiska djur på sin tomt – men samtidigt ingen onödig lyx. Här är en partiell bild av receptionen, hämtad från hotellets broschyr.

Partiell bild av receptionen, La Poza del Bato, S:ta Korset, 1973 (broschyr)

Partiell bild av receptionslobbyn, La Poza del Bato, S:ta Korset, 1973 (broschyr)

Vi fick rum nummer 29 på bottenvåningen. Det var enklare inrett än på Grand hotell Ambassadör i Cochabamba men trivsamt ändå och fullkomligt gott för våra behov. Det hade privat bad och toalett, vilket var skönt, men som vi hade klarat oss bra förutan. Här är en partiell broschyrbild av ett rum på hotellet, och den kunde mycket väl ha föreställt vårt eget rum.

Partiell bild av ett hotellrum, La Poza del Bato, S:ta Korset, 1973 (broschyr)

Partiell bild av ett hotellrum, La Poza del Bato, S:ta Korset, 1973 (broschyr)

 

 

Published in: on 2017/01/15 at 07:44  Kommentera  

Inlägg 2.958: 26 jun 1973

Bussreselunchuppehållsiakttagelseredogörelsen

De som satt på vänster sida i bussen började ha sina gardiner fördragna allteftersom dagen fortskred. Det var ju midvinter i Bolivien, och solen befann sig därför över kräftans vändkrets, alltså vid den 23:e breddgraden på norra halvklotet – i höjd med Hongkong, om det kan vara till någon hjälp. Den var alltså även mitt på dagen fastskruvad lågt på himlafästet i norr och sken rätt i ansiktet på dem som inte hade varit förutseende som vi och satt sig på höger sida i bussen.

Vid 13-tiden gjorde vår buss ett lunchuppehåll vid ett ensamt hotell mitt ute i berglandskapet. Det hette S:t Mikael (spa. San Miguel), och jämfört med vår morgon var det riktigt varmt här. Jag lättade omedelbart på stassen, och här ser vi alla i bussen strömma in på hotellet för att få lunch. Ed och jag hade mat för bussresan packad med oss – det var säkrare så för våra Amerikamagar.

Vid lunchuppehållet tog jag av mig den tjocka ollen, för det var varmt här, Bolivien (1973)

Vid lunchuppehållet tog jag av mig den tjocka ollen, för det var varmt här, Bolivien (1973)

Så här ensam såg Ed ut när alla de andra – utom jag – var inne på hotellet och åt lunch. Bussen tankades och vi åt våra mackor och mådde gott. Detta hotell levde på att alla bussar stannade här för mat på en långsträcka utan några andra matställen. Lägg märke till de två lastbilarna på bilden – de var också bussar.

Ed ensam utanför hotell S;t Mikael, där alla medpassagerarna åt lunch, Bolivien,1973

Ed ensam utanför hotell S;t Mikael, där alla medpassagerarna åt lunch, Bolivien,1973

Här är en av de enklare bussarna som stannade vid hotell S:t Mikael. Med all sannolikhet fraktade lastbilen kreatur i en riktning och passagerare åt andra hållet med bara litet rengöring däremellan.

Lastbil som tjänstgjorde som billigare buss, Bolivien (1973)

Lastbil som tjänstgjorde som billigare buss, Bolivien (1973)

Denna bild visar litet bättre hur det såg ut uppe på flaket. Jag tog den utan att verka påträngande med kameran, men det var första gången jag hade sett folk resa på ett lastbilsflak. Jag kan viska här i hemlighet, att Ed och jag snart nog skulle komma att resa en bit på samma sätt.

Närbild av lastbilsbussen med passagerare, Bolivien (1973)

Närbild av lastbilsbussen med passagerare, Bolivien (1973)

Uppehållet vid hotell S:t Mikael varade väl uppemot en timme, och sedan bar det iväg igen. Här stannade vi ett par timmar senare för ‘naturbehov’ – bussen hade inte någon toalett ombord. Som synes var herrtoaletten till vänster på bilden, medan damerna hade en till höger. När jag var liten i Sverige behövde man bara en skog för detta ändamål, men Bolivien hade inga sådana skogar.

Toalettuppehåll i en by längs vägen, Bolivien (1973)

Toalettuppehåll i en by längs vägen, Bolivien (1973)

En av invånarna i samma by tyckte inte illa vara att bli fotograferad ute vid landsvägen.

En herre bosatt i samma by, Bolivien (1973)

En herre bosatt i samma by, Bolivien (1973)

Småflickorna på den här bilden satt vid husväggen på en trottoar, som vår buss stannade till vid för att släppa av någon. De lät inte den stora bussen störa sig i vad de nu höll på med. Och sedan fortsatte bussen, och dagen återgick till sitt sedvanliga id.

Några flickor som inte lät sig störas av vår buss och vår kamera, Bolivien (1973)

Några flickor som inte lät sig störas av vår buss och vår kamera, Bolivien (1973)

Published in: on 2017/01/13 at 23:02  Kommentera  

Inlägg 2.957: 26 jun 1973

Långfärdsbussresemorgontimmarna

Det var en mycket bekväm långfärdsbuss, mycket bättre än någpn av alla de bussar som hade fraktat oss genom Peru år 1969. Bagaget lastades i de stora utrymmena under oss passagerare, och det låg ingenting uppe på taket. Stolarna kunde lutas som på ett flygplan, och de hade huvudkuddar med vita, nystrukna örngott. Och även om benutrymmet var i minsta laget, så var det dock rikligare än uppe i luften.

Inne i bussen före avfärden, Cochabamba (1973)

Inne i bussen före avfärden, Cochabamba (1973)

Nu förstod jag varför busstationen inte ville sälja biljetter till oss när vi var där på söndagskvällen för att boka platser. De ville helt enkelt inte handskas med pengar utan överlät den riskabla sysslan till chaufförerna. Här på bilden står det en ung man framme hos chauffören och betalar för sig.

Inte långt efter detta passerade klockan 07.30, och då startade chauffören motorn. Bussen satte sig i rörelse, körde hit och dit på några smågator och hittade sedan utfartsvägen söderut. Då drog nästan alla på vänster sida i bussen sina gardiner för fönstret – solen stod så lågt att den sken rätt i ögonen på dem. Men så var det bara under tio minuter, för sedan bestämde sig chauffören för att köra till S:ta Korset, vilket låg 500 kilometer österut. Solen var med på trallen och svängde runt och sken rätt i nyllet på den stackars chauffören – men inom en halvtimme började han hämnas med att låta bussen dansa hambo. Det var den krokigaste huvudväg jag någonsin hade åkt på – det gick åt norr, det gick åt söder, åt norr igen, och så åt öster och söder om och om igen.

När bussen framemot 10-tiden slutade att dansa hambo, saktade den in och gled igenom ett bebyggt litet samhälle. Det första vi såg där var ett gult envåningsruckel som hade ‘Epizana Hilton Hotell’ prydligt textat med jättelika bokstäver rätt ovanför alla de tomma dörr- och fönsteröppningarna – tyvärr blev det ingen bild av detta. Bussen stannade vid sin hållplats strax därefter, rätt vid avtagsväg mot staden Totora, inte långt därifrån. Vi satt där i bussen i en vilsam kvart, och från bussen tog Ed den här folkliga bilden.

Folk utanför bussen under uppehållet, Epizana (1973)

Folk utanför bussen under vårt uppehåll, Epizana (1973)

Hittills hade vi troligen inte kommit mycket ner från Cochabambas nivå, men efter Epizana bar vägen neråt mera på allvar. Våra medpassagererare satt mestadels och sov, men den här höll minsann ögonen öppna.

En av våra mindre medpassagerare i bussen (1973)

En av våra mindre medpassagerare i bussen (1973)

Naturen var bergig och vild, men den var på något sätt ändå fridsam.

Öde natur med många backar ner och upp (1973)

Öde natur med många backar ner och upp (1973)

När vi såg den här bron nere till höger, gissade jag högt för Ed att den skulle vi snart köra över. Ja, det gjorde vi, men det var inte snart.

Det tog många hårnålskurvor för att komma ner till den här bron (1973)

Det gick åt många hårnålskurvor för att komma ner till den här bron (1973)

 Det tog många hårnålskurvor innan vi var därnere. Men så körde vi över den och så bar det uppåt igen, precis som det gjorde hela den här dagen.

Published in: on 2017/01/13 at 06:55  Kommentera  

Inlägg 2.956: 25 – 26 jun 1973

Cochabambacopacabanabussavresefullbordandet

Det var inte bara om nattemperaturen som vi talade med portieren. Hur viktig den än var att klara upp, så var det ännu viktigare att klara av räkningen. Vi skulle ju ge oss ut redan i morgonmärkret för att inta våra platser i vår resas första buss, och då var det inte tid att diskutera hurpass uppskörtade vi hade blivit av Grand hotell Ambassadör.

Han hade redan stommen till vår räkning klar och behövde bara summera ihop kolumnerna. Det var snabbt gjort och här är resultatet: Två nätter à 33 kronor, matsalen för tillhopa 54 kronor, och det betydde allt som allt 119 kronor. Vi fick förstås betala en skatt på rummet – fattas bara annat, vi vad ju i Sydamerika – men det var tydligt framhållet i tryck på räkningen att beloppen inkluderade både 10% i betjäningsavgift och 10% i serviceskatt, och så även municipalskatt och universitetsskatt och gud vet allt.

b2956_1cstfhotellrakningengrandhotellambassadorcochabamba1973

Hotellräkningen, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Efter att ha betalat räkningen – och diskret lagt till en liten handtryckning som tack för uppgifterna om temperaturen – beställde jag väckning för klockan 05.30 och en taxi för klockan 06.30, om det nu gick att ordna så här i förväg.

Allt fungerade, telefonen ringde, vi duschade och klädde oss varmt, vi åt en liten boliviansk frukost –redan av erfarenhet visste vi att mycket mera än kaffe och en fralla och litet ost och marmelad skulle vi inte få, så vi blev inte besvikna – och taxin kom som på beställning. Ed och jag kom därför till busstationen medan det fortfarande var mörkt ute.

Det var i det närmaste nollgradigt, och vi var båda klädda i tjocka tröjor under jackorna. En del folk väntade redan där och mer kom det. Jag tog den här bilden av Ed mitt ibland alla våra blivande medpassagerare, när det hade börjat ljusna – fast kameran accepterade tacksamt litet hjälp av gatubelysningen.

Ed väntar på bussen utanför busstationen, Cochabamba (1973)

Ed väntar på bussen utanför busstationen, Cochabamba (1973)

Snabbt som det alltid sker vid ekvatorn hoppade solen med ett skutt upp över horisonten, och samtidigt med solen kom vår buss. Vi skuttade ombord och tog våra platser i besittning. Och sedan skuttade vi av igen, för Ed ville ha mig med på ett hörn i en värdig avresebild .

Därför stod jag till synes ensam och övergiven, invid Copacabanalinjens nu övergivna busstation, i det yrvakna solskenet. På det sättet sade jag farväl till Cochabamba.

Jag är redo att stiga på bussen vid busstationen, Cochabamba (1973)

Jag är redo att stiga på bussen vid busstationen, Cochabamba (1973)

Published in: on 2017/01/11 at 22:12  Kommentera  

Inlägg 2.955: 25 jun 1973

Socialvårdseftersättningsklargörandet

Inte långt därifrån satt den här lilla gumman hopkurad. Hon var uppenbart sjuk, och inte tiggde hon pengar så som vi var vana vid från Nya York. Samtidigt var hon ren och fin, den vita hatten hade inte den minsta smutsfläck, och de stadiga kläderna som hon var inbyltad i verkade helt nytvättade. Hon borde naturligtvis tas hand om av socialvården, men vem vet om det ens fanns någon sådan här i Bolivien. Det skar i hjärtat att se henne, men det var ingenting vi kunde göra för henne, så vi gick vidare.

Ren och fin men uppenbart sjuk liten gumma, Cochabamba (1973)

Ren och fin men uppenbart sjuk liten gumma, Cochabamba (1973)

Vi återvände till vårt hotell. Men vi hade sett ytterligare ett torg under dagen, och det har jag inte nämnt här – jag minns inte var det låg. Alla de femtio vykort som vi hade skrivit till släkt och vänner på bänken i 14:e septemberparken hade samma motiv – det var enklare så. Men bland de få vykort som vi tänkte behålla som minne var vi noga med att inte få med ett enda med ett motiv som vi inte själva personligen hade sett i staden.

Prefekturpalatset, Cochabamba, 1973 (vykort)

Prefekturpalatset, Cochabamba, 1973 (vykort)

Jag minns att vi såg detta enormt långa ‘prefekturpalats’ som vykortet visar. Men jag minns inte var det låg och kan nu i efterhand inte placera in det på kartan. Enligt internet finns det i dag inget prefekturpalats i Cochabamba, bara i staden Sucre – så nu måste jag lämna saken åt sitt öde. Det verkar som om det nu blir endast här i mina memoarer som en bild av denna långa stilbyggnad kommer att finnas bevarad på internet. Väl bekomme!

Vi återvände till hotellet i så god tid före middagen att vi kunde ligga ovanpå och dra oss i en timme eller två innan vi klädde upp oss litet för vår avresemiddag. Jag skulle gärna ha velat redogöra för vad gott vi åt, men jag kan inte tyda det från vår räkning. Vi valde samma rätt, fast den ena var tillagad på schweiziskt vis och den andra på argentinskt vis. Och sedan tog vi båda fruktsallad som efterrätt – det lär ha odlats gott om frukt och grönsaker i trakten runt Cochabamba. Hela middagsmålet för oss två gick på 12 kronor – det var som hittat!

Räkningen för den goda middagen avslutad med fruktsallad, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Räkningen för den goda middagen avslutad med fruktsallad, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Efter middagen var vi inte ännu sömniga, så vi tog på oss ordentligt och gick ut en sväng i kvällsmörkret – och frös nästan ihjäl. Vi gick ett halvt kvarter, inte ens till 14:e septemberparken, och vände då helt om och skyndade oss tillbaka in till hotellets värme. Portieren tittade på termometern och fann att det var 4 grader varmt, men han sade att det ofta blev fryskallt på natten så här års. Men det skulle vara behagligt mitt på dagen varje dag och inget regn – och på sommaren, i januari, skulle det sällan vara under 10 grader på natten.

Och detta var på 11 graders latitud söder om ekvatorn! Man inbillar sig så mycket, men när man reser så lär man sig en hel del.

Published in: on 2017/01/10 at 09:03  Kommentera  

Inlägg 2.954: 25 jun 1973

Barndomsillamåendeskapandefamiljebilsåterseendet

Vi tog en sväng ut i området på andra sidan ån, men där tog stadsbebyggelsen snart slut och allt vi fotograferade var en trafikrondell med en imponerande skulptur i mitten. Den föreställde en revolutionshjälte, vem det nu var, och här på bilden står Ed framför honom efter sitt eget hjältemodiga skutt ut till rondellen. Nåja, det kom bara en bil förbi då och då, så hjälteglorian var inte alltför riskabel för honom att erövra.

Ed ute på en trafikrondell tillsammans med en revolutionshjälte, Cochabamba (1973)

Ed ute på en trafikrondell tillsammans med en revolutionshjälte, Cochabamba (1973)

Ed är med på den här bilden också, och med all rätt. Det var han som först lade märke till detta hus, som troligen redan från början var byggt så som det nu såg ut. Men för Ed verkade det som om det från början hade varit ett rätt litet hus, som efterhand hade utökats bit för bit. Jag höll med honom, och så tävlade vi om att avgöra hur många tillbyggen det hade genomgått. Ed vann, för jag hade inte räknat med de tre takfönstren, som hade kommit till när man inredde sovrum uppe på vinden.

Ed visar upp sitt hus som hade tillbyggts om och om igen, Cochabamba (1973)

Ed visar upp sitt hus som hade tillbyggts om och om igen, Cochabamba (1973)

På vår väg tillbaka till Cochabambas centrum gick vi genom den kvartersstora Colonparken (spa. Colon Plaza), omgiven av enklare byggnader från en helt annan era än den för oss nu välbekanta 14:e septemberparken. Där fann vi bland annat Hospitalskyrkan (spa. Templo del Hospitio), vilken jag har avbildad på detta vykort.

Hospitalskyrkan vid Colonparken, Cochabamba, 1973 (vykort)

Hospitalskyrkan vid Colonparken, Cochabamba, 1973 (vykort)

Plötsligt fick jag se mitt livs allra första bil igen. När jag en gång vid unga år blev medveten om bilar, så var det först pappas de Soto, och den åkte jag i under åren före andra världskriget. Jag blev alltid bilsjuk av att åka i den – doftblandningen av ylle och bensin gjorde lilla mig illamående efter bara några minuter – jag kan än i dag känna den luftblandningen, när jag andas in och tänker tillbaka. Pappa fick då stanna bilen och släppa ut mig i friska luften, ofta för att få upp frukosten.

Jag står bredvid en ren kopia av pappas förkrigs deSotobil, Cochabamba (1973)

Jag står bredvid en ren kopia av pappas förkrigs deSotobil, Cochabamba (1973)

Bilen fick ställas upp på träbockar i ett garage under krigsåren – det fanns då ingen bensin i Sverige – och när bilismen kom igång igen var denna bil helt omodern. Pappa bytte då ut den mot en mindre, begagnad bil, av vilken jag minns att vindrutetorkarna arbetade individuellt och därmed helt i otakt. Vad man kommer ihåg! Och här, på en gata i Cochabamba, stod nu vår gamla de Soto, samma färg, samma lyktor, samma bagagelucka, samma dörrhandtag, samma allting. Jag fick frossrysningar vid denna återförening.

Nu var vi i en relativt burgen del av Cochabamba, och det kunde man se på byggnationen. Här går Ed förbi några hus med påkostade säkerhetsstaket, dekorerade med pilspetsar.

Ed på en mera burgen gata, Cochabamba (1973)

Ed på en mera burgen gata, Cochabamba (1973)

Published in: on 2017/01/10 at 02:22  Kommentera  

Inlägg 2.953: 25 jun 1973

Resevykortsrullandebandskriveripliktuppfyllandet

Det började bli dags för lunch, och vi drog oss tillbaka till vårt hotell och dess fina matsal. Vad vi fick att äta får framgå av notan – jag kan inte tyda vad det var och mitt minne av lunchen är blankt. Det enda jag med säkerhet kan avgöra är att vi fick brylépudding till efterrätt. Den lunchen kostade oss 17 kronor och var säkert värd minst det dubbla.

Räkningen för vår lunch med brylépudding som efterrätt, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Räkningen för vår lunch med brylépudding som efterrätt, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Och så ut på staden igen. Återigen kom vi till 14:e septemberparken invid domkyrkan, och på den här bilden syns också en kondorskulptur uppe på sin höga pelare. Det är en rovfågel på 10 till 15 kilo som kan iakttas svävande högt över Anderna på sitt tre meters vingspann på jakt efter ett lämpligt byte.

14:e septemberparken med kondorskulpturen och domkyrkan, Cochabamba , 1973 (vykort)

14:e septemberparken med kondorskulpturen och domkyrkan, Cochabamba , 1973 (vykort)

Runt den, och överallt i hela parken, stod det gröna bänkar att koppla av på – eller att skriva vykort på. Det var Ed som kom på idén att göra detta, och precis det gjorde vi, när vi nu kände oss lata i fötterna efter allt gående. På en av sidogatorna köpte vi femtio – ja, 50! – vykort, och med dem satte vi oss i solen på en bänk någonstans intill kondoren och började vårt skrytgöra. Det är ju skryt när man skriver vykort från en exotisk plats – som heter Cochabamba – till oanande vänner och bekanta med strunt som ”Ni skulle se den här staden, för vi har det underbart här”. Mycket mera än så fick de inte veta, för femtio vykort skrivs på rullande band, och då hinner man inte vara alltför utsvävande.

Jag var redan från hotellets karta bekant med var postkontoret låg – det var kartans nummer 18 bara ett par kvarter från parken – så när vi efter en timme fick skrivkramp gick vi dit och köpte frimärken för halva vår reskassa och postade korten. På den här bilden visar jag några av våra frimärken, som vi efter hemkomsten fick tillbaka från mottagarna som reseminnen.

Några av de frimärken som vi hade använt på våra vykort från Cochabamba och fått tillbaka efter hemkomsten (1973)

Några av de frimärken som vi hade använt på våra vykort från Cochabamba och fått tillbaka efter hemkomsten (1973)

Efter den pärsen behövde vi återhämta krafterna, och det gjorde vi på vårt hotell nära parken. Vi beställde och fick precis samma thé complet som dagen före.

Notan för vårt andra eftermiddagste, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Notan för vårt andra eftermiddagste, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Efter mellanmålet var vi redo för en ny dust med våra kameror litet längre bort från stadens centrum. Vi gick en bit norrut och kom till en bro över Cochabambas stora å, som var nästan helt utan vatten så här mitt i vintern. Vi upptäckte att den i sitt nuvarande tillstånd tjänstgjorde som tvättinrättning. Därnere i flodfåran satt det ett dussin hemmafruar på huk intill den strida bäcken och skötte veckotvätten.

Vid lågvatten kunde ån användas som stadens självtvätt, Cochabamba (1973)

Vid lågvatten kunde ån användas som stadens självtvätt, Cochabamba (1973)

Genom att titta rätt ner från mitten av bron lyckades vi få en mera detaljerad bild från ovan av ett par av de tvättande kvinnorna.

Deatalj av veckotvätten vid åkanten, Cochabamba (1973)

Deatalj av veckotvätten vid åkanten, Cochabamba (1973)

Published in: on 2017/01/09 at 08:07  Kommentera  

Inlägg 2.952: 24 – 25 jun 1973

Chateaubriandmiddagsavnjutningsdagsavslutningen

På vårt hotell såg vi genast till att få behålla vårt gudabenådade rum i ytterligare en natt, fram till tisdagens morgon. Restaurangen skulle då vara igång redan klockan 06.00. så vi skulle kunna få i oss en frukost där, innan vi med taxi åkte iväg till busstationen. Förnämligt!

Portieren stack också till oss en liten enkel karta över centrala Cochabamba att ha när vi utforskade staden under måndagen. Tack, hjärtligt tack!

Grand Hotell Ambassadörs karta över staden, Cochabamba (1973)

Grand Hotell Ambassadörs karta över staden, Cochabamba (1973)

Det var en utmärkt liten decimeterstor streckkarta att ha i fickan. Vårt hotell var markerat med en tjock pil mitt på kartan, och numren på annat i en lista som var användbart för hotellgästerna var inplacerat på kartan.

Vi gick upp på rummet, duschade, vilade upp en stund och klädde oss för middagsmålet. Vi gick sedan ner till matsalen, som vi redan var bekanta med, och satte oss vid samma bord som för eftermiddagsteet. Vi valde båda chateaubriand, föregången av en kopp buljong. Efter detta behövde vi ingen dessert, så den avstod vi från. Hela denna gourmetmåltid fick vi båda för totalt 18 kronor. Här är räkningen, som gick på vårt hotellkonto.

Middag med chateaubriand, Grand Hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Middag med chateaubriand, Grand Hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Det lilla som var kvar av kvällen tillbringade vi på vårt rum, och innan vi nattade gick jag ner till restaurangen och hämtade upp fyra flaskor mineralvatten. De kostade 2,62 kronor – fast nu ser det för mig ut som om det inte var avsikten att alls ta någon avgift. Vad tycks?

Litet förfriskningar för natten, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Litet förfriskningar för natten, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Vi sov underbart gott och väcktes på måndagen av morgonsolen som sken rätt in i rummet. Vi hade avsiktligt inte dragit för några gardiner just i den avsikten.

”Är du medveten om att hittills har ingen av oss missat en enda arbetstimme?” frågade jag Ed. Jag hade legat och tänkt på hur oändligt mycket vi hade upplevt under ett enda två dygn långt veckoslut: tre flygningar, tre storstäder, fyra flygplatser, två hotell …

”Det räcker”, sade Ed som fortfarade var sömndrucken och ville sova litet till. Det fick han göra.

Men sedan var det full fräs på att se Cochabamba innan och utan. Vi åt hotellets lilla kaffefrukost och gav oss ut i vimlet. Här är först en bild av Ed på en livlig gata mitt i staden.

Ed på någon central affärsgata, Cochabamba (1973)

Ed på någon central affärsgata, Cochabamba (1973)

Så följer tre bilder av ditt och datt i centrala Cochabamba: Ren trängsel vid en busshållplats på den smala trottoaren, Torghandel under paraplyer mot solen rätt över huvudet, inne i en saluhall med kotletterna dinglande från en järnstång över disken.

Välbefolkad busshållplats, Cochabamba (1973)

Välbefolkad busshållplats, Cochabamba (1973)

Torghandel på gång, Cochabamba (1973)

Torghandel på gång, Cochabamba (1973)

Inne i en saluhall, Cochabamba (1973)

Inne i en saluhall, Cochabamba (1973)

Mycket mera av den sorten hann vi med på morgonen utan att besöka någonting som turister anser viktigt och nödvändigt och kulturellt. Vi strövade mycket hellre omkring på en ny ort helt på måfå. Helst ville vi undvika allt vad ‘andra turister’ hette. Och det lyckades vi bra med.

Published in: on 2017/01/08 at 08:39  Kommentera  

Inlägg 2.951: 24 jun 1973

Bussreservationskvittoresedatumsavsaknadsanledningen

Spaniengatan bytte namn till något annat när den hade passerat 14:e Septemberparken, men det brydde vi oss inte om. Det gjorde vi rätt i, för den nionde tvärgatan var, precis som det hade sagts, Aromavenyn. Och där låg busstationen till höger! Av någon tokig anledning hade jag väntat mig ett palats i stål och glas – nåja, det var det inte alls. Skymningen hade fallit, så vi fotograferade ingenting nu, men det skulle väl ges flera tillfällen.

”Nej, inte i morgon”, löd domen. ”Bussen är redan full. Men på tisdag finns det plats.”

Vi kunde inte köpa biljetter såhär i förväg, men våra platser blev reserverade, och det fick vi vart sitt officiellt kvitto på. På dem skrev de att vi skulle infinna oss på busstationen på morgonen klockan 07.00 och att bussen skulle gå klockan 07.30. Och så undertecknades kvittot med ‘Cochabamba, 24-VI-73′, vilket var dagen för reservationen, inte för resan. När jag frågade om detta, så pekade hon på en kalender på väggen som visade ’24 JUNI’ och alltså bekräftade att ’24’ var just dagens datum.

Våra platsreservationer för bussresan till S:ta Korset, Cochabamba (1973)

Våra platsreservationer för bussresan till S:ta Korset, Cochabamba (1973)

På något sätt kändes det en smula osäkert att nu ha beviset på att vi hade platser reserverade för någon buss klockan 07.30 någon morgon. Men att det inte gick att ens få någon förklaring till denna officiellt skapade osäkerhet var för mig ett tecken på den auktoritativa attityd som härskade överallt i Bolivien – och kanske i alla Sydamerikas militärstyrda länder.

När vi första gången år 1969 kom till Bolivien – med båt över Titicacasjön – råkade det vara precis på sorgedagen efter landets president René Barrientos, som strax dessförinnan hade omkommit i en helikopterkrasch (se inlägg 1.780). Efter detta hade landet genomgått två statskupper, först en av militärerna och sedan en av vänsterfalangen. Den Revolutionära Nationalistiska Rörelsen utnyttjade då det allmänna virrvarret till att tillsätta generalen Hugo Banzer, vilken som landets diktator sedan år 1971 nu styrde Bolivien med en järnhandske.

Boliviens president Hugo Banzer, 1973 (internet)

Boliviens president Hugo Banzer, 1973 (internet)

Det var därför som inte ens en tokig turist borde ifrågasätta presidenten, om han nu hade bestämt någonting så viktigt som att kvittot på en bussreservation inte skulle utvisa datumet för den bokade bussresan.

Nu visste vi att vi skulle bli kvar i Cochabamba över två nätter och därmed kunna ordentligt utforska staden. Vi gick tillbaka de nio kvarteren till vårt hotell i det tidiga nattmörkret, väl medvetna om att vi var i Bolivien under södra halvklotets mörkaste årstid – nästan exakt vid vintersolståndet.

Published in: on 2017/01/08 at 06:02  Kommentera  

Inlägg 2.950: 24 jun 1973

Hotellrumsutsiktsvälhållenhetsintrycksförtjusningen

Påverkad av den tunna luften, som även jag var här i Cochabamba – trots att den var väsentligt tjockare än i La Paz – så var jag frestad att följa Eds exempel och handlöst kasta mig ner på min säng och vila. Men jag hade redan sett utsikten från vårt rum, och den kunde inte vänta. Vi bodde högst upp i en skyskrapa, där endast ett par vita kyrktorn lyckades överflygla oss, hela fyra trappor upp. Som från de flesta av våra hotellrum hade vi nedanför oss ett till synes helt oorganiserat gytter av bostadshus, skjul, verkstäder, garage och bakgårdar. Men det ovanliga här var att allt var så helt och rent – de korrugerade plåttaken var inte rostiga, väggarna hade ingen påmålad graffiti, och inga trasiga cyklar låg omkringslängda. Allt var snyggt och välputsat. och här är en bild som jag tog genom vårt stora fönster.

Utsikten från det stora fönstret på vårt rum, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Utsikten från det stora fönstret på vårt rum, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Men vi hade också ett fönster längst fram på den högra sidoväggen, och genom det kunde jag titta ner på Spaniengatan söderut, alltså den på vilken vi hade kommit åkande i taxin. Jag tog förstås en bild genom det fönstret också. Den utsikten kunde inte alls mäta sig med den rakt fram, och det skrämde mig att se hur mörkt det redan verkade vara därnere i den smala, mörka gatan. Vi måste ge oss av på momangen för att komma till busstationen innan det blev helt mörkt.

Utsikten från sidofönstret på vårt rum, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

Utsikten från sidofönstret på vårt rum, Grand hotell Ambassadör, Cochabamba (1973)

De fem minuternas vila medan jag fotograferade hade återväckt Ed och gett honom ny energi. Vi gav oss genast iväg. Portieren sade att vi mycket väl kunde få litet eftermiddagste i matsalen, så vi begav oss först dit. Det var en förfinad lokal, något påminnande om matsalen på min barndoms stadshotell. Vi satte oss och beställde in en thé complet, och medan vi väntade tog jag en bild av Ed vid vårt bord.

Ed väntar på vår thé complet i hotellmatsalen, Cochabamba (1973)

Ed väntar på vår thé complet i hotellmatsalen, Cochabamba (1973)

Snart avklarat – vi fick var sin kopp te, ett par wienerbröd och några småkakor, och här är notan på 2,62 kronor. Sedan gav vi oss snabbt iväg.

Räkningen för vårt eftermiddagste på hotellet, Cochabamba (1973)

Räkningen för vårt eftermiddagste på hotellet, Cochabamba (1973)

Så snart vi hade kommit ut på Spaniengatan tog Ed den här bilden av mig – men framför allt av vårt hotell längre bort på vänster sida med namnet ‘AMBASSADOR’ i vertikalt uppsatta vita lampor på fasaden.

Står på Spaniengatan med vårt hotell en bit bort, Cochabamba (1973)

Står på Spaniengatan med vårt hotell en bit bort, Cochabamba (1973)

För att komma till busstationen skulle vi helt enkelt följa Spaniengatan nio kvarter söderut, och där skulle busstatione ligga omedelbart till höger in på Aromavenyn (spa. Avenida Aroma). Dit var det en halvannan kilometer lång promenad, under vilken vi skulle passera 14:e Septemberparken – det var den med alla familjerna – och vid den låg S:t Sebastians Metropolkatedral (spa. Catedral Metropolitana de San Sebastian), som är med på det här vykortet.

S:t Sebastians Metropolitankatedral invid 14:e Septemberparken, Cochabamba, 1973 (vykort)

S:t Sebastians Metropolitankatedral invid 14:e Septemberparken, Cochabamba, 1973 (vykort)

Published in: on 2017/01/07 at 21:01  Kommentera  

Inlägg 2.949: 24 jun 1973

Ambassadörspositionstillträdet

Det var påfallande hur smala gatorna var i den här staden. Både Spaniengatan (spa. Calle España), som vår taxi körde på, och alla tvärgatorna var enkelriktade och hade bara två körfiler utan utrymme för mer än en smal trottoar på var sida. Det var uppenbart att byggnationen hade satts igång här innan den första bilen dök upp – men så hade det ju också varit i nästan alla andra städer, och där var det inte lika trångt. I Lima var det minst lika höga hus – så där en tre-fyra våningar – och där kändes det inte tillnärmelsevis lika trångt.

Så var vi framme. Chauffören stannade taxin på vänster sida, där vårt hotell låg, för att låta oss stiga ut på rätt trottoar, och andra bilar fick passera på högersidan bäst de kunde. Det vill säga, om det kom någon enda bil under vår urlastnings- och betalningsprocess. Det var allt annat än bilträngsel i den här staden.

Vi stod nu framför en alldeles ny, kritvit femvåningsbyggnad, som såg extra modern ut bland alla de omgivande, rätt bedagade husen av obestämbar ålder. Det hette Grand Hotell Ambassadör (spa. Gran Hotel Ambassador) och såg mycket väl ut att vara det bästa hotellet i staden.

Vårt hotell, Cochabamba /1973)

Vårt hotell, Cochabamba /1973)

Det rum som vi tilldelades skulle kosta 33 kronor: ”Och det inkluderar betjäningsvgift och skatter”, poängterade portieren, som måste ha känt vad han tog för en liten tvekan från vår sida – han visste ju inte att det var bara vårt lilla extra huvudbry med den ännu främmande valutan som spökade. Om det var något vi kände, så var det hur otroligt billigt Bolivien var för oss Amerikaplutokrater.

Vi fick rum nummer 475 och tog hissen upp utan bärarhjälp för vår lilla pytteväska. Rummet var mycket ljust med vita väggar utan dekorativa tavlor, och det hade två fönster – ett stort rätt fram mot öster och gatan och ett smalt till höger mot söder alldeles intill rummets hörn. Rummet hade ett fullt modernt badrum med toalett och badkar med dusch. Där fanns det tvål – men inte allt det andra hygienkrafset som Amerikas hotell belamrade alla lediga ytor med.

”Jag skulle kunna stanna här på rummet utan att gå ut någonstans”, sade Ed utan att mena ett dugg med det – och så damp han ner på sin säng.

”Men vi måste först gå och ta reda på när det går en buss för oss till S:ta Korset – fast jag kan gå ensam, om du behöver vila”, sade jag och menade lika litet med det.

Jag kände mig dock själv rätt matt av samma anledning som Ed. Vi visste ju att vi nu befann oss på 2.500 meters höjd, betydligt högre upp än någon bergstopp i Skandinavien, och att detta påverkade oss var inte alls underligt.

Published in: on 2017/01/06 at 22:46  Kommentera  

Inlägg 2.948: 24 jun 1973

Andningslätthetsåtervinnandeavnjutningen

Äntligen måste någon ha väckt piloten, för nu var planet färdigt att ge sig iväg. Fram med biljetterna igen och med en krona för mig och en för Ed i flygplatsavgift.

Våra kvitton på erlagd flygplatsavgift, La Paz (1973)

Våra kvitton på erlagd flygplatsavgift, La Paz (1973)

Vi fick våra ombordstigningskort och släpptes ut till vårt plan.

Våra ombordstigningskort, La Paz (1973)

Våra ombordstigningskort, La Paz (1973)

Jag hade väntat mig ett litet propellerplan, kanske likt det lilla mellan San Juan och S:ta Korset (se inlägg 2.847). Men till min häpnad var det en ny och välskött 727:a som stod därute och otåligt väntade på oss.

Vi fick sätta oss var vi ville. Planet blev sisådär halvfyllt, så det fanns gott om tomma stolar att välja mellan, och vi satte oss rätt långt fram på vänster sida med tanke på att kunna fotografera. Och det gjorde jag – bilden blev förvånansvärt skarp, även om den lika väl skulle kunna ha föreställt en chokladpudding. Det var precis så här som Moder Natur hade avsett att Anderna skulle se ut – helt utan hus och vägar och ledningar och odlingsfält. Bara berg, våldsamma och vassa berg.

Den totalt orörda naturen mellan La Paz och Cochabamba (1973)

Den totalt orörda naturen mellan La Paz och Cochabamba (1973)

Vad mera att säga om detta 25 minuters hopp? Tack och lov att ingenting skulle serveras, drickas upp och samlas ihop under dessa futtiga minuter. Vi landade mjukt och fint – piloten var utsövd – i en mycket snällare natur än La Paz och med betydligt mera luft här på 2.500 meters höjd över havet.

Flygterminalen sedd från våra platser på planet, Cochabamba (1973)

Flygterminalen sedd från våra platser på planet, Cochabamba (1973)

Vi tog det lugnt och var bland de sista att stiga av planet. Vi kom förstås ut i friska luften genom den främre flygplansdörren, jag först med kameran i högsta hugg och Ed med våra båda tygpåsar. Det var härligt väder, en ‘svensk’ sommardag, 20 eller 25 grader varmt och soligt. Ed syns här på bilden längst till vänster, och nu kunde han andas ordentligt igen och må gott. Det var samma känsla som att komma ner från Jungfruoket till Lilla Scheidegg i Schweiz (se inlägg 666)  – det låg på precis samma höjd över havet som Cochabamba och det var lätt att andas där också.

Ed och de andra avstigande, Cochabamba (1973)

Ed och de andra avstigande, Cochabamba (1973)

Eftersom vi inte hade anlänt från något konstigt utland var det bara att plocka upp vår koffert och ge oss av in till staden. Det stod en uppsjö av taxibilar och väntade framför terminalen, och vi följde med första bästa chaufför som grep tag i vår väska och travade iväg med den till sin droska.

”Ta oss till det bästa hotellet i stan!” kommenderade jag honom på min bästa skolspanska. ”Llévanos a la mejor hotel de la ciudad!”

Det var inte någon lång tripp dit, kanske tre eller fyra kilometer. Väldigt litet trafik, inte många bilar, men när vi åkte förbi en stor, formell park, så såg vi massor med familjer som promenerade runt där hand i hand på gammaldags vis. Javisst ja. det var ju söndag.

Published in: on 2017/01/06 at 09:54  Kommentera  

Inlägg 2.947: 24 jun 1973

Boliviengeografiöversiktstidsfördrivet

Ed och jag satt med vår Bolivienkarta utbredd på bordet framför oss. Det var samma karta som jag har klämt in en starkt förminskad kopia av i det föregående inläggets smala spaltutrymme. Vår egen karta täckte hela Bolivien, medan kopian i det förra inlägget rymmer så där en 75% av landytan. Det mesta av det bortskurna utgjordes av den nordliga delen; mycket litet åkte bort av den sydligaste delen. De olika färgerna identifierar helt enkelt Boliviens olika provinser glatt färglagda.

Vi befann oss nu i La Paz, huvudstaden i landet och också i den grönfärgade provinsen La Paz i övre vänstra hörnet. Jag pekade ut Titicacasjön i kartans vänstra kant för Ed – den syntes i sin helhet på vår karta, trots att bara halva sjön befann sig inom Bolivien. För den nedskurna och bedrövligt förminskade kartversionen här i det förra inlägget var jag tvungen att skära bort Puno i Peru, där Ed och jag år 1969 steg ombord på nattbåten till Bolivien efter ett elavbrott i pass- och tullkontrollen när vi befann oss därinne (se inlägg 1.776). Själva La Paz kunde Ed själv hitta en liten bit öster om Titicacasjön.

Vi skulle nu flyga till Cochabamba, huvudstaden i den rödfärgade provinsen Cochabamba, öster om La Paz. Att ta tåg dit hade varit vårt första val, men tåget visade sig tyvärr inte ha plats för oss. Det skulle ha tagit oss på spåret åt sydost från La Paz till Oruro i den beigefärgade provinsen Oruro, söder om La Paz. Där skulle vi ha bytt till ett tåg åt nordost till Cochabamba. Allt detta skulle vi nu strax byta ut mot 25 minuter i ett flygplan. Ack, så monotont!

Från Cochabamba hade vi planerat att åka buss till S:ta Korset, kallat ‘Santa Cruz’ här på kartan. Det var huvudstaden i den västra delen av den jättestora, blåfärgade provinsen S:ta Korset öster om Cochabamba. Och från S:ta Korset hade vi tänkt oss att ta ett tåg på spåret österut från S:ta Korset ända till Corumbá i Brasilien, just över gränsen från Bolivien. Men kom ihåg att allting från Cochabamba österut bara var planerat. Vi antog att det skulle gå i lås – men redan nu hade ju det första tåget måst bytas ut mot ett flygplan, så man visste ju aldrig vad som skulle hända framöver.

Jag lämnade Ed därinne för att sträcka på benen ett slag, men det blev en kortare stund än jag hade tänkt mig. Jag befann mig bara några grader från ekvatorn – och det var midsommar, om detta nu hade betytt någonting här – och klockan var 13.00 mitt på dagen. Trots allt detta var det bara 5 ynkliga plusgrader därute, och en iskall vind piskade mig i ansiktet. Jag kom snabbt in igen.

Published in: on 2017/01/03 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 2.946: 24 jun 1973

Taxichaufförshuvudstadsutsiktsförevisningsombesörjandet

När vi hade kommit nästan hela vägen upp från La Paz till El Alto och till vänster fortfarande hade den sagolika utsikten över huvudstaden där nedanför, bad jag taxichauffören att stanna under ett par minuter så att jag kunde ta några utsiktsbilder därifrån. Det gjorde han gärna – och skapade i mitt tycke en farlig trafikfälla, men det var ju inte mitt fel. Jag steg ut ur bilen och så gjorde chauffören, medan Ed, som inte mådde bra, föredrog att sitta kvar. Jag tyckte så synd om honom och såg intensivt fram emot den mindre krävande altituden i Cochabamba.

Här står jag och fotograferar, och chauffören står bredvid. Vem vet – kanske han efter hundratals körningar upp och ner där i backen under åren aldrig själv hade tagit sig tid till att stanna där en stund för att bara njuta av utsikten? Och nu fick han betalt för nöjet!

Med taxichauffören fotograferar jag utsikten över La Paz (1973)

Med taxichauffören fotograferar jag utsikten över La Paz (1973)

Och här är de tre bilder som jag tog och senare ansade, så att de fogfritt skulle exakt passa samman som en enda sammansatt bild i vårt fotoalbum: den vänstra bilden ligger här överst, mittbilden i mitten. och den högra bilden underst. Skalan på de tre bilderna är här av nödvändighet en aning olika, men de fångar tillsammans in utsikten över hela dalen med La Paz.

Utsikten över La Paz, vänstra bilden (1973)

Utsikten över La Paz, vänstra bilden (1973)

Utsikten över La Paz, Mittbilden (1973)

Utsikten över La Paz, mittbilden (1973)

Utsikten över La Paz, högra bilden (1973)

Utsikten över La Paz, högra bilden (1973)

Strax efter uppehållet var vi uppe på den alldeles platta högplatån. Där, på flygplatsens parkering, passade jag på att ta en bild i riktning mot La Paz, som förstås låg osynligt nedanför ravinkanten någon kilometer bort.

Bilparkeringen vid flygplatsen i El Alto, La Paz (1973)

Bilparkeringen vid flygplatsen i El Alto, La Paz (1973)

Vi hade gott om tid på oss. Ingen kö vid incheckningen. Vi hyvade fram våra flygbiljetter, som bara någon timme tidigare hade skrivits ut av portieren på hotell Sucrepalatset.

Omslagen till våra flygbiljetthäften, La Paz (1973)

Omslagen till våra flygbiljetthäften, La Paz (1973)

Allt var i sin ordning från vår sida, men inte på andra sidan disken. De saknade nämligen ett flygplan för att kunna fullfölja bolagets del av kontraktet. Och utan något plan ville de inte ge oss några ombordstigningskort. Och utan ombordstigningskort lät vi dem inte ta biljetterna från oss. Någon ordning får det väl vara.

Jo, det skulle komma ett plan ‘om ett par timmar’ som de uttryckte situationen. Detta var precis vad som hade hänt med vartenda plan på den här resan. Den enda skillnaden var att de inte sade att det var på grund av ‘ett tekniskt fel’ – Ed gissade att piloten hade försovit sig. Vi var fast, fortfarande på 4.016 meters höjd, i två extra timmar. Men bara tanken på att endera minuten åter få vistas nere i vettig atmosfär fick Ed att känna sig bättre.

Vi fick nu tillfälle att äta en riktig lunch – vi hade ju blivit utan frukost. Och sedan satt vi med min färgrika karta över Bolivien för att finna ut var allting låg. Här är en mycket förminskad remsa av kartan.

Karta över en remsa av Bolivien (1973)

Karta över en remsa av Bolivien (1973)

Published in: on 2017/01/03 at 03:04  Kommentera  

Inlägg 2.945: 24 jun 1973

Taxiersättningsreselurendrulleriavvärjningen

Vi gick tillsammans bort till hans bil. Den var rätt gammal och litet bucklig här och där, men den såg välhållen ut.

”Hur mycket skulle det kosta?” undrade jag.

”Tre tusen pesos”, var hans öppningsbud. 3000 pesos, det är ju bara 65 kronor. Hmmm, det var mycket mera än jag hade betalat för bussbiljetterna, men inte var det dyrt för en taxiresa på 190 kilometer.

Jag var så nöjd med hans pris att jag hoppade på det utan att haggla. Vi kom överens om att han skulle komma till hotellet om en timme och be portieren att ringa upp oss och säga att vår bil var där. Då skulle vi genast komma ner. Jag gav honom 100 pesos i handpenning utan att ens be om ett kvitto.

Innan jag gick upp till Ed, gjorde jag upp för vårt rum för att få den saken undanstökad. Vi hade haft ett bra dubbelrum, utan toalett men med telefon, och här är hotellets ‘detaljerade’ räkning för vår natt.

Rumsräkningen, Sucrepalatset, La Paz (1973)

Rumsräkningen, Sucrepalatset, La Paz (1973)

Rummet kostade 29 kronor, plus betjäning för 4 kronor och skatt med lika mycket. Summa 37 kronor – eller 171 pesos. Avgjort inte dyrt för att vara ett bra hotell mitt i huvudstaden. Jag betalade med en 87,40 kronors resecheck och fick alltså nästan exakt 50 kronor tillbaka i pesos.

Betalningen av rumsräkningen med en resecheck, Hotell Sucrepalatset (1973)

Betalningen av rumsräkningen med en resecheck, Hotell Sucrepalatset (1973)

Allt detta stämde med vad jag själv hade räknat ut. Men det var någonting som inte alls stämde. Rummet hade kostat mig 171 pesos, vilket var lika med 37 kronor. Hur kunde då bilresan till Cochabamba kosta 3.000 pesos, vilket var lika med 65 kronor? Jo, därför att 3,000 pesos inte var lika med 65 kronor – det var i stället lika med 650 kronor! Så enkelt var det – jag hade gjort ett litet decimalfel och glatt mig åt det låga priset. 650 kronor var ju en ren uppskörtning – eller, som mamma brukade säga, ett ‘lurendrulleri’.

Detta var mitt tredje misslyckade försök att få ner Ed från La Paz, så i min desperation frågade jag nu portieren om det gick flygplan från La Paz till Cochabamba – och det gjorde det – och om han kunde boka in oss för att flyga dit – och det kunde han. Nu spelade pengarna inte längre någon roll, och efter en liten stund var allt klappat och klart – vi skulle flyga till Cochabamba med Lloyd Aero Boliviano klockan 11.30. Nu kunde jag gå upp och rädda Ed – jag hoppades att jag ännu hade mitt anseende hos honom som researrangör någorlunda i behåll.

Vi packade ner våra tillbehör – och till minne av hotellet också en snygg bit toalettpapper från klosetten bort i hallen.

Toalettpappret, Hotell Sucrepalatset, La Paz (1973)

Toalettpappret, Hotell Sucrepalatset, La Paz (1973)

På vägen ut sade jag till portieren, att om och när den hjälpsamme bilföraren dök upp, så skulle han få veta att vi tyvärr hade gett oss av och att han gärna fick behålla sin handpenning. Och så hoppade vi in i en taxi och återvände till flygplatsen uppe i El Alto.

Published in: on 2017/01/02 at 21:48  Kommentera  

Inlägg 2.944: 23 – 24 jun 1973

Nattbussreselandskapsupplevelseavsaknaden

Efter att ha funderat noga på saken beslöt jag mig för att trots allt köpa biljetter för nattbussen på söndagskvällen. Det var billigt – biljetterna kostade nästan ingenting. Och så gick jag glad i hågen tillbaka till Ed på hotellet.

Han låg fortfarande till sängs men kunde nu tänka både klart och på mat. Ja, mat – den detaljen hade jag helt glömt bort i villervallan och den tunna luften. Min mage, som hade skrikit högt på planet när den inte hade fått någon ordentlig mat, hade hållit tyst alltsedan vi steg av planet. Båda av oss mådde då tjuvtjockt, och då har man inte lust för någon aptit. Men nu i sin ensamhet – och sitt sängläge – hade Ed kvicknat till och faktiskt börjat bli litet hungrig. Det smittade genast av sig, så vi gick ner till matsalen och åt middag. Vi var kanske litet försiktiga i början, men det heter ju att aptiten kommer medan man äter och vi åt riktigt gott. Till maten drack jag mineralvatten, medan Ed – tvärt emot mina bästa råd – drack öl.

Etiketten på mitt mineralvatten, Hotell Sucrepalatset, La Paz (1973)

Etiketten på mitt mineralvatten, Hotell Sucrepalatset, La Paz (1973)

Etiketten på Eds öl, Hotell Sucrepalatset, La Paz (1973)

Etiketten på Eds öl, Hotell Sucrepalatset, La Paz (1973)

Ed tände inte på idén med nattbussen – han tyckte att vi skulle missa så mycket sevärt om vi passerade genom Bolivien nattetid. Och det hade han ju rätt i. Men det var hela diskussionen. Vi var trötta och gick till sängs snart efter middagen.

Därför vaknade vi tidigt på söndagsmorgonen. Vi hade sovit gott och var nu helt pigga – så länge vi låg till sängs. När vi kravlade oss upp i nattmörkret, ville kroppen genast lägga sig ner igen. Så vi låg kvar och diskuterade vad vi kunde göra för att undvika nattbussen. I Amerika skulle jag förstås ha valt att själv köra en hyrbil från Hertz eller Avis, men att göra något sådant här i La Paz kom jag inte ens att tänka på – mitt huvud fungerade inte bra i såpass tunn luft.

Däremot kom Ed på en tanke. Vi kunde kanske försöka resonera med en taxichaufför ute på gatan om ett drägligt pris för en körning till Cochabamba? Det borde inte vara omöjligt, eftersom allt annat här verkade vara så billigt.

Utmärkt förslag! Det stod en hel rad med taxibilar och väntade utanför hotellet och jag steg fram till en av dem. Nej, han hade tyvärr inte tillstånd att köra utanför La Paz, Jag försökte en annan längre bak i kön. Samma resultat – det var olagligt att göra det.

Jag stod väl där och såg villrådig ut, när en ung man steg fram till mig och undrade på god engelska om jag behövde en skjuts. Javisst, sade jag, fast ända till Cochabamba, och taxibilarna …

”Jag kan köra er till Cochabamba”, sade han, ”och jag har en bra bil. Den står här borta – kom med mig och titta på den!”

Published in: on 2017/01/02 at 20:52  Kommentera  

Inlägg 2.943: 23 jun 1973

Tågreseförsöksomöjligheten

Efter en evighet fick vi ut vårt polletterade bagage och kom på vingliga ben igenom tullformaliteterna. Jag växlade in en 473 kronors – 100 dollar – resecheck och  fick 2.000 pesos för den. Sedan stapplade vi ut till en taxi, som tog oss direkt till hotell Sucrepalatset, där vi bodde när vi var i La Paz förra gången.

Dit var det exakt 5 kilometer, men bara om man var en fågel. Med en taxi var det en 13 kilometers körning, för vägen slingrade sig runt den vertikala branten ner till staden ett hundratal meter lägre än flygplatsen. Utsikten ner över La Paz var precis lika underbar som jag kom ihåg den från år 1969.

Lyckligtvis hade de ett rum ledigt för oss på Sucrepalatset, och där kunde vi båda äntligen vila ut ett slag. Det var underligt att känna hur mycket mera den tunna luften nu påverkade mig, när jag hade klarat av den så bra förra gången. Vi kastade oss handlöst ovanpå sängarna, och då blev allt snart bättre igen. I en reklambok på rummet hittade vi denna bild av folklivet utanför, och den piggade faktiskt upp oss.

Reklamboksbild av gatulivet, La Paz (1973)

Reklamboksbild av gatulivet, La Paz (1973)

Nu gällde det att hitta järnvägsstationen för att köpa våra biljetter för morgondagens tågresa till Cochabamba. Ed ville förstås gå med mig till stationen. Den låg en bra bit därifrån, och ingen av oss kunde ens tänka på att promenera dit. Så vi tog taxi igen, och det var förståndigt, för bilen fick stånka i uppförsbacke mesta delen av vägen dit. Genom bilfönstret knäppte jag våra två egna bilder av folklivet i La Paz.

Folk utanför en biograf, La Paz (1973)

Folk utanför en biograf, La Paz (1973)

Folk utanför en gatuservering, La Paz (1973)

Folk utanför en gatuservering, La Paz (1973)

Tåget till Cochabamba var utsålt för 14 dagar framöver! Därmed sprack drömmen om att åka tåg dit ner.

Vi tog också taxi tillbaka, trots att det var nerförsbacke dit – knäna bara vek sig under oss. När vi kom till hotellet, sade Ed att han måste lägga sig igen och kanske till och med sova en stund för att vänja sig, och så damp han i säng utan att ens bry sig om att byta kläder.

Ed kröp till sängs utan att ens byta kläder, Sucrepalatset, La Paz (1973)

Ed kröp till sängs utan att ens byta kläder, Sucrepalatset, La Paz (1973)

Jag var inte fullt så illa däran, och dessutom var det min plikt att få ner min stackars Ed från den här höga ‘fjälltoppen’, som helt klart inte var nyttig för honom. Så vad gör man om tåget inte vill ställa upp? Man tar förstås en buss. Hotellets portier visade mig var busstationen låg – bara några hundra meter bort – och dit gick jag lätt till fots.

Där fick jag veta att det gick två bussar per dygn till Cochabamba, en dagbuss och en nattbuss. Fastän det bara var 190 kilometer dit skulle bussen ta fem timmar i anspråk. Det dög bra – jag visste redan att vägarna i Bolivien krävde sin runda tid. Men det som inte var bra, var att det inte fanns några lediga platser kvar på dagbussen – fast på nattbussen fanns det.

Published in: on 2017/01/02 at 07:54  Kommentera  

Inlägg 2.942: 23 jun 1973

Fyrakilometersvertikalitetsuppklättringsplötsligheten

På planet till La Paz satt vi i stolsrad 16 mitt i planet. Vi hade mittgången mellan oss, men det gjorde oss ingenting, för vi skulle ändå bara ha haft en vinge att titta ner på om vi hade fått en fönsterplats. Dessutom hade vi ju gjort den här rutten förut, även om det då var i andra riktningen (se inlägg 1.798).

Mathållningen var oväntad. Eftersom vi enligt tidtabellen skulle ha varit uppe i luften precis under lunchtid, så räknade vi förstås med att vi skulle få mat på planet. Vi hade därför inte ätit något mera än en liten kaka till vårt te medan vi satt och väntade på flygplatsen i Lima. Nu visade det sig att flygfödan bestod av några tunna skivor av kavring med pålägg – leverpastej och gruyèreost – plus kaffe eller te. Det var allt – efter det var vi fortfarande hungriga. Här är etiketterna på lunchens små ostpaket.

Två av vöra ostpaket från Lima till La Paz (1973)

Två av vöra ostpaket från Lima till La Paz (1973)

Plastbesticken låg i en servett som var prydligt inrullad med den här remsan av tunn kartong omkring.

Rullen runt servetten och besticket på planet från Lima till La Paz (1973)

Rullen runt servetten och besticket på planet från Lima till La Paz (1973)

När vi framemot klockan 15.00 nalkades La Paz, kom jag att tänka på hur svårt piloten hade haft att lyfta planet från startbanan däruppe i den tunna luften förra gången (se inlägg 1.797). Nu skulle det bli spännande att landa där – och det blev faktiskt mera spännande än jag hade räknat med. När planet saktade farten däruppe vinglade det ordentligt i den tunna luften, och båda hjulen slog därför inte i landningsbanan samtidigt. Det hade jag varit med om förut nere i vanlig luft, men här var det mera meningsfullt. Efter den första kontakten med med Moder Jord tog det många vippningar med höger och vänster hjul innan bägge rullade på marken och piloten hade fått planet att glida rätt framåt som en bil. Under vippningarna hade jag faktiskt oroat mig för att en vingspets skulle slå i marken med obehagliga konsekvenser.

Men allt gick bra, hjärtat föll tillbaka ner från halsgropen, och nu var vi i Bolivien! Det var här som vårt äventyr skulle börja – och det hade det alltså redan gjort.

När vi hade kommit ner för trappan och stod på marken tog Ed båda tygväskorna, så att jag kunde skutta – så gott jag kunde skutta i den tunna luften – en bit tillbaka för att ta den här bilden. Jag ville kombinera den resliga terminalbyggnaden med känslan av att ha anlänt – symboliserad av Ed släpande på allt vårt kabinbagage. Det är han som just har kommit in här i bilden från högerkanten.

Ed på väg från planet till terminalen, El Alto, La Paz (1973)

Ed på väg från planet till terminalen, El Alto, La Paz (1973)

Det var soligt väder, svalt utan att vara kallt. Men framför allt var det 4.016 meter över havet, vilket inte betyder något när man sakta kommer dit landvägen. Men nu skedde det plötsligt – oj oj oj!

Published in: on 2017/01/01 at 07:04  Kommentera  

Inlägg 2.941: 23 jun 1973

Flygterminalsglasdörrsreflektionsfotograferingsmiraklet

På precis samma plats, dit minibussen hade fört oss två timmar tidigare, ställde vi oss nu och viftade på allting som passerade – och vi var i gott sällskap med andra i samma ärende. Denna sorts busstrafik var inte alls i min smak, även om den var en exotisk upplevelse. Nåja, på något sätt kom vi i alla fall med en minibuss ut till flygplatsen.

Där fick vi veta att planet till La Paz skulle bli två timmar försenat och inte avgå förrän klockan 13.00. Jaha, sådant händer. Men då behövde vi allt något för att tysta ner magens skrik. Som en kopp te.

Tepåse från vår flygplatsmåltid, Lima (1973)

Tepåse från vår flygplatsmåltid, Lima (1973)

Och en liten promenad i det bleksoliga vädret. Vid återkomsten till terminalen på en gångbro fann vi att glasdörrarna in till den helt mörka interiören bakom dem reflekterade oss ute i solskenet som en perfekt spegel, och den var jag helt enkelt tvungen att fotografera.

Den magnifika reflexen i terminaldörren, Flygplatsen, Lima (1973)

Den magnifika reflexen i terminaldörren, Flygplatsen, Lima (1973)

Det blev en för mig helt oväntad bild. Det enda som inte är en spegelbild är den smala remsan i högerkanten, där man ser ett upplyst fönster långt bort inne i terminalen och också några svarta huvudsilhuetter – allt övrigt är den bakvända spegelbilden av oss två på gångbron och bakom oss ett par jätteskyltar för ‘National’ någonting och ‘Toyota’.

Vi hämtade ut våra tygväskor ur förvaringsskåpet, och sedan växlade vi bort vad vi hade kvar av peruanska småsedlar mot bolivianska pesos. Här är två sedlar som vi uppenbarligen behöll för att klistra in i det fotoalbum som jag just nu slaktar. Detta är framsidan på den ena, en absolut ny och oanvänd sedel på 5 soles – eller 50 öre.

Den nya av Eds två bevarade peruanska sedlar (1973)

Den nya av Eds två bevarade peruanska sedlar (1973)

Och här kommer baksidan på den andra sedeln, litet mera använd, på 10 soles – eller 1 krona. På den syns en samling vassbåtar ute i Titicacasjön – som vi reste över på ett nattfartyg år 1969 (se inlägg 1.777-1.781).

Den gamla av Eds två bevarade peruanska sedlar (1973)

Den gamla av Eds två bevarade peruanska sedlar (1973)

Värdet av Eds valutautbyte är svårt att i dag uppskatta. Han hade ursprungligen – det vill säga klockan 07.00 samma dag – växlat in en resecheck värd 43,70 kronor – eller 10 dollar – till peruansk valuta. Av den hade vi betalat för fyra minibussresor, förvaringsskåpet, några vykort och frimärken, och te med småbröd. Bortsett från de 15 soles som han hade behållit växlade han nu in hela resten och fick ett motsvarande belopp tillbaka – minus kostnaden för transaktionen – i bolivianska pesos. Växlingen är dokumenterad på denna blankett och är helt obegriplig.

Notan från Eds växling av valutor, Flygplatsen, Lima (1973)

Notan från Eds växling av valutor, Flygplatsen, Lima (1973)

Vi fick Braniffs samma sorts stora ombordstigningskort som de tidigare …

Våra ombordstigningskort, Lima (1973)

Våra ombordstigningskort, Lima (1973)

… tillsammans med två uppenbarligen fel sorts identifikationslappar att fästa på vårt handbagage, vilka vi därför nonchalant struntade i att fylla i.

Uppenbarligen fel sorts identifikationslappar för vårt handbagage, Flygplatsen, Lima (1973)

Uppenbarligen fel sorts identifikationslappar för vårt handbagage, Flygplatsen, Lima (1973)

Published in: on 2017/01/01 at 03:21  Kommentera