Inlägg 2.943: 23 jun 1973

Tågreseförsöksomöjligheten

Efter en evighet fick vi ut vårt polletterade bagage och kom på vingliga ben igenom tullformaliteterna. Jag växlade in en 473 kronors – 100 dollar – resecheck och  fick 2.000 pesos för den. Sedan stapplade vi ut till en taxi, som tog oss direkt till hotell Sucrepalatset, där vi bodde när vi var i La Paz förra gången.

Dit var det exakt 5 kilometer, men bara om man var en fågel. Med en taxi var det en 13 kilometers körning, för vägen slingrade sig runt den vertikala branten ner till staden ett hundratal meter lägre än flygplatsen. Utsikten ner över La Paz var precis lika underbar som jag kom ihåg den från år 1969.

Lyckligtvis hade de ett rum ledigt för oss på Sucrepalatset, och där kunde vi båda äntligen vila ut ett slag. Det var underligt att känna hur mycket mera den tunna luften nu påverkade mig, när jag hade klarat av den så bra förra gången. Vi kastade oss handlöst ovanpå sängarna, och då blev allt snart bättre igen. I en reklambok på rummet hittade vi denna bild av folklivet utanför, och den piggade faktiskt upp oss.

Reklamboksbild av gatulivet, La Paz (1973)

Reklamboksbild av gatulivet, La Paz (1973)

Nu gällde det att hitta järnvägsstationen för att köpa våra biljetter för morgondagens tågresa till Cochabamba. Ed ville förstås gå med mig till stationen. Den låg en bra bit därifrån, och ingen av oss kunde ens tänka på att promenera dit. Så vi tog taxi igen, och det var förståndigt, för bilen fick stånka i uppförsbacke mesta delen av vägen dit. Genom bilfönstret knäppte jag våra två egna bilder av folklivet i La Paz.

Folk utanför en biograf, La Paz (1973)

Folk utanför en biograf, La Paz (1973)

Folk utanför en gatuservering, La Paz (1973)

Folk utanför en gatuservering, La Paz (1973)

Tåget till Cochabamba var utsålt för 14 dagar framöver! Därmed sprack drömmen om att åka tåg dit ner.

Vi tog också taxi tillbaka, trots att det var nerförsbacke dit – knäna bara vek sig under oss. När vi kom till hotellet, sade Ed att han måste lägga sig igen och kanske till och med sova en stund för att vänja sig, och så damp han i säng utan att ens bry sig om att byta kläder.

Ed kröp till sängs utan att ens byta kläder, Sucrepalatset, La Paz (1973)

Ed kröp till sängs utan att ens byta kläder, Sucrepalatset, La Paz (1973)

Jag var inte fullt så illa däran, och dessutom var det min plikt att få ner min stackars Ed från den här höga ‘fjälltoppen’, som helt klart inte var nyttig för honom. Så vad gör man om tåget inte vill ställa upp? Man tar förstås en buss. Hotellets portier visade mig var busstationen låg – bara några hundra meter bort – och dit gick jag lätt till fots.

Där fick jag veta att det gick två bussar per dygn till Cochabamba, en dagbuss och en nattbuss. Fastän det bara var 190 kilometer dit skulle bussen ta fem timmar i anspråk. Det dög bra – jag visste redan att vägarna i Bolivien krävde sin runda tid. Men det som inte var bra, var att det inte fanns några lediga platser kvar på dagbussen – fast på nattbussen fanns det.

Annonser
Published in: on 2017/01/02 at 07:54  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: