Inlägg 2.942: 23 jun 1973

Fyrakilometersvertikalitetsuppklättringsplötsligheten

På planet till La Paz satt vi i stolsrad 16 mitt i planet. Vi hade mittgången mellan oss, men det gjorde oss ingenting, för vi skulle ändå bara ha haft en vinge att titta ner på om vi hade fått en fönsterplats. Dessutom hade vi ju gjort den här rutten förut, även om det då var i andra riktningen (se inlägg 1.798).

Mathållningen var oväntad. Eftersom vi enligt tidtabellen skulle ha varit uppe i luften precis under lunchtid, så räknade vi förstås med att vi skulle få mat på planet. Vi hade därför inte ätit något mera än en liten kaka till vårt te medan vi satt och väntade på flygplatsen i Lima. Nu visade det sig att flygfödan bestod av några tunna skivor av kavring med pålägg – leverpastej och gruyèreost – plus kaffe eller te. Det var allt – efter det var vi fortfarande hungriga. Här är etiketterna på lunchens små ostpaket.

Två av vöra ostpaket från Lima till La Paz (1973)

Två av vöra ostpaket från Lima till La Paz (1973)

Plastbesticken låg i en servett som var prydligt inrullad med den här remsan av tunn kartong omkring.

Rullen runt servetten och besticket på planet från Lima till La Paz (1973)

Rullen runt servetten och besticket på planet från Lima till La Paz (1973)

När vi framemot klockan 15.00 nalkades La Paz, kom jag att tänka på hur svårt piloten hade haft att lyfta planet från startbanan däruppe i den tunna luften förra gången (se inlägg 1.797). Nu skulle det bli spännande att landa där – och det blev faktiskt mera spännande än jag hade räknat med. När planet saktade farten däruppe vinglade det ordentligt i den tunna luften, och båda hjulen slog därför inte i landningsbanan samtidigt. Det hade jag varit med om förut nere i vanlig luft, men här var det mera meningsfullt. Efter den första kontakten med med Moder Jord tog det många vippningar med höger och vänster hjul innan bägge rullade på marken och piloten hade fått planet att glida rätt framåt som en bil. Under vippningarna hade jag faktiskt oroat mig för att en vingspets skulle slå i marken med obehagliga konsekvenser.

Men allt gick bra, hjärtat föll tillbaka ner från halsgropen, och nu var vi i Bolivien! Det var här som vårt äventyr skulle börja – och det hade det alltså redan gjort.

När vi hade kommit ner för trappan och stod på marken tog Ed båda tygväskorna, så att jag kunde skutta – så gott jag kunde skutta i den tunna luften – en bit tillbaka för att ta den här bilden. Jag ville kombinera den resliga terminalbyggnaden med känslan av att ha anlänt – symboliserad av Ed släpande på allt vårt kabinbagage. Det är han som just har kommit in här i bilden från högerkanten.

Ed på väg från planet till terminalen, El Alto, La Paz (1973)

Ed på väg från planet till terminalen, El Alto, La Paz (1973)

Det var soligt väder, svalt utan att vara kallt. Men framför allt var det 4.016 meter över havet, vilket inte betyder något när man sakta kommer dit landvägen. Men nu skedde det plötsligt – oj oj oj!

Annonser
Published in: on 2017/01/01 at 07:04  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: